JL Fantasy

I december skrev jag ett blogginlägg om hur vi som recenserar gör genrerna en björntjänst när vi inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. Förra månaden följde jag upp det med ett inlägg om hur man skriver konstruktiv kritik i recensioner och här kommer en kort avslutande uppföljning där jag vill tänka högt om vad skillnaden är mellan boktips, recensioner och litterär kritik.

On ni läst mitt inlägg om björntjänsten är det förhoppningsvis tydligt att jag upplever att svensk fantastik har för mycket av den ena och för lite av de två andra. Som jag ser det är skillnaden på dessa tre texttyper följande.

   

Boktips

Merparten av alla texter du läser i sociala medier är av denna form. Ett boktips hålls ofta rätt korta men kan ibland dra iväg till att bli någon sida lång. Merparten av dem brukar ofta beskriva bokens handling relativt ingående och ger kanske några korta kommentarer om vad man tyckte var bra eller intressant med boken. Syftet är att lyfta fram boken för att fler ska köpa den. Den ger oftast inte heller något betyg som tydligt motiveras, men om den gör det så ger den nästan alltid det högsta eller nästa högsta betyget.

Recensioner

En recension är sällan kortare än en sida. De innehåller också ofta en beskrivning av bokens handling men går djupare in i dess analys av bokens olika nivåer. Den diskuterar och värderar exempelvis bokens karaktärer, världsbygget, konflikter, teman osv. Den kan även bjuda på mer fakta om bokens utgivning och författaren och väver ibland även in en analys kopplad till denna information. T.ex. hur boken kan påverka dagens samhälle, vad författarens motiv med boken kan vara och hur den kan jämföras med författarens eller andra författares verk. 

Litterär kritik

Litterär kritik tar ofta ett bredare perspektiv och tar sin avstamp ur olika perspektiv som exempelvis feminism, arketypisk, queerteori eller ny historism. Den driver ofta en en tes om boken som den recenserar som baseras ur det egna perspektivet. Den granskar och fokuserar visserligen en bok, eller ett helt författarskap, men den har med sig ett helt annat bagage av "verktyg" för att kunna skriva en längre och mycket djupare analys än bokrecensionen. Verktyg som samhällskunskap, historia, filosofi, genretroper eller jämförelse med andra författares böcker. 

Den litterära kritiken använder dessa verktyg för att bryta isär boken i separata delar, analysera dem var för sig, jämföra mot andra passager, och sedan montera ihop boken igen för att se hur väl de passar ihop med varandra i förhållande till hur recensenten uppfattar författarens syfte med boken. Den litterära kritiken kan innehålla en handlingssammanfattning och kan innehålla en del riktad kritik men den använder endast dessa som avstamp för en längre analys.

Även om alla tre typer av texter kan föra fram åsikter om ett verk så är den litterära kritiken mest tyngd av bevisbördan. Dvs att man tydligt förklarar vad det är man har läst och vad detta säger om boken och författaren ute efter och inte bara delger vad man själv som recensent tycker om detta. Den tyckande aspekten bör, om möjligt, inte vara lika påtaglig i den litterära kritiken som i de två tidigare texttyperna.

Den litterära kritiken kräver mycket förberedelse och tar flera timmar att skriva vilket gör att den är extremt ovanlig, särskilt i dagens sociala media-drivna samhälle. De få texter man kan hitta kommer främst från universiteten och är ovanliga bland bloggare, journalister och andra kritiker. 

---------

Personligen har jag dock märkt att om jag lagt längre tid på en recension eller ett inlägg i allmänhet, verkligen gjort mitt yttersta för att hitta olika infallsvinklar, är jag mer benägen att återanvända det i framtiden. Dela det i grupper, länka till det i diskussioner och läsa igenom det igen vid senare tillfällen för att få nya tankar. Det är även de inläggen som oftare gillas, kommenteras och delas av andra. Så kanske är den där tiden du lägger ner på en längre recension, eller på ett djupare inlägg som går mot den litterära kritikens domäner, lika välanvänd som om du "bara" skev ett boktips.

