JL Fantasy

Swecon - Selfie med Lord Grimdark himself.

Jag upplevde ofta att du ville vara någon annanstans än i nuet, och kunde irritera mig på din mentala frånvaro. Det blev mest påtagligt i sociala sammanhang, men jag kunde även märka av det när det bara var du och jag. Men eftersom du redan hade dragit ner på spelandet såg jag inte kopplingen. Det var väl bara sån du var, tänkte jag.

När du bestämde dig för att sluta var det ändå ett efterlängtat beslut. Jag gladde mig åt att du hade kommit fram till det på egen hand, och att du gjorde det främst för din egen skull. Det bådade gott för att du skulle lyckas. Samtidigt ville jag inte hoppas på för mycket – du hade ju slutat (och börjat igen) ett par gånger tidigare. Jag såg framför mig hur du skulle få mer tid över, både för familjen och för ditt skrivande. Men jag förstod inte hur stor skillnad det skulle göra.

– Hanna Lindell 

2017 var året då jag slutade spela TV-spel. Det känns konstigt att säga det nu, så här ett år senare. För bara tre-fyra år sedan skulle jag ha skrattat åt den som föreslagit det för mig. Spelandet var det roligaste jag visste och på vissa sätt det viktigaste i mitt liv. Det gick inte en dag utan att jag satt timmar framför datorn, tv-spelet eller mobilspelen och jag tänkte på spelen konstant. Att jag nu inte har spelat alls på ett helt år och inte heller vill göra det känns otroligt frigörande. Jag kan nu lägga tiden som jag tidigare lade på spelen på min familj, mitt jobb och på mitt skrivande, vilket i sin tur har gjort det möjligt att ta mitt författarskap till en ny nivå.

Swecon - Selfie med Anna Jakobsson Lund

Skrivrelaterade projekt under 2017

 Det känns verkligen som att jag tagit mitt skrivande på större allvar i år och att jag kommer att lyckas om jag bara fortsätter på inslagen väg. Detta har dock inneburit att jag umgåtts mindre med vänner och att andra hobbyer fått kliva åt sidan, men på ett personligt plan har det ändå gjort mig lugnare. Jag gör det jag hinner med och orkar, och de allra flesta dagar har jag ett gott samvete över detta. Det här är några av de saker som jag hunnit med under året. 

• Skrivkurs:  Jag läste en skrivkurs under våren via Linnéuniversitetet. 
• Marknadsföring: Under sommaren snöade jag in och började läsa på om olika marknadsföringsstrategier och började tänka mer på olika sätt att nå ut till framtida läsare. Särskilt intresserad och motiverad blev jag efter att ha läst Kevin Kellys 1000 True Fans essä.
• Författarresor: Jag reste iväg på mina två första fantastikkonferenser: Swecon och Worldcon. Där träffade jag flera intressanta människor och knöt mina första kontakter inom fantastiksverige. Mest betydelsefullt för mig personligen var kontakten med Marcus Olausson, som jag har stor respekt för.
• Läst mer böcker: Jag har fått tid att läsa mer än vad jag gjort på många år vilket resulterat i cirka 30 lästa böcker under 2017. Den bok som gjort störst intryck på mig är nog The Strange Death of Europe som nyanserade min syn på Europas immigrationspolitik.
• Sociala medier: Jag har blivit mer medveten om hur jag använder sociala medier och har även börjat använda twitter där jag främst retweetar inlägg kopplat till mitt politiska intresse. Jag har även skapat en författarsida, där jag i skrivande stund har nästan 200 följare.   
  
