JL Fantasy

Spolervarning

Westworld var 2016 års stora snackis och HBO hade förhoppningar om att serien skulle bli den nya Game of Thrones. Även om säsong ett var väldigt bra kan vi med facit i hand konstatera att den inte riktigt fick det där stora genomslaget som HBO hoppats på och medan Game of Thrones ökade antalet tittare från säsong ett till säsong två har Westworlds tittarsiffror minskat.

Westworld har likt Game of Thrones flera styrkor. Fantastiska skådespelare som alla håller extremt hög kvalité, kanske särskilt Anthony Hopkins, Ed Harris och Evan Rachel Wood och flera scener som stannar kvar i minnet långt efter att serien tagit slut. Den har även en unik stämpel med blandade tidslinjer som håller tittarna på tå, moraliska och aktuella dilemman som ger serien en underton som i sina bästa stunder speglar hela vår samhällsdebatt.

Men den har också en del svagheter. Kanske framför allt konceptet med de hoppande tidslinjerna och de djupa filosofiska frågorna som efter ett tag gör att serien blir för tung att titta på för den som inte orkar sätta sig in i teorier och dylikt. Detta blev extra tydligt i säsong två, då den inte lyckades att skapa en lika stark känsla av mystik som säsong ett gjorde. Till en början var det spännande att hela tiden behöva gissa vad som är vad men ganska snart blev de medvetet komplicerade tidslinjerna mer irriterande än intresseväckande. Hade de levererat ett lika stort aha-moment som Fords avslutande tal och The Man in Black-avslöjandet i säsong ett gjorde, hade jag troligtvis kunnat svälja irritationen men det lyckas de tyvärr inte med. När de dessutom precis som i säsong ett hela tiden försöker skapa en känsla av bestörthet över hur illa människorna (och i säsong två även robotarna) beter sig mot de andra blir det till slut rätt tjatigt. Visserligen har säsong två en del nya existentiella frågor om till exempel odödlighet som var intressanta, men dessa når aldrig upp till samma nivå som säsong ett gjorde. Rent stoffmässigt kändes det också som att säsong två hade mindre att erbjuda vilket gör att många avsnitt känns sega och utdragna. För min del hade säsong två gärna kunnat vara 3-4 avsnitt färre. Några avsnitt är till och med regelrätta fillers – varav den om urfolkets resa till uppvaknande var mitt absoluta favoritavsnitt under hela säsongen – men att det är just ett filleravsnitt som är säsongens bästa säger mycket om kvaliteten på säsongen som helhet. 

Slutligen har också säsongens fyra handlingstrådar alla sina egna styrkor och brister:

• Dolores och Teds revolution och resa till The Valley Beyond. Hela deras resa bygger upp mot det storslagna episka slutet som tyvärr inte var så spektakulärt som jag hoppats på. Slutet var inte dåligt men när man under 10 avsnitt bygger upp mot en särskild händelse måste den leverera något alldeles extra för att det ska vara värt all den investerade tiden. Mer intressant var bihandlingen kring Teddys identitetskris och dess slutscen var en av säsongens höjdpunkter.
• Maeve och hennes sökande efter sin dotter. Denna handling hade också flera intressanta stunder. Som när de reser in i Shogunworld och träffar sina egna kopior och där Maeve lär sig kontrollera robotar med sina tankar och hur människorna kidnappar och kopierar denna förmåga för att få robotarna att slåss mot varandra. I det stora hela fann jag dock hela handlingen kring hennes dotter som rätt meningslös eftersom det inte påverkar den stora kampen mellan människor och robotar nämnvärt.
• Bernard som försöker reda ut varför han tappat sitt minne. I början är detta mysterium kring Bernards minne intressant men efter ett dussintal scener då Bernard ständigt ifrågasätter sig själv och hur han ska förhålla sig till kampen mellan människorna och robotarna har mitt tålamod tagit slut. Bernards handling fick dock ett tillfälligt uppåtsving när Ford "återuppstår". Anthony Hopkins är en så exceptionell skådespelare och karaktären är så intressant att varje gång han visas lever hela världen upp kring honom.
• The Man in Black som fortfarande försöker knäcka pusslet som Ford lämnat åt honom. Den fjärde handlingen var den jag fann allra mest intressant eftersom att det är den mest filosofiska av de fyra. Williams kamp mot sina mänskliga svagheter är det som räddar hela säsongen för mig. Allt blir ännu mer intressant när konceptet om att det är möjligt att göra människor odödliga introduceras. Den bästa scenen i hela säsongen tycker jag är den då Williams mentor Delos testas för att bli den första odödliga människan men hur det misslyckas. Denna handling innehåller även i mina ögon det mest intressanta mysteriet. Vad är egentligen "spelet" som Ford skapat för William? Men det är också något som lämnar mig frustrerad när säsongen är över för vi får aldrig reda på vad detta var. Det blir snarare ännu mer förbryllade efter after credit-scenen, som jag tolkade som att det antyds att William och eventuellt även hans dotter varit robotar hela tiden utan att själva veta om det. 

