JL Fantasy

Sommaren är över och äntligen börjar årets bästa årstider – hösten och vintern. Nu slipper man svettas hela dagarna och får i stället ta på sig en varm jacka och tända ljus på kvällarna. Skönt va?

Den här veckan har min äldsta son Folke börjat förskolan igen. Jag hade inte reflekterat över hur detta skulle kunna påverka min pappaledighet – "Det kommer nog inte bli så stor skillnad, jag har ju fortfarande Elis att ta hand om," tänkte jag. Visserligen går Folke bara 15 timmar i veckan på förskolan, men herre gud vilken skillnad det har gjort. Under sommaren lyckades jag synka Folkes och Elis sovtider, men det gjorde ingen större skillnad för skrivtiden. Det blev kanske en halvtimmes egentid innan något av barnen vaknade. Men nu när det bara är Elis som ska sövas har skrivtiden äntligen infunnit sig. Den här veckan har han sovit minst två timmar varje dag vilket innebär att jag både haft tid att äta lunch, göra hushållssysslor OCH skriva! Det märks att jag inte har skrivit särskilt mycket de senaste veckorna för orden har fullkomligen forsat ur mig. Jag kan se ljuset i slutet av tunneln. Får jag en liknande vecka till kommer bokens första redigeringsrunda troligtvis vara avklarad och då ska manuset ut till de första testläsarna. Spännande och nervöst!

I augusti har jag även börjat kommentera på en annan författares manus. Han heter Leif Wallsby och har likt mig också skrivit en highfantasyroman. Under det senaste året har jag nekat alla förfrågningar om textbyten för att jag helt enkelt inte har känt att jag haft tid eller energi för det. Men Leifs manus var i samma subgenre som det jag själv skriver och jag har även pratat med honom en hel del på Facebook under det senaste året, så därför känns det roligt att få ta mig an manuset.

För de som känner mig eller följer mig på fler medier kommer det kanske inte som någon nyhet att jag blivit allt mer intresserad av politik under de senaste åren. Det är inte så att jag gått med i något politiskt parti eller så, men jag har börjat följa fler politiska kommentatorer, ledarskribenter, filosofer och annat. Både i Sverige och internationellt. Jag har själv blivit förvånad över hur roligt jag har tyckt att det har varit. Förundrats över hur många nya perspektiv jag har fått en bättre förståelse för, perspektiv som jag aldrig tidigare bemödat att sätta mig in i på allvar. Detta har nyanserat min syn på vad som är bra för vårt samhälle och har inte gjort det lättare att välja hur jag ska rösta. Det kommer att bli intressant att se vad Sverige väljer.

Du har varit aktiv som fantastikförfattare sedan 2012 har under den tiden skrivit ett dussintal romaner och noveller. Berätta om din författarresa.

Egentligen började den redan som barn, eftersom så länge jag kan minnas har jag hittat på berättelser och berättat dem för kompisar och familjen. Så fort jag kunde skriva några ord började jag skriva på vad jag kallade för en bok. Tittar jag på den idag så består den enbart av de ord som jag då lärt mig skriva… ;-) Efter det har jag alltid skrivit, men det mesta blev aldrig klart. Det var först runt 2003 som jag insåg att om jag någonsin skulle bli författare var jag tvungen att slutföra mina berättelser. Jag började då skriva mer regelbundet. Min första bok som var en hästbok blev utgiven på ett miniförlag 2006. Ganska snart insåg jag att de genrer jag brann för var fantasy och science fiction. ”Kedjor känns bara när du rör dig” var ett manus som jag jobbade med under lång tid. Jag hade hjälp av både testläsare och en lektör som var helt övertygad om att manuset skulle bli utgivet. Det valsade runt i olika versioner hos olika förlag, men det var ingen som nappade. Samtidigt så var de som läst den stormförtjusta. När jag insåg att för ett större förlag var marknaden alldeles för liten för en science fiction ungdomsbok bestämde jag mig slutligen för att ge ut den själv och anlita proffs för att göra de delar som jag själv inte kan som exempelvis layout och omslag. Efter det har jag regelbundet gett ut böcker på Ordspira förlag. Noveller är också utgivna på andra förlag, dels i antologier och dels som e-noveller. Numera skriver jag också fackböcker. Min bok om praktisk mjukvarutestning kom ut på förlaget Studentlitteratur i januari i år.

Du är på väg att avsluta din ungdomstrilogi – Gallus. Vad handlar serien om och när kan läsare köpa den tredje och sista delen?

Den handlar om Matilda som råkar drömförflytta sig till det främmande riket Gallus. Där lever många olika varelser som har svårt att förstå varandra. Konflikterna ökar och Matilda måste samarbeta med kapten Fidesko i Gallus Flygvapen och rövarpojken Sticke för att få fred i riket. Det är en fantasytrilogi som handlar om vikten av att se förbi sina förutfattade meningar för att lösa konflikter.

