JL Fantasy

Spoilerfri recension

Ant-Man and The Wasp (AMATW) är Marvels nyaste superhjältefilm som många säkert väljer att ignorera för att få en paus i kavalkaden av superhjältefilmer som Marvel spottar ut sig. Succéfilmen Infinity War satte ribban rätt högt och Marvel försöker inte göra något anspråk på att följa upp den, utan gör i stället en kovändning. Med en simpel handling, mycket humor och genom att förlägga händelserna innan Infinity War är filmen mer eller mindre helt frikopplad från de andra filmerna. Men lämna inte biosalongen innan eftertexterna, där knyter Marvel samman Infinity War med storyn i AMATW på ett sätt som lägger upp flera intressanta scenarion som kan komma att påverka Avengers 4.

Den första Ant Man-filmen kretsade runt ett rån medan den här kretsar runt en räddningsoperation. De två filmerna har därför många likheter med varandra men skiljer sig också åt, främst eftersom AMATW redan har etablerat alla viktiga karaktärer och har mer att luta sig på i världsbygget. 

Jag gillade AMATW främst för att den likt Deadpool inte tar sig själv på för stort allvar. Ant Man-konceptet är nog det mest lättsamma av alla Marvels filmer. Redan i den första scenen sätts tonen för resten av resan. Lang har varit inlåst i sitt hem i två år och har under tiden inte gjort annat än att lära sig korttrick, spela trummor och hittat på nya, allt mer sofistikerade sätt, att leka med sin dotter – som till exempel att bygga en rutschkana i kartong genom husets tre våningar. 

Hank och Hope dyker plötsligt upp i Scotts liv och rör till i den tråkiga tillvaron. Snart hamnar de även i konflikt med Ghost, en ny motståndare som kan gå genom väggar. Men Ghost och filmens andra skurkar är inte i filmens huvudfokus. Det är i stället räddningsoperationen av Janet samt den känslomässiga kopplingen som Scott har till Hank, Hope och till sin dotter.  

Det finns en del coola actionscener där karaktärerna krymper och förstorar både sig själva och objekt i sin omgivning, men dessa är mer ett avbrott för de humorfyllda scenerna än det som bär upp denna hjältefilm. Min favoritscen är när Ant-Mans dräkt går sönder så att han inte kan styra sin storlek, detta samtidigt som han försöker hitta sin dotters ryggsäck på hennes skola. Han krymper till storleken av en 10-åring och blir tvungen att undvika rastvakter och andra barn.

Skådespeleriet var i mitt tycke inte särskilt spektakulärt. Det kändes flera gånger som att filmens stora stjärnor: Paul Rudd, Evangelie Lilly, Laurence Fishburne och Michael Douglas, gick på autopilot. Michael Pena var den enda som jag tyckte stod ut i filmen. I varje scen där hans karaktär Luis dyker upp äger han rummet med sina rappa och löjliga skämt. 

Om du överväger att se filmen ska du inte förvänta dig någon särskilt mörk eller djup film. Visst har den en del allvarliga och känslosamma scener men dessa drunknar snabbt i mängden av humor. Det som dock kan vara värt att se den för är att man får veta mer om quantumdimensionen som jag tror kommer att påverka både Avengers 4 och alla framtida filmer. I ett ögonblick nämns till och med ordet evolution, som aldrig fått nämnas tidigare av rättsliga skäl, i samband med quantomdimensionen. Det känns som att Marvel kommer att använda quantumdimensionen och händelserna i AMATW för att föra samman (spoilers) deras gamla Avengersrättigheter med deras, i stort sett, nyinköpta X-men-rättigheter från Fox.

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool 2

Avengers 3: Infinity War

Black Panther

Spolervarning

Westworld var 2016 års stora snackis och HBO hade förhoppningar om att serien skulle bli den nya Game of Thrones. Även om säsong ett var väldigt bra kan vi med facit i hand konstatera att den inte riktigt fick det där stora genomslaget som HBO hoppats på och medan Game of Thrones ökade antalet tittare från säsong ett till säsong två har Westworlds tittarsiffror minskat.

Westworld har likt Game of Thrones flera styrkor. Fantastiska skådespelare som alla håller extremt hög kvalité, kanske särskilt Anthony Hopkins, Ed Harris och Evan Rachel Wood och flera scener som stannar kvar i minnet långt efter att serien tagit slut. Den har även en unik stämpel med blandade tidslinjer som håller tittarna på tå, moraliska och aktuella dilemman som ger serien en underton som i sina bästa stunder speglar hela vår samhällsdebatt.