En annan sak som gör att Westworld inte är riktigt lika intressant som Game of Thrones är att den inte har samma övergripande driv framåt mellan säsongerna. Kampen mellan familjerna och hotet av The White Walkers ger Game of Thrones något som håller samman hela serien över de åtta säsongerna. Världen är inte heller lika komplex och intressant som Westeros. I säsong ett var det synd att man fick se så lite av världen utanför parken och även om man får se mer av det i den här säsongen så kvarstår problemet. Förhoppningsvis kommer detta att bli bättre i nästa säsong. Det sista jag vill nämna är att det inte heller är klart vem jag ska heja på. Dolores, Teddy och William var de karaktärer i säsong ett som jag hoppades att det skulle gå bra för. Men i säsong två har alla tre blivit "onda". I säsong två är det i stället framförallt Maeve och Bernard som ska stå för godheten. Deras två handlingstrådar var dock de svagaste vilket lämnar tittaren utan någon tydlig hjälte. 

Westworld är fortfarande en bra serie, men jag tror att minskningen av tittare till stor del beror på att de tappat tålamodet med det komplexa upplägget. Säsong tre är redan under planering och jag hoppas att den inte tappar allt för mycket tittare så att serien ställs in – den är trots allt HBO:s dyraste produktion efter Game of Thrones. 

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Annihilation

Ready Player One

Blade Runner 2049

Man kan ju tycka att semester borde innebära mer skrivtid, eller i alla fall inte mindre. Men eftersom Hanna fått nytt jobb har hon nästan ingen inarbetad semester, vilket i sin tur innebär att jag är själv med två barn som båda är under 3 år gamla. Därav blir semestern mer en föräldraledighet. Och om min förra föräldraledighet lärde mig något är det att det är otroligt givande att se ens barn växa upp och lära sig nya saker varje vecka, men man inte kan räkna med mycket egentid när man tar hand om små barn.

Nu har det har gått två veckor sedan den här semestern startade och jag och grabbarna har superroligt varje dag, men min initiala upplevelse av semestern var ändå fläckad av frustration. Jag försökte skapa skrivtid under dagen genom att para ihop sovtider, förbereda matlådor i tid, uppmuntra barnen att leka med varandra, men det har mest inneburit fiasko. Även om jag någon enstaka gång lyckats verkar barnen ha en inre radar som känner av när pappa inte sysslar med hushållssysslor, för det känns som att så fort jag viker upp dataskärmen så vill de leka eller läsa eller gå på toa, medan när jag gör hushållssysslor leker de på hur bra som helst med varandra. Detta har lett till frustration vilket sedan har gått ut över mig och resten av familjen. Därför insåg jag redan efter någon dag att det är bättre att helt släppa tanken på att kunna redigera under dagtid. 

Om det mot förmodan skulle dyka upp en lugn stund och hushållsysslorna redan är gjorda tänker jag därför inte ens försöka jobba med min bok. I stället har jag mediterat, lyssnat på podcasts eller läst. Då har frustrationen över att bli avbruten inte blivit lika stor och jag och hela familjen mår bättre även om det inte blir något skrivet. Mitt skrivande är därför helt förpassat till kvällar och jag har aldrig kunnat skriva bra på kvällar. Det har alltid varit den tiden på dygnet då min kreativitet och energi är som allra lägst, oavsett vad jag gjort under dagen.

Men jag har inte helt släppt redigerandet. Jag har som ambition att lära mig att skriva och redigera under kvällstid. För att klara av detta har jag börjat läsa på om och se youtubevideos om hur man kan tänka för att minska sin prokrastinering. Lite motsägelsefullt att se på youtube för att minska sin prokrastinering, jag vet, men jag tycker att det redan har börjat ge effekt. Meditation tror jag också kommer att hjälpa mycket med detta. Genom att meditera 10 minuter i början av varje skrivpass hoppas jag kunna samla tankarna, fokusera på andning, stänga ute trötthetstankarna och följa de instruktionerna som hjälper en att utforska medvetandet och därmed kunna frigöra mer energi och kreativitet – även på kvällstid. Om detta skulle lyckas hoppas jag att mitt skrivande får en välbehövlig skjuts nu och under den kommande föräldraledigheten till hösten, men förhoppningsvis även till våren då jag planerar att gå ner i tid på jobbet för att frigöra skrivtid.