• Ny highfantasy-värld: Nya idéer till böcker kommer hela tiden och för att kanalisera dessa behöver jag en värld som är helt öppen för dem. Den serie jag skriver på nu är ganska färdig sett till världsbygget. Därför jag har påbörjat ett helt nytt världsbygge som är mer ambitiöst än något jag tidigare tagit mig an. Under sommaren och hösten skapade jag grunden för världen, med 12 raser, en 40 000 år lång historia och ett nytt magisystem.
• Bloggens kvalitet: På bloggen har jag alltid haft ett inlägg redo i slutet av veckan och överlag har kvaliteten på dessa inlägg också varit bättre än tidigare. Dels för att jag utvecklats som recensent men också för att jag kunnat lägga mer tid på varje inlägg. Jag har även börjat göra författarintervjuer, vilket jag kommer att fortsätta med under 2017. 
• 14 nya kapitel på Devans Dans: Den sextonde juli 2017 föddes Elis. Han är en storväxt, lugn och matglad kille som gillar att ta långa sovmorgnar med mamma. Flera småbarnsföräldrar sade att det inte är förrän det andra barnet kommer som man inser hur mycket tid man hade medan man bara hade ett barn. Jag är benägen att hålla med. Bokens första utkast är därför inte helt klart men kommer troligtvis att bli färdigt under våren.
• Bloggen har blivit större: Jag har mer än tredubblat antalet läsare och hade under året 11 500 sidvisningar och 2350 unika läsare. Inga jättestora siffror men ett tydligt steg framåt. Två inlägg var extra lästa under 2017: min recension av Star Wars The Last Jedi och inlägget där jag berättade om mitt spelberoende.

Worldcon - Selfie med en lång Mats Strandberg

Ny syn på skrivandet

Jag slutade spela för att skapa mer skrivtid, men den största vinsten har blivit att jag är mer nöjd med mig själv. När det inledande motståndet till att sluta spela och det fysiska suget försvann efter ungefär en månad kände jag mig som en ny människa. Jag fick en sundare relation mellan min inre tankevärld och omvärlden vilket jag märkt av på flera olika plan.

Jag är gladare och mer avslappnad när jag kommer hem från jobbet, även när det varit jobbiga dagar, och jag är mer deltagande i sociala sammanhang. Tidigare undvek jag till exempel personalrummet då jag upplevde att det bara tog energi att gå in där, delvis på grund av att jag alltid ville gå iväg och spela Hearthstone i stället. Min relation till min släkt har blivit bättre. Tidigare behövde jag gå iväg och "ha lite tid för mig själv" någon gång varje dag, nu kan jag sitta längre stunder utan att känna den där kliande känslan i kroppen som alltid smög sig på när jag började tänka på TV-spel.

Jag har också landat i en ny syn på skrivandet och dess betydelse för mig. I stället för att se utgivningen som målet och ha dåligt samvete för att jag inte gör tillräckligt, försöker jag nu se på mitt mående som målet. Författandet är något som gör att jag mår bra. När jag började med skrivandet såg jag det som ett sätt att fly ifrån läraryrket, men nu trivs jag med mitt jobb och med var jag är i livet. Så länge jag känner så är det okej att det tar några år innan jag blir utgiven.  

Hoppas ni haft ett lika bra år som jag har haft.

/Josef Lindell

2017-06-16 Välkommen Elis!

  

   

   

Folke tog nyheten att han blivit storebror med ro.     

   

    

Augustipromenad

     

JJ Abrams skapade med The Force Awakens en nystart som, även om den var lik A New Hope, ändå lade upp en intressant grund för den nya trilogin. Mina förväntningar inför The Last Jedi var inte skyhöga, men jag såg fram emot flera saker: att få reda på vad Luke pysslat med, vem Snoke var, vilka Reys föräldrar är och att få se en något allvarligare film. Tyvärr misslyckades The Last Jedi med alla ovanstående punkter. I den här recensionen listar jag några av de fel jag tyckte att filmen hade. Jag försökte hålla det kort. Det gick inte så bra.

Handling

Handlingen kan sammanfattas med att Rey vill att Luke ska träna henne, men Luke vägrar. Hon åker därför iväg och försöker ta hand om problemet själv, likt hur Luke gjorde i Empire Strikes Back. Hon tillfångatas dock av Snoke som kort därefter mördas av Kylo som tar hans plats. Samtidigt försöker rebellerna fly från The First Orders flotta som de jagas av genom filmen. I slutet av filmen ändrar sig Luke och räddar alla genom att projicera en holografisk version av sig själv över galaxen med Kraften, vilket gör att en handfull rebeller kan fly för att fortsätta kampen i nästa film.

Min gissning är att Rian Johnson såg kritiken som The Force Awakens fick, om att den var för lik dess föregångare, och försökte därför vända på de gamla tropen från originaltrilogin. Tyvärr gör varje ändring karaktärerna osammanhängande och handlingen blir stundtals långrandig samtidigt som den saknar fokus och struktur. Men detta är bara de överliggande problemen – går man djupare in i manuset uppenbarar sig flera andra problem.

