JL Fantasy

1. Mötet med Joe Abercrombie

Höjdpunkten under min helg var när jag fick möjligheten att prata med Joe Abercrombie. Jag hade varit och lyssnat på två av hans paneler och sedan såg jag honom sitta och ta en kaffe på ett av fiken i konventet, vilket kändes ovanligt för att vara en så välkänd författare. Jag bad honom och hans vän om ursäkt för att jag störde och frågade om jag kunde ta en bild med Joe, sedan förklarade jag att han var en av mina allra största förebilder. Joe ställde sig genast upp, tog min hand och frågade om jag skrev själv. Jag svarade att jag skriver episk fantasy och att hans First Law-serie samt hans Shattered Sea-serie är några av de serier som jag brukar ha bredvid mig när jag skriver. Jag förklarade att jag ibland brukar slå upp en särskild scen och försöka återskapa det han har gjort där, fast med mina egna ord. Jag sade också att han var en av mina top tre-författare, varpå han grymtade lite och frågade vem som var bättre än honom. Jag sade att som författare i genren episk fantasy är det svårt för någon att slå Sanderson med hans 400 000+ ord långa manus, vilket han höll med om. Efter att jag tackat honom för hans tid och gått därifrån var jag tvungen att sätta mig ner en stund. Hela kroppen skakade.

Joe Abercrombie

2. Författarsamtal

 Jag trodde egentligen inte att jag skulle få möjlighet att sätta mig ner och prata med några svenska författare i mitten av Worldcon-kaoset. Men på torsdagen träffade jag Kristina Hård, författare av trilogin om Kaiserarvet, i entrén och frågade om jag kunde bjuda henne på lunch. Hon var inte hungrig men följde ändå med och pratade med mig medan jag åt lunch. Det var väldigt trevligt och lärorikt.

Under lördagen hade jag och några andra fans en Kaffeeklatsch (= kaffefika?) med Mats Strandberg, författare av Engelforstrilogin och skräckböckerna Färjan och Hemmet. Mats var väldigt välkomnande och mån om att alla skulle få chans att ställa de frågor de ville. Men ärligt talat ställde han nästan lika många frågor till oss som vi ställde till honom. Detta var nog det mest avslappnade samtalet jag hade under hela helgen.

Kristina Hård

Mats Strandberg

3. Skrivinspiration

Mest matnyttigt under hela helgen var nog de paneler som rörde skrivande. Särskilt panelerna How to Use NaNoWriMo to Power your Writing och Literary Agents and Where to Find Them. Jag har länge varit intresserad av att testa NaNoWriMo men om jag ska vara ärlig har jag varit rädd. Om jag väl tar mig an något får det inte gå dåligt. Skulle jag prova på NaNoWriMo och misslyckas skulle jag klandra mig själv och skapa frustration som skulle smitta av sig på mitt lärarjobb och mitt privatliv.

Efteråt stannade jag kvar och pratade med panelisterna som alla var, eller hade varit, lärare. De förstod min rädsla och sade att vara lärare är bland det sämsta yrke man kan ha som aspirerande författare. Det tar för mycket energi att ständigt vara social, förstående och kreativ med eleverna för att sedan sätta sig framför datorn och fortsätta vara kreativ med sitt skrivande. De rådde mig att inte kliva in i NaNoWriMo om jag inte var beredd att ge upp, om det tog för mycket energi. Skönt att få höra att ens rädsla inte varit obefogad.

Den kanske mest inspirerande panelen under hela helgen var nog den om att skaffa agenturer. Massa råd om skrivande i stort och en hel del klappar i ryggen som påminde mig om att jag är på rätt väg. "Just by being here you have shown that you are commited and that you are willing to go the extra mile in order to achive your goals. You are all far ahead of other writers who try to become published." – Joshua Blimes (Brandon Sandersons agent). Eftersom det var just min favoritförfattares agent som sade detta blev jag till och med lite tårögd. Ibland kan alla ens långsökta mål kännas så naiva och avlägsna. En klapp på ryggen av någon man ser upp till betyder mycket. 

NaNoWriMo panel

Joshua Blimes

4. Stjärnor

Att få möta de författare vars böcker man har läst är alltid speciellt. Att få möta de författare som skrivit några av fantasyvärldens mest kända verk är något helt annat. På panelerna High Fantasy: Is it Still Relevant? och Built Upon The Shoulders of Giants fick jag lyssna på Robin Hobb och George R.R Martin. Tyvärr blev inte diskussionerna på deras två paneler särskilt intressanta men det var ändå en surrealistisk upplevelse att bara få se och lyssna på dessa jättar.

