Illustratör: Lap Pun Cheung

I del ett tog jag upp tre punkter för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I del två gick jag igenom vad man kan tänka på när man skapar ett hårt magisystem och i den här tredje delen tänker jag beröra vad man bör tänka på när man ska skapa ett mjukt magisystem. 

De mjuka kräver ett något annorlunda angreppssätt än vad hårda gör eftersom att syftet på sätt och vis är dess raka motsats. I de hårda ska läsaren förstå hur magin används för att karaktärerna sedan ska kunna bruka magin fritt igenom boken i valfri utsträckning för att lösa de problem de ställs inför. Syftet med ett mjukt magisystem är inte att läsaren ska förstå det, snarare tvärtom. Ju svårare det är att förstå, desto bättre. Detta eftersom det grundläggande syftet är att läsaren ska få en känsla av förundran. De ska undra vad som kommer att hända härnäst och tro att allt är möjligt. Man skulle kunna säga att hårda magisystem är till för att tjäna karaktärerna så att de upplevs som coola, medan mjuka magisystem i större utsträckning är där för att tjäna författaren och berättelsen. 

"Fantasy needs magic in it, but I try to control the magic very strictly. You can have too much magic in fantasy very easily, and then it overwhelms everything and you lose all sense of realism. And I try to keep the magic magical — something mysterious and dark and dangerous, and something never completely understood. I don’t want to go down the route of having magic schools and classes where, if you say these six words, something will reliably happen. Magic doesn’t work that way. Magic is playing with forces you don’t completely understand. And perhaps with beings or deities you don’t completely understand. It should have a sense of peril about it." - Interview with George R R Martin

Den största fördelen med mjuka magisystem är att de är mer flexibla. De är därför ett mer användbart skrivarverktyg än vad hårda magisystem är. Om man som författare skriver in sig själv i ett hörn kan magisystemet finnas där för att lösa problemet. Mjuka magisystem är vanligare i berättelser riktade åt barn och unga vuxna, kanske för att världen i ett barns ögon är full av möjligheter och de ofta inte har ett lika tydligt behov av att förklara det som sker i dess omgivning som vuxna läsare har.

5 tips för att lyckas med ett mjukt magisystem

1. Se till att magin hela tiden har en känsla av oförutsägbarhet över sig. 
   När karaktärer använder magi i hårda magisystem går det ofta fel för att karaktärerna inte kan reglerna eller för att de blir utmattade av dess användning. I mjuka går det däremot fel för att magin är oförutsägbar. Fundera på hur du kan göra magisystemet oförutsägbart redan i planeringsstadiet. Kanske kan magin självt ha ett medvetande och en egen agenda? Kanske måste man offra något oersättligt för att magin ska kunna fungera, något som karaktärerna absolut inte vill offra.
   
   
2. Ha med få karaktärer som kan använda magin och använd inte magin för att lösa för många av deras problem. 
   Om karaktärerna ständigt använder den oförklarliga magin för att lösa sina problem kommer läsaren till slut anta att de kan lösa vilka problem som helst med magin. Det blir en slags deus ex machina om en magiker helt plötsligt använder en ny magi eller artefakt för att lösa ett problem som till synes verkade helt omöjligt att lösa. I Game of Thrones mjuka magisystem är det vanligt att de få karaktärer som använder sina krafter inte själva vet exakt vad som ska hända. Ofta skapas det någon slags situation som karaktärerna inte hade förutsett. Melissandre lyckas (spoiler) döda Stannis Baratheons bror med sin magi men i slutändan spelade det ingen roll eftersom Stannis ändå förlorar det efterföljande kriget mot Lannisters. Vill du alltså skriva om coola episka magiska strider där flera olika magiker strider mot varandra är det troligtvis bättre att använda dig utav magi som åtminstone delvis grundar sig i ett hårt system.
   