• Plattityder: De dåliga valen börjar redan i den första scenen när rebellerna ska förstöra ett Dreadnought-skepp. Poe, eftersom han är så cool, lyckas själv förstöra det mäktiga Dreadnought-skeppets alla kanoner med en ensam X-wing. Sedan får vi se en lång scen då en namnlös rebell offrar sig själv för att fälla bomber över dreadnoughten. Den överliggande handlingen som de försöker lägga upp med inledningen är att det inte räcker med att förstöra för The New Order. Rebellerna måste ingjuta hopp hos alla varelser runt om i galaxen så att de kan se hopp i den annars mörka tillvaron under The First Orders tyranniska styre. När Leia avslutar den första scenen genom en monolog till Poe, efter att han offrat rebellernas alla bombare i attacken, himlar jag med ögonen. Genom att lägga på detta överliggande narrativ boxar Johnson in hela handlingen i en världsbild som liknar den hos en 12-åring. Verkligheten är mer komplex och kräver mer av oss än att vi bara ska "hoppas" på att det bästa ska hända om vi visar oss själva vara förebilder. En av Star Wars styrkor har alltid varit att den tilltalar både en yngre och en äldre publik. Likt The Phantom Menace gör The Last Jedi misstaget att fokusera för mycket på den yngre publiken.
• Osammanhängande handling: Flera saker i både huvudhandlingen och bihandlingarna är helt ologiska. Varför kunde till exempel Snokes flotta inte hitta något annat sätt att hinna ikapp rebellernas rostiga skepp? De jagade dem i 20 timmar med den enda förklaringen att "deras skepp är lite snabbare". De skickar inte ut sina mindre snabbare skepp för att genskjuta dem, de kallar inte på stöd från någon annan del av galaxen som hade kunnat använda lightspeed för att dyka upp framför rebellerna. Eller varför inte bara hoppa fram själva med något av deras större skepp. Självklart behöver inte allt i världen vara helt logiskt, det är trots allt en fantasy/sci-fi film. Vissa mindre skillnader är acceptabelt, men inte så många som det är i The Last Jedi.
• Onödiga bihandlingar:  En stor del av filmen är bara till för att karaktärer som inte har något att göra ska få synas. Finn har till exempel ingen roll men får en eftersom han måste hitta ett sätt att förstöra The First Orders nya "locator" som gör att de kan följa rebellerna genom hyperspace. Hela denna handling, som åtminstone tar upp 40 minuter av filmen, hade kunnat användas till något mer intressant. Som att till exempel ge oss en hint om vem Snoke var. 
  
• Obesvarade frågor: Alla intressanta frågor som The Force Awakens skapade får antingen dåliga svar eller inga svar. Till exempel: vem var Snoke? Vad var hans motiv? Var var The Knights of Ren? Och kanske den största frågan, vilka var Reys föräldrar? Vi får svaret i den här filmen att de är, citat..."filthy merchants". Ljuger Kylo för Rey? Kanske, men känslan kvarstår ändå i den här filmen. Att det svaret inte alls var vad de byggde upp för i den första filmen.
• Deus ex machina: Precis när rebellerna ska dö för hundrade gången hittar de precis i rätt tid en övergiven rebellbas. Detta ger dem ytterligare lite tid att vänta på att någon ska rädda dem för etthundraförsta gången. Lösningarna på problemen som rebellerna ställs inför blir inte lösta av dem själva utan lösningen uppenbarar sig för dem på olika sätt vilket gör deras kamp meningslös.
• Mjuka magisystem: Kraften har alltid varit ett ologiskt magisystem som vid en lite närmare granskning aldrig har varit trovärdigt. Men det fungerade ändå bra i de tre första filmerna där den användes sparsamt. I The Last Jedi används Kraften inte sparsamt. Flera nya krafter presenteras utan att förklaras, både av karaktärer som är helt otränade i Kraften och av de som är tränade. Till exempel kan alla huvudkaraktärerna kommunicera med varandra över hela galaxen, ungefär som ett intergalaktiskt facetimesamtal. Snoke, Rey, Kylo och Luke använder Kraften gång på gång, inte bara för att känna varandra, som i tidigare filmer, utan för att prata med och påverka varandra trots att de inte vet var den andra parten är eller om den ens lever. Förklaringen man får är att "the Force connects all living things".
• Dödade karaktärer: De dödar, bland många andra, både av Luke och Snoke. Detta är inte ett problem i sig självt, men i och med att ingen av dem ersätts eller får ett värdigt slut blir dödsfallen ett stort problem. The First Order med Kylo i spetsen känns inte tillräckligt farliga trots att de kontrollerar hela galaxen och Rey har ingen mästare som kan lära henne hur hon ska finna balans (om de inte vill överanvända Force Ghosts igen).

