JL Fantasy

Vilken är Marvels bästa film?0

08 april 2018

Marvel har gjort 18 filmer i deras unika MCU. Det började 2008 med Iron Man och nu är det dags att knyta ihop säcken med Avengers 3 och Avengers 4. Men vilken av alla dessa filmer är den bästa och den sämsta?

Marvel

  

Det som oftast gör att jag sätter ett högt betyg på en Marvel-film är att huvudkaraktären känns trovärdig. Ett stort problem som superhjältefilmer har är att det lätt blir tjatigt och alla filmer känns mer eller mindre likadana. Genom att karaktären upplevs som en verklig person som ställs inför spektakulära hinder försvinner tjatigheten i stor utsträckning. Därför är det viktigare att skapa en trovärdig huvudkaraktär än att actionscenerna är snygga och storslagna. 

Här är min lista över alla filmer som lett fram till Infinity War. 

  

Plats 18. Thor: The Dark World (Nov 8, 2013)

Thor: The Dark World

Den enda av Marvels filmer som är rent ut sagt usel. Alla andra filmer har vissa aspekter som gör dem sevärda på nått sätt, men inte Thor: The Dark World.

  

Plats 17. Captain America: The First Avenger (Jul 22, 2011) 

Captain America: The First Avenger

Captain America har alltid varit en karaktär som jag har haft svårt för och den här filmen gjorde inget för att ändra mina förutfattade tankar. Karaktärerna kändes inte som riktiga människor utan mest som lösryckta arketyper, handlingen var varken bra eller dålig. Men det som gjorde den här lite sämre än flera av de andra introduktionsfilmerna var heja Amerika-referenserna och att jag även är less på att se nazister som skurkar i filmer. Inte en dålig film som The Dark World men inget som jag skulle vilja se om igen.

   

Plats 16. The Incredible Hulk (Jun 13, 2008)    

The Incredible Hulk (2008)

Samma problem som The First Avenger men utan nazister och heja Amerika-referenser.  

  

Plats 15. Iron Man 3 (Maj 3, 2013)

Iron Man 3

Egentligen mer intressant än Ironman 2 och flera andra av Marvels filmer, men jag störde mig otroligt mycket på hela Mandarin-twisten, därför rasar Iron Man 3 i rankingen.

  

Plats 14. Iron Man 2 (Maj 7, 2010)   

Iron Man 2

På många sätt en rätt intetsägande film. Whiplash var en platt skurk men filmen hade inte någon stor besvikelse som Ironman 3 hade.  


Plats 13. Guardians of the Galaxy Vol. 2 (Aug 8, 2017)

Guardians of the Galaxy 2 Payoff - Movie Master

Guardians och the Galaxy-filmerna är svårplacerade i den här listan eftersom de har en särskilt ton. Även om vol 2 hade flera intressanta delar innehöll den alldeles för mycket one liners och det var för mycket påklistrade karaktärskonflikter vilket gjorde att allt kändes rätt platt. För mycket, för fort helt enkelt. 

  

Plats 12. Thor: Ragnarok (Nov 3, 2017)

Thor: Ragnarok

Thor: Ragnarok led av liknande problem som Guardians of the Galaxy 2. Mitt största problem var att de klämde in för mycket skämt i en handling som hade kunnat vara fylld av spänning och mörker. De lämnade också vetenskapen bakom sig och gjorde allt magiskt. Även denna hade alltså för mycket action och skämt och inte tillräckligt med djup.

  

Plats 11. Thor (Maj 6, 2011)

Thor

Lite väl prålig med all CGI kring Asgård. Platsen kändes aldrig i närheten av så levande som t.ex. Wakanda gjorde i Black Panther. Men samtidigt var det en rätt bra introduktionsfilm för karaktären Thor. Jag kommer ihåg att jag var var positivt överraskad efter biobesöket.

