JL Fantasy

Recension - Kingkiller Chronicle0

19 juli 2015

Förra sommaren läste jag Patric Rothfuss två utgivna böcker i Kingkiller Chronicle serien eller som den heter på svenska, Berättelsen om Kungadråparen. Här kommer mina tankar om serien som enligt författaren ska avslutas med del tre.

Patric Rothfuss

Berättelsen utspelar sig i två olika delar. Först får vi följa huvudkaraktären Kvothe i tredjepersonsperspektiv. Han börjar berätta historien om sitt liv. Hur han gått från att vara en kringresande trubadur, till att bli världens mäktigaste magiker, till att sluta som en avdankad världshusvärd. När han börjar sin berättelse byter texten perspektiv över till jagform för att visa att det är Kvothe själv som berättar om sin ungdom.

Del 1 - Vindens Namn

Serien har vunnit flera priser och Rothfuss prisas gång på gång för att sitt vackra skriftspråk, bland annat av min husgud Brandon Sanderson. För min del är skriftspråket dock inte lika viktigt som en engagerande och aktiv berättelse och detta tycker jag att serien saknar av fyra anledningar. 

1. Huvudkaraktären Kvothe har jag mycket svårt för. Han är självisk, ungdomligt dum och allt för bra  på allt (något som han själv också är mycket medveten om). När större delen utspelar sig i hans förstapersonsperspektiv blir därför boken ganska jobbig att läsa. Det hjälper inte att den äldre berättande Kvothe hela tiden beklagar sig över tillvaron och hur dum han var som ung.

2. Jag har även svårt att läsa böcker som är så pass långsamma som denna är. Det tar ca 1600 sidor in i serien innan den första hyffsat bra striden äger rum. Visst förekommer en del mindre pojkbråk och annat men inget som fick mina nackhår att resa sig. Det intressanta magisystemet väger inte upp tillräckligt väl för att ge berättelsen tillräckligt mycket framåtrörelse. Jag kommer på mig själv att skumläsa hela kapitel på grund av detta som sega händelseutvecklingen.

3. Den romantiska relationen mellan Kvothe och Denna är också väldigt utdragen. En tråkig romantisk relation har flera fantasyböcker men denna är snäppet värre än vanligt och den får även oerhört mycket plats i böckerna.

4. För få intressanta bikaraktärer. Böckerna är tjocka och det finns många bikaraktärer men väldigt få av dessa är intressanta och levande. Den enda jag kan komma på på är den excentriska läraren Elodin som jag älskar. Eftersom Kvothe berättar sin berättelse och han älskar sig själv så tappar alla andra fokus. Endast om de har något som Kvothe vill ha blir de intressanta för honom och därmed även lite intressant för läsarna.


Del 2 - En vis mans fruktan

Gillar ni ett vackert skriftspråk, en näst intill perfekt huvudkaraktär och en komplicerad kärleksrelation kommer ni älska Kingkiller Chronicle böckerna.

Betyg: 2/5

Recension - Daredevil säsong 10

12 juli 2015

När jag läste att Netflix skulle göra en egen Daredevil serie var jag väldigt skeptisk. Efter Daredevil filmen från 2003, med Ben Affleck i huvudrollen, trodde jag att ingen någonsin skulle göra en ny film, ännu mindre en hel serie om den blinda superhjälten.


Redan i första avsnittet fastnade jag för Netflix tolkning av karaktären. Med en trovärdig handling, intressanta karaktärer och bra actionsekvenser får vi följa hur Matt Murdock sakta växer in i rollen som Daredevil, Likt Batman i Christoffer Nolans filmer. Serien är mörk men ändå rätt lättsam, mycket tack vare sidokaraktären Foggy.

Jag gillar särskilt hur serien porträtterar Wilson Fisk, aka Kingpin (även om han aldrig kallas för Kingpin i serien). Vi får i den senare delen av serien följa antagonisten nästan lika mycket som vi får följa huvudkaraktären själv. Hans bakgrund, utveckling och relation till Matt är intressant och annorlunda.



Förutom att serien är något förutsägbar och stundtals lite långsam tycker jag att den är väldigt sevärd och jag ser fram emot säsong två som kommer någon gång under 2016.