Tonen

Den generella idén verkar vara att The Last Jedi ska vara ett mörkare kapitel, likt hur Empire Strikes Back var i den första trilogin. Men i stället för att ha detta som en vägledare slänger de in massor av andra scener som motverkar den mörka tonen.

• Humorn: Filmen är fullkomligen proppfull av humoristiska scener. Skulle nästan vilja se den igen bara för att räkna hur många gånger de visar en gullig eller konstig alien för att få publiken att skratta. Detta skifte i ton gör att filmens helhet blir rörig och osammanhängande. Ibland känns det som att jag tittar på Pirates of the Carribean in space eller en nytolkning av Det Våras för Rymden. 
• Merchandise: Skimrande rävar som skulle göra Edward Cullen avundsjuk, fisknunnor som snubblar över sig själva och små klumpiga pingviner med stora ögon och sorgsna miner som endast är skapade för att få tittarna att säga "aww". Kan dessa varelser vara till för att sälja merchandise mån tro?
• Inkompetenta skurkar: Det mesta med The First Order är ett skämt, särskilt generalerna. De springer runt som idioter och blir gång på gång lurade av rebellernas uppenbara distraktioner medan de själva aldrig har en lösning på ens det minsta problemet.
• Politiskt budskap:  Det finns en del politiska budskap i filmen som känns malplacerade. Det antikapitalistiska casinot visar att alla rika människor är onda svin som förser The First Order och Rebellerna med vapen bara för att själva tjäna pengar. Även om budskapet nyanseras senare lämnar casinoscenen en dålig smak i munnen.
• Lightsaberdueller: Inte en enda lightsaber-duell i hela filmen. Inte ens i slutet. I stället slåss de med Snokes röda livgard vilket kanske hade varit intressant om dessa haft någon slags personlighet eller bakgrundshistoria. Nu blir det endast en tidsödande duell där man redan från början vet vem som ska vinna.

Karaktärer

Mitt allra största problem med filmen var dock inte handlingen eller det röriga tonskiftet. Det var hur de förstör karaktärerna, både nya och gamla. 

• För många karaktärer: Allt för många nya karaktärer introduceras. Vi har redan de gamla karaktärerna som Luke, Leia, Chewi, R2D2 och C3PO. Vi har också alla nya karaktärer från The Force Awakens. Att det nu läggs in ännu fler karaktärer gör att ingen får tillräckligt med tid för att utvecklas eller att nå hem till tittarna. De nya karaktärerna hade kunnat fungera om de fått tid att introduceras ordentligt, men nu tar de tid från de andra karaktärerna som man vill veta mer om. 

• Identitetslösa skurkar: Skurkarna har ingen bakgrund eller något motiv, annat än att de vill styra över galaxen. Eftersom The Force Awakens fokuserade på Kylo och hans relation till Han, Leia och Luke hade den ett djup men Snoke, Phasma och Hux har inga bakgrunder alls.
  • Admiral arg - Sämst av alla skurkar är Hux som dyker upp i en rad scener och endast har ett syfte: att se till att The First Order aldrig någonsin kan tas på allvar igen. Han är filmens clown och samtidigt högst i rang i hela orden efter Snoke. 
  • Snoke - Den onda mästerskurken dödas av sin lärljunge efter att han felbedömt honom. Det blir inte ens en strid utan Kylo bara kapar honom i mitten med en lightsaber. Jag hade kunnat köpa detta om det fyllt någon tydligare mening eller om man vetat vem Snoke var och att detta var en av hans brister eller nått liknande. 
  • Kapten Phasma - I den här filmen skulle äntligen Phasma (a.k.a. Brienne) få synas och visa hur bad ass hon är. Erm, nej hon får ungefär 3 minuter skärmtid, två oneliners och sedan dör hon när Finn trollar fram ytterligare en Deus Ex Machina. De hypade upp henne och gjorde leksaker av henne bara för att döda henne innan hon lyckades åstakomma någonting.