   
3. Om magisystemet har regler bör dessa regler inte förklaras i sin helhet för läsarna. 
   Det går så klart att lägga till begränsningar även i mjuka magisystem och de flesta bra böcker med sådana har någon slags begränsning. Om vi åter igen tar Game of Thrones som exempel verkar det vara så att Melissandres magi grundar sig i blodsoffer från personer med kungligt blod. Ju mer omfattande magi desto mer blod verkar måsta offras. Eftersom det inte är klart vad som kan och inte kan göras blir det extra viktigt i mjuka magisystem att författaren planterar ledtrådar om vad som komma skall, hur karaktären utvecklas inom sin magi, för att det inte ska kännas som en deus ex machina.
   
   
4. Skriv inte berättelsen ur en magikers perspektiv. 
   Om du hade fått kliva in i Gandalfs huvud hade han kunnat förklara allt han visste om magisystemet, vilket gör att hela mystiken med det går förlorat. Det går dock att komma runt detta problem. Till exempel genom att använda magiska artefakter i stället för att karaktärerna själva frammanar magin eller genom att skriva om en magiker som inte förstår hur hens kraft fungerar. Risken med dessa två lösningar är dock att det ändå tar bort en del av mystiken som ett mjukt magisystem kan skapa.
   
   
5. Om magin kan göra i stort sett vad som helst bör enskilda karaktärer endast kunna använda en liten del av dessa möjligheter. 
   Mjuka magisystem är överlag mer öppna än vad hårda är. Möjligheterna för magins potential är därmed ofta betydligt större i mjuka magisystem. Harry Potter (som är en blandning av ett hårt och ett mjukt magisystem) är ett exempel på detta. Det finns en magisk formel eller artefakt för i princip vad som helst i den världen. Vill du resa tillbaka i tiden? Vill du kunna överleva döden? Vill du ta bort minnet från alla personer i en hel stad? Vill du kunna döda någon med en enkel beröring? Allt detta och mycket mer är möjligt i Harry Potter, men dessa formler används ofta bara i en begränsad del av berättelsen. Anledningen till att det inte används oftare är för att karaktärerna inte har tillgång till magierna. Kanske krävs det ovanliga artefakter eller ingredienser, eller så är magin förbjuden. Genom att begränsa karaktärernas tillgång till den oändliga magin förefaller inte magisystemet omedelbart lika mjukt som det faktiskt är. På detta sätt går det att komma runt en del av de begränsningarna som vanligtvis brukas kopplas samman med mjuka magisystem.

  

---------

Tack för att du tagit dig tid att läsa mina tankar om att skapa magisystem. Är det något av det jag har skrivit som du har sypunkter kring? Hör då gärna av dig här i chatten eller på min författarsida på facebook.   

I originalversionen är Marvelkaraktären Venom, aka Eddie Brock, mest känd som en av Spindelmannens farligaste fiender. Från början var han en tuff men ganska vanlig journalist som hade en personlig vendetta mot Spindelmannen, men när han blir infekterad av Venomparasiten genomgår han en drastisk förändring. Krocken mellan Brocks och parasitens personlighetsdrag och olika agendor gör att han till slut blir en våldsam antihjälte som räddar de han anser vara oskyldiga, men samtidigt också förgör ondska och alla som han inte gillar, inklusive Spindelmannen. 

När jag hörde att Tom Hardy skulle spela Venom blev jag överlycklig. För mig var han både utseendemässigt men också rent skådespelarmässigt perfekt för att kunna leverera en trovärdig och skrämmande Venom. Efter att ha sett trailrarna svängde dock min förväntan 180 grader. Framförallt för att jag tyckte att det verkade som att de inte lyckades fånga dynamiken mellan Brock och Venomparasiten. Jag gick därför in i biografen med låga förväntningar.

