JL Fantasy

Min grundläggande tanke var att jag ville skriva en trilogi om flera nationer med säregna kulturer som kolliderade med varandra på flera olika politiska och ekonimiska nivåer, en slags analogi till vår värld i vissa aspekter. Tidigt i processen kom jag på iden om andar som grunden för mitt magisystem och ungefär i samma veva blev jag inspirerad av första världskriget då jag lyssnade på Dan Carlins Hardcore History podcast om tidseran. Dessa tre pusselbitar utgjorde grunden för resten av världsbygget som färdigställdes mellan 2014 och 2016. Planen var att boken skulle bli cirka 90 000 ord lång – i mina ögon en lagom längd för en inledande ungdoms/vuxenbok i en episk fantasytrilogi.

Det här är de viktigaste lärdomarna jag har dragit under tiden jag skrivit första utkastet till Devans Dans. 

• Jag vågar göra svåra val. Efter ungefär ett halvår in i skrivprocessen insåg jag att två av mina fyra huvudkaraktärer inte hade tillräckligt tydliga ark i den första boken. Kapitlen jag hade skrivit kändes som sidospår då jag inte lyckades väva ihop dem med mina andra två karaktärers handling på ett övertygande sätt. Jag ville att den första boken skulle kännas som en egen saga och inte bara som del ett i en trilogi. Därför valde jag efter mycket om och men att ta bort deras perspektiv helt och hållet. Jag tog bort de fyra kapitel jag hunnit skriva utifrån deras perspektiv och jag tog bort planeringen för ungefär 15 kapitel till. Detta gjorde manuset avsevärt mycket kortare än vad jag först planerat, ca 60 000 ord istället för 90 000, men det blev också mycket lättare och mer följsamt att läsa.
• Jag kan hålla ett schema.  Det tog längre tid att skriva boken än vad jag hade hoppats att det skulle ta. Jag hade naivt trott att vara föräldraledig skulle frigöra tid för mitt skrivande – i verkligheten blev det tvärtom. Jag hade läst berättelser om hur J. K. Rowling och andra författare skrivit sina böcker medan de var hemma med sina nyfödda barn. Barnet låg där i sitt babynest samtidigt som den flitiga författaren fridfullt kunde smattra på skrivbordet medan barnets joller fungerade som en motiverande faktor. J. K. Rowling kan slänga sig i väggen. Att vara föräldraledig är ingen walk in the park och det ger en inte direkt mer energi till skrivande. Jag insåg att föräldraledigheten skulle ge mig mindre tid att skriva än om jag hade gått till jobbet. Då kunde jag i alla fall skriva när jag pendlade och på luncher och på lugna eftermiddagar. Till slut tvingades jag inse att jag behövde lägga om min plan för hur lång tid det skulle ta att skriva färdigt boken. Den nya planen som jag lade upp lyckades jag följa minutiöst. Jag blev färdigt exakt den vecka som jag trodde att jag skulle bli trots att arbetet sträckte sig över ett och ett halvt år.
• Författandet är målet, inte den här boken. I början kände jag mig stressad över att det skulle ta för lång tid att bli färdig med boken. Vill man bli en heltidsförfattare måste man lära sig att producera en viss mängd ord varje vecka. Nya böcker måste skrivas hela tiden om man ska kunna leva på skrivandet. Man kan inte snöa sig fast på att just den här första boken måste lyckas. Därför är det bara att fortsätta producera oavsett som gäller. Detta tärde på mig tills jag insåg att jag inte behövde se just Devans Dans som målet, utan att snarare se mitt författarskap som målet. Genom att skifta perspektiv och se författarskapet som målet är det lättare att höja blicken istället för att stirra sig blind på att det går långsamt just nu. Förutom några mindre bakslag har jag hållit mig förvånansvärt lugn igenom hela den här skrivprocessen.
• Med lite research kan man komma väldigt långt. Jag tror att jag har mycket gratis genom min utbildning som SO-lärare. Jag känner att jag har en relativt god grund att stå på nu när jag skapar ett medeltida samhälle, ekonomi, religion, m.m. Det kändes inte som att jag behövde göra särskilt mycket research på något av de större områdena. I stället har jag mest gjort research kring detaljer i vissa scener. Till exempel så spenderade jag en förmiddag med att försöka ta reda på hur vete luktar, en kväll tog jag reda på hur man tillverkar ett armborst och jag har sett säkert hundra olika youtubevideos om modern dans.

Spoilerfri recension

Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.  