• Specifika problem: Här är ytterligare några problem med karaktärer som är för stora för att inte nämna.
  • Lila damen - Kommer inte ihåg namnet på den nya admiralen som tar över efter att Leia plötsligt har blivit en jedi. Lila damen är också en otydlig karaktär som endast är till för att skapa lite spänning inför Poes "kupp". Ytterligare en sidohandling som inte ledde någonstans utan bara gjorde filmen längre. Även den nya admiralens död antar jag ska vara ett sorgset och coolt ögonblick men när hon lightspeedar in i The First Orders flotta suckade jag av frustration. Hur cool effekten av explosionen än må vara undrar man – varför de inte har använt det tricket tidigare? 
  • Leia - Leia håller på att dö några gånger i den här filmen. En av grejerna som hon överlever är en raket som får hennes brygga att explodera, hon kastas då ut i rymden och fryser delvis till is. No big deal, hon vaknar upp några minuter senare och använder Kraften för att dra sig själv in i skeppet igen. Är de verkligen så desperata att försöka skapa coola scener? Jag köper att Leia har Kraften men inte att hon aldrig någonsin använt den och sedan helt plötsligt gör detta konststycke. All den träning som Luke och Anakin genomgick känns betydelselös. 
  • Yoda - Luke tvekar om han ska hjälpa rebellerna eller om han borde förstöra Jediordens ursprungliga texter och strunta i allt. Då dyker force ghost Yoda upp och fattar båda besluten åt honom. Ytterligare en deus ex machina där lösningen uppenbarar sig från ingenstans. Och varför använder han krafter som tangerar darksidekrafter? Han kallar på blixtar från himmelen som bränner sönder trädet där texterna bevaras. Kan force ghosts vara med och slåss nu? Eller är det som så många gånger förr: "den här karaktären kan göra det för han är extra cool".
  • Luke - Det största problemet jag hade med filmen var hur de förstörde Lukes karaktär. Luke Skywalker i den här filmen är helt annorlunda från den Luke vi älskade i den första trilogin. Flera av hans handlingar känns ologiska och går emot val han gjorde i den inledande trilogin. Att han skulle förändrats så här mycket på grund av att Kylo svek honom känns aldrig trovärdigt. I stället för att vara hjälten som rebellerna behöver är han en sur gammal grinig gubbe som är rädd för allt och som bara vill bli lämnad i fred, igenom hela filmen. I alla fall om man inte räknar med Yodas plötsliga entré. Med några korta skämt på Lukes bekostnad tar han bort all den sorg som Luke känt under de sista åren. Också otrovärdigt och tråkigt för handlingen. Sedan lyckas Johnson hitta på ytterligare ett nytt sätt för Kraften att bli ännu mindre intressant. Luke projicerar sig själv till slutstriden där rebellerna åter igen håller på att dö. Alla rebellernas insatser har misslyckats men då dyker Luke upp och gör en dramatisk entré. Han småpratar med Leia och dör efter att ha använt för mycket av Kraften. Allt bara för att rebellerna skulle få en minut till på sig att hitta en lösning på problemet. Ett ovärdigt slut på en av de mest storslagna hjältesagorna i tv-historien.

Sammantaget

Min första tanke när jag lämnade biografen var: där dog Star Wars. I efterhand kanske det inte var riktigt så illa. Filmen är i grundtanken en kopia av The Empire Strikes Back men varje gång Disney och Hohnson försöker hitta på något nytt känns besluten alldeles för mycket präglade av begär att skapa coola scener på bekostnad av trovärdighet. Alla misstagen läggs på hög och tillsammans gör de The Last Jedi till en av de sämsta Star Wars-filmerna hittills.

Betyg: 1 av 5

Edit: Tack Henrik Bylund för att du uppmärksammade mig på att Rey stal texterna från trädet innan Yoda förstörde det och stoppade dem i en låda i The Milennium Falcon. Det hade jag missat. Det förklarar Yodas kommentar om att det inte finns något i trädet som Rey inte redan har och nyanserar scenen något.