  

Plats 10. Avengers: Age of Ultron (Maj 1, 2015)

Avengers: Age of Ultron

Den sämre av de två Avengersfilmerna gör i stort sett alla de vanliga felen. För många nya karaktärer och för lite fokus på de karaktärer man vill följa. Halvdana actionscener, massor av one liners, men framförallt en dålig skurk. Trots detta är det ändå intressant att se alla karaktärerna i samspel med varandra. Överlag en sevärd film men med en hel del brister. 

  

Plats 9. Captain America: Civil War (Maj 6, 2016) 

Captain America: Civil War

Civil War sticker ut från mängden på ett bra sätt. Den vågar chansa och skapa en huvudhandling som inte handlar om ett yttre hot utan istället om en kamp inom hjältegruppen. Jag minns att jag var helt lyrisk efter biobesöket, mycket för att Spiderman gjorde ett efterlängtat inhopp. I efterhand är det dock inte en film som lämnade ett särskilt stort intryck. Jag önskar nog att hela Captain America och Iron Man-konflikten hade fått mer djup och trots att det är en superhjältefilm önskar jag att den hade vågat vara mer politisk än vad den var. 

  

Plats 8. Ant-Man (Jul 17, 2015)

Ant-Man

Ant-Man är den enda Marvelfilmen som jag inte såg på bio för jag tänkte att det inte fanns någonting med filmen som skulle vara bra. När jag väl såg den på DVD ångrade jag mig djupt. Ant-Man är en av de roligaste marvelfilmerna samtidigt som man känner för huvudkaraktären och hans mål.

 

Plats 7. Black Panther (Feb 16, 2018)

BP Payoff Poster

Black Panther är den snyggaste Marvelfilmen hittills. Wakanda och andevärlden lämnade ett starkt intryck på mig och det var uppfriskande att se en film med mer eller mindre uteslutande svarta karaktärer. Tyvärr är handlingen och karaktärerna inte lika intressanta vilket drar ner helhetsintrycket.

  

Plats 6. Doctor Strange (Nov 4, 2016)

Doctor StrangeEfter Guardians of the Galaxy är Doctor Strange nog den film som överraskat mig mest. Jag hade svårt att se hur de skulle kunna göra en film med så mycket magi och få det att passa in i Marvels universum utan att det skulle kännas påklistrat. Men de lyckades med det tack vare Benedict Cumberbatch. Jag fullkomligen älskade både karaktären Dr Strange och skådespeleriet. Handlingen är dock rätt standard vilket gör att den inte hamnar högre upp på listan.

 

Plats 5. Guardians of the Galaxy (Aug 1, 2014)

Guardians of the Galaxy

Groot: "I am Groot!" Rocket: "I know they're the only friends we've ever had!"

Ensamble-filmer brukar ofta misslyckas fatalt eftersom det blir för många karaktärer som slåss om skärmtiden. Guardians of the Galaxy lyckades dock hitta en perfekt balans mellan alla karaktärerna och den är den roligaste av alla marvelfilmer. Hade det inte varit för den platta skurken Ronan the Accuser hade Guardians of the Galaxy kanske toppat listan.

  

Plats 4. Iron Man (Maj 2, 2008)

Iron Man (2008)

Filmen som startade allt. Robert Downey Jr är en perfekt casting för den exentriska miljadären Tony Stark. Ironman 1 är en ursprungsberättelse, inte bara för karaktären utan för tonen för hela marveluniversumet. Filmen är intressant från början till slut även om den inte överraskar eller sticker ut på något särskilt sätt. Kanske förtjänar den inte att vara riktigt så här högt upp på listan om man jämför den med alla andra filmer men när den släpptes var den något helt unikt vilket gör att Ironman förtjänar den höga placeringen.

  

Plats 3. Marvel's The Avengers (Maj 4, 2012)

Marvel's The Avengers

Likt hur Ironman var filmen som startade allt så var också Avengers det på sitt sätt. Aldrig tidigare hade vi sett en film som lyckades kombinera flera stora karaktärer i en och samma film. Avengers är på många sätt rätt förutsägbar men den levererar på exakt alla sätt som den gav sig ut för att göra. 

