JL Fantasy

  

Jag har alltid haft ett ganska inskränkt förhållande till mitt läsande. Jag har i princip bara läst fantasyböcker och sett allt som inte kan klassas in i fantasylitteratur som sekundärlitteratur. Jag har dessutom värderat mitt läsande helt utifrån kvalitén på de fantasyböcker jag har läst. Om böckerna jag läst under ett år har varit dåliga har det automatiskt varit ett dåligt läsår. Förra året var inget undantag, men trots detta lyckades jag i fjolårets inlägg lista en rad böcker som jag tyckte var väldigt bra, framförallt böcker från andra genrer. 

I början av det här året var min inställning densamma, men under våren tappade jag lusten att läsa fantasy (mer om detta i förra veckans inlägg). Jag behövde en paus. Pausen blev dock mer omfattande än jag tänkt och jag har nu landat i insikten att läsande som inte är fantasy kan vara precis lika meningsfullt. Det låter väldigt barnsligt nu när jag tänker efter, men jag har som sagt haft ett ganska inrutat och absolut sätt att se på vad jag gillar att läsa och inte.

Det blev totalt åtta fackböcker, åtta skönlitterära böcker och en massa manga, läst under 2018. Sammanfattningsvis har jag nog fått mest ut av mangaserierna. Särskilt One Piece, som är bättre än vad den någonsin varit. Men även Kingdom, Hajime no Ippo, Goblin Slayer, Haikyu och One Punch Man har varit extra bra i år.

Nästa år fortsätter jag med min paus ifrån skönlitteratur. Kanske tar jag mig an någon enstaka fantasybok, men i första hand fortsätter jag läsa mangaserier och mer facklitteratur.

  

Årets fyra bästa böcker

The Righteous Mind

Med boken The Righteous Mind gav forskaren Jonathan Haidt mig en bättre förståelse för varför våra politiker inte tycks kunna jobba tillsammans. Han har under flera år forskat på vad det är, djupt inom oss, som gör att vi landar i så olika insikter om vad som är rätt och fel. 

Principles

Ray Dalio är en av världens mest lyckades företagare. I boken Principles lägger han fram de insikter som han gjort, under sin 40-åriga resa, kring vilka principer han använt sig av för att lyckas både i privatlivet och i de företag som han drivit.  

Sins of Empire

Den enda fantasyboken som jag verkligen uppskattade i år var Sins of Empire. Highfantasy, gudar, musköter, politiska intriger, krig och massor av magi. En bok som både kändes bekant och nydanande på samma gång. 

The Girl With All The Gifts

Från första sidan var jag fullkomligen förälskad i både huvudkaraktären och upplägget som M.R. Carey skapat. Den tappade något i den andra och tredje akten men på det stora hela var The Girl WIth All The Gifts en bok som jag sent kommer glömma.

Förra året förändrade jag hur jag förhöll mig till min prokrastination. Jag klev in i en process där jag försökte skära bort saker som på olika sätt stal tid från mitt skrivande. Jag visste att jag spelade mycket TV-spel och gick därför på spelberoendeträffar men jag hade inte i samma utsträckning förstått just hur många serier, mangor och kanaler på youtube som jag följde. Jag skar bort en hel del av dessa under förra året och har fortsatt den processen under det här året. Detta frigjorde en hel del tid till att läsa, blogga och skriva mer i allmänhet. Detta är till exempel första året som jag lyckats skriva ett blogginlägg varje vecka, vilket inte har varit så enkelt alla gånger. 

Med den här nyerövrade tiden har jag tagit mig an ett nytt slags projekt – att försöka vidga min förståelse för fantasygenren i stort. Dels genom att läsa alla svenska episka fantasyböcker (om jag ska slå mig in på den svenska marknaden kanske jag bör ha koll på vad som har skrivits i Sverige), dels genom att läsa fler av de största fantasyförfattarnas mest kända verk (Gaiman, Le Guin, Pratchett och Erikson m.fl.) för att ännu bättre förstå fantasygenren, även om jag på förhand känt på mig att deras stil troligtvis inte riktigt är den typ av fantasy som jag gillar.