Den tredje och avslutande delen, Ur askan av Gallus, kommer som e-bok 1 september och som tryckt bok 1 november. 

Hur fick du idén till serien och på vilket sätt skulle du säga att Gallusserien skiljer sig från andra fantasyböcker?

Jag var iväg på O-ringen i Hälsingland och hade bestämt mig för att nästa projekt skulle bli en fantasybok. Samtidigt var jag trött på mycket high fantasy som jag just då läst som kändes som Tolkienkopior. Jag ville därför inte ha en medeltidsvärld, varelserna från Tolkiens värld eller en tydlig uppdelning mellan ont och gott. Där i solskenet kom inspiration från tuppen som en väninna hade, orienteringstävlingarna jag deltog, min historie-/samhällskunskapslärare som pratade om hur alla parter i en konflikt har sitt perspektiv och tankarna om att tidsresor skulle vara lättare om man enbart förflyttade medvetandet. Allt det smälte samman till trilogin om Gallus.

Det finns så hemskt mycket olika typer av fantasy, vilket gör det svårt att säga på vilket sätt den är olik för det beror på vilken typ av fantasy du jämför med… ;-)

Några saker: Den utspelar sig i nutid även om parallellvärlden inte har den teknik som vi har. Magin är inte särskilt tongivande utan det är främst frågan om möjlighet att förflytta sig. Det finns inget tydligt ont eller gott. Varelserna är annorlunda än i andra böcker. Fokus ligger på vänskap och samarbete. Den riktar sig från 12 år, men handlar ändå om frågor som krig, historiekunskap och konflikter.

Vad har du för mål med ditt författarskap?

Jag vill kunna nå läsare med mina böcker och på något litet sätt bidra till att världen blir en bättre plats med större tolerans och rättvisa.

Om du fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?

Mitt yngre jag… ;-) De flesta böcker jag skriver är ungdomsböcker så de är böcker som jag hade älskat i den åldern. Min idealläsare är med andra ord någon som är lika nyfiken och fantasifull som jag själv är. Någon som funderar över hur allt hänger ihop och hur vi kan förstå varandra. Det har i praktiken visat sig att idealläsaren finns i väldigt många olika åldrar, från 9 till 90 år. Därför brukar jag säga att åldersklassen på mina böcker snarare är en riktlinje för när man kan börja läsa och uppskatta boken. 

När jag har läst klart Gallusserien, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Då ska du läsa Förlora för att vinna som är ett rymdäventyr med fantasykänsla. Lupina Ojala skrev följande om boken på Goodreads: ”Förlora för att vinna är en spännande ungdomsroman med full fart från första sidan. Invävt i äventyret finns frågor som är högst aktuella i dag som demokrati, korruption och kulturkrockar. Vänskap och kärlek är viktiga ingredienser och huvudtemat är att våga kämpa för det som känns rätt. Jag återvänder gärna till den fantasifulla planeten Vailao.”

Mer information om Eva kan ni hitta via hennes förlag Ordspira och just nu kan ni köpa hennes böcker till rabatterat pris via Adlibris sommarkampanj. 

De senaste åren har vi sett fler zombieadaptioner än någonsin förut. The Walking Dead, 28 Days Later, World War Z, I Am Legend, Pride and Prejudice and Zombies och The Last Of Us (som The Girl With all the Gifts påminner en hel del om) bara för att nämna några få. Är det inte dags att lugna ner oss lite med alla zombieberättelser? Eller har vi bara sett början på nya innovativa kombinationer i genren? Att döma från The Girl With all the Gifts är det rätta svaret det senare. 

Jag lyssnade på Mike Carey på Swecon. Där pratade han om hur skapandet av The Girl With all the Gifts tog fram en helt ny sida ur honom – en mjukare sida som han menade att hans tidigare verk saknat. Jag har inte läst Mikes andra böcker men jag är benägen att hålla med honom ändå. Jag hade inte kunnat föreställa mig att en bok som handlar om zombieapokalypsen kunde vara så poetiskt skriven.

Vi får följa Melanie som är smart, nyfiken, går i skolan, har kompisar och älskar böcker men som samtidigt bor under marken i en armébas och har varit inlåst i en cell så länge att hon inte vet om något annat sätt att leva. Hur hon behandlas är helt normalt och precis som det ska vara för henne. Hon vet inte att världen sedan länge är översvärmad av zombies (a.k.a. hungries). Mänskligheten är utdöende och på något sätt är Melanie och hennes vänner kopplade till dessa hungries.