Robin Hobb

George R.R. Martin

5. Nörderier

Jag har länge velat ha några snygga collectables att ha i bokhyllan och nu unnade jag mig själv två animefigurer som ska bli de första. Sen kunde jag inte motstå att köpa lite annat smått och gott när jag ändå höll på.

 

Tack för att du läst om mitt Worldcon 75. Det var ett minne för livet och jag hoppas att det inte tar 75 år till innan Worldcon kommer till Norden igen. 

Två händelse förlopp i detta korta men välbalanserade avsnitt. Arya återvänder till Winterfell och Dany tappar sitt tålamod med Tyrions misslyckade planer. Jag blir helt häpen bara jag tänker på det. Två händelseförlopp i ett Game of Thrones avsnitt, inte tjugotvå som det brukar vara. Döda av ännu fler karaktärer tack!

Kanske är det på grund av de få handlingarna som detta varit en så bra säsong och kanske var det därför detta var ett av de bästa avsnitten vi sett än så länge. Det som också gjorde att det här avsnittet stack ut extra var att det hade en bra blandning av känslosamma och meningsfulla dialoger men även två intressanta actionscener.

Vissa scener, särskilt de i Winterfell, hade gärna fått vara några minuter längre, vilket jag tycker att de hade kunnat lägga in då avsnittet endast var 50 minuter. "Spoils of War" hade tyvärr också en del irriterande teleporteringar men jag orkar inte gå på dessa i ännu ett avsnitt.

Minnesvärda scener

• Brann förklarar för Arya och Sansa att Brann inte längre existerar. Detta var nog min favoritscen i hela avsnittet. Men jag är en sucker för subtil magi som ändå har en tydlig förklaring. Kanske hade Brans förändring kunnat läggas upp bättre så att det inte upplevts som så plötslig. Men jag älskar förklaringen att han nu ser allt och därför är det svårt att skilja på vad som är hans "riktiga" minnen och vad som är en del av hans växande förmåga. Jag undrar vad han kommer att använda denna nyvunna kraft till? Att se till att John och Dany blir ett par? Eller kanske något ännu mer storslaget, kanske göra något med The Night King som avslutar kampen mellan is och eld en gång för alla.
• Arya besegrar Brienne enkelt. Hade det där varit en riktig strid hade Brienne förblött från ett dussintals sår långt innan hon fått in en träff på Arya. Synd att det var en träningsfight och inte på riktigt. Tycker att Brienne har blivit mindre intressant nu då hon uppfyllt sitt löfte till Catelyn.
• Jamie dör. Fast ändå inte. Jag har svårt att se att detta ska vara slutet för The Kingslayer. De har inte byggt upp det tillräckligt. I alla tidigare fall har man kunnat se en huvudkaraktärs död komma, om inte innan så åtminstone i efterhand. Deras död har haft ett tydligt syfte. Men här kommer det för plötsligt och jag har svårt att se vad detta ska ha för syfte i handlingen annat än att göra Cersei ännu mer galen. Jag tror att Jamie antingen fiskas upp eller kryper ur sin rustning, kravlar iland och tas tillfånga. Jag kan redan se framför mig hur Dany försöker använda den fångade Jamie som en bricka för att besegra Cersei. Men Cersei offrar sin bror för att vinna den här säsongens strider. Detta blir den sista droppen som får Jamies bägare att svälla över. I nästa säsong dödar han sin syster och uppfyller profetian. 

Först tänkte jag ge avsnittet 5 av 5 i betyg men det var fortfarande inga extra meningsfulla händelser, likt The Red Wedding eller när drakäggen kläcktes. Striden med Drogon var cool men hade ett ganska förutsägbart utfall vilket inte skapade särskilt mycket spänning. Händelserna i Winterfell var bra och hade det största djupet som vi sett i säsongen hittills men trots dessa hände det inte särskilt mycket utan byggde mest upp för avslutningen i The North. 