Den inledande delen är väldigt lik många andra Marvelfilmer. Den bygger upp Brock som en fantastisk, givmild och älskvärd människa. Han skänker pengar till hemlösa och småpratar med dem för att lysa upp deras dag, han klagar inte på sin granne som spelar för hög musik, han slåss mot överheten genom sina självuppoffrande journalistiska gärningar och han älskar sin flickvän mer än livet självt. I stället för att framstå som en karaktär som kan tackla det mesta framstår han i stället som någon som aldrig skulle kunna göra en fluga förnär. När han sedan dumpas av sin flickvän Anne Weying (Michelle WIlliams) efter att ha retat upp miljardären Carlton Drake (Riz Ahmed) hoppar handlingen två år fram i tiden. Brock är nu ett vrak som inte kan ta hand om sig själv. Han söker jobb som diskplockare och håller på att bli av med sin lägenhet men får en chans till upprättelse när en vetenskapskvinna vid Drakes bolag söker upp honom och vill ge honom information om de olagliga experimenten som Drake genomför.

När Brock infekterats skiftar filmen från att ha varit väldigt allvarlig till att fyllas av överraskande mycket slapstick-humor, vilket gjorde det otydligt vilken känsla filmen försökte förmedla. I början kan parasiten bara skrika ut enkla kommandon till Brock, som "HUNGRIG!" eller "MAT!", men efter bara några få scener kommenterar den Brocks misslyckade sexliv och öppnar upp sig kring att även hen var en "loser" på sin hemplanet. I en intervju med regissören Ruben Fleischer säger han att samtidigt som han försökt skapa en mörkare hjältefilm har han även velat få med en aspekt av en slags "buddy-film". I mina ögon hade filmen gärna fått höja åldersgränsen och omfamnat den mörkare versionen av Venom mer och tagit bort buddy-aspekten helt och hållet. Nu blir den i stället en slags PG 13-film med väldigt mörka kulisser och teman men utan att gå in i något av dem särskilt djupt. Till exempel dör det människor till höger och vänster – huvuden bits av, människor torteras och utsätts för experiment men vi får inte se en droppe blod och väldigt lite reflektion av de våldsamma händelserna. 

Kontrasten mellan Brocks personlighet innan och efter parasiten flyter inte heller ihop på ett troligt sätt. Samma sak gäller konstigt nog också parasitens personlighet. I början är hen helt fokuserad på mat medan den i slutet reflekterar om tingens tillvaro och sin framtid på jorden. De hade kunnat göra Venomparasiten till någon slags primal kraft eller dylikt. Men när de i stället har små skämtsamma dialoger och diskussioner med varandra blir Venomparasiten en egen karaktär, vilket hade kunnat vara väldigt intressant om den delen utforskats mer.

Tyvärr är det också en del scener i filmen där Hardy överspelar, medan han i flera andra scener underspelar. Liknande problem finns även hos Riz Ahmed och Michelle Williams. Eftersom ingen av dem vanligtvis är dåliga skådespelare landar jag i slutsatsen att de tvingats arbeta med ett dåligt manus och dålig regi.

Trots alla dessa brister tycker jag ändå att filmen var sevärd. Tempot är välavvägt och den överliggande handlingen är helt okej. Eftersom Spindelmannen inte är med i den här filmen har de ändrat karaktärens bakgrundshistoria något men i det stora hela är det samma som i serien vilket jag uppskattar. Jag gillade också att det är en mörk anti-hjältefilm men hade önskat att de vågat dyka ännu djupare in i det temat. Jag hade kanske gett filmen en trea i betyg om det inte vore för tonskiftningarna och den dåliga regin. 

Vill du ha en något mörkare hjältefilm kan Venom vara värd att se när den kommer ut på DVD men jag skulle inte se om den på bio. Jag tror inte att den här versionen av Venom kommer att leva vidare in i Marveluniversumet.

Betyg: 2 av 5

Vill du läsa fler recensioner? 

Tau (Netflix)

Solo: A Star Wars Story

And-Man and The Wasp

Annihilation (Netflix)

Jag har haft en dålig månad. Enligt mina nya testläsare suger mitt manus, och när till och med Skatteverket tycker att jag skriver för lite och för dåligt är det lätt att tappa hoppet. "Sluta kontakta oss" var det enda de skrev senast. Det enda ljuset den här månaden var att Lars Carlberg bad mig skriva en "insiktsfull och vältalig totalsågning" av hans nya ljudbok som släpptes den sextonde oktober via Fafner Förlag och Storytel. Äntligen en förfrågan i min smak. Jag tackade genast ja utan att veta vad jag höll på med eller ens ha hört talas om hans bok. Jag väljer dock inte att kalla det här för en recension utan snarare en "litterär roast". 

