JL Fantasy

Så här har jag hanterat min egen brist av skrivartid.


När jag gjorde mina första försök att börja skriva skrev jag när jag kände för det.  Hur ska jag kunna skriva om jag inte har inspirationen och den rätta känslan?  Tänkte jag. Jag hade så fel. Det gick allt längre mellan gångerna då "inspirationen kom". Jag behövde en plan. Därför satte jag upp ett schema för mig själv. Jag bestämde mig för att skriva tre morgnar i veckan innan jag åkte till jobbet. Minst 45 minuter varje gång. Visst kunde det ta några minuter innan idéerna kom men eftersom att jag var nyvaken och utvilad hade inga andra tankar hade hunnit fylla min hjärna, så när jag satt mig framför tangentbordet började orden flyta ganska snabbt ändå. Inspirationen kom när jag bestämde att jag ville att den skulle komma. En magisk upptäckt.

Efter några månader insåg jag dock att jag ville få ännu mer skrivet. Det gick för långsamt med bara tre dagar i veckan. Därför ökade jag tillslut till att skriva varje morgon, förutom helger. Kapitlena kom i allt snabbare takt men inte heller detta kändes tillräckligt. Drömmen om att bli färdig med boken hade nu blivit så stor att inte ens att skriva varje dag kändes tillräckligt.

I Januari 2015 valde jag därför att gå ner anställningsgrad till 85%. De sex extra timmarna av "fritid" som detta innebär har jag lagt på att skriva. Visst tjänar jag mindre pengar på det här sättet men jag hoppas att jag ska tjäna igen detta om min bok blir utgiven. Drömma måste man ju ändå få göra. Jag mår även bättre nu än vad jag gjorde när jag jobbade heltid. Jag känner att jag får mer gjort och jag får göra det jag vill göra.

Detta har varit min process men i grund och botten tror jag att det handlar om att finna en balans som fungerar för just dig. Hur mycket är du villig att offra för ditt skrivande? När skriver du som bäst? Hur hittar du ditt flow?

• John Snow dör, precis som i böckerna. Jag tyckte till och med att hans död var ännu bättre i TV-serien än vad den var i böckerna. Det enda sättet som jag skulle kunna se att han överlever. Är om de slår ihop Johns karaktär med Lady Stoneheart, från böckerna, genom att Melisandre återupplivar honom. 
• Daenerys Targaryen tillfångatas av Dothraki. Tyckte dock bättre om hur det beskrevs i böckerna, dvs att hon hittas naken tillsammans med sin drake. Men, allt som allt, kändes Daenarys storyn för denna säsong ändå lite bättre än böckerna eftersom att hon träffade Tyrion. Att han och Varys är kvar att styra staden medan hon är borta är för bra för att vara sant.
• "Sansa Stark" flyr från Boltons genom att hoppa från muren tillsammans med Reek. Undrar vem som ska hitta henne nu då Stannis är död, troligtvis Brienne. Överlag gillar jag hela Sansas story genom säsong fem.
• Cersei Lannisters botgöring porträtterades fantastiskt väl. Jag har längtat efter den scenen och jag blev inte besviken. Vi fick även se Greagor Clegane aka Ser Robert Strong för första gången och jag gillade även hur han såg ut. 

• Arya har kommit något kortare än vad hon gjort i bok 5. Men samtidigt kan hon även ha kommit lite längre, om Meryn Trant storyn är något som kanske ska komma i bok 6.
• Jamies story är helt annorlunda och Myrcella dör precis innan hon accepterar Jamie som sin pappa. Ytterligare en tragisk scen som inte är med i böckerna, men som jag gillar. Jamies story har överlag varit väldigt blek och The Sandsnakes var säsongens största besvikelse. Men jag förstår varför de gjort dessa förändringar (Se tidigare inlägg för mer info kring detta).
• Stor skillnad var att Stannis Baratheon dog i säsongsavslutningen. Vilket han inte gjort i böckerna. Detta tyckte jag var det mest intressanta med hela denna säsong. Jag har alltid litat blint på alla Melisandres profetsior. Skulle gärna höra hur ni andra tror att detta kommer att förändra serien och om ni tror att han även kommer att dö i böckerna?

Ena veckan vill jag ge upp och dricka alkohol för att bedöva känslorna av värdelöshet.

Veckan därefter tror jag att det kommer att bli en succé, texterna känns levande och välbalanserade. Jag försöker njuta av dessa stunder så mycket jag kan för de kommer inte ofta. Dessa stunder ger mig energi och påminner mig om att kanske, bara kanske, kan det faktiskt gå vägen. När jag nästa gång faller tillbaka till min självkritik försöker jag minnas stunderna då jag faktiskt tyckte att det jag skrev var bra.