Betyg: 3/5

Code Geass - Recension0

09 juli 2015

En japansk anime rån 2006 med både mech och fantasy element.



Serien utspelar sig på en alternativ jorden där det Brittiska Imperiet, med deras nya mech-krigare, har tagit över Japan och även stora delar av resten av världen. Vi följer Lelouch vi Britannia som efter sin mors död svär att han ska störta Brittaniens kejsare. Något som inledningsvis inte går särskilt bra men när han av en händelse får den mystiska kraften Code Geass, som kan tvinga människor att följa hans vilja blir Lelouch snart ledare för motståndsrörelsen och kampen tar sin början.

Med intressanta plot-twist, rätt bra action (även om jag inte skulle säga att det är seriens starkaste sida) och ett utmärkt tempo som ständigt för handlingen framåt är serien mycket sevärd. Jag gillade särskilt hur seriens två huvudpersoner, Lelouch och Suzaku, förändras allt eftersom och hur serien utmanar stora frågor som t.ex. kan man vara ond men göra gott?

Hade action-sekvenserna varit lite bättre och att karaktärerna även i den aspekten hade utvecklats och inte bara "levlat upp" med nya coolare maskiner så hade serien nog fått en femma. 

Betyg: 4/5

Tung morgon0

30 juni 2015

Idag har jag gjort research om fullhudsbrännskador och dess läkningsprocess, ärrbildning, varande m.m.


Sedan lyssnade jag på Terese Cristianssons sommarprat om hur barn och kvinnor drabbas av krig. Jag fick lära känna fickan som tappade sitt ansikte och mamman som försökte sälja sin fyra månader gamla dotter för att hon skulle ha en chans att komma ifrån kriget, men som inte hann genomföra transaktionen eftersom dottern dog i hennes armar.

Min fästmö toppade sedan det hela genom att sätta på Weeping Willows som stämningsmusik till frukost.

Tung morgon.

Hur får man tid med skrivande?0

28 juni 2015

Att få tid till sitt skrivande verkar vara många författares största problem. Man tjänar inte en krona på sina böcker förrän boken är utgiven och det finns inga garantier att du kommer att tjäna något även om den skulle bli utgiven. De flesta författare har därför "ett riktigt jobb" vid sidan av författandet. Ett jobb som tar tid och troligtvis även energi från författandet.

Så här har jag hanterat min egen brist av skrivartid.


När jag gjorde mina första försök att börja skriva skrev jag när jag kände för det.  Hur ska jag kunna skriva om jag inte har inspirationen och den rätta känslan?  Tänkte jag. Jag hade så fel. Det gick allt längre mellan gångerna då "inspirationen kom". Jag behövde en plan. Därför satte jag upp ett schema för mig själv. Jag bestämde mig för att skriva tre morgnar i veckan innan jag åkte till jobbet. Minst 45 minuter varje gång. Visst kunde det ta några minuter innan idéerna kom men eftersom att jag var nyvaken och utvilad hade inga andra tankar hade hunnit fylla min hjärna, så när jag satt mig framför tangentbordet började orden flyta ganska snabbt ändå. Inspirationen kom när jag bestämde att jag ville att den skulle komma. En magisk upptäckt.

Efter några månader insåg jag dock att jag ville få ännu mer skrivet. Det gick för långsamt med bara tre dagar i veckan. Därför ökade jag tillslut till att skriva varje morgon, förutom helger. Kapitlena kom i allt snabbare takt men inte heller detta kändes tillräckligt. Drömmen om att bli färdig med boken hade nu blivit så stor att inte ens att skriva varje dag kändes tillräckligt.

I Januari 2015 valde jag därför att gå ner anställningsgrad till 85%. De sex extra timmarna av "fritid" som detta innebär har jag lagt på att skriva. Visst tjänar jag mindre pengar på det här sättet men jag hoppas att jag ska tjäna igen detta om min bok blir utgiven. Drömma måste man ju ändå få göra. Jag mår även bättre nu än vad jag gjorde när jag jobbade heltid. Jag känner att jag får mer gjort och jag får göra det jag vill göra.

Detta har varit min process men i grund och botten tror jag att det handlar om att finna en balans som fungerar för just dig. Hur mycket är du villig att offra för ditt skrivande? När skriver du som bäst? Hur hittar du ditt flow?