JL Fantasy

En sak jag lärt mig av att titta på Brandon Sandersons youtubevideos om att skriva fantastik är att det är viktigt att knyta kontakter och känna branschen för att kunna bli utgiven. Visst ser marknaden annorlunda ut i Sverige jämfört med i USA, men jag tror att det finns ett stort värde av att knyta kontakter tidigt även i Sverige. För mig var därför de olika panelerna, föreläsningarna och hedersgästerna under konventet inte det viktigaste. Utan i stället att få stifta bekantskap med en del intressanta personer i branschen.

Det första som slog mig med konventet, som förstagångsbesökare, var hur gemytligt och välarrangerat det var. Allt ägde rum på andra våningen av Clarion hotell i Uppsala. Det gjordes ingen skillnad på fans och författare utan alla umgicks på samma yta. Om författarna inte stod och sålde sina böcker eller själva besökte någon panel sågs de oftast stå i baren tillsammans med kollegor och fans. Detta gjorde min målsättning med helgen mycket lättare. Alla som jag pratade med var otroligt trevliga och tillmötesgående. En annan sak som jag blev glatt överraskad av var att det var flera personer som kände igen mig från min blogg och att några bad mig recensera deras bok. 

Sammantaget är jag supernöjd med mitt första Swecon även om jag hade återkommande problem med huvudverk på grund av alla intryck. Skriver du fantasy och vill ge ut dina böcker tycker jag att det är obligatoriskt att närvara. Nästa år är Swecon i Stockholm. Åk dit och prata med förlag, framtida fans och de författare som kommer bli dina kollegor. Och viktigast av allt – ha kul. Jag kommer definitivt att åka dit.

Här kommer några av mina höjdpunkter i bildform.

Paneler/Föreläsningar

Guest of honor panel: On Worldbuilding

Det främsta som jag tog med mig från denna panel var hur viktigt det är att ha en intressant persona när man talar på konvent. Särskilt Ann Leckie och Kameron Hurley var väldigt rutinerade och naturliga i deras sätt att prata med moderatorn, varandra och publiken. Deras paneler blev därför levande och spännande att lyssna på.

How to write male characters

Panelen som skulle handla om hur man bäst skriver manliga karaktärer spårade när de två hedersgästerna Leckie och Hurley började beskriva manliga karaktärer så som män brukar beskriva kvinnliga karaktärer – "I don't want to read a story where there are a lot of male characters since that often makes the story into a story about gender." I princip hela salen vred sig av skratt i 45 minuter.

Marknadsföring av fantastik i Sverige

Under en panel om marknadsföring av fantastik i Sverige träffade jag min fantasymoder: Ylva Spångberg. Under panelen insåg jag att det är denna kvinna som är anledningen att jag tog mitt första steg in i fantasyvärlden. Hon har nämligen översatt The Belgariad av David Eddings – den första fantasyserien jag läste. 

Logic of Empire

Punkten som jag tyckte var allra mest matnyttig under hela konventet var föreläsningen av professor Jesper Stage vid Luleå tekniska universitet. Hans föreläsning om hur olika typer av kolonier etableras och hur de påverkar ekonomin i resten av ett imperium gav mig massor av nya idéer till mina böcker.

Förebilder

Marcus Olausson och Kristina Hård

En person som jag ställt in mig på att försöka stifta bekantskap med var Marcus Olausson, författaren av high fantasy-serien Serahema Saphorium. Jag hade möjligheten att prata med honom vid ett flertal tillfällen under helgen. Bland annat på söndagens frukost då han och hans kollega Kristina Hård satte sig ner vid vårt bord och började prata med oss om de udda mardrömmar som Marcus haft under natten. Ser fram emot fler samtal med Marcus i framtiden.

Sten Rosendahl och Ewa Broberg

Ett av de trevligaste samtalen hade jag med Sten Rosendahl som är aktuell med sin nya deckardystopi Algblomning. Efter ett tag kom även Ewa Broberg, som driver bloggen Lagomlycklig som jag läst flitigt under det senaste året. Vi tre pratade bland annat om att skriva recensioner av svenska fantasyböcker. De hade läst mitt blogginlägg om ämnet och hade en del intressanta synpunkter. Sten gav mig en tanke om att gå över till att skriva betygslösa recensioner/lästips på svenska fantasyböcker – något som jag verkligen kan se fördelarna med. Särskilt efter den här helgen då jag pratat med många och insett just hur liten skara författare det är som är aktiva fantasy- och SF-författare här i Sverige. 

Oskar Källner

Extra kul var det att få prata en kort stund med en av mina förebilder, Oskar Källner, författare till exempelvis sci-fihästboken Stormvinge. Vi pratade bland annat om hur svårt det är att skriva när man har flera barn hemma. Oskar är en expert på ämnet eftersom han har fyra småttingar hemma. Han sade skämtsamt åt mig att ge upp skrivandet, när jag berättade för honom att jag skulle bli tvåbarnspappa om några veckor. 

Anna Jakobsson Lund

Jag tyckte att jag hade kommit på en bra pitch av mina böcker inför den här helgen men Anna visade mig hur man utför en i verkligheten. Det tog inte en lång stund innan jag köpt första boken i hennes dystopiska trilogi Systemet.

Övrigt

Hjalmar Wåhlin

På mässan satt också Hjalmar och sålde sina fantastikinspirerade tavlor. I flera av hans ritningar såg jag likheter till den värld som jag skriver nu. Honom ska jag komma ihåg tills det är dags att göra framsidan till min bok. 

Uppsala Domkyrka

Under söndagen hann jag även med att besöka Nordens största kyrka. Väldigt vacker och inspirerande.