Men den har också en del svagheter. Kanske framför allt konceptet med de hoppande tidslinjerna och de djupa filosofiska frågorna som efter ett tag gör att serien blir för tung att titta på för den som inte orkar sätta sig in i teorier och dylikt. Detta blev extra tydligt i säsong två, då den inte lyckades att skapa en lika stark känsla av mystik som säsong ett gjorde. Till en början var det spännande att hela tiden behöva gissa vad som är vad men ganska snart blev de medvetet komplicerade tidslinjerna mer irriterande än intresseväckande. Hade de levererat ett lika stort aha-moment som Fords avslutande tal och The Man in Black-avslöjandet i säsong ett gjorde, hade jag troligtvis kunnat svälja irritationen men det lyckas de tyvärr inte med. När de dessutom precis som i säsong ett hela tiden försöker skapa en känsla av bestörthet över hur illa människorna (och i säsong två även robotarna) beter sig mot de andra blir det till slut rätt tjatigt. Visserligen har säsong två en del nya existentiella frågor om till exempel odödlighet som var intressanta, men dessa når aldrig upp till samma nivå som säsong ett gjorde. Rent stoffmässigt kändes det också som att säsong två hade mindre att erbjuda vilket gör att många avsnitt känns sega och utdragna. För min del hade säsong två gärna kunnat vara 3-4 avsnitt färre. Några avsnitt är till och med regelrätta fillers – varav den om urfolkets resa till uppvaknande var mitt absoluta favoritavsnitt under hela säsongen – men att det är just ett filleravsnitt som är säsongens bästa säger mycket om kvaliteten på säsongen som helhet. 

Slutligen har också säsongens fyra handlingstrådar alla sina egna styrkor och brister:

• Dolores och Teds revolution och resa till The Valley Beyond. Hela deras resa bygger upp mot det storslagna episka slutet som tyvärr inte var så spektakulärt som jag hoppats på. Slutet var inte dåligt men när man under 10 avsnitt bygger upp mot en särskild händelse måste den leverera något alldeles extra för att det ska vara värt all den investerade tiden. Mer intressant var bihandlingen kring Teddys identitetskris och dess slutscen var en av säsongens höjdpunkter.
• Maeve och hennes sökande efter sin dotter. Denna handling hade också flera intressanta stunder. Som när de reser in i Shogunworld och träffar sina egna kopior och där Maeve lär sig kontrollera robotar med sina tankar och hur människorna kidnappar och kopierar denna förmåga för att få robotarna att slåss mot varandra. I det stora hela fann jag dock hela handlingen kring hennes dotter som rätt meningslös eftersom det inte påverkar den stora kampen mellan människor och robotar nämnvärt.
• Bernard som försöker reda ut varför han tappat sitt minne. I början är detta mysterium kring Bernards minne intressant men efter ett dussintal scener då Bernard ständigt ifrågasätter sig själv och hur han ska förhålla sig till kampen mellan människorna och robotarna har mitt tålamod tagit slut. Bernards handling fick dock ett tillfälligt uppåtsving när Ford "återuppstår". Anthony Hopkins är en så exceptionell skådespelare och karaktären är så intressant att varje gång han visas lever hela världen upp kring honom.
• The Man in Black som fortfarande försöker knäcka pusslet som Ford lämnat åt honom.  Den fjärde handlingen var den jag fann allra mest intressant eftersom att det är den mest filosofiska av de fyra. Williams kamp mot sina mänskliga svagheter är det som räddar hela säsongen för mig. Allt blir ännu mer intressant när konceptet om att det är möjligt att göra människor odödliga introduceras. Den bästa scenen i hela säsongen tycker jag är den då Williams mentor Delos testas för att bli den första odödliga människan men hur det misslyckas. Denna handling innehåller även i mina ögon det mest intressanta mysteriet. Vad är egentligen "spelet" som Ford skapat för William? Men det är också något som lämnar mig frustrerad när säsongen är över för vi får aldrig reda på vad detta var. Det blir snarare ännu mer förbryllade efter after credit-scenen, som jag tolkade som att det antyds att William och eventuellt även hans dotter varit robotar hela tiden utan att själva veta om det. 