I december skrev jag ett blogginlägg om att vi gör svensk fantasy en björntjänst när vi som recenserar inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. 

Jag förväntade mig inte att se någon förändring inom fantastiken för att jag skrivit ett blogginlägg och uppmanat andra att vara mer kritiska. Men likväl märker jag ändå i mig själv en smula frustration och uppgivenhet när jag ser hur de onyanserade recensionerna fortsätter att dominera våra facebookgrupper och instagramflöden. Jag tycker att det är synd för svensk fantastik och tror uppriktigt att det gör skada på genrerna.

Detta märks på flera olika sätt, inte bara på recensionernas verkan, utan även på samtalsklimatet i stort i dessa grupper. Man ser lite nu och då hur folk blir sämre och sämre på att ge och ta nyanserad kritik. En del försöker föra fram sakliga argument, ibland med tillspetsad retorik, utan att dessa ska uppfattas som påhopp, men misslyckas och kliver istället på tår och skapar kontroverser. Samtidigt ser jag också hur författare, bloggare och instagrammare blir sämre på att motta negativa recensioner och kritik i allmänhet, man upplever det genast som ett personligt påhopp och inte som en persons åsikt och ett försök till att stärka en genre.

Jag har inte kunnat släppa detta från mina tankar. Här kommer därför en kort uppföljning till det inlägget. Vad man kan tänka på för att skriva recensioner som är kritiska men samtidigt också konstruktiva.

Syftet med konstruktiv kritik är att berika ämnet i fråga. Det kan dock vara jobbigt att få kritik på något som man kämpat med i flera år och som man nu i efterhand ändå inte kan göra något åt. Men en välskriven recension är inte främst riktad till författaren utan till potentiella läsare. Recensionen är till för att ge dem en rättvis bild så att de sedan kan bedöma om de vill läsa boken eller ej. 

Risken är dock att recensenten inte tänker på hur kritiken uppfattas. Om den framförs illa kan den göra stor skada och i värsta fall förstöra författarens självförtroende till den grad att hen slutar skriva. Här är därför fem tips, på hur man kan skriva recensioner som innehåller konstruktiv kritik men som samtidigt också hjälper dig att undvika att stjälpa, utlösa försvarsmekanismer eller skapa konflikter med författaren.

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

 

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5

Lindelofs nya tv-serie är dock annorlunda från de andra versionerna av Watchmen. I stället för att omtolka originalmaterialet har Lindelof valt att skapat något nytt. Serien tar vid 30 år efter händelserna i originalet, det vill säga år 2019. Han har tagit nyckelteman från vårt samhälle och placerat dem i sin fiktiva version av vår värld. Den är våldsam, mystisk och full av politiska ställningstaganden - därav kontroverserna kring säsongen.

"To me, Watchmen is a story about America. And it’s about self-proclaimed “heroes” fighting an intangible enemy that is almost impossible to defeat. In the eighties, that enemy was the pervasive threat of nuclear Armageddon between the U.S. and the Soviet Union. In 2019, that enemy is the long overdue reckoning with our country’s camouflaged history of White Supremacy." - David Lindeloft, twitter.

På Rotten tomatoes har serien i skrivande stund en 95 % rating från kritikerna, men endast 54 % från tv-tittarna. Somliga älskar serien medan andra kallar den för HBO's The Wokemen. 

Endast en handfull karaktärer som var med i serietidningarna finns kvar i Lindelofs värld. Fokuset ligger i stället på den nya karaktären Angela Abar (Regina King), en före detta polis som inte är så före detta som hon ger sken av. Hon klär ut sig till Sister Night och har som huvudsakligt syfte att bekämpa The Seventh Cavalry, en modern version av Klu klux klan.

Det sjunde kavalleriet tar på sig Rorschachmasker, en hyllning till den karaktärens uppoffring i originalserien, och dödar svarta poliser i staden Tulsa. Poliser som därför också tvingas bära masker i rädsla för att bli identifierade av skurkarna. När polischefen mördas blir Angela besatt av att göra vad som än krävs för att hitta hans mördare.

Watchmen börjar starkt när den fokuserar på Abars perspektiv men snart rörs handlingen ihop av karaktärsbyten, bihandlingar och tidshopp, särskilt i seriens mellersta avsnitt, vilket får den att kännas långsam. Somliga tittare kanske känner sig fängslade av den intellektuella utmaningen men jag tror att många mest upplever en förvirring som snabbt blir tröttsam.

Den långtgående bihandlingen med Hooded Justices bakgrund var visserligen smart gjord, en svart person som blev den första superhjälten för att kunna bekämpa korrupta och rasistiska poliser, men den tog upp för mycket tid från huvudhandlingen. 

Serien har också problem med sin huvudkaraktär, Angela Abar, som förutom i det första avsnittet aldrig riktigt fångar mitt intresse. Under större delen av serien är hon stel, bitter och undflyende vilket gör det svårt att få någon emotionell koppling. Flera av bikaraktärerna som man då och då får följa känns mer intressanta än huvudkaraktären själv. Särskilt Adrian Veidt (Jeremy Irons) som lever i exil på en udda herrgård i vad som först verkar vara Sydamerika. Att hans handling, trots att den har väldigt lite att göra med själva huvudhandlingen, är det som var det mest intressanta säger mycket om seriens helhet.

Sista avsnittet avslutas med en konflikt där flera långtgående handlingstrådar förs samman, men precis när man känner att man börjar förstå avbryts allt med en abrupt cliffhanger som gjorde att jag undrade om Lindeloft glömt bort en massa bihandlingar.

Efter lite efterforskning visar det sig att The Watchmen var tänkt att bli en trilogi, därav cliffhangern. Men det verkar i skrivande stund som att serien inte kommer att få någon fortsättning.

Hur blev det då med kontroverserna kring seriens politiska budskap? Serien är full av laddade teman, traumabearbetning, polisbrutalitet, intersektionalism och hat mot rasifierade maktstrukturer. I mina ögon lyckas Watchmen inte hitta någon balans kring dessa teman. Den tar ställning för tydligt, vilket hade kunnat kännas mer okej om den inte vilade på en av de mest gråskaliga serietidningarna genom tiderna, Alan Moore's Watchmen.

HBO:s serie saknar den moraliska ambivalensen som serietidningarna hade och framstår därför i stället som överförmyndande. Den onda vit makt-rörelsen blir i och med detta aldrig särskilt intressant eller hotfull utan i stället intetsägande. Serien blir på sätt och vis en spegel till vår egen värld, men inte den nazistiska värld som Lindeloft vill moralisera kring, utan till en värld där politiker letar snabba, känslomässigt gångbara genvägar för att lösa de komplicerade samhällsproblem vi möter. 

Jag hoppas att det blir en fortsättning. Bara genom att belysa världen genom lite fler olika glasögon tror jag att det går att tona ner de politiska övertonerna utan att ändra något i själva handlingen. Och om det inte blir någon uppföljare, hur ska jag då få reda på om Adrian Veidt någonsin lyckas bryta sig lös från sin utopiska exil och vad fanken är den stora Millennium-klockan till för?

Betyg: 3 av 5 

  

Vill du läsa fler recensioner?

The Witcher

Joker

Game of Thrones

Det kan vara något irriterande att vänja sig vid The Witcher. Serien hoppar fram och tillbaka över en period på cirka 70 år utan att egentligen förklara detta, förutom att ge mindre ledtrådar. Flera scener i de första fyra avsnitten blir därför förvirrande. Utöver dessa tidshopp hoppar även handlingen mellan tre olika huvudkaraktärer på ett udda sätt, vilket gör att det är svårt att få en bild över vad säsongen egentligen handlar om förrän i de senare avsnitten. En av dessa tre karaktärers handling är en enda lång transportsträcka till en cliffhanger. Varje avsnitt innehåller sin egen bihandling som, till skillnad från den övergripande handlingen, ofta var rätt menlösa och hastigt genomförda, vilket gör att det stundtals känns som att man tittar på ett avsnitt av Young Hercules eller Xena. Seriens kärleksberättelse känns aldrig särskilt trovärdig och många av bikaraktärerna platta och menlösa.