Men mitt nuvarande ickeskrivande har också lett till en del positiva saker som jag försöker fokusera på när jag får dåligt samvete över att jag inte skriver eller redigerar. Jag känner mig mer närvarande när jag är med barnen än vad jag gjorde under den förra föräldraledigheten. Utan spel och nu även utan skrivande har jag i stort sett ingenting som jag går runt och tänker på medan jag leker med barnen vilket gör hela upplevelsen roligare och mer avslappnad.

Neil Gaimans roman American Gods gavs ut 2001 och vann både Hugopriset och Nebulapriset 2002. TV-serien American Gods är Bryan Fullers (skapare av Hannibal och Pushing Daisies) påkostade och blodiga tolkning som släpptes 2017 via Amazon Prime. Har du inte läst Neil Gaimans romaner tidigare kommer du troligtvis att bli överraskad av den unika ton som hans berättelser har. Vanliga människor, livs levande gudar och mytologiska väsen blandas samman i en modern värld utan gränser. Personligen tyckte jag att American Gods var en av de mer överskattade böckerna under 2000-talet. Jag läste den kort efter att den publicerats och nu när jag såg tv-serien insåg jag att jag nästan inte kom ihåg någonting förutom den verkliga identiteten av några nyckelkaraktärer. Detta gjorde att TV-serien blev lite mer överraskande men det påminde mig också om de saker som jag inte uppskattade med boken. 

I början kan det vara svårt att förstå hur de olika delarna av handlingen hör samman. I den första scenen i det första avsnittet får vi se hur några vikingar blir strandsatta på den amerikanska kontinenten och hur de tvingas offra varandra, på extremt blodiga vis, för att deras gud från hemlandet ska hjälpa dem att överleva. I nästa scen får vi ser hur Shadow Moon försöker hålla sig fri från trubbel i fängelset. 

Ganska snabbt in i serien inser man dock hur allt hör ihop. När människor kom till Amerika från andra delar av världen tog de med sig sin tro och därmed sina gudar till den nya kontinenten. Allt eftersom glömdes gudarna bort, men det betyder inte att de inte finns kvar. Premissen är alltså att alla gudar från de religioner som någon gång dyrkats på den amerikanska kontinenten lever bland oss vanliga människor. De försöker överleva precis som vi gör, har vanliga jobb, äter kakor och betalar räkningar. Om de inte väljer att avslöja sin sanna identitet är det i princip omöjligt att veta om någon är en gud eller inte.

De gamla gudarna har dock två problem. Det första är att deras krafter håller på att sina eftersom människor har slutat att tro på dem och när människor helt slutar att tro på dem kommer de att dö. Det andra är att det har kommit helt nya gudar (Media, Teknologi och Globalisering) under de sista årtiondena (en ögonblinkning för de gamla gudarna). De nya gudarnas krafter ökar och håller sakta men säkert på att konkurrera ut de gamla. En strid mellan dessa två grupperingar ser ut att ske när som helst och Shadow Moon hamnar i mitten av denna konflikt.

Skådespelarna som porträtterar både människor och gudar gör ett strålande jobb och bär berättelsen framåt, men överlag kämpar de i motvind eftersom de flesta av karaktärerna är rätt platta. Så fort man får reda på att någon är en gud stannar mer eller mindre karaktäriseringen av dem upp. Varje gnutta av nyans försvinner eftersom de drivs av sina egna agendor som oftast inte har någonting med världen eller människor att göra. Som tittare engagerar man sig därför inte särskilt mycket i de konflikter som uppstår.

Om det dock är något som Neil Gaiman är expert på är det att skapa intressanta scener där verkligheten möter fantasi och det har Bryan Fuller lyckats återskapa. Effekterna är storslagna och mycket av behållningen med att se på serien är alla sinnesvridande scener som uppstår när gudarna och väsen demonstrerar sina krafter. Shadow Moon, som är den enda karaktären med någon slags intern konflikt, slits mellan vad han vet är sant och vad han ser och får höra i sällskap av Mr. Wednesday. De allra mest intressanta delarna av denna första säsong var när Shadow och Mr. Wednesday diskuterar sanning, verklighet och galenskap. 

Sammantaget är serien svår att ge ett betyg på. Den är välgjord med bra skådespelare, snygga och udda scener som nästan vaggar en in i en slags hypnotisk stämning, på samma sätt som Fullers Hannibal gjorde. Karaktärerna blir dock rätt platta och handlingen och världsbygget läggs ofta åt sidan. Är du less på klassisk hjältefantasy och vill ha något nytt och annorlunda som chockar dina sinnen är dock American Gods troligtvis rätt serie för dig. 