  

En annan sak som gör att Westworld inte är riktigt lika intressant som Game of Thrones är att den inte har samma övergripande driv framåt mellan säsongerna. Kampen mellan familjerna och hotet av The White Walkers ger Game of Thrones något som håller samman hela serien över de åtta säsongerna. Världen är inte heller lika komplex och intressant som Westeros. I säsong ett var det synd att man fick se så lite av världen utanför parken och även om man får se mer av det i den här säsongen så kvarstår problemet. Förhoppningsvis kommer detta att bli bättre i nästa säsong. Det sista jag vill nämna är att det inte heller är klart vem jag ska heja på. Dolores, Teddy och William var de karaktärer i säsong ett som jag hoppades att det skulle gå bra för. Men i säsong två har alla tre blivit "onda". I säsong två är det i stället framförallt Maeve och Bernard som ska stå för godheten. Deras två handlingstrådar var dock de svagaste vilket lämnar tittaren utan någon tydlig hjälte. 

Westworld är fortfarande en bra serie, men jag tror att minskningen av tittare till stor del beror på att de tappat tålamodet med det komplexa upplägget. Säsong tre är redan under planering och jag hoppas att den inte tappar allt för mycket tittare så att serien ställs in – den är trots allt HBO:s dyraste produktion efter Game of Thrones. 

 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Blade Runner 2049

  

Neil Gaimans roman American Gods gavs ut 2001 och vann både Hugopriset och Nebulapriset 2002. TV-serien American Gods är Bryan Fullers (skapare av Hannibal och Pushing Daisies) påkostade och blodiga tolkning som släpptes 2017 via Amazon Prime. Har du inte läst Neil Gaimans romaner tidigare kommer du troligtvis att bli överraskad av den unika ton som hans berättelser har. Vanliga människor, livs levande gudar och mytologiska väsen blandas samman i en modern värld utan gränser. Personligen tyckte jag att American Gods var en av de mer överskattade böckerna under 2000-talet. Jag läste den kort efter att den publicerats och nu när jag såg tv-serien insåg jag att jag nästan inte kom ihåg någonting förutom den verkliga identiteten av några nyckelkaraktärer. Detta gjorde att TV-serien blev lite mer överraskande men det påminde mig också om de saker som jag inte uppskattade med boken. 

I början kan det vara svårt att förstå hur de olika delarna av handlingen hör samman. I den första scenen i det första avsnittet får vi se hur några vikingar blir strandsatta på den amerikanska kontinenten och hur de tvingas offra varandra, på extremt blodiga vis, för att deras gud från hemlandet ska hjälpa dem att överleva. I nästa scen får vi ser hur Shadow Moon försöker hålla sig fri från trubbel i fängelset. 

Ganska snabbt in i serien inser man dock hur allt hör ihop. När människor kom till Amerika från andra delar av världen tog de med sig sin tro och därmed sina gudar till den nya kontinenten. Allt eftersom glömdes gudarna bort, men det betyder inte att de inte finns kvar. Premissen är alltså att alla gudar från de religioner som någon gång dyrkats på den amerikanska kontinenten lever bland oss vanliga människor. De försöker överleva precis som vi gör, har vanliga jobb, äter kakor och betalar räkningar. Om de inte väljer att avslöja sin sanna identitet är det i princip omöjligt att veta om någon är en gud eller inte.

De gamla gudarna har dock två problem. Det första är att deras krafter håller på att sina eftersom människor har slutat att tro på dem och när människor helt slutar att tro på dem kommer de att dö. Det andra är att det har kommit helt nya gudar (Media, Teknologi och Globalisering) under de sista årtiondena (en ögonblinkning för de gamla gudarna). De nya gudarnas krafter ökar och håller sakta men säkert på att konkurrera ut de gamla. En strid mellan dessa två grupperingar ser ut att ske när som helst och Shadow Moon hamnar i mitten av denna konflikt.

Skådespelarna som porträtterar både människor och gudar gör ett strålande jobb och bär berättelsen framåt, men överlag kämpar de i motvind eftersom de flesta av karaktärerna är rätt platta. Så fort man får reda på att någon är en gud stannar mer eller mindre karaktäriseringen av dem upp. Varje gnutta av nyans försvinner eftersom de drivs av sina egna agendor som oftast inte har någonting med världen eller människor att göra. Som tittare engagerar man sig därför inte särskilt mycket i de konflikter som uppstår.

Om det dock är något som Neil Gaiman är expert på är det att skapa intressanta scener där verkligheten möter fantasi och det har Bryan Fuller lyckats återskapa. Effekterna är storslagna och mycket av behållningen med att se på serien är alla sinnesvridande scener som uppstår när gudarna och väsen demonstrerar sina krafter. Shadow Moon, som är den enda karaktären med någon slags intern konflikt, slits mellan vad han vet är sant och vad han ser och får höra i sällskap av Mr. Wednesday. De allra mest intressanta delarna av denna första säsong var när Shadow och Mr. Wednesday diskuterar sanning, verklighet och galenskap. 

Sammantaget är serien svår att ge ett betyg på. Den är välgjord med bra skådespelare, snygga och udda scener som nästan vaggar en in i en slags hypnotisk stämning, på samma sätt som Fullers Hannibal gjorde. Karaktärerna blir dock rätt platta och handlingen och världsbygget läggs ofta åt sidan. Är du less på klassisk hjältefantasy och vill ha något nytt och annorlunda som chockar dina sinnen är dock American Gods troligtvis rätt serie för dig. 

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

The Punisher

Game of Thrones säsong 7

Spoilerfri recension

Best Served Cold gavs ut 2009 och är den första boken som Joe Abercrombie släppt efter att han skrivit färdigt First Law-trilogin som gjorde honom till en av fantasyns mer kända namn. Handlingen utspelar sig i samma värld, några år efter trilogin men går att läsa före den inledande trilogin. Om du inte har läst The First Law kommer du tappa en del referenser men ingenting som påverkar den övergripande handlingen. Perspektivet i boken hoppar mellan Monza och de krigare, legoknektar, torterare och giftmakare som hon samlar runt sig i sin kamp för hämnd. 

Den övergripande berättelsen, som egentligen inte blir helt tydlig förrän i bokens allra sista kapitel, är rakt på sak men ändå fylld av fler oväntade twister än vad jag förväntade mig. Många av dessa twister kommer i form av korta flashbacks där man får reda på mer om vad som egentligen hänt Monza i hennes förflutna. Texten har en bättre balans mellan de actionfyllda scenerna och de mer långsamma karaktärsbyggande scenerna än vad jag tyckte att First Law-trilogin hade. Förvänta dig dock ingen lättsmält läsning – i klassisk grimdarkanda är boken fylld av mer blod, tortyr, sex, svek och ilska än någon annan bok jag läst. Flera gånger var jag tvungen att lägga ner boken då vissa scener fick mig att må illa. Ett återkommande mantra för Monza är "Mercy and weakness is the same".

Det som fick mig att älska The First Law-böckerna var de engagerande karaktärerna. Alla hade sina egenheter vilket fick deras röster att bli unika och trovärdiga genom hela boken. Detta konststycke har Abercrombie inte bara lyckats återskapa i Best Served Cold – i mina ögon har han skapat en uppsättning karaktärer som är ännu mer ikoniska. I Monzas sällskap har vi bland annat en torterare, som ironiskt nog är den lugnaste och snällaste av alla, en fd general som nu är Styrias minst pålitliga fyllo, en förrädisk och äregirig giftmakare och hans ständigt hungriga lärljunge, en nordbo som vill bli en bättre man och, min favoritkaraktär, massmördaren Friendly som troligtvis har asperger.

"The dice came up six and one. The highest dice can roll and the lowest. A fitting judgement on Friendly’s life. The pit of horror to the heights of triumph. And back. Six and one made seven. Seven years old, when Friendly committed his first crime. But six years later that he was first caught, and given his first sentence. When they first wrote his name in the big book, and he earned his first days in Safety. Stealing, he knew, but he could hardly remember what he stole. He certainly could not remember why. His parents had worked hard to give him all he needed. And yet he stole. Some men are born to do wrong, perhaps. The judges had told him so."

Alla går med på att hjälpa Monza för att hon betalar dem och i stort sett varje kapitel undrar man vem som ska förråda henne först. Den nedåtgående spiralen som Monzas hämndbegär försätter henne och alla i hennes närhet i gör att berättelsen ständigt förändras men trots detta tar Monzas lust för blod aldrig slut.