Detta projekt har varit ögonöppnande, något som jag delvis har skrivit om tidigare på bloggen tidigare. I början tyckte jag att projektet var kul och jag uppfattade att det gav effekt, men efter några år av att läsa sådant som jag själv ansåg att jag "borde ha läst" har jag tappat suget på att läsa fantasy, både svensk och internationell. Detta har märkts extra tydligt på min läsning just i år eftersom jag har läst mer och mer icke-skönlitterära böcker. Dessa har bland annat handlat om immigration, skolvärlden, moral och etik, historia, genetik, självutveckling och skrivböcker. Jag har till och med läst Koranen i år. De flesta av dessa upplever jag till och med har gett mig mer än vad läsandet av fantasyböcker har gjort. 

Jag har med andra ord läst för lite för mitt eget nöjes skull och mer för att utbilda mig själv. Detta har i sin tur ironiskt nog resulterat i att jag bara i år har lagt undan ett dussintal av de böcker jag hade börjat att läsa. Dels för att de inte levde upp till de förväntningar jag hade på dem, dels för att de helt enkelt inte är den typ av litteratur som jag går igång på. I vissa fall tror jag också att det kan bero på att mitt tålamod för segstartade böcker och serier blivit sämre. Om karaktärerna och berättelsen inte har gjort mig intresserad efter de första 50 sidorna eller det första avsnittet har jag lagt dem åt sidan.

Inför nästa år ska jag tänka lite annorlunda kring mitt läsande, mer om detta i nästa veckas inlägg.

För några veckor sedan fick jag en förfrågan av mina vänner Per Lundgren och Samuel Stenberg att medverka i deras podd, Evil Flow, som handlar om att designa livet och jobbet så att helheten funkar. De ville att jag skulle berätta om boken Lying av Sam Harris och hur den förändrade mitt liv.

Det var väldigt roligt att få medverka i en podd för första gången, jag hoppas att ni också kan få ut något av avsnittet.

  

De senaste säsongerna av Netflix superhjälteserier har inte levt upp till förväntningarna. Det kändes därför osannolikt att den nya säsongen av Daredevil skulle kunna överraska och bryta den negativa trenden. Men sedan läste jag Tentakelmonsters spoilerfria recension av serien och blev intresserad.

I efterhand är jag glad att jag gav den en chans. Daredevil säsong tre är tillsammans med Jessica Jones säsong ett och The Punisher bäst av Netflix alla superhjälteserier. Säsongens största styrka är att den är starkt karaktärsdriven och att alla karaktärerna känns trovärdiga och intressanta, särskilt skurkarna.

Inte nog med att Wilson Fisk, aka "Kingpin" (som är en av de bästa skurkar som gjorts på TV) är tillbaka, vi får nu även lära känna FBI-agenten Ben "Dex" Poindexter, aka Bullseye, som försöker tygla sina inre psykopatiska tendenser. När Kingpin får reda på Dex särskilda färdigheter tar det dock inte lång tid innan han manipulerat honom över till sin sida. 

Kingpins förmåga att hela tiden förutse allt som Daredevil och hans vänner försöker göra för att stoppa honom, tillsammans med Bullseyes förmåga att faktiskt möta Daredevil i strid gör dem båda till en perfekt kombination för att göra Daredevils liv till ett helvete. Redan efter några avsnitt får vi se hur Daredevil och Bullseye strider mot varandra i ett kontorslandskap i en välkoreograferad strid där Bullseye tydligt visar hur han kan göra vad som helst till ett livsfarligt vapen. När det kommer till actionsekvenserna ligger Daredevil utan tvekan långt före de andra serierna. Striden i kontorslandskapet är bara en av många välgjorda stridsscener i säsongen.

Samtidigt som både Dex och Fisk är blodtörstande monster är de också människor med problem och det är många gånger som man tycker synd om dem, och faktiskt hejar på dem. Att se hur dessa ondskefulla karaktärer utvecklas och förändras under säsongen, precis som Daredevil gör, är imponerande och inspirerande att ta del av. 