Min fru har tidigare sagt till mig att jag är dålig på att fira mina framgångar. Det brukar oftast bli en middag ute eller en flaska bubbel, vilket är trevligt men kanske inte något som motsvarar tiden och arbetet jag har lagt ner. Därför tänkte jag till den här gången och tog firandet på allvar. Sagt och gjort – jag tog ledigt från jobbet och låtsades vara heltidsförfattare för en dag. Redan innan jag skrev färdigt mitt första manus 2015 lekte jag med tanken om hur en dag som författare skulle kunna se ut. Det var därför extra roligt att få leva ut den drömmen, om än bara på låtsas.

Jag klev upp klockan sex, duschade, mediterade och genomförde dagens första skrivpass. Därefter åt jag frukost i lugn och ro och läste nyheterna innan jag skrev i ytterligare en timme. Bara en sån sak, att få skriva två timmar innan klockan slagit nio: ren lycka.

Sedan åkte jag ner på stan för att se en paneldebatt på Littfest: Jules Verne – Sci-fi eller klassiker? En panel med bibliotekarien Tommy Bildström och förbundsordföranden för Sverok, Anna Erlandsson. Det var en intressant debatt där flera olika perspektiv om hur biblioteken förhåller sig till litteratur som hamnar mellan genrer och intressekategorier. 

Efter att ha lyssnat på debatten passade jag på att presentera mig själv för Bildström, som jag pratat lite med över nätet tidigare men aldrig träffat. Vi tog en lunch och pratade om bland annat Umeås kulturliv, svensk fantastik och hans och mina alster. Efter lunchen klämde jag in ytterligare två skrivpass, en massage och lite shopping innan jag åkte hem från stan. 

Under kvällen blev det ett sista skrivpass, två timmars provrättning, två avsnitt Jessica Jones och ett glas rom. Totalt sett en väldigt bra dag! 

Trodde aldrig jag skulle säga detta, men nu är jag faktiskt peppad på att äntligen få börja redigera mitt manus. 

I del ett gick jag igenom tre steg för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I den här delen tänker jag att gå närmare in på detaljerna i ett fungerande magisystem. Dessa råd gäller framför allt om du försöker skapa ett hårt magisystem.

1. Bestäm var kraften kommer ifrån

Det första steget kan tyckas uppenbart, men det är förvånande många fantasyserier som inte berör detta. Man kan självklart göra ett system där magikerna kan använda magin när de vill och hur de vill utan att behöva dra kraft från någon särskild källa. Ofta väljer författare att säga att magi bara är ännu en kraft, likt till exempel gravitationen, och det är väl bara coolt om ens värld innehåller mer magi?

Om du inte är särskilt bekymrad över att din värld ska vara trovärdig håller jag med om att man inte behöver tänka på varifrån magin i världen kommer, och jag håller med om att mycket magi oftast är coolare än lite magi. Problemet med detta är dock att man tappar kontakten med verkligheten och med karaktärerna. Till slut är det lätt hänt att läsarna efter ett tag inte bryr sig om vad som händer i berättelsen. De vet ändå att huvudkaraktärerna kommer att trolla fram en lösning på alla problem som kommer deras väg, så varför ska de engagera sig och oroa sig för dem?

Vill du skriva trovärdig fantasy bör du dock förklara varifrån din kraft kommer. Genom att definiera var kraften kommer ifrån sätter man en gräns på hur mycket kraft som kan dras från den källan och därmed skapar man konflikt i berättelsen. Fundera kring källan men också vem som kan använda kraften, och kanske ännu viktigare: vad krävs för att någon ska kunna dra kraften från den källan? Vilket leder oss till nästa råd.

2. Definiera vad magin inte kan göra

Detta är det största problemet jag har med mjuka magisystem. Varje gång en röd präst gör något magiskt i A Song of Ice and Fire-böckerna blir jag mer förbannad än glad över att jag har fått se en ny magisk förmåga. Samma sak gäller Gandalf i Sagan om Ringen, när han till exempel lyser med sin stav i Moria. Det är ju passande att han kan göra det, för annars skulle alla utan mörkersyn inte kunna se något eftersom de troligtvis inte har släpat med sig lampolja över halva Midgård. Varje gång en ny förmåga presenteras i böcker där magisystemet inte har förklarats tänker jag att magin troligtvis endast är där för att författaren skrivit in sig i ett hörn och inte kommer på något annat sätt att leda berättelsen dit hen vill. 