  

Plats 2. Captain America: The Winter Soldier   (Apr 4, 2014)

Captain America: The Winter Soldier

Jag gillade inte den första Captain America-filmen särskilt mycket och blev därför väldigt överraskad över djupet som The Winter Soldier hade. Den är fylld av plot twists, kanske de bästa actionsekvenserna av alla Marvelfilmer, trovärdiga karaktärsmotiv och en väldigt välbalanserad handling. Hade det inte varit för att jag är så otroligt kär i den sista superhjälten hade The Winter Soldier tagit förstaplatsen.

  

Plats 1. Spider-Man: Homecoming (Okt 17, 2017)

Spider-Man: Homecoming

Alla har vi vår favorithjälte. För mig var det alltid Spiderman. Ingen annan hjälte kom någonsin i närheten av honom, men det är inte bara för att det är Spiderman som jag har gett den här filmen förstaplatsen.

Spiderman: Homecoming är lika djup och välbalanserad som The Winter Soldier. Den blir det genom att vara den av Marvels filmer som mest fokuserar på karaktärens liv utanför hjälterollen, vilket även gör den till den mest hjärtliga av alla Marvels filmer. Den får även en extra skjuts av de välspelade karaktärerna, inte bara Tom Holland, som är den överlägset bästa versionen av Spiderman vi har sett hittills, utan även Michael Keaton som The Vulture. Han är den mest intressanta och välgjorda av alla Marvels skurkar.

 

17 dagar kvar  till Avengers 3: Infinity War.

Infinity War


Marstankar – Sagan om första utkastet0

30 mars 2018

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om författardagen. Den dag då jag firade att jag blivit färdig med första utkastet av min andra roman, Devans Dans. Nu tänkte jag berätta lite om processen bakom utkastet och om en del saker jag lärt mig.

Devans Dans

Min grundläggande tanke var att jag ville skriva en trilogi om flera nationer med säregna kulturer som kolliderade med varandra på flera olika politiska och ekonimiska nivåer, en slags analogi till vår värld i vissa aspekter. Tidigt i processen kom jag på iden om andar som grunden för mitt magisystem och ungefär i samma veva blev jag inspirerad av första världskriget då jag lyssnade på Dan Carlins Hardcore History podcast om tidseran. Dessa tre pusselbitar utgjorde grunden för resten av världsbygget som färdigställdes mellan 2014 och 2016. Planen var att boken skulle bli cirka 90 000 ord lång – i mina ögon en lagom längd för en inledande ungdoms/vuxenbok i en episk fantasytrilogi.

Det här är de viktigaste lärdomarna jag har dragit under tiden jag skrivit första utkastet till Devans Dans