Betyg 3 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Altered Carbon

The Punisher

Game of Thrones säsong 7

Årets Swecon blev en annorlunda upplevelse jämfört med året innan. Förra året var jag något nervös inför besöket då jag inte visste vad jag skulle vänta mig. Jag hade planer och ambitioner för att lära känna en del branschmänniskor men jag var osäker på om mitt introverta jag skulle lyckas knyta några efterlängtade första kontakter inom fantasysverige. Jag gick på så många paneler jag bara orkade och fick ganska snart en huvudvärk som höll i sig under stora delar av helgen. Förra året var kort och gott en chock och hade det inte varit för några särskilt lyckade möten som jag snubblade in i så hade jag kanske inte återvänt.

Den här gången visste jag mer vad jag gav mig in i. Jag stressade inte till alla programpunkter och jag kände igen många både från året innan och från de sociala forum som jag blivit mer aktiv i. Jag tog mig mer tid att prata med andra deltagare än vad jag gjorde förra året och på det stora hela var det en betydligt mer avslappnad upplevelse. Det gjorde att det kändes som att jag kom hem snarare som att jag var ute på djupt vatten.

Skriver du fantastik och inte besöker Swecon så missar du något som är en väsentlig del av författarlivet. Inte bara allt det roliga som Swecon erbjuder men även möjligheten att synas, knyta nya kontakter och lära känna branschen inifrån. Det kostar en del att fixa mat och boende men de pengarna är en investering i ditt författarskap.

Jag såg ett tiotal paneldiskussioner den här gången. Ovan har ni den allra första panelen för konventet som också var en av de mer intressanta för mig. Betaläsning med Karl-Johan Norén, Thomas Årnfelt, Elin Holmerin och Sten Rosendahl. 

Jag såg även några intressanta föreläsningar, bland annat Patrik Centerwalls föreläsning om etik i fantasylitteratur. Men precis som förra året var den allra mest matnyttiga föreläsningen den av Jesper Strage. Förra året föreläste han om ekonomin och logiken bakom olika typer av kolonier och i år pratade han om terraformande någonsin skulle kunna vara ekonomiskt gångbart.

Allra störst för min egen del var panelen om böcker som blivit till TV-serier. Jag är rätt van att prata framför grupper av människor men det var ändå nervöst att delta i min allra första panel. Väl på plats kändes det dock helt naturligt och nervositeten försvann. Stort tack till de andra paneldetagarna Britt-Louise Viklund, Eva Holmquist, och Tommy Persson som gjorde att allt flöt på bra. Särskilt stort tack till Marika Lövström som var moderator och lugnade mig inför panelen. 

Efter en stund insåg jag att det var rätt roligt att sitta med i panel. Jag var tvungen att hålla lite extra koll på mitt ego som fick en ordentlig boost av att sitta inför en publik och prata nörderier. 

Det som dock var det allra största nöjet med Swecon var att få träffa både gamla och nya vänner inom skrivandet. Att vara aspirerande författare blir lätt ett ganska ensamt företag. Ovan ser ni Leif Wallsby som likt mig också skriver fantasy och håller på att redigera sitt manus. Vi pratade mycket om skrivande vid flera tillfällen under helgen och beslöt att vi skulle betaläsa varandras texter.

Under lördagen pratade jag om lektörläsning och även lite politik med Pia Lerigon som bland annat driver podcasten Skrivdrömmar.

Även om vi inte hann umgås lika mycket som vi gjorde i fjol så fick jag en liten stund tillsammans med Marcus Olausson vilket var efterlängtat. 

Under söndagen hann jag ta en fika med Patrik Centerwall som jag tidigare intervjuat på bloggen.

Två andra höjdpunkter ur helgen var då facebookgruppen Boknördar som diggar fantasy & sci-fi träffades och diskuterade vilka böcker man köpt, författare och allmänna intryck av mässan.

På lördagkväll var jag rätt trött efter alla paneler och allt minglande. Jag slog mig ner i hallen och övervägde att gå till hotellrummet för att kunna kliva upp tidigt och skriva lite på morgonen. Medan jag satt där och reflekterade över dagen kom Johan Anglemark och slog sig ner bredvid mig. Det var extra roligt eftersom Johan är något av en rockstjärna inom fandom. Bara någon minut senare hade den lugna hallen förvandlats till en grupp av människor som samlats runt Johan för att prata om det ena och det andra. Jag satt mest tyst bredvid och njöt av upplevelsen.

Tack för denna gång Swecon. Vi syns igen nästa år i Västerås.