Nu tänker ni kanske att det viktigaste är väl ändå att bestämma vad magin KAN göra? Mitt enkla svar där är, nej. Det är alltid begränsningarna som sätter ramen för karaktärernas handlingsutrymmen och det är begränsningarna som skapar spänning, djup och konflikt i din värld. Genom att ha tydliga regler för vad som är möjligt i din värld vet både du som författare och läsarna vilka problem som magin kan lösa och vilka den inte kan lösa. När karaktärerna använder magi för att till exempel besegra en fiende känns det naturligt, till skillnad från när Gandalf eller Melisandre använder magi. Om man inte vet var gränserna för magin går kommer den alltså inte engagera läsarna i samma utsträckning.

Den vanligaste begränsningen inom fantasy är att det är jobbigt för karaktärerna att lära sig de färdigheter som krävs för att bruka magin, oftast någon form av koncentration. Det brukar sedan också vara vanligt att karaktärerna, när de väl lärt sig magin, inte kan använda hur mycket som helst av den kraften eftersom de blir trötta av att använda magi, likt hur man blir trött av att sitta och skriva på sitt manus timmar utan ände. Tänk dock på att begränsningar och andra problem med magisystemet kan komma från betydligt fler håll än bara inifrån karaktären själv. Koncentrationsträning och trötthet är rätt uttjatat.

Här har ni några exempel:

• Material eller föremål: För att frammana magi behövs något, till exempel olika metaller som behöver sväljas varje gång en magisk förmåga ska användas. Böcker, trollspön, svärd eller soniska skruvnycklar måste konkas runt och kan lätt tappas bort.
• Offer:  För att magin ska fungera krävs någon form av offer. Blod brukar vara vanligt men offret kan vara vad som helst. Desto större offer desto mer kraft kan användas. Man kanske åldras snabbare eller tappar muskler/känslor/minnen. Eller kanske blir berusad eller våldsam av kraften.
• Geografiska eller geopolitiska: Detta är min favoritbegränsning för det kopplar samman magin med omvärlden. Kraften kanske kan bara dras från vissa platser eller att det bara finns en viss mängd kraft i världen vilket gör att nationerna tävlar om den. 
• Sociala: Ytterligare en vanlig trop är att omvärlden ser ner på personer med magiska krafter. En ganska naturlig begränsning – se bara hur många i vår värld som har fördomar mot rika och mot politiker. 
• Långsiktiga: Skadan på dig själv eller omvärlden kanske kommer långt senare. Hur skulle man reagera om man efter några timmar eller dagar märker att man går ner i vikt, tappar allt hår eller sina pigment av att bruka magin.
• Kosmiska: Gudarna ser ner på dig om du använder magin vilket får effekter på ditt nästa liv. Eller man kanske bryter sönder verkligheten och öppnar upp hål till parallella verkligheter.

Möjligheterna är oändliga och om de görs rätt kommer ditt magisystem att bli unikt.

3. Håll det simpelt men gör det ordentligt

När jag bestämt mig för vilken typ av magisystem jag ska ha, bestämt var kraften kommer ifrån, vad den kan och inte kan göra och vilka problem den medför – då brukar jag bjuda över mina allra mest kritiska vänner på vin och sedan tillsammans sitta ner och leta fel. Detta gör vi genom att ställa en rad frågor. Vilka dessa frågor är beror mycket på förutsättningarna som det givna magisystemet har. Men det handlar i grunden om att ställa massor av "vad skulle hända om?"-frågor. Detta gör vi i några timmar tills vi inte kommer på några fler frågor att ställa. Många av dessa frågeställningar kommer troligtvis aldrig tas upp i böckerna men som författare är det bra att veta mer om sin skapelse än vad läsarna gör. 

Genom att ställa dessa frågor slipar man bort eventuella skavanker, trimmar ner överdrivna krafter, och lägger till ytterligare begränsningar – allt för att magisystemet ska bli mer strömlinjeformat. Ibland blir man också frestad att lägga till fler och fler krafter, kanske till och med parallella magisystem med olika kraftkällor. Än så länge har jag aldrig läst en bok där två, eller tre magisystem har känts nödvändiga. Min erfarenhet är att det alltid är bättre att göra ett system ordentligt, än att lägga till mer. Det är lätt att det blir rörigt och det är lätt hänt att man missar en massa problem som man kommer att få sona för längre fram.

I nästa avslutande del kommer jag ta upp en del tips och råd gällande mjuka magisystem.

---------

Tack för att du tagit dig tid att läsa mina tankar om att skapa magisystem. Är det något av det jag har skrivit som du har sypunkter kring? Hör då gärna av dig här i chatten eller på min författarsida på facebook.