JL Fantasy

Förra året bestämde jag mig för att läsa och recensera fler svenska fantasyböcker. Framför allt för att veta mer om hur den svenska fantasymarknaden såg ut, men också för att få en bättre känsla för hur de står sig mot utländsk fantasy. Då insåg jag dock inte vilken utmaning detta skulle medföra: vad händer om jag inte gillar dem? Riskerar jag att göra mig ovän med människor i samma bransch som jag själv försöker slå mig in i om jag ger en svensk författare en dålig recension? Jag har nu läst ett tjugotal nordiska fantasyböcker, gamla och nya (jag vet att det inte är särskilt många i sammanhanget, men det är en start), som intresserat mig. De flesta av dem har jag valt att inte recensera eftersom jag personligen inte tyckte att de var särskilt bra och har haft svårt att hitta ett bra sätt att förhålla mig till detta.

Jag upplever att detta är ett ämne som är tabubelagt inom fantasysverige – man kritiserar inte varandras böcker öppet. Under de senaste åren, då jag försökt aktivera mig inom fantastikkretsar, har jag inte stött på en enda negativ recension av någon svensk fantasybok. Kanske för att recensenterna, precis som jag, inte vill göra sig ovän med framtida kollegor. Men kanske också för att den svenska fantasygenren är så liten och behöver all positiv uppmärksamhet den kan få för att växa. Den svenska fantasyförfattaren Marcus Olausson sade så här i en intervju på bloggen lagomlycklig:

"Det är svårt nog att försörja sig som författare oavsett genre, men fantastikgenren är trots allt ganska liten i Sverige. Att skriva en berättelse som uppfyller marknadskraven och blir en hit är tufft och kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Svenska fantastikläsare är kräsna och uppfödda på utländsk litteratur som redan sållats fram på en gigantisk inhemsk marknad. Att som amatörförfattare konkurrera på de villkoren är helt enkelt jävligt tufft."

Jag tror att Marcus har helt rätt i det han säger – svenska läsare är kräsna och jämför svenska författare med utländska. Jag gör det, och jag tycker inte att det är fel att göra så. Den globala världen ställer högre krav på författare nu och det måste vi förhålla oss till hur tufft det än må vara. Även om det finns många som skriver fantastik idag har vi inga som slagit igenom stort i allmänhetens öga, förutom kanske Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln.

Syftet med den här bloggen är att bygga upp en läsarkrets och ett intresse för mina kommande böcker. Målet är att bygga relationer både med framtida läsare men också för att skapa en naturlig port in i fantasybranschen. Jag har redan lyckats knyta några lösa kontakter till författare och förlag tack vare den här bloggen och de recensioner som jag gjort. Samtidigt som detta varit fantastiskt har det också ibland varit frustrerande eftersom jag inte riktigt har vågat skriva fler recensioner av svenska böcker. Jag vill inte att de inläggen som jag publicerar här på bloggen ska göra mig ovän med författare, förlag och/eller läsare. Samtidigt vill jag inte skriva recensioner som jag inte kan stå bakom. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera om en branschkollega sågade min bok. Skulle jag bli irriterad, arg, ledsen? Skulle jag uppskatta kritiken (om den var välformulerad) och ta den till mig i kommande böcker? Eller skulle jag inte bry mig över huvud taget? Kanske kommer jag inte ens att läsa recensioner av mina böcker.

Med det sagt kommer jag att lägga upp två recensioner av svenska fantasyböcker under de kommande två veckorna. Förhoppningsvis kommer dessa recensioner inte göra att jag hamnar i onåd hos framtida kollegor.

En gång i månaden träffas jag och mina tre alfaläsare: Andrea, Irene och Victoria via skype. Helgen innan träffen skickar alla in texter som de vill att de andra ska läsa igenom och kommentera. I mitt fall brukar det röra sig om ungefär ca 10-30 sidor. Det jag hunnit skriva sedan förra träffen. De kommenterar inte meningsbyggnad, ordval eller felstavningar utan istället helheten. De läser igenom manuset som "vanliga" läsare gör och ger sin allmänna uppfattning om texten. Någon del kanske var långrandig, informationstung eller så var dialogen styltig. I många fall är det bara en känsla från läsaren men det är viktigt att ta till sig allt som författare. Om läsarna får en viss känsla av texten är det viktigt att jag vet det så att jag kan anpassa texten efter den känslan.

Men de konstruktiva kommentarerna som alfaläsarna ger är egentligen inte det viktigaste för min del. Skrivandet är en plåga. Jag kan inte stänga av min inre röst som säger åt mig att jag inte duger, att det jag skrivit är värdelöst, att ingen någonsin kommer att gilla det jag skriver. Jag bygger upp en frustration kring min text. Ju mer jag hunnit skriva, desto sämre tycker jag oftast att den är. Jag kämpar med att övertyga mig själv att inte radera allt jag skrivit och där kommer alfaläsarna in. När jag tvivlar tänker jag, "vänta och se vad tjejerna säger". De peppar och berättar vad de gillade, och även om det inte brukar vara en särskilt stor del av samtalet är detta det jag behöver allra mest. Jag inser då att allt som jag skrev inte var värdelöst. Vissa saker behöver jag jobba med, men vissa saker är också bra, något som jag tror att många kämpande författare har svårt att komma ihåg. Alfaläsarna ger mig en klapp på ryggen som säger åt mig att fortsätta kämpa. 

Alfaläsarnas kommentarer är därför på många sätt höjdpunkten på hela min månad. Ni som lämnar ert manus till alfaläsare sent, hur håller ni uppe motivationen och peppen under tiden och varför lämnar ni inte ifrån er manuset tidigare?

Jag gick på min första samtalsträff den femte januari. Jag var otroligt nervös eftersom jag inte visste vad jag hade gett mig in i. Jag var också nervös för att jag kanske skulle inse att mina problem var större än vad jag trott. Men samtidigt var jag också rädd för att de andra på träffen skulle tycka att mina problem var bagateller jämfört med deras och därför skulle jag inte vara välkommen.

Inget av de ovanstående hände. I stället möttes jag av väldigt trevliga och öppna människor som tog emot mig med ett leende. Vi utbytte berättelser och det var fantastiskt skönt att kunna prata öppet om mina problem utan att känna att någon av de andra skulle döma mig. Tvärtom var de glada och stöttande när jag tog mod till mig och berättade min historia. Jag berättade om hur mitt spelberoende startade, vilka problem det medfört, hur jag försökt hantera och maskera det under många år innan jag till slut insåg att det inte var hållbart, särskilt nu med en son och med mina nya målsättningar. Efteråt kändes hela jag lättare.

En vecka senare, tre veckor efter att jag slutat spela, fick jag min första fysiska reaktion. Det var en lördag och det kändes som att hela min kropp kliade. Jag tyckte det var jobbigt att sitta still, jag kunde inte sluta prata och till slut var jag tvungen att städa hela huset för att inte gå i taket. Först förstod jag inte vad det var, men efter ett tag gick det upp för mig. Jag var spelsugen. Efter att jag insåg vad det berodde på blev det lättare att hantera problemet och när känslan dök upp igen, någon dag senare, kunde jag sysselsätta mig med annat för att distrahera mig från känslan i kroppen.

Mina känslor inför spelandet har svängt flera gånger under dessa veckor och en kväll, när jag var hemma själv, var jag väldigt nära på att "belöna" mig själv genom att spela lite Civilization. Men idag har jag inte haft något spelsug alls på ungefär tre veckor och jag kan stolt säga att jag inte har spelat data, TV eller mobilspel en enda gång på två månader.

Inför 2016 var jag lite orolig. Hur skulle året egentligen gå ihop? Jag funderade mycket på det kommande bröllopet, flytten till vårt nyköpta radhus, pappaledigheten och om skulle jag finna någon tid till skrivande i mitten av allt detta. Min plan var att bli färdig med första utkastet till min andra bok och under Januari - Mars gick detta rätt bra. Åtta kapitel hade jag lyckats få ihop men sedan tog energin och tiden abrupt slut.