Tack också Martin Takaichi för dina argument som fick mig att inse att några punkter i min kritik var obefogade.

Vill du läsa fler recensioner?

The Force Awakens

Rogue One

Innan jag tog mig an de svenska böckerna ville jag först läsa färdigt en del serier som jag påbörjat. Tower Lord, Queen of Fire som avslutade Anthony Ryans Shadow of the Raven trilogi. Words of Radiance, Brandon Sandersons andra bok i Twillight Archive serien. The Obelisk Gate, N.K. Jemisins andra bok i Broken Earth serien. Tyvärr var samtliga böcker sämre än dess föregångare.

Jag läste även Sandersons novellsamling Arcanum Unbounded: The Cosmere Collection, som förutom några enstaka undantag mest innehöll en massa berättelser som kändes helt överflödiga. Jag har fortfarande svårt att förstå mig på noveller, det är ytterst få av dessa som jag tycker fyller någon mening eftersom man nästan aldrig hinner lära känna karaktärerna eller världen på ett sätt som gör att man bryr sig om vad som ska hända dem. 

Den första svenska boken jag tog mig an var Marcus Olaussons De Rotlösa. Jag hade längtat efter denna bok då jag på förhand ansåg att den verkade vara den allra mest lovande svenska boken i genren episk fantasy. Under resten av året läste jag flera svenska böcker. Elda Blod, Cirkeln, Bäraren, Drakhornet, Tredje Principen, Arvsblod, Fred så Gyllene, Skymningseld, Drakviskaren. Tyvärr levde inte De Rotlösa upp till de höga förväntningar jag hade och de andra böckerna föll mig inte heller i smaken. Trots att de flesta är skrivna av författare som jag ansett vara extra framträdande inom svensk fantastik. Att jag inte fastnade för någon av dem gjorde mig rätt besviken och tåg hårt på min läslust.

Jag behövde därför pausa den skönlitterära läsningen och hoppade istället på en del fackböcker. On Writing, Lying, The Strange Death of Europe, Sapiens, On Tyranny och Synligt Lärande för Lärare. Är man intresserad av de olika sakområdena som böckerna berör kan jag rekommendera dem allihop. Min läslust var åter igen påfylld. Det är lustigt hur det där fungerar. För att jag ska orka läsa böcker behöver jag läsa bra böcker som ger mig energi. 

Jag var dock inte så pass motiverad att jag orkade hoppa på fler svenska fantasyböcker. I stället tog jag mig an några gamla och moderna klassiker. Böcker som jag hittat på diverse listor över "bästa fantasyböcker". Det här kan inte gå fel... tänkte jag. Chronicles of the Black Company, The Steel Remains och Neverwhere. I samtliga tre fall tog jag mig inte längre än 4-5 kapitel innan jag lade ifrån mig böckerna. Samma sak hände också när jag skulle bryta av fantastiken och läsa "den bästa boken genom alla tider", som tre personer oberoende av varandra kallat The God of Small Things. 

Sämst:  Den allra största besvikelsen var dock The Return of Nagash. De första trilogin  om den store nekromantikern är en av mina favoritserier men den här ensamstående och avslutande boken i sagan om Nagash var otroligt dålig. Ett ovärdigt slut på en fantastisk antagonist.

Bäst:  Det är svårt att bestämma vilken bok som har varit bäst under året. Ingen har fått 5 av 5 i betyg (förutom en av novellerna i Sandersons antologi). Men The Obelisk Gate och Words of Radiance var helt okej. Även Uprooted, Emperors Blades, The Hundered Thousand Kingdom och Steelheart var läsvärda.

Sammantaget:  I det stora hela var läsåret 2017 en stor besvikelse. Jag hoppas att det här var en tillfällig dip och inte början på en trend. Ska försöka tänka på att inte överanalysera alla böcker jag läser nästa år. 

Mindre spoilers

Frank Castle, a.k.a. The Punisher, stal rampljuset i den andra säsongen av Daredevil när han med sin svartvita världssyn, sin orubbliga övertygelse och sin skicklighet med alla typer av skjutvapen överglänste den blinda och naiva advokaten i rött läder. Nu är Frank tillbaka, denna gång med en helt egen serie och även här gör Jon Bernthal en otroligt bra skildring av den stela karaktären.

