JL Fantasy

Min blogg valde att deleta min recension som jag skrivit förra veckan när jag precis sett Star Trek Beyond. Därför kommer här en kort recension av det jag kommer ihåg av filmen.

Filmen hade en intressant inledning. Lagom med humor när Kirk misslyckas med en fredsförhandling och väldigt snygga effekter när Enterprise dockar med Federationens nya rymdstation. Väl där får vi reda på att både Kirk och Spock har bekymmer. De vet inte längre om de vill tjänstgöra ombord Enterprise men ingen av dem vågar berätta för den andra.

Detta var höjdpunkten av Star Trek Beyond. Enterprise kallas ut igen för att söka efter ett skepp som försvunnit i en svårnavigerad nebulosa. Resten av filmen var en kavalkad av explosioner och oneliners. Skämten som jag tyckte var okej i början blir jag snabbt less på när de fortsätter i samma stuk genom hela filmen. Men det största problemet med filmen är att den saknar en engagerande handling. Skurken Krill, Krull, Kroll... (Kommer inte ihåg vad han hette, såhär en vecka efteråt). Skriker mest åt allt och alla under hela filmen utan att någonsin förklara varför han vill förgöra Federationen. Det är inte förrän i filmens sista 20 minuter som en dålig förklaring ges. Kirks och Spocks bekymmer, som nämndes i början, läggs åt sidan och tas inte upp igen förrän i filmens sista scen. Huvuddelen av filmen går ut på att besättningen splittras på en främmande planet och måste hitta tillbaka till varandra och sedan komma på ett sätt att besegra Krill innan han förstör Federationen med ett domedagsvapen. Förutsägbart. Jag förväntade mig mycket mer efter de två första filmerna som jag gillade.

Filmens absolut sämsta scen är när de besegrar hela fiendes flotta genom att spela en Beastie Boys låt på deras "radiofrekvens". De klara inte av "oljudet" och mer eller mindre självexploderar. Facepalm.

Om du går in för att få action och en stor dos oneliners kommer du att gilla Star Trek Beyond. Mitt råd är att inte se den på bio, om den fortfarande går på bio när den här recensionen kommer upp. Så imponerande är inte explosionerna och så roliga är inte skämten. Vänta tills den släpps på Blue Ray.

Betyg: 2/5

(Ber om ursäkt för den något ihophafsade recensionen.)

Julledigheten är över. 2016 är här och jag har precis kastat mig över ett nytt bokprojekt som jag kallar Andesagan. En helt ny fantasyserie i en ny spännande värld som jag byggt under de senaste två åren parallellt med att jag skrev Cirkeln av Hat.

Är ni intresserad av att veta mer om Andesagan följer ni bäst idéerna via min pinterest, där samlar jag idéer till mina böcker i bilder. Nedan har ni ett smakprov från andesagan.


Under julen har många frågat mig om jag hört något från förlaget gällande Cirkeln av Hat som jag skickade in i november. Det har jag inte. Att de inte har svarat ännu tar jag som ett gott tecken. Hade de inte gillat boken hade jag troligtvis fått ett standardrefuseringssvar ganska snabbt. Att jag inte har hört något än tror jag kan betyda en av fyra saker.

1. Antingen har de inte läst det jag skrivit. Det får nog in rätt många manus och hinner nog inte läsa alla direkt de kommer in.
2. De har läst det men men manuset var så dåligt att de inte ens bemödade sig att svara.
3. De hinner inte svara alla som skickat in manus. 
4. De har läst det och gillat det men har inte hunnit svara ännu. Troligtvis är processen för förlagen att bestämma sig om de ska ge ut en bok eller inte särskilt enkel. Mer än en person är troligtvis involverade och då tar det längre tid att fatta ett beslut. kanske då skickat runt det på förlaget för att få fler åsikter om det faktiskt är värt att ge ut. 

Jag håller mina tummar för det fjärde alternativet.

