Spoilervarning
Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor beundrare av Harry Potter-böckerna. Jag tycker att de är lättsamma barnböcker, men jag håller inte med om att de är så otroliga som många verkar tycka att de är. Särskilt magin, som inte har någon logik över huvud taget, har stört mig allra mest. När jag nu gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen Fantastiska Vidunder och var man hittar dem gick jag in med inställningen att jag skulle ge den en ärlig chans. Kanske skulle jag gilla den här bättre än de äldre filmerna. Men med facit i hand hade det varit bättre om jag gått in med inställningen: luta dig tillbaka, bli förtrollad och för guds skull – tänk inte någonting. Så fort du gör den minsta lilla kritiska analys av filmen är det över. Hundratals plot holes, overkliga karaktärer och överdriven scenografi är bara toppen av isberget på allt som är fel med den här filmen.
Hur kan det då komma sig att så många människor gillar filmen? I skrivande stund har den 7.8 på IMDB.
Det enkla svaret är att J.K. Rowling och regissören David Yates vet vad de håller på med. De ska ha en stor eloge för hur de trollar bort 2 timmar och 13 minuter och får en hel värld att hylla filmen som mysig och charmig. De viftar med ena handen och får dig att förundras över vackra CGI-varelser, viftande trollstavar eller en charmig men intetsägande dialog. Och med andra handen tömmer de din plånbok. Det här är inte den enda kommande Harry Potter-filmen – det kommer fyra till. Jag börjar direkt tänka på hur Peter Jackson lyckades mjölka ur The Hobbit med tre långfilmer.
Scenografiskt är filmen ganska menlös. New York framställs som en dyster variant av Gotham City, vars enda roll är att gå sönder när trollkarlar och vidunder träder fram. Detta sätts i skarp kontrast till Scamanders väska – huvudkaraktärens egna miniuniversum med hundratals olika djur i alla klimat. Jag kan inte göra annat än att himla med ögonen när bikaraktären Kowalski, med vidöppen mun, stirrar på alla fantastiska varelser och platser som ryms i Scamanders väska. För mig var det allt den här filmen var – en exposé av påhittade djur utan mening. Ibland lockar varelserna till skratt, som när Scamander försöker locka på en dräktig, blinkande, noshörning genom att vifta på sin rumpa eller när en kleptomanisk gnagare plockar på sig en hel juvelbutik i sin pung. Gulliga katt- och hundklipp på Youtube kan också få mig att skratta.
Jag måste också nämna magin. Karaktärerna kan teleportera sig vart som helst, men väljer ändå att springa större delen av filmen. En trollkarl kan besegra dussintals utbildade aurorer genom att vifta lite extra snabbt med trollstaven. En liten flaska med gift från ett av Scamanders djur kan kastas in i ett moln och vips tappar hela New Yorks befolkning minnet. Människor kan födas med "särskilda" krafter, till exempel att kunna läsa andras tankar. Man kan inte låta bli att undra var alla dessa individer var i de fem första filmerna. Om du är en trollkarl och inte använder din magi på länge kommer du att förvandlas till ett blodtörstigt mörkermonster. Författaren i mig blir nästan förnärmad över hur lat J.K. Rowling varit när hon konstruerat sitt magisystem. Det ger hela fantasyvärlden ett dåligt rykte.
Redan i filmens inledning är det smärtsamt tydligt att de förlängt handlingen in i absurdum bara för att kunna göra fler filmer i framtiden. Den riktiga handlingen börjar två tredjedelar in i filmen, efter att Scamander och Kowalski sprungit omkring och försökt fånga in bortsprungna djur i ungefär en och en halv timme. Då mördas en senator och blivande president av en mörk kraft. Detta sätter spänningarna i staden på sin spets och det är nu bara en tidsfråga innan trollkarlsvärlden exponeras för mugglarna. En agent inom det amerikanska trollkarlsministeriet skyller det hela på Scamander och därmed blir även han indragen i den överliggande komplotten – trollkarlar som vill att de ska styra världen i stället för mugglarna. Kanske tänker du nu: är inte det exakt samma handling som i de fem första Harry Potter-böckerna? Jo, det är det. Men i stället för Voldemort har du nu Johnny Depp som Gellert Grindelwald, trollkarlsvärldens motsvarighet till Hitler.
Karaktärerna är tyvärr inte heller mycket att hylla. Den tillbakadragna Scamander är pillemarisk med ett stort hjärta. I hela filmen går han runt och klappar djur för att få dig att gilla honom. Vi får en del mindre hints om att han har ett mörkt förflutet, men vad det innebär får vi troligtvis inte veta förrän i film fyra och fem. Karaktären Scamander är så tillbakadragen och menlös att alla karaktärer omkring honom verkar ha skapats enbart för att kunna dra ur honom dialog. Den enda karaktären som har en gnutta identitet är mugglaren Jacob Kowalski. Men det är även här väldigt uppenbart att han är med i filmen för att fylla en roll – inte för att vara en långvarig, intressant karaktär som följer med genom de kommande filmerna. I övrigt kryllar filmen av skurkar. En tidningsmagnat med fascistiska inslag, en korrupt auror, en häxhatande fanatiker och en mystisk mörk kraft som ödelägger allt i sin väg. Ingen av dem blir dock särskilt läskiga eftersom Scamander aldrig har någon meningsfull interaktion med någon av dem, med undantag för de sista trollstavsviftande 30 minuterna som är filmens upplösning. Skurkarna är för många och får alla för lite utrymme för att lämna något minnesvärt intryck.
Sammantaget
Förutom problemet med brist på handling försöker filmen locka både en ung och en äldre publik. En seriös, mörk film med riktiga insatser samtidigt som den försöker vara lustig för en publik med åldersgräns på 11 år – samma misstag som många storfilmer gjort de senaste åren, till exempel Star Wars episode 1, Pirates of The Carribean och The Hobbit.
Men om du redan har hoppat på Harry Potter-tåget kommer du troligtvis ändå uppskatta den här filmen, trots alla bristerna som jag listat ovan. Den har en del vackra CGI-effekter, ett varmt budskap och får en att skratta emellanåt.
Betyg: 1/5
Svavelvinter: Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.
.
Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid.