Det beror nog på att jag känner mig färdig med min bok, Cirkeln av Hat (CaH). Redigerandet har överlag varit tråkigt och jag känner inte heller att texten blir tillräckligt mycket bättre. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så känns det som att grundhandlingen inte är tillräckligt intressant. Det krävs en mer omfattande redigering för att boken ska bli så bra som jag vill att den ska bli och det har jag helt enkelt inte tillräckligt med energi för. I nuläget känns det bättre att bara göra en sista mindre redigering, utifrån läsarkommentarerna och sedan skicka iväg det till förlag och hoppas på det bästa. Troligtvis kommer boken bli refuserad men då har jag i alla fall gett den en chans att bli upplockad innan jag går vidare med något nytt.
När jag började med CaH gick jag fortfarande i skolan och jag hade ingen aning om vad jag håll på med. Målet när jag startade var att bara börja skriva. Det behövde inte bli bra, det behövde bara bli något. Nu när jag ska börja med min nästa bok har jag gått flera skrivarkurser och jag har skrivit en bok. Förhoppningsvis har jag lärt mig mycket som jag kan använda till att göra den här boken bättre än den förra.
Jag väntar fortfarande på de sista av alfaläsarnas kommentarer. Förutsatt att dessa inte säger något som får mig att ändra mitt beslut så kommer jag att, åtminstone tillfälligt, vara färdig med CaH i slutet av november.
En av mina elever har fått läsa Cirkeln av Hat. Det var hennes krav för att jag skulle få basera en av karaktärerna i boken på henne. Hon sade i fredags att hon älskade den och hade massor av frågor kring saker som hon ville veta mer om. Även om boken inte blir antagen av ett förlag så har åtminstone en person gillat boken. Det känns stort.
Annars har jag passat på att sova ut på mornarna, i alla fall så mycket det går att göra när man har en tre månader gammal bäbis. Kroppen vill skriva men jag har bestämt mig att jag ska ta det lugnt åtminstone december ut. Det är en konstig känsla att känna sig rastlös klockan sex på morgonen. De dagar då Folke vaknar tidigt och vill kliva upp blir jag glad. Vi sitter inne i datarummet och tittar på videos och planerar framtida böcker tillsammans.
Jag har spelat ut senaste expansionen av SC2, Legacy of the Void. Det är det första spelet jag köpt sedan Diablo tre kom ut i mars 2014. Det kanske inte låter särskilt länge sedan men för mig är det en evighet. Jag tyckte inte att LotV var så bra som jag hade hoppats att det skulle vara. Kampanjbanorna är intressanta och roliga att spela men alldeles för enkla. Det var endast sista banan som jag behövde spela om 3-4ggr för att klara av på brutal-svårighetsgraden. Den största besvikelsen var dock storyn. Karaktärerna utvecklades inte någonting och storyn hade inga plot-twists eller dylikt. Allt var linjärt, svartvitt och förutsägbart. Jag hade verkligen hoppas på att de skulle skapa en intressant story men Blizzard verkar bara vilja fokusera på att skapa bra spelmekanik i alla deras nya spel, storyn får stå åt sidan. Tråkigt.
Utöver det håller jag också på att se igenom Netflix nya superhjälteserie, Jessica Jones, som baseras på Marvels karaktär med samma namn. Än så länge gillar jag det jag har sett. Förvänta er en recension inom kort.