Nu är det bara tre avsnitt kvar och säsongen måste börja rundas av. Littlefingers plottande kommer att komma till ett slut nu då starkbarnen enats. Han kommer att göra några sista försök att ta makten men stoppas av starktrion. John måste lämna Dragonstone i nästa avsnitt om handlingen norr om muren ska ha tillräckligt med tid för att bli välgjort. Men han kommer inte lämna Dragonstone innan han och Danny haft ytterligare en dialog om han ska "bend the knee" eller inte, vilket han inte kommer att göra. Men hon släpper honom iaf, kanske på grund av att hans Targaryenblod äntligen visar sig då han kommer i nära kontakt med någon av drakarna. 

Betyg: 4/5

I det här avsnittet hände saker väldigt snabbt. Dany tog över Casterly Rock. Cersei tog över Highgarden, avrättade The Queen of Thorns och alla sandsnakes. John och Dany slöt en "allians" tack vare Tyrions välplacerade ord. Jora Mormond blev helt återställd. Sansa återförenades med Bran och Melissandre yttrade en ny profetia.

Jag är överlag nöjd med att serien rör sig framåt snabbare och jag tycker att det är okej att det är mindre känslomässiga, karaktärsbyggande scener än vad det varit i tidigare säsonger (vi känner redan karaktärerna vid det här laget) men jag har svårt att acceptera att de även släpper tanken om att saker måste vara fysiskt möjligt. Jag menar förstås alla ologiska resor. Det verkar som att skaparna har förlikat sig med tanken om att "handlingen" är viktigare än trovärdigheten. Detta har varit ett problem tidigare också men aldrig har det varit så många ologiska scener i ett och samma avsnitt. Olenna tog sig över hela kontinenten på ett avsnitt. Greyworm till Casterly rock på två dagar. Jamie från Kings Landing till Highgarden på mindre än en dag. Eller den snabbaste av alla, Euron som seglar runt hela kontinenten på en förmiddag. 

Minnesvärda scener

Trots bristerna gillade jag ändå avsnittet. Det är så skönt att det mer eller mindre bara är huvudkaraktärerna som är kvar. Vi får massor av bra dialoger mellan seriens allra största karaktärer.

• Olenna avslöjar att det var hon som dödade Joffrey rakt i Jamies ansikte.
• Bran träffar Sansa och verkar helt förändrad. Näst intill känslokall. Ytterligare ett tecken på att seriens slut inte kommer att bli så typiskt "det goda besegrar det onda" som vi är van med inom fantasygenren.
• John träffar äntligen Dany. Jag kan definitivt se dem bli paret som enar Westeros i nästa säsong.
• Men min favoritscen var när John pratade med Tyrion. Inget märkvärdigt med scenen egentligen, men det är så skönt att få se sin favoritkaraktär äntligen få visa vad han är bra på. Tycker Tyrion har fått ta ett allt för stort steg tillbaka för länge.
• Intressant var också att vi fick en ny profetia. I alla fall var det så jag tolkade Melisandres ord till Varys. Båda kommer att dö i Westeros innan säsong åtta är över.

Flera av dessa scener hade gärna fått vara mycket längre och dragits ut över flera avsnitt men nu får vi bara sju avsnitt i denna säsong och med det i åtanke var jag nöjd.

Sammantaget var det både ett dåligt och ett bra avsnitt. Jag förstår kritiken som jag hört från många att serien inte känns äkta längre och jag håller med. Men jag tar hellre en säsong där det händer något och lite känsla tappas på vägen än att serien fortsätter framåt på samma sätt som tidigare med dussintals handlingar, hundratals karaktärer och i stort sett noll action förutom i säsongernas avslutande avsnitt.

Betyg: 3/5

Ett bra avsnitt, hög kvalité på alla scener igenom hela avsnittet. Det enda jag saknar är den där speciella scenen som jag kommer minnas som en av seriens bästa. Säsongen följer ännu mina förutsägelser i alla utom ett fall - Arya. Jag hoppades att hon inte skulle springa till sina syskon direkt hon fick veta att de fortfarande levde. Hon och Sansa kommer att få en efterlängtad återförening där de förlåter varandra för allt de gjort. Det kommer troligtvis också innebära att vi inte får se några fler mord från Aryas sida under den här säsongen. 

En sak som jag tyckte att de gjorde snyggt i det här avsnittet var att Dany bestämde att hon inte ska använda Dothrakis eller Unsullied mot Kings Landing, för att inte riskera att folket ska hata henne. Men på grund Theons och Yaras misslyckande kommer hon nu bli tvungen att använda Dothrakis i alla fall och därmed riskera att fler ansluter sig till Cercei. En bra detalj som får hela konflikten att kännas mer verklig.