  • Jag vågar göra svåra val. Efter ungefär ett halvår in i skrivprocessen insåg jag att två av mina fyra huvudkaraktärer inte hade tillräckligt tydliga ark i den första boken. Kapitlen jag hade skrivit kändes som sidospår då jag inte lyckades väva ihop dem med mina andra två karaktärers handling på ett övertygande sätt. Jag ville att den första boken skulle kännas som en egen saga och inte bara som del ett i en trilogi. Därför valde jag efter mycket om och men att ta bort deras perspektiv helt och hållet. Jag tog bort de fyra kapitel jag hunnit skriva utifrån deras perspektiv och jag tog bort planeringen för ungefär 15 kapitel till. Detta gjorde manuset avsevärt mycket kortare än vad jag först planerat, ca 60 000 ord istället för 90 000, men det blev också mycket lättare och mer följsamt att läsa.
  • Jag kan hålla ett schema.  Det tog längre tid att skriva boken än vad jag hade hoppats att det skulle ta. Jag hade naivt trott att vara föräldraledig skulle frigöra tid för mitt skrivande – i verkligheten blev det tvärtom. Jag hade läst berättelser om hur J. K. Rowling och andra författare skrivit sina böcker medan de var hemma med sina nyfödda barn. Barnet låg där i sitt babynest samtidigt som den flitiga författaren fridfullt kunde smattra på skrivbordet medan barnets joller fungerade som en motiverande faktor. J. K. Rowling kan slänga sig i väggen. Att vara föräldraledig är ingen walk in the park och det ger en inte direkt mer energi till skrivande. Jag insåg att föräldraledigheten skulle ge mig mindre tid att skriva än om jag hade gått till jobbet. Då kunde jag i alla fall skriva när jag pendlade och på luncher och på lugna eftermiddagar. Till slut tvingades jag inse att jag behövde lägga om min plan för hur lång tid det skulle ta att skriva färdigt boken. Den nya planen som jag lade upp lyckades jag följa minutiöst. Jag blev färdigt exakt den vecka som jag trodde att jag skulle bli trots att arbetet sträckte sig över ett och ett halvt år.
  • Författandet är målet, inte den här boken. I början kände jag mig stressad över att det skulle ta för lång tid att bli färdig med boken. Vill man bli en heltidsförfattare måste man lära sig att producera en viss mängd ord varje vecka. Nya böcker måste skrivas hela tiden om man ska kunna leva på skrivandet. Man kan inte snöa sig fast på att just den här första boken måste lyckas. Därför är det bara att fortsätta producera oavsett som gäller. Detta tärde på mig tills jag insåg att jag inte behövde se just Devans Dans som målet, utan att snarare se mitt författarskap som målet. Genom att skifta perspektiv och se författarskapet som målet är det lättare att höja blicken istället för att stirra sig blind på att det går långsamt just nu. Förutom några mindre bakslag har jag hållit mig förvånansvärt lugn igenom hela den här skrivprocessen.
  • Med lite research kan man komma väldigt långt. Jag tror att jag har mycket gratis genom min utbildning som SO-lärare. Jag känner att jag har en relativt god grund att stå på nu när jag skapar ett medeltida samhälle, ekonomi, religion, m.m. Det kändes inte som att jag behövde göra särskilt mycket research på något av de större områdena. I stället har jag mest gjort research kring detaljer i vissa scener. Till exempel så spenderade jag en förmiddag med att försöka ta reda på hur vete luktar, en kväll tog jag reda på hur man tillverkar ett armborst och jag har sett säkert hundra olika youtubevideos om modern dans.

Guldkompassen – Recension0

25 mars 2018

Guldkompassen handlar om Lyra, en 12-årig tjej som växt upp på universitetet Oxford tillsammans med äldre män, tjänstefolk och sin demon Pantalaimon. Lyra är envis och hamnar lätt i problem, men den här gången har hon hamnat i större problem än vanligt. Lyra gömmer sig i en garderob och överhör en konversation om den mystiska substansen Dust som förändrar hennes liv för alltid.

The Golden Compass

Spoilerfri recension

 

Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.  

Jag har länge hört talas om hur bra Den Mörka Materian-serien ska vara och jag har sett den flera gånger på listor över de bästa fantasysserierna, men jag har dragit mig från att läsa den på grund av att den är en ungdomsbok, vilket jag inte brukar uppskatta. 

Guldkompassen berättas genom den 12-åriga Lyras ögon vilket var rätt frustrerande genom större delen av boken. Hon förstår väldigt lite av vad de vuxna runt omkring henne pratar om. Som läsare önskade jag ofta att de bara skulle förklara hur saker och ting fungerar och hör samman, istället för att lämna läsarna i en slags limbo mellan de vuxna karaktärernas förståelse och Lyras ovetande. Guldkompassen har dock rätt många vuxna sidokaraktärer som gör sitt bästa för att förklara för Lyra så det var inte riktigt så illa som jag tycker att många andra ungdomsböcker är.  