Serien handlar inte om gängkriminalitet eller superskurkar som försöker ta över världen. I stället handlar The Punisher om hur Frank jagar de som missbrukar sin makt i USA:s institutioner. Detta eftersom det visar sig att skurkarna han mördat, mellan Daredevil säsong 2 och när den här serien tar vid, inte var de som som faktiskt haft ihjäl hans familj. Med tanke på kritiken som USA:s regering fått de sista 20 åren för hur de agerar både internationellt och nationellt är det modigt av Netflix att ha just regeringen, om dock endast några enstaka individer i den, som seriens huvudsakliga skurk. 

Parallellt med detta finns också en bihandling om hur dåligt nationen behandlar de marinsoldater som kommer tillbaka från krig. Om hur de ska finna en plats i en värld som inte har behov av det som de kan erbjuda. Flera av seriens bikaraktärer är före detta marinsoldater som försöker finna sin plats i livet och skådespelarna gör alla ett bra jobb med att skildra dessa känslor. Men även Franks närmaste partner Micro och homelandagenten Dinah Madani, som leder jakten på honom, är också trovärdiga karaktärer. Jag skulle nog säga att det är tack vare alla djupa och välspelade bikaraktärer som den orubbliga huvudkaraktären fungerar.

En annan bikaraktär är marinsoldaten Lewis Walcott, en ung och bitter veteran som inte känner igen nationen han kommit hem till. Hans PTSD går överstyr och snart vet han knappt vem han är eller vilka som vill hans bästa. Denna sidohandling skapade några av de allra mest dynamiska scenerna i hela serien, till exempel då Walcott menar att han och Frank är likadana – att de båda slåss mot den korrupta regering som bara vill dem illa. Frank däremot menar att han är bättre genom att han avrättar sina offer på nära håll, med en kula i huvudet, till skillnad från Walcott som gör det med spikfyllda bomber som skadar oskyldiga.

Den diskussion som uppstår i jämförelsen mellan Punisher och Walcott är precis vad seriens kärna går ut på. De äldre versionerna av Punisher har nästan en vapendyrkande kultur över sig där Punisher avrättar "onda skurkar" på löpande band utan reflektion eller ånger. I Netflixs version har man försökt finna de grå nyanserna i varje del av berättelsen och även om Frank själv aldrig tvekar så gör hans vänner omkring honom det. Det är inte alltid självklart att skurkarna verkligen är skurkar. I en välskriven scen säger homelandagenten Dinahs mamma, i en uppenbar parallell till den amerikanska regeringen, att hennes far tror på Gud men att han samtidigt också kan se att det finns luckor i religionens argument. Dinah måste acceptera att världen och regeringen inte är perfekt.

Alla dessa diskussioner om vad som är rätt och fel är intressanta och obehagliga då man själv inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till dem. Efter halva serien kunde jag dock känna att det blev lite tjatigt när alla bikaraktärerna gång på gång ska nyansera och kritisera Franks svartvita världssyn. Frank ställs inte heller mot någon motståndare som kan mäta sig mot honom vilket gör att handlingen, särskilt mot slutet, känns lite för långsam och händelselös trots att blodet flödar i varje avsnitt. De hade utan större problem kunnat korta ner säsongen till 10 avsnitt utan att tappa det grå djupet. Jag gillar att de nyanserat världen omkring karaktären men samtidigt saknar jag ibland den gamla versionen av the Punisher som inte tar några gisslan och som löser alla problem med en kula i huvudet. 

Sammantaget

För mig är det här Netflix bästa serie hittills efter Jessica Jones (tack vare David Tennants roll som Mr. Purple). Punisher är helhetsmässigt en bättre serie men den saknar scener som lämnade mig hänförd och skurkarna kändes aldrig som ett allvarligt hot mot Frank och hans vänner. Skådespeleriet är det bästa hittills både hos huvudkaraktären och hos bikaraktärerna och i det stora hela gillar jag att de nyanserar karakären och de problem som han ställs inför.  

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Jessica Jones

Luke Cage

Daredevil säsong 2

Om du vill bli uppdaterad om när ett nytt inlägg läggs upp får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.