Sex, Lögner och Radband (SLR) är inte en bok, utan en novell. Ja, jag vet vad ni tänker. Den typen av litteratur som endast har ett syfte: att marknadsföra författaren och hens andra verk. En "genre" som inte har några som helst ambitioner att faktiskt bli något som kan bidra till samhället eller ge någon slags minnesvärd upplevelse. Svenska noveller har i stort sett inget läsvärde över huvud taget för någon annan än författarna själva och dess förläggare. Turligt nog är detta ett faktum som även svenska folket verkar vara medvetna om, för ingen läser noveller annat än om de faktiskt blir ombedda att totalsåga dem.

SNR klockar in på två timmar och tjugotvå minuter men den kändes betydligt längre än så. Detta för att den största delen av berättelsen är en transportsträcka där nunnorna ska ta sig från punkt A till punkt B innan deras kloster går under. Parallellt med detta ska man som läsare försöka utläsa vad som är sant och vad som är lögn av det som demonbaronessan säger under resan. Resan eller lögnerna blev dock aldrig särskilt intressanta, eftersom jag inte kunde sluta reta mig på dialogen mellan nunnorna och demonen. De utbyter konstant små meningslösa gliringar där nunnornas göteborgshumor och profana svordomar ska upplevas som komiska. Den stora twisten kring vad som är sant och falskt som berättelsen byggt upp för blir ett antiklimax eftersom själva twisten faktiskt redan har avslöjats, långt i förväg. Tydligen har demonen inte ljugit alls utan berättat hur berättelsen ska sluta, vilket var ganska uppenbart redan från början.

Och så var det det där med uppläsaren, Simon Väderklint. Ledsen att du skulle behöva bli indragen i det här, men hur ska man kunna skriva en roast av en ljudbok utan att dra in dess uppläsare? Varför förlaget över huvud taget har valt en man att läsa upp en bok där samtliga karaktärer är kvinnor övergår mitt förstånd. Är det något slags PK-budskap eller orkade de helt enkelt inte leta reda på någon annan uppläsare än den de brukar använda? Simon försöker vrida och vända på sin pojkaktiga men ändå något djupa röst för att skapa olika kvinnliga läten eller absurda röster för att passa de ännu mer absurda karaktärerna. Jag blev hela tiden tvungen att tänka om då min hjärna automatiskt projicerade män in i alla roller, särskilt den sexiga bondageälskande demonbaronessan som utgör den större delen av berättelsen. Jag hoppas åtminstone att detta beror på uppläsaren och inte något annat... När Simon läste upp texten som gång på gång beskrev de slanka och svajande höfterna hos demonen och nunnorna såg jag vid mer än ett tillfälle framför mig en läderklädd Christer Lindarw som ämnade att locka nunnorna in i frestelsen.

Jag har inte läst något av Lars Carlbergs tidigare verk men har hört en del prata gott om hans novell Sönderdelningen av besten Skorm. En berättelse som ska vara annorlunda från något annat. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig när jag läste SLR. I efterhand antar jag att den är tänkt att vara en humoristisk och absurdistisk berättelse som ämnar att gestalta livets meningslöshet, vilket passar bra för "genren". I denna novell blandas bondagesex, vapenfetisch, billig göteborgs- och kiss och bajs-humor i en salig eller fördömd blandning. Ingen av dessa saker hyser jag dessvärre något större intresse för.  

Den farhåga som jag har med alla noveller visade sig även vara sann för Sex, Lögner och Radband. Ytterligare en intetsägande berättelse.

  

Tack för att jag fick chansen att roasta din novell Lars, jag önskar dig all lycka!