Även handlingsmässigt var säsong tre välskriven. En del scener känns lite överdrivet långa och vissa av karaktärernas tvivel ältas lite väl mycket ibland vilket gör att säsongen stundtals blir lite seg. Den har trots allt 14 avsnitt som precis som många av de andra serierna hade kunnat bantas ner till tio avsnitt. Men i jämförelse med Netflix andra serier är detta inte ett särskilt stort problem. Alla avsnitt förutom ett, det som uteslutande handlar om Karen, har en tydlig framåtrörelse och håller sig till den bärande röda tråden, något som säsong två av Daredevil inte alls gjorde. 

Utöver Daredevil, Kingpin och Bullseye handlar en stor del av säsongen om bikaraktärerna Foggy, Karen och FBI-agenten Ray Nadeem. Alla dessa bikaraktärer är välgjorda men ibland önskar jag att serien hade dragit ner en del på deras scener för att istället fokusera mer på huvudkaraktärerna. Foggys familj får ett större utrymme, Karens förflutna kommer tillbaka och påverkar hennes beslut och Nadeem brottas med hur han ska förhålla sig till Kingpin.

En sista intressant aspekt av säsong tre är att den fokuserar mycket på religion och hur människor ska våga ha tillit till varandra när det är så lätt att sluta tro på människans godhet. En scen i avsnitt två som jag uppskattade mycket var när man får se hur Matt som ung  med sin superhörsel brukade tjuvlyssna på andras böner och hur det påverkade honom till att bli Daredevil.

Om Daredevil i framtiden skulle läggas ner, som en del rykten säger, hade den inte kunnat få ett bättre slut än vad den får med säsong tre. Jag hoppas dock verkligen att vi får se mer av dessa karaktärer, särskilt Bullseye som än bara har fått en mindre introduktion. Det vore fantastiskt att se en hel säsong av hur han blir en fulländad superskurk. 

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Venom

Antman and the Wasp

Infinity War

De av er som läste Oktobertankar vet att jag brottades med hur jag skulle hantera den första feedbacken på mitt manus. Det kanske mest uppenbara sättet att hantera det var genom att sitta lugn i båten, vänta in de andra testläsarnas kommentarer och ha tillit till redigeringsprocessen. Men en del av mig funderade på om jag behövde ta ett steg tillbaka. Manuset kanske hade för många stora brister och att det, även denna gång (som med mitt första manus), var bättre att ge upp den här berättelsen och i stället börja skriva något helt nytt. Att stånga sig blodig med ett manus med allt för stora grundläggande brister leder inte till något annat än frustration och tidsspill. En tredje tanke var att jag kanske bör läsa ytterligare någon skrivkurs som mer fokuserar på texthantering innan jag fortsätter. En sista tanke som jag på allvar övervägde var att det kanske var en bättre idé att gå tillbaka till ritbordet för hela manuset, skriva om allt från början som jag hört att somliga författare gör.

Surret av dessa tankar i mitt bakhuvud ledde till att jag gick in i något av en mindre depression. Jag har sovit sämre, inte velat träffa andra människor och i allmänhet haft svårt att finna ro i tillvaron. Jag beslutade mig först för att vänta in de andra tre författarnas kommentarer innan jag gjorde något över huvud taget. Men tankarna fortsatte att surra och det är fortfarande flera veckor kvar innan tiden för testläsarnas feedback har gått ut. Att bara gå runt och finna mig i att låta depressionen vara var inte hållbart. Därför beslutade jag mig för att agera och har nu i stället för att bara vänta ut tiden skrivit en lista över allt som jag i nuläget vet att jag behöver arbeta vidare med manuset. 

  

Karaktärer

• Skriva tillbaka och utöka handlingen kring en av de två perspektivkaraktärer som jag tog bort under skrivprocessen. Detta för att manuset bitvis saknar antagonism och den karaktären stod för en stor del av det.
  