En av mina elever har fått läsa Cirkeln av Hat. Det var hennes krav för att jag skulle få basera en av karaktärerna i boken på henne. Hon sade i fredags att hon älskade den och hade massor av frågor kring saker som hon ville veta mer om. Även om boken inte blir antagen av ett förlag så har åtminstone en person gillat boken. Det känns stort.

Annars har jag passat på att sova ut på mornarna, i alla fall så mycket det går att göra när man har en tre månader gammal bäbis. Kroppen vill skriva men jag har bestämt mig att jag ska ta det lugnt åtminstone december ut. Det är en konstig känsla att känna sig rastlös klockan sex på morgonen. De dagar då Folke vaknar tidigt och vill kliva upp blir jag glad. Vi sitter inne i datarummet och tittar på videos och planerar framtida böcker tillsammans.

Jag har spelat ut senaste expansionen av SC2, Legacy of the Void. Det är det första spelet jag köpt sedan Diablo tre kom ut i mars 2014. Det kanske inte låter särskilt länge sedan men för mig är det en evighet. Jag tyckte inte att LotV var så bra som jag hade hoppats att det skulle vara. Kampanjbanorna är intressanta och roliga att spela men alldeles för enkla. Det var endast sista banan som jag behövde spela om 3-4ggr för att klara av på brutal-svårighetsgraden. Den största besvikelsen var dock storyn. Karaktärerna utvecklades inte någonting och storyn hade inga plot-twists eller dylikt. Allt var linjärt, svartvitt och förutsägbart. Jag hade verkligen hoppas på att de skulle skapa en intressant story men Blizzard verkar bara vilja fokusera på att skapa bra spelmekanik i alla deras nya spel, storyn får stå åt sidan. Tråkigt.

Utöver det håller jag också på att se igenom Netflix nya superhjälteserie, Jessica Jones, som baseras på Marvels karaktär med samma namn. Än så länge gillar jag det jag har sett. Förvänta er en recension inom kort.

I dag kom alla känslorna på en och samma gång. Sorg, glädje, spänning, stolthet, frustration och oro. 76499 ord, 370 sidor: en bok är utskriven och postad till förlag. Även om den inte blir antagen är jag väldigt nöjd med det jag åstadkommit.

Tack Steven Ekholm för att du gav mig idén att skriva fantasy. Tack Jenny Eklund för att du fick mig att ta tummen ur och faktiskt börja skriva. Tack Andreas för att du varit mitt bollplank i flera år. Tack Samuel och Emil för att ni orkade läsa igenom hela manuset som alfaläsare. Tack Sofia Kurkinen för att du hjälpte mig att komma i kontakt med förlaget. Särskilt stort tack till Hanna för att du påminner mig om att vara nöjd med det jag har gjort och för att du stått ut med alla tidiga morgnar och alla mina hjärnspöken.

Nu blir det en paus från skrivandet i några veckor. Men jag längtar redan efter att få börja skriva på en helt ny berättelse.

Efter att alfaläsarna gett mig feedback började jag jobba vidare med mitt manus. Inte bara redigering utan även att faktiskt skriva fyra helt nya kapitel. Jag hade presenterat en andra synvinkelkaraktär mitt i boken och alla alfaläsarna tyckte att det vore bättre om hen var det redan från början. En av flera bra poänger som alfaläsarna kom med, tack.

Det är konstigt hur det fortfarande kan komma nya uppenbara saker, efter två års skrivande, som man själv inte tänkt på men som alla alfaläsare ser omedelbart. Man blir verkligen hemmablind när man sitter själv med sina texter varje dag.

Om två veckor är det dags för mig att skicka in mitt manus till förlag. Nervositeten har sakta men säkert smugit sig på mig trots att jag sagt för mig själv att jag inte ska ha några förhoppningar om att manuset ska plockas upp av ett förlag. Hoppet är svårt att lämna bakom sig.

Detta har gjort att de senaste veckorna varit en kamp mot klockan. En kamp att hinna bli färdig i tid. Jag vet att det aldrig riktigt blir "färdigt" men jag vill åtminstone få det så färdigt som jag själv vill att det ska bli. Det känns som att manuset förtjänar det.


Två veckor kvar.