I min skrivcirkel, där vi skickar in texter löpande, är alla medvetna om att texten bara är ett ofullständigt utkast. Kommentarerna är inriktade på att vara peppande och fokuserar därför mest på de delar av texten som engagerar. Detta för att vi ska kunna fånga upp det som gjort texten läsvärd i vårt fortsatta skrivande. 

Syftet med testläsarna är det raka motsatta. Texten är "färdig", åtminstone så att den går att läsa från början till slut, men egentligen är manuset inte nämnvärt mycket mer redigerat än det jag tidigare skickat till skrivcirkeln. Kommentarerna ska fokusera på det som inte fungerar och det som behöver utvecklas. När jag nu har fått de första kommentarerna inser jag hur ovan jag är på att få återkoppling från personer som inte läst manuset allt eftersom jag har skrivit det. Hur ovan jag är på att få återkoppling som i sin natur ämnar att vara kritisk snarare än peppande.

Testläsaren och jag träffades i Göteborg på Bokmässan, och jag fick redan då ta del av några av hans åsikter kring manuset. Det var ett bra samtal som gav mig flera tankar om vad jag behöver arbeta mer med och jag blev taggad på att påbörja den mer genomgående redigeringsfasen. För några dagar sedan fick jag hans kommentarer skriftligt och där stod det en hel del mer än det vi pratade om när vi sågs.

En del av de övergripande kommentarerna visste jag redan innan att jag skulle behöva åtgärda, men det dök även upp en del andra intressanta aspekter som jag inte tänkt igenom ordentligt. Detta blev jag glad över. Testläsarens kommentarer handlade bland annat om vilka löften jag gett genom boken och hur de följdes upp, allmänna funderingar kring världsbygget och handlingen samt vilka karaktärer och relationer som behövde fördjupas och förtydligas. Jag kände mig något omtöcknad efter att ha läst de övergripande kommentarerna men ändå väldigt tacksam för hur genomgående de var. När jag sedan såg alla kommentarer som han skrivit löpande in i texten gick jag från att vara omtöcknad till att må illa. 

Jag har bett mina testläsare att bara kommentera på de strukturella bristerna i manuset – språket har jag tänkt ta itu med senare. Jag är medveten om de textmässiga bristerna och att manuset fortfarande är i ett tidigt stadie. Därför vill jag inte ha återkoppling på dessa saker. Men tillsammans med synpunkterna på struktur och scener hade jag även fått många kommentarer på just bristerna i språket. 

På ett rationellt plan förstår jag ju att kommentarerna är ämnade att hjälpa och inte är en personlig kritik mot min litterära förmåga. Men till saken hör också att jag vet att detta är en av mina stora svagheter. Mitt skriftspråk är anledningen till att jag inte vågade skriva något skönlitterärt på 15 år. Detta har jag jobbat med att släppa och jag trodde att jag hade lärt mig att kontrollera mina mest självkritiska tankar. Men att se så många fel svart på vitt fick alla känslor jag tidigare haft att bubbla upp utan att jag var förberedd på det. När jag gick igenom alla anglicismer, perspektivfel och annat kom tårarna. Tankar som: jag borde inte hålla på med detta, jag är inte ämnad att bli en författare och mina drömmar är naiva.

I stunden var detta oerhört jobbigt, men nu när jag har låtit manuset vila i några dagar och reaktionen har ebbat ut är jag tacksam. Jag har fått ett tillfälle att åter igen inse att jag fortfarande har mycket jag behöver jobba med litterärt men också rent känslomässigt. Jag känner mig stärkt i att den väg jag valt att gå är rätt väg, men jag inser också att redigeringen troligtvis kommer att ta längre tid än vad jag hade hoppats på. 

Nu ska jag vänta in de andra författarnas kommentarer, sikta på att inte bryta ihop och sedan reda ut alla tankar om hur jag ska förbättra manuset i redigeringsfasen.