Boken handlar inte om själva zombieutbrottet eller ens vad som är kvar av mänskligheten utan fokuserar istället på Melanie och hennes omgivning. Hennes snälla lärare som lär henne om t.ex. grekiska myter, hennes fångvaktare som inte verkar gilla henne, om chefen för armébasen som verkar vara obehagligt nyfiken på allt som Melanie säger och gör. Boken är mer en berättelse om ett kärlekstörstande barn än vad det är en skräckberättelse.

Särskilt den första halvan av boken är bland det bästa jag läst då jag som läsare ständigt kände ett sug efter att få veta mer om dessa intressanta barn och omständigheterna som skapat dem. Jag fick snabbt en stark känslomässig koppling både till Melanie och till de som omger henne redan efter deras respektive första kapitel. Det var länge sedan jag läste en bok där jag så snabbt kom in i huvudet på alla. Hade karaktärsperspektiven inte varit så starka tror jag dock att handlingen inte hade hållit mig intresserad hela vägen fram. I bokens andra halva tappar den fart och blir stundtals något av en transportsträcka till slutet, som också kändes något plötsligt. Men trots det var slutet ändå tillfredsställande och poetiskt.

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Best Served Cold av Joe Abercrombie.

Uprooted av Naomi Novik

The Hundered Thousand Kingdom av N.K Jemisin

Spoilerfri recension

Ant-Man and The Wasp (AMATW) är Marvels nyaste superhjältefilm som många säkert väljer att ignorera för att få en paus i kavalkaden av superhjältefilmer som Marvel spottar ut sig. Succéfilmen Infinity War satte ribban rätt högt och Marvel försöker inte göra något anspråk på att följa upp den, utan gör i stället en kovändning. Med en simpel handling, mycket humor och genom att förlägga händelserna innan Infinity War är filmen mer eller mindre helt frikopplad från de andra filmerna. Men lämna inte biosalongen innan eftertexterna, där knyter Marvel samman Infinity War med storyn i AMATW på ett sätt som lägger upp flera intressanta scenarion som kan komma att påverka Avengers 4.

Den första Ant Man-filmen kretsade runt ett rån medan den här kretsar runt en räddningsoperation. De två filmerna har därför många likheter med varandra men skiljer sig också åt, främst eftersom AMATW redan har etablerat alla viktiga karaktärer och har mer att luta sig på i världsbygget. 

Jag gillade AMATW främst för att den likt Deadpool inte tar sig själv på för stort allvar. Ant Man-konceptet är nog det mest lättsamma av alla Marvels filmer. Redan i den första scenen sätts tonen för resten av resan. Lang har varit inlåst i sitt hem i två år och har under tiden inte gjort annat än att lära sig korttrick, spela trummor och hittat på nya, allt mer sofistikerade sätt, att leka med sin dotter – som till exempel att bygga en rutschkana i kartong genom husets tre våningar. 

Hank och Hope dyker plötsligt upp i Scotts liv och rör till i den tråkiga tillvaron. Snart hamnar de även i konflikt med Ghost, en ny motståndare som kan gå genom väggar. Men Ghost och filmens andra skurkar är inte i filmens huvudfokus. Det är i stället räddningsoperationen av Janet samt den känslomässiga kopplingen som Scott har till Hank, Hope och till sin dotter.  

Det finns en del coola actionscener där karaktärerna krymper och förstorar både sig själva och objekt i sin omgivning, men dessa är mer ett avbrott för de humorfyllda scenerna än det som bär upp denna hjältefilm. Min favoritscen är när Ant-Mans dräkt går sönder så att han inte kan styra sin storlek, detta samtidigt som han försöker hitta sin dotters ryggsäck på hennes skola. Han krymper till storleken av en 10-åring och blir tvungen att undvika rastvakter och andra barn.

Skådespeleriet var i mitt tycke inte särskilt spektakulärt. Det kändes flera gånger som att filmens stora stjärnor: Paul Rudd, Evangelie Lilly, Laurence Fishburne och Michael Douglas, gick på autopilot. Michael Pena var den enda som jag tyckte stod ut i filmen. I varje scen där hans karaktär Luis dyker upp äger han rummet med sina rappa och löjliga skämt. 

Om du överväger att se filmen ska du inte förvänta dig någon särskilt mörk eller djup film. Visst har den en del allvarliga och känslosamma scener men dessa drunknar snabbt i mängden av humor. Det som dock kan vara värt att se den för är att man får veta mer om quantumdimensionen som jag tror kommer att påverka både Avengers 4 och alla framtida filmer. I ett ögonblick nämns till och med ordet evolution, som aldrig fått nämnas tidigare av rättsliga skäl, i samband med quantomdimensionen. Det känns som att Marvel kommer att använda quantumdimensionen och händelserna i AMATW för att föra samman (spoilers) deras gamla Avengersrättigheter med deras, i stort sett, nyinköpta X-men-rättigheter från Fox.

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Deadpool 2

Avengers 3: Infinity War

Black Panther