Folke klev upp allt tidigare varje morgon och landade tillslut på den tiden som blivit min och Hannas vardag under större delen av detta år, uppstigning klockan 05:15. Tidigare hade jag alltid kunnat skriva på morgonen innan jag åkte till jobbet men detta blev jag nu tvungen att sluta med. Vi försökte hitta nya tider som kunde passa men jag insåg ganska snabbt att det skulle bli svårare än jag trott. De kvällar jag faktiskt orkade sätta mig ner och skriva fick jag nästan ingenting gjort. Jag kände mig misslyckad och rätt uppgiven. Jag skrev ett inlägg på facebooks författargrupp där jag undrade hur alla aspirerande författare hittade skrivtid i mitten av småbarnsbubblan. Jag fick massor av tips. Skriv på mobilen när du handlar, skriv när du sitter på toaletten, sluta umgås med vänner, sluta se på serier/filmer och rådet som jag tillslut valde att följa. 

"Bra fråga! Men det är läge för lite smärtsam omprioritering. Du och det lilla barnets mamma har en annan stor uppgift framför er. Större än allt författarskap i världen. Så rådet är lika kort som kärvt: Anpassa dig! Men tids nog hittar du oaserna i livet där skrivandet väntar på dig." - Anders Aspenberg

Efter det taggade jag ner på skrivandet och lade mer fokus på min familj. Vi flyttade och det gick bra, förutom att Hanna bröt armen. Vi gifte oss under sommaren och bröllopet blev lyckat trots regn och stormar. Men det största under det här året har varit att få vara pappaledig med Folke. I åtta månader har vi skrattat, lekt, läst, gråtit, spelat Pokemon och haft en fantastisk tid. Jag kommer att sakna att alltid ha honom med mig nu då jag börjar arbeta igen i januari. 

I fantasyväg har året också levererat. Den största besvikelsen var utan tvekan Batman vs Superman. Nog sagt om det. Bäst under året var animen Re:Zero som ständigt överraskade mig. Men även filmen Deadpool och böckerna The Fifth Season och Warbreaker var höjdpunkter för mig. Överlag blev det rätt mycket anime under året eftersom det var det lättaste formatet att konsumera under föräldraledigheten när man väl fick en liten paus.

Under juli-oktober blev det väldigt mycket promenader tack vara fenomenet Pokemon Go. Jag lade ned min Hearthstonekarriär och satsade fullt ut på att bli Umeås bästa Pokemontränare. Jag gick ner fyra kilo, som jag snabbt lade på mig igen när snön föll i början av november. Under de månaderna konsumerade jag också många ljudböcker vilket var skönt eftersom jag inte han läsa särskilt mycket under sommaren. Det var dock synd att Storytel inte hade särskilt mycket svensk fantasy som jag hoppats. Därför bytte jag snart till Audible som har ett betydligt större utbud på engelsk fantasy.

I nuläget har jag skrivit 11 kapitel på min bok och jag är nöjd med den siffran med tanke på vars jag började det här året och allt annat som hänt. Under november och december månad har jag dock gått omkring och funderat en hel del på hur jag ska kunna utveckla mitt skrivande. 11 kapitel på ett år är inte tillräckligt oavsett hur mycket som händer i mitt övriga liv. I alla fall inte om jag ska ha kvar min nuvarande målbild med mitt skrivande. Därför har jag gjort en del omprioriteringar inför 2017.

• Jag kommer sluta spela spel helt och hållet och gå på spelberoendeträffar en gång i veckan för att upprätthålla detta.
• Jag har avföljt nästa alla mina vänner på facebook och får nu endast upp inlägg från de författare, skriv och fantasygrupper som jag är medlem i.
• Jag har avprenumererat så gott som alla youtubekanaler och bloggar, som inte rör fantasy, som jag följt.

Förhoppningsvis kommer detta ge mig mer tid att spendera på att skriva på min bok och för min blogg under 2017. 

Sammantaget

Trots att det blev mindre skrivet än jag velat under 2016 har det varit ett av de mest händelserika, lärorika och bästa åren i mitt liv.