Till min förvåning tyckte jag att stämningen på bokmässan var rätt lugn. Visst var lokalerna stora och intrycken från alla utställare var överväldigande till en början. Men ljudnivån och trängseln var inte alls särskilt farlig under fredagen och lördag förmiddag. Jag kunde samtala rätt fritt med flera författare utan att känna att jag var i vägen eller att jag tog upp för mycket av deras tid. På lördag runt lunch och resten av dagen förändrades dock detta. Det blev väldigt trångt i lokalerna och jag var tvungen att ta flera pauser för att ens orka gå omkring inne i mässan. Jag köpte flera flaskor vatten och satt mig ner och masserade fötterna vid flera tillfällen för att inte få slut på energi. När stängningsdags närmade sig var jag helt färdig efter att ha tillbringat närmare 10 timmar i lokalen.

Tydligen tappade bokmässan 19 000 besök under föregående år när Nya Tider och NMR gästspelade. I år hade dock besökarskaran ökat något igen, 85 371 besök enligt bokmässan själv.  

Jag hade inte planerat min helg särskilt noggrant utan ville ta saker lite som de kom. Jag hoppades att jag skulle få chans att knyta lite nya kontakter och i bästa fall få något namn på en lektör inom fantasygenren som jobbat för de större förlagen. I efterhand var jag nöjd med det här beslutet. Jag kände ingen press att jag behövde vara på en viss plats vid ett visst tillfälle utan kunde känna efter och ta dagen som den kom. Jag tror att om jag hade skissat upp ett schema för mig själv så hade jag inte orkat vara där så länge som jag var. 

Det mesta av min tid tillbringade jag med att mingla. Under hela helgen tittade jag faktiskt bara på två författarintervjuer: en med Mats Strandberg om hans nya bok Slutet och en med John Ajvide Lindqvist där de berörde hans nya skrivbok, Misslyckas igen, misslyckas bättre.

Författarintervju med Mats Strandberg

Författarintervju med John Ajvide Lindqvist

Det mesta av min tid tillbringade jag i fantastikgränd, där egenutgivarna och de mindre svenska fantastikförlagen höll till. Jag småpratade med författarna och förläggarna där, vilket var extra trevligt om man jämför med mina besök på Swecon. Jag upplevde att författarna hade mer tid att småprata på den här mässan och det märktes även att det börjar ränta för mig att åka på flera sådana här mässor. Flera författare och förläggare känner igen mig nu via min blogg vilket gjorde det ännu lättare att starta upp samtal både kring deras utgivningar och kring mina egna projekt.

Under lördagen hängde jag en del med Leif Wallsby som är den första av testläsarna som läst färdigt min bok. Mer om hans kommentarer i nästa blogginlägg.

Förutom en del fantastikböcker köpte jag även några skrivböcker och passade på att gå på Hoi-förlags speedcoachning för författare. Där jag fick kort presentera mitt manus och mig själv som författare för Sandra Gustafsson. Hon var väldigt peppande och verkade intresserad av mitt manus och gav mig bland annat en del tips kring vad jag ska tänka på när jag ska hitta en lektör.

Jag passade även på att skaka hand och prata lite med författaren och nätverksbyggaren Nina Jansdotter i samband med att jag köpte hennes nya bok Nå ut med Facebook.

Utgivningsfest i fantastikgränd för novellsamlingen - H.C. Andersen.

Mingel med fantasyförfattarna Anna Jakobsson Lund och Marcus Olausson

Speedcoaching med Sandra Gustafsson

Samtal med Nina Jansdotter

På lördag kväll blev jag medbjuden på förmingel och middag med flera fantastikförfattare. Markus Sköld, Kristina Hård, Thomas Årnfelt, Pia Lerigon, Fredrik Persson och Marcus Olausson. Under kvällen fick chansen att plocka ut hemligheter ur framförallt Kristina Hård och Thomas Årnfelt. T.ex. blev jag rekommenderad en lektör som gjort flera jobb för de större förlagen, Bläcklilja. Tack till alla er för att jag fick vara med och tack för den här gången bokmässan.

Författarmingel

Middag med fantastikförfattarna.