Det som gjorde att Guldkompassen, trots Lyras perspektiv, stack ut och överlag blev en angenäm läsupplevelse för min del var världsbygget. Först och främst demonerna som är ett slags djur som förkroppsligar människornas själ. Barns demoner kan ta vilken skepnad de vill medan vuxnas demoner får en permanent form när de genomgått puberteten. Lyras demon Pantalaimon, som ofta tar formen av en mus eller en hermelin, är på många sätt lik Lyra men inte helt och hållet. Man kan ofta förstå varför Lyra väljer att göra som hon gör genom att demonen beter sig nervöst eller stressat, som om demonen på något sätt reflekterar karaktärens magkänsla. I början av boken längtade jag efter att få reda på hur det kom sig att dessa demoner existerade över huvud taget men när svaret aldrig kommer accepterar man till slut att de bara är en del av den här världen och inte behöver förklaras. 

Den andra intressanta delen var geografin. Lyra växer upp i Oxford England vilket gjorde att jag i början trodde att boken utspelade sig helt och hållet i vår värld men efter ett tag blir det uppenbart att detta är en parallell verklighet till vår. En värld med steampunkliknande teknologisk nivå, samma geografi, överlag samma namn på platser men med en helt annan historia och flera ickemänskliga varelser. Som till exempel talande isbjörnar. Jag som vanligtvis har svårt för urban fantasy reagerade instinktivt negativt till detta men likt hur konceptet med demonerna växte på mig gjorde även geografin det. Det var skönt att alltid få en uppskattning av hur långt det är till vissa platser eftersom man redan känner till var till exempel Svalbard, Uppsala och Reykjavik ligger. 

Vetenskap, magi och religion blandas flitigt samman och det är ibland inte helt tydligt vad som är vad vilket gör serien svår att genrebestämma. Steampunk, Portal Fantasy och Science Fantasy i ett ungdomsfodral är mitt bästa definitionsförsök. I slutet av boken tas en del filosofiska, religiösa och allmänt mörka teman upp som ger den ett djup som jag inte läst i någon annan ungdomsbok.

Jag kommer inte fortsätta läsa serien eftersom jag inte uppskattade den unga huvudkaraktären, men det är en välskriven berättelse med flera intressanta teman och ett unikt världsbygge.

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Uprooted av Naomi Novik

Edgedancer av Brandon Sanderson

Skymningseld av Henrik Widell


Författardagen0

18 mars 2018

I torsdags blev jag färdig med första utkastet av Devans Dans. 26 månader har det tagit mig. Betydligt längre än vad jag först tänkt, men då har jag även passat på att bli pappa två gånger om, gifta mig, köpa ett hus och börjat jobba heltid igen också. Det är fortfarande en lång väg kvar till utgivning men oavsett hur det går är jag stolt över vad jag har åstadkommit under dessa två år.

Josef Lindell

Min fru har tidigare sagt till mig att jag är dålig på att fira mina framgångar. Det brukar oftast bli en middag ute eller en flaska bubbel, vilket är trevligt men kanske inte något som motsvarar tiden och arbetet jag har lagt ner. Därför tänkte jag till den här gången och tog firandet på allvar. Sagt och gjort – jag tog ledigt från jobbet och låtsades vara heltidsförfattare för en dag. Redan innan jag skrev färdigt mitt första manus 2015 lekte jag med tanken om hur en dag som författare skulle kunna se ut. Det var därför extra roligt att få leva ut den drömmen, om än bara på låtsas.

Jag klev upp klockan sex, duschade, mediterade och genomförde dagens första skrivpass. Därefter åt jag frukost i lugn och ro och läste nyheterna innan jag skrev i ytterligare en timme. Bara en sån sak, att få skriva två timmar innan klockan slagit nio: ren lycka.

Sedan åkte jag ner på stan för att se en paneldebatt på Littfest: Jules Verne – Sci-fi eller klassiker? En panel med bibliotekarien Tommy Bildström och förbundsordföranden för Sverok, Anna Erlandsson. Det var en intressant debatt där flera olika perspektiv om hur biblioteken förhåller sig till litteratur som hamnar mellan genrer och intressekategorier. 

Efter att ha lyssnat på debatten passade jag på att presentera mig själv för Bildström, som jag pratat lite med över nätet tidigare men aldrig träffat. Vi tog en lunch och pratade om bland annat Umeås kulturliv, svensk fantastik och hans och mina alster. Efter lunchen klämde jag in ytterligare två skrivpass, en massage och lite shopping innan jag åkte hem från stan. 

Under kvällen blev det ett sista skrivpass, två timmars provrättning, två avsnitt Jessica Jones och ett glas rom. Totalt sett en väldigt bra dag! 

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men nu är jag faktiskt peppad på att äntligen få börja redigera mitt manus. 


En guide för att skriva magisystem: del 20

10 mars 2018

Hur skapar man ett magisystem? Vad bör man tänka på och var ska man börja? Här är mina tankar om vad som gör ett genomtänkt magisystem och hur jag går tillväga när jag lägger grunden i mina.

Magi

del ett gick jag igenom tre steg för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I den här delen tänker jag att gå närmare in på detaljerna i ett fungerande magisystem. Dessa råd gäller framför allt om du försöker skapa ett hårt magisystem.

  

1. Bestäm var kraften kommer ifrån

Det första steget kan tyckas uppenbart, men det är förvånande många fantasyserier som inte berör detta. Man kan självklart göra ett system där magikerna kan använda magin när de vill och hur de vill utan att behöva dra kraft från någon särskild källa. Ofta väljer författare att säga att magi bara är ännu en kraft, likt till exempel gravitationen, och det är väl bara coolt om ens värld innehåller mer magi?

Om du inte är särskilt bekymrad över att din värld ska vara trovärdig håller jag med om att man inte behöver tänka på varifrån magin i världen kommer, och jag håller med om att mycket magi oftast är coolare än lite magi. Problemet med detta är dock att man tappar kontakten med verkligheten och med karaktärerna. Till slut är det lätt hänt att läsarna efter ett tag inte bryr sig om vad som händer i berättelsen. De vet ändå att huvudkaraktärerna kommer att trolla fram en lösning på alla problem som kommer deras väg, så varför ska de engagera sig och oroa sig för dem?

Vill du skriva trovärdig fantasy bör du dock förklara varifrån din kraft kommer. Genom att definiera var kraften kommer ifrån sätter man en gräns på hur mycket kraft som kan dras från den källan och därmed skapar man konflikt i berättelsen. Fundera kring källan men också vem som kan använda kraften, och kanske ännu viktigare: vad krävs för att någon ska kunna dra kraften från den källan? Vilket leder oss till nästa råd.

  

2. Definiera vad magin inte kan göra

Detta är det största problemet jag har med mjuka magisystem. Varje gång en röd präst gör något magiskt i A Song of Ice and Fire-böckerna blir jag mer förbannad än glad över att jag har fått se en ny magisk förmåga. Samma sak gäller Gandalf i Sagan om Ringen, när han till exempel lyser med sin stav i Moria. Det är ju passande att han kan göra det, för annars skulle alla utan mörkersyn inte kunna se något eftersom de troligtvis inte har släpat med sig lampolja över halva Midgård. Varje gång en ny förmåga presenteras i böcker där magisystemet inte har förklarats tänker jag att magin troligtvis endast är där för att författaren skrivit in sig i ett hörn och inte kommer på något annat sätt att leda berättelsen dit hen vill. 

Nu tänker ni kanske att det viktigaste är väl ändå att bestämma vad magin KAN göra? Mitt enkla svar där är, nej. Det är alltid begränsningarna som sätter ramen för karaktärernas handlingsutrymmen och det är begränsningarna som skapar spänning, djup och konflikt i din värld. Genom att ha tydliga regler för vad som är möjligt i din värld vet både du som författare och läsarna vilka problem som magin kan lösa och vilka den inte kan lösa. När karaktärerna använder magi för att till exempel besegra en fiende känns det naturligt, till skillnad från när Gandalf eller Melisandre använder magi. Om man inte vet var gränserna för magin går kommer den alltså inte engagera läsarna i samma utsträckning.