En annan aspekt av Abercrombies författande som förbättrats är världsbyggandet. Detta tyckte jag var den svagaste delen av First Law-böckerna men detta kan jag inte säga med Best Served Cold. När gruppen reser genom Styria för att jaga ifatt alla personer som hon vill mörda känns både städerna och landsbygden levande och sammankopplad. Styria är en plats präglad av årtionden av krig vilket är den perfekta platsen för en grim dark fantasyberättelse – folk hoppas att saker och ting ska bli bättre, men innerst inne vet alla att det troligtvis kommer bli raka motsatsen.

The First Law brukar beskrivas som Grim Dark men jag tyckte hela tiden att den mer kändes som klassisk hjältefantasy fast med en mörk underton. Jag trodde att Best Served Cold skulle göra samma sak och var inte riktigt förberedd på att de mörka tonerna skulle ta över helt – krig, blod, död, tortyr, sex och en dialog full av påhopp och förolämpningar. Ingen av karaktärerna i denna bok kan ses som en hjälte. Inledningsvis gillade jag Monzas beslutsamhet men ju längre berättelsen går och ju fler hemskheter som staplas på varandra desto mindre gillade jag boken. Grim Dark är nog inte riktigt den subgenre som faller mig bäst i smaken. Med det sagt så är jag övertygad om att om du gillade The First Law kommer du även gilla den här trots att det är en helt annan typ av berättelse. 

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Blood Song av Anthony Ryan

Elantris av Brandon Sanderson

Half The World av Joe Abercrombie

Prince of Thorns av Mark Lawrence

Spoilervarning

Handlingsmässigt är Deadpool 2 inte särskilt spektakulär. Filmen är i grunden en actionkomedi men den försöker trots detta skapa en handling med mörka toner genom att döda flickvännen Vanessa tidigt i filmen. Deadpool brottas efter händelsen med sina skuldkänslor, livet blir meningslöst utan henne och det enda som får honom att känna någon slags betydelse är när han av en händelse räddar den unga mutanten Firefist från Cable, en stenhård halvmekanisk soldat från framtiden. Cable har åkt tillbaka i tiden för att döda Firefist som mördat hans familj. Den mörka tonen som filmen skapar med Vanessas död stannar dock inte särskilt länge eftersom Deadpool skämtar mer eller mindre hela tiden. Även om det är cyniska och känslokalla skämt tar det ändå bort från den allvarliga tonen som hennes död försökte slå an.

Likt den första filmen är det dock inte handlingen som är Deadpools styrka. Det är att den, mer än någon annan Marvelfilm, är så tydligt fokuserad på att vara komedi och inte "bara" en superhjältefilm med skämt som alla andra Marvel-filmer. Jag kan störa mig på att somliga av Marvels filmer har alldeles för många oneliners, och trots att detta även stämmer in på Deadpool 2 tycker jag aldrig att det blir ett problem. Precis som hur Deadpool bryter mot "den fjärde väggen" gång på gång verkar även de regler kring vad som fungerar och vad som inte fungerar för biobesökare vara annorlunda för superhjältefilmer jämfört med andra genrer. Deadpool 2 har redan spelat in 600 miljoner dollar världen över vilket är intressant med tanke på att det gått sämre och sämre för Hollywoods stora komedifilmer på sistone. Jag ser fram emot att se fler superhjälte-filmer som nischar sig mot andra genrer som t.ex. skräck, thriller och drama.

Skådespeleriet är bra rakt igenom. Ryan Reynolds passar som handen i handsken för rollen som Deadpool. Men även Josh Brolin som spelar den hämndtörstande Cable känns trovärdig. Den första filmen etablerade karaktären och hade en nymodighet som uppföljaren saknar. Skämten där han bryts mitt itu, sprängs till bitar eller fylls av kulor är roliga men blir också snabbt tradigt. Men samtidigt är Deadpool 2 på andra sätt bättre än sin föregångare. Den tyngs inte ner av bördan att måsta etablera ursprungsberättelsen och får därför en snabbare start. När det kommer till actionscener är också den här filmen bättre än den första, främst tack vare att den har en dubbelt så stor budget men också för att det är fler intressanta karaktärer med tillhörande krafter som sätts emot varandra.

Om den första filmen byggde upp grundhandlingen utvecklar uppföljaren sidokaraktärerna och öppnar upp världen för framtida filmer. Jag tror inte att vi har sett Ryan Reynolds i rollen som Deadpool för sista gången.

Betyg 3 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool

Infinity War

Black Panther