Minnesvärda scener

Stridsscen till havs -  En riktigt snygg stridsscen till havs med eldarna som lyser upp skeppen. Den var lite rörig, då alla har samma klädsel och det är mörkt, men jag gillar att det är så för det gör att det hela känns mer trovärdigt. Euron känns lite väl skurkaktig och inte lika "verklig" som de flesta karaktärer i GoT varit, men jag kan även förlåta det eftersom han haft så lite tid att bli uppbyggd som karaktär. Theon rymmer, vilket var det smarta att göra (riktigt bra skådespeleri av Alfie Allen). Han hade dött om han stannat. Förvänta er en stridsscen mellan Theon och Euron i slutet av säsongen.

Jorah Mormonds Greyscale - Min favoritscen från avsnittet var hur Sam försöker bota Jorah. Ska bli spännande att se hur hans karaktär utvecklas efter detta. 

Arya och Nymeria - Egentligen en lika onödig scen som den med The Hound och gravarna i förra avsnittet men jag tyckte att den här fungerade bättre. Det fanns ett större känslomässigt djup i den här relationen än vad det gjorde i Cleganes fall. Jag har dock fortfarande svårt att sätta fingret på Arya och hennes karaktär. Är hon spritt språngande galen eller är hon helt normal men jävligt mordisk när det kommer till hennes fiender? Jag hoppas på det första. Även i hennes dialog med Hotpie fick jag intrycket av att hon var lite kall. Personligen skulle jag älska att se Arya bli ond. Känns som en sån twist som bara George R.R. Martin skulle våga göra.

Greyworn och Missandei - Ingen scen var dålig i det här avsnittet men om jag ändå ska välja en så var det sexscenen med Greyworm och Missandei. Den hade kunnat vara kortare.

Betyg: 4/5

Games Workshop har skapat en ny kampanj, End Times, för deras Warhammer fantasy universum med tillhörande böcker som jag helt missat. I End Times förstör dem världen, bokstavligen. Hela deras 23 år gamla universum ödeläggs av kaosgudarna men med hjälp av magi lyckas tydligen de goda krafterna skapa en ny värld som återföds efter kataklysmen. På detta sätt kan Games Workshop skaka liv i sin värld, lägga till nya fraktioner, nya allianser och re-branda hela deras fantasyvärld. Inledningsvis var jag väldigt skeptisk till denna tanke men när jag såg att de släppt en ny Nagashbok kunde jag inte låta bli att köpa den. Nagash är den ondaste men ändå trovärdiga karaktär som läst om. Den första boken om nekromantikern, Nagash the Sorcerer, är en av mina favoritböcker. 

Tyvärr blev jag dock väldigt besviken av The Return of Nagash.  Den missledande framsidan antydde att jag skulle få se Nagash i ännu mer episka strider än tidigare. Denna gång kanske till och med mot kaosgudarna själva? Men boken handlar inte om Nagash över huvud taget utan endast om Mannfred, Arkhan och ett dussintal andra bikaraktärer som försöker stoppa de två huvudkaraktärernas mål om att återuppliva den första nekromantikern. 

Jag har aldrig läst en bok där man hoppar mer mellan olika perspektivkaraktärer än denna. Har man inte redan läst om alla dessa bikaraktärer i andra warhammerböcker är det näst intill omöjligt att hålla koll på vem som är vem vilket gör detta till en opersonlig bok. Jag som endast känner igen några av bikaraktärerna orkade aldrig sätta mig in i hur de förhöll sig till varandra. De enda delarna jag läste relativt noggrant var kapitlen där Arkhan är viewpointkaraktär eftersom han hade en intressant intern dynamik mellan Nagashs påtvingade kommandon om att återuppliva honom och hans egen vilja om att äntligen få dö.  

Sammantaget

Har du läst mer eller mindre allt som The Black Library pumpat ut under de senaste decennierna och därför känner till alla bikaraktärer redan i förväg kan du nog få ut en del av denna avslutning på legenden om Nagash. Men för de allra flesta skulle jag inte rekommendera denna bok, i alla fall inte om du vill läsa om Nagash.

Betyg: 1/5