Den vanligaste begränsningen inom fantasy är att det är jobbigt för karaktärerna att lära sig de färdigheter som krävs för att bruka magin, oftast någon form av koncentration. Det brukar sedan också vara vanligt att karaktärerna, när de väl lärt sig magin, inte kan använda hur mycket som helst av den kraften eftersom de blir trötta av att använda magi, likt hur man blir trött av att sitta och skriva på sitt manus timmar utan ände. Tänk dock på att begränsningar och andra problem med magisystemet kan komma från betydligt fler håll än bara inifrån karaktären själv. Koncentrationsträning och trötthet är rätt uttjatat.

Här har ni några exempel:

  • Material eller föremål: För att frammana magi behövs något, till exempel olika metaller som behöver sväljas varje gång en magisk förmåga ska användas. Böcker, trollspön, svärd eller soniska skruvnycklar måste konkas runt och kan lätt tappas bort.
  • Offer:  För att magin ska fungera krävs någon form av offer. Blod brukar vara vanligt men offret kan vara vad som helst. Desto större offer desto mer kraft kan användas. Man kanske åldras snabbare eller tappar muskler/känslor/minnen. Eller kanske blir berusad eller våldsam av kraften.
  • Geografiska eller geopolitiska: Detta är min favoritbegränsning för det kopplar samman magin med omvärlden. Kraften kanske kan bara dras från vissa platser eller att det bara finns en viss mängd kraft i världen vilket gör att nationerna tävlar om den. 
  • Sociala: Ytterligare en vanlig trop är att omvärlden ser ner på personer med magiska krafter. En ganska naturlig begränsning – se bara hur många i vår värld som har fördomar mot rika och mot politiker. 
  • Långsiktiga: Skadan på dig själv eller omvärlden kanske kommer långt senare. Hur skulle man reagera om man efter några timmar eller dagar märker att man går ner i vikt, tappar allt hår eller sina pigment av att bruka magin.
  • Kosmiska: Gudarna ser ner på dig om du använder magin vilket får effekter på ditt nästa liv. Eller man kanske bryter sönder verkligheten och öppnar upp hål till parallella verkligheter.

Möjligheterna är oändliga och om de görs rätt kommer ditt magisystem att bli unikt.

  

3. Håll det simpelt men gör det ordentligt

När jag bestämt mig för vilken typ av magisystem jag ska ha, bestämt var kraften kommer ifrån, vad den kan och inte kan göra och vilka problem den medför – då brukar jag bjuda över mina allra mest kritiska vänner på vin och sedan tillsammans sitta ner och leta fel. Detta gör vi genom att ställa en rad frågor. Vilka dessa frågor är beror mycket på förutsättningarna som det givna magisystemet har. Men det handlar i grunden om att ställa massor av "vad skulle hända om?"-frågor. Detta gör vi i några timmar tills vi inte kommer på några fler frågor att ställa. Många av dessa frågeställningar kommer troligtvis aldrig tas upp i böckerna men som författare är det bra att veta mer om sin skapelse än vad läsarna gör. 

Genom att ställa dessa frågor slipar man bort eventuella skavanker, trimmar ner överdrivna krafter, och lägger till ytterligare begränsningar – allt för att magisystemet ska bli mer strömlinjeformat. Ibland blir man också frestad att lägga till fler och fler krafter, kanske till och med parallella magisystem med olika kraftkällor. Än så länge har jag aldrig läst en bok där två, eller tre magisystem har känts nödvändiga. Min erfarenhet är att det alltid är bättre att göra ett system ordentligt, än att lägga till mer. Det är lätt att det blir rörigt och det är lätt hänt att man missar en massa problem som man kommer att få sona för längre fram.

Magi

I nästa avslutande del kommer jag ta upp en del tips och råd gällande mjuka magisystem.

---------

Tack för att du tagit dig tid att läsa mina tankar om att skapa magisystem. Är det något av det jag har skrivit som du har sypunkter kring? Hör då gärna av dig här i chatten eller på min författarsida på facebook.