Men trots detta övervägde jag aldrig att sluta titta. The Witcher var utan tvekan den bästa serien jag sett under 2019. Hur kan detta komma sig när det är så uppenbart att serien har flera rätt ordentliga brister?

Geralt of Rivia, The White Wolf

  

För mig är svaret uppenbart. Visst är Henry Cavill bra som Geralt of Rivia och även Anaya Chalotra som Yennefer. Men det som gör att serien sticker ut från mängden är i mina ögon tre saker.

• Den har en mörk framtoning utan att överdriva mängden blodsplatter. När blodet väl kommer känns det inte som att serien håller tillbaka på brutaliteten vilket gör att den träffar en fin balans.
• Dess gråmoraliska och vuxna inriktning gör att konflikterna, även om de stundtals är taffligt genomförda, i det stora hela känns trovärdiga. Samtidigt finns det också ett tydligt lager av gott mot ont i bakgrunden som fångade upp min pojkaktiga förälskelse för genren.
• Men det allra viktigaste i mina ögon: serien skäms inte för att dyka in i dess överdrivet highfantasyaktiga värld. Fantasyraser, uråldriga ordnar, vidsträckta imperier, magi och förbannelser i vart och vartannat hörn. Serien har allt för den som älskar klassisk fantasy.

I min åsikt har ingen annan serie lyckats kombinera dessa tre element på samma sätt. Game of Thrones lyckades fenomenalt med de två första, betydligt bättre än vad The Witcher gör, men highfantasyelementen hade aldrig en särskilt framträdande roll.

Om narrativet och delar av handlingen varit bättre genomfört tror jag att The Witcher hade haft dubbelt så många visningar och varit en av Netflixs mest sedda serier någonsin.

Inledningsvis kan man tro att The Witcher ska bli en traditionell fantasyberättelse med en monoton vacker hjälte som räddar unga prinsessor från ond bråd död. Men under denna yta finns ett djup och komplexitet som överraskar. Den karaktär som visar detta allra tydligast är Yennefer som är en betydligt mer välrundad karaktär än vad Geralt är. Hon har den mest sympatiska bakgrundsberättelsen, men är också självsäker och mäktig samtidigt som hon är full av brister och inte riktigt går att lita på.

Yennefer of Vengerberg, 90 år gammal.

  

Serien avslutas på ett vågat sätt med cliffhangers på alla fronter som lämnar tittarna utan svar på någon av de större frågorna som säsongen väckt. Flera aspekter av världsbygget lämnas också närmast outforskat. Jag tänker främst på hur lite vi får reda på om seriens antagonist, det Nilfgaardianska imperiet.

Regissören Lauren Schmidt Hissrich verkar räkna kallt med att du kommer att se vidare när säsong två släpps, troligtvis under 2021. Hade jag fått bestämma hade jag haft med åtminstone ett eller två avsnitt till som knöt ihop berättelserna bättre och på kuppen gärna gav lite mer tid till en del av bihandlingarna. T.ex. avsnittet med gulddraken. Men Hassrichs beslut att inte ge några tydliga svar fungerar på mig. Trots dess många brister ser jag fram emot att se hur karaktärerna, världen och de politiska konflikterna fortsätter att utvecklas i kommande säsonger. Trots det ringa betyget är The Witcher säsong två det jag ser fram emot allra mest på tv just nu.

Betyg 3 av 5

----------

Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty
Oh, valley of plenty, oh
Toss a coin to your Witcher
Oh, valley of plenty