De få försök jag inledningsvis gjorde i att skriva kastade jag genast bort. Fullt övertygad om min egen värdelöshet försökte jag ge upp mina tankar på att skriva en bok. Men det tog emot. Jag kunde inte riktigt släppa mina tankar på hur coolt det vore att själv skriva en episk fantasyserie. Tillslut landade jag i en tanke;
En vacker dag, när jag blivit äldre, kanske jag skulle ha blivit bättre på att skriva. När den dagen kom, då, skulle jag skriva hela min serie och till dess skulle jag bara planera min serie. Då skulle ju åtminstone förarbetet vara gjort.
På det sättet behövde jag inte ge upp min dröm helt. Jag gick, nöjd med mig själv, till bokhandeln och köpte ett rödsvart anteckningsblock som jag sedan alltid bar med mig vars jag än åkte. Här är en av mina allra första anteckningar, på sätt och vis starten på allt.
I början funderade jag mycket på vad som inspirerade mig. T.ex. twisten i slutet av bok två av Paksenarrion, magisystemet i Drakens Återkomst, kamaraderiet i Space Wolf och mycket mer. Urskiljningslöst började jag stjäla alla coola saker jag kunde lägga mina giriga händer på och med det pussla ihop en bok.
När jag gick ut universitetet, efter sju år, hade jag planerat en grundstomme för min första fantasyserie, 6 böcker. Men problemet var dock fortfarande detsamma. Jag kunde fortfarande inte skriva. Det dröjde ytterligare sex år innan jag tillslut, av en slump, vågade skriva. Jag hade en personlig kris relaterat till mitt dåvarande arbete och uppsökte en jobbcoach, Jenny Eklund. Hon övertalade mig att våga börja skriva, att möta min rädsla.
Du kommer aldrig att bli bättre på att skriva genom att sitta och drömma. Om du vill bli ett hockeyproffs måste du träna. Om du vill bli författare måste du skriva. Du måste ge ditt projekt en ärlig chans, de förutsättningar, den tid och den energi som behövs för att det ska kunna lyckas. Du måste våga misslyckas för att kunna gå framåt. Det är det jag försöker göra. Ett litet steg närmare, 45 minuter per dag.
(45 minuter per dag var namnet på min gamla blogg).