Decennier av hänsynslös jakt har lämnat naturen tom på andar, de mystiska och magi-givande varelserna som gjort landet Monrovia till världens mäktigaste rike. Adelsmannen Damon och slumflickan Lyrik blir ofrivilliga kompanjoner när de tvingas ut i en värld fylld av naturkatastrofer och slumrande konflikter. Tillsammans måste det omaka paret utföra ett omöjligt uppdrag – fånga en ande.
Boken jag skriver på nu har arbetsnamnet Devans Dans och är den första delen i en trilogi som jag kallar Andesagan. Serien är i grunden episk fantasy men den första boken har ett tydligt underifrånperspektiv, då ingen av de två huvudkaraktärerna tar del av de geopolitiska händelserna mellan nationerna utan i stället drivs av mer karaktärsnära mål. Tanken är att man ska få ta mer del av det större perspektivet i de två senare delarna. Jag jobbar även för att Devans Dans ska bli en lättillgänglig bok, max 80 000 ord med ett begränsat världsbygge som också utvecklas i de senare delarna.
Det som folk främst brukar gilla med min bokidé, när jag beskriver den för dem, är magisystemet som jag skapat. Det är ett hårt magisystem som liknar det i mangan One Piece men till skillnad från djävulsfrukter har jag rökliknande varelser som människorna kallar Andar. Dessa fångas i kristallflaskor fyllda med en speciell vätska som man sedan kan dricka och få magiska krafter av.
Idén om magisystemet kom efter att jag sett Elizabeth Gilberts Ted Talk om kreativitet. I hennes föredrag pratar hon om hur problematisk dagens syn på våra konstnärer är. Den press som läggs på dem att ständigt överraska och överträffa sig själva är en börda som är svår att bära. I slutet av föredraget slår hon ett slag för att vi borde se på kreativitet mer som de gamla grekerna och romarna gjorde. De tänkte att kreativiteten inte kommer inifrån konstnären själv utan utifrån, från mystiska varelser som grekerna kallade Musor och som romarna kallade Daemoner.
Gilbert tar som exempel i sitt föredrag hur människor i öknarna i norra Afrika brukade samlas i månupplysta heliga danser som pågick i flera timmar. Dansarna var professionella och ibland, väldigt sällan, brukade något hända vid dessa samlingar – en av dansarna blev transcendent. Publiken upplevde att tiden stannade och att artisten förändrades. All hans träning och kraft koncentrerades i honom vilket gjorde att han blev något mer än en människa. Publiken förstod vad som hände och de ropade därför ut i kör "Allah, Allah, Allah!"
Efter lite regelskapande och metafysiska diskussioner med mina vänner var ett nytt magisystem skapat som jag tror och hoppas att läsarna kommer älska lika mycket som jag gör.
Bilderna är inte mina utan är tagna ifrån Pinterest.
Det främsta som jag tog med mig från denna panel var hur viktigt det är att ha en intressant persona när man talar på konvent. Särskilt Ann Leckie och Kameron Hurley var väldigt rutinerade och naturliga i deras sätt att prata med moderatorn, varandra och publiken. Deras paneler blev därför levande och spännande att lyssna på.