• Karaktärsarken måste tydliggöras - framförallt Lyriks och Damons relation under de två avslutande akterna.
• Förtydliga skillnaderna i Lyriks och Damons röster.
• Förtydliga och visa mer av karaktärernas känslor genom att redigera befintliga kapitel och genom att lägga till fler kapitel för Damon och Lyrik under den andra och tredje akten.

Världen

• Tydliggör världsbygget och de övergripande problem som världen har på ett geopolitiskt plan.
• Tydliggör konceptet med andarna och de olika synsätten som finns kring dem i världen.
• Tydliggör andejakten och förklara mer varför andarna ibland dras till människor medan de ibland inte gör det.
• Personifieringar och allmän förtydling av miljöbeskrivningar, särskilt vid de viktigare platserna.

Handling

• Se över om brytpunkterna inträffar vid rätt tillfälle, gör detta genom K.M. Weilands 7-punktsstruktur. 
• Förtydliga brytpunkterna och se till att händelserna får större känslomässigt inflytande på huvudkaraktärerna. 
• Strukturera om, förläng och dela upp de kapitel som upplevdes som ofullständiga.
• Den lugnare början bryter för hårt mot det mer våldsamma slutet. Skillnaden behöver fasas in tydligare, särskilt under den andra akten. Detta ska dels göras genom den nya perspektivkaraktären men också delvis i Damons och Lyriks perspektiv.
• Skriva en ny epilog som kretsar kring och knyter ihop bokens tema och som bygger upp bättre för nästa bok.
• Jag har skrivit två olika slut och jag måste bestämma mig för vilket av dessa som ska gälla.

Tema och scener

• Tydliggöra bokens tema och utöka det till fler karaktärer och scener så att det blir en bärande känsla genom manuset.
• Dubbelkolla scenstrukturen genom berättelsen, se till så att de har en inledning, en mitt och ett slut.
• Kalla inte boken för episk fantasy. Det är mer en långsamt stegrande high fantasy.

Språk

• En genomgående språklig redigering där jag bland annat behöver kolla extra noga på följande:
  • Anglicismer, upprepningar, ordval, slå ihop ord, ta bort småord, stavning, grammatik, särskrivningar och se över de successiva flödena.
  • Gestaltning och allt som hör till det.
  • Händelseförloppet i texten behöver ses över. Vad händer först, hur reagerar de på det och inte tvärtom.

 

Det är svårt att veta huruvida detta är en helt normal, eller om det är en väldigt lång lista, över vad ett första utkast brukar behöva åtgärda. För mig känns det som en väldigt lång lista. Även om jag vet att det skiljer sig oerhört från fall till fall, och man kanske inte kan dra några större slutsatser av det, hade det ändå varit intressant att se och jämföra med hur andra debutantförfattares manus har sett ut i det här stadiet.

Men en sak är säker. Det kommer troligtvis ta längre tid att gå igenom alla dessa punkter än vad jag först föreställt mig. Med det i åtanke är det extra skönt att jag tidigare i veckan blivit beviljad F-skatt och att det därför nu är helt klart att jag kommer att gå ner i tid som lärare och arbeta 20 % som författare. Att nu kunna ha ca sex timmar schemalagd skrivtid, utöver det jag redan skriver idag, betyder oerhört mycket och känns som ytterligare stort steg i rätt riktning. 

Även om det självklart känns jobbigt att se så tydligt vilket enormt arbete som kvarstår så mår jag mycket bättre av att veta det än av att gå runt i något slags limbo där jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag har tagit tillbaka kontrollen över processen och jag är fortfarande övertygad om att det finns något där inne i manuset, bakom allt bråte av redigering. En kärna av något unikt. En berättelse som kommer att bli läsvärd om jag bara lyckas reda ut alla problem som uppstår av min egen brist av kunskap.

Hur som helst så känner jag mig tillbaka på banan igen. Frustrationen och uppgivenheten över hur stor och omöjlig uppgiften tycks vara ska inte få fortsätta störa eller styra arbetet som är kvar.