Sist men inte minst

En hyllning till min medtvingade vän. Fantasynörden och mästertwittraren Samuel Stenberg.

Förra året bestämde jag mig för att läsa och recensera fler svenska fantasyböcker. Framför allt för att veta mer om hur den svenska fantasymarknaden såg ut, men också för att få en bättre känsla för hur de står sig mot utländsk fantasy. Då insåg jag dock inte vilken utmaning detta skulle medföra: vad händer om jag inte gillar dem? Riskerar jag att göra mig ovän med människor i samma bransch som jag själv försöker slå mig in i om jag ger en svensk författare en dålig recension? Jag har nu läst ett tjugotal nordiska fantasyböcker, gamla och nya (jag vet att det inte är särskilt många i sammanhanget, men det är en start), som intresserat mig. De flesta av dem har jag valt att inte recensera eftersom jag personligen inte tyckte att de var särskilt bra och har haft svårt att hitta ett bra sätt att förhålla mig till detta.

Jag upplever att detta är ett ämne som är tabubelagt inom fantasysverige – man kritiserar inte varandras böcker öppet. Under de senaste åren, då jag försökt aktivera mig inom fantastikkretsar, har jag inte stött på en enda negativ recension av någon svensk fantasybok. Kanske för att recensenterna, precis som jag, inte vill göra sig ovän med framtida kollegor. Men kanske också för att den svenska fantasygenren är så liten och behöver all positiv uppmärksamhet den kan få för att växa. Den svenska fantasyförfattaren Marcus Olausson sade så här i en intervju på bloggen lagomlycklig:

"Det är svårt nog att försörja sig som författare oavsett genre, men fantastikgenren är trots allt ganska liten i Sverige. Att skriva en berättelse som uppfyller marknadskraven och blir en hit är tufft och kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Svenska fantastikläsare är kräsna och uppfödda på utländsk litteratur som redan sållats fram på en gigantisk inhemsk marknad. Att som amatörförfattare konkurrera på de villkoren är helt enkelt jävligt tufft."

Jag tror att Marcus har helt rätt i det han säger – svenska läsare är kräsna och jämför svenska författare med utländska. Jag gör det, och jag tycker inte att det är fel att göra så. Den globala världen ställer högre krav på författare nu och det måste vi förhålla oss till hur tufft det än må vara. Även om det finns många som skriver fantastik idag har vi inga som slagit igenom stort i allmänhetens öga, förutom kanske Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln.

Syftet med den här bloggen är att bygga upp en läsarkrets och ett intresse för mina kommande böcker. Målet är att bygga relationer både med framtida läsare men också för att skapa en naturlig port in i fantasybranschen. Jag har redan lyckats knyta några lösa kontakter till författare och förlag tack vare den här bloggen och de recensioner som jag gjort. Samtidigt som detta varit fantastiskt har det också ibland varit frustrerande eftersom jag inte riktigt har vågat skriva fler recensioner av svenska böcker. Jag vill inte att de inläggen som jag publicerar här på bloggen ska göra mig ovän med författare, förlag och/eller läsare. Samtidigt vill jag inte skriva recensioner som jag inte kan stå bakom. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera om en branschkollega sågade min bok. Skulle jag bli irriterad, arg, ledsen? Skulle jag uppskatta kritiken (om den var välformulerad) och ta den till mig i kommande böcker? Eller skulle jag inte bry mig över huvud taget? Kanske kommer jag inte ens att läsa recensioner av mina böcker.

Med det sagt kommer jag att lägga upp två recensioner av svenska fantasyböcker under de kommande två veckorna. Förhoppningsvis kommer dessa recensioner inte göra att jag hamnar i onåd hos framtida kollegor.

Bågens Mästare tar vid där del ett, Stäppens Krigare, slutade. Djingis har enat alla stammarna och är nu på väg att starta sin stora invasion av 1200-talets Kina. 

Boken börjar intressant med att Djingis erövrar den sista av de södraste stammarna sedan beger han sig söderut över öknen för att möta sin uråldriga fiende Djinn. En intressant inledning som omedelbart fångade mitt intresse. Tyvärr är detta bokens höjdpunk då större delen av boken inte handlar om Djingis själv utan hans två bröder, som skickas ut på ett hemligt uppdrag för att hitta ett sätt att besegra Djinns stora stenmurar. När perspektivet lämnar Djingis så lämnar också mitt intresse för boken. Relationerna mellan karaktärerna blir mindre intressant än i den första boken. Dynamiken och konflikterna mellan Djingis och de omkring honom finns inte i denna bok, han är den självklara ledaren och det finns inget som hotar hans makt.

Istället för att ha relationskonflikter som håller boken samman blir det istället deras stora fiende som ska måste göra det jobbet. Men Djinn blir aldrig någon riktigt skrämmande fiende. Mongolerna är ute på djupt vatten och är numerärt underlägsna Djinn. Man ska som läsare undra hur de, mot alla odds, ska kunna lyckas? Men när de hela tiden vinner alla strider och fienderna hela tiden agerar som idioter, man får även följa deras generalers perspektiv, så blir aldrig Djinn den skrämmande fienden de behöver vara för att hålla boken levande.

Kanske hjälper det inte till att jag nyligen lyssnade på Wrath of The Khans, av Dan Carlin. Alla sluga manövrar som Djingis gör pratade Carlin om i sin poddcast och därför kom de inte som någon överraskning för min del.

Betyg: 2/5

Boken handlar om hur Temujin växer upp och till slut enar alla stammarna under 1200-talet i Mongoliet. Det är en historisk roman om den mytomspunna Khanen som många säger ha varit historiens allra största erövrare och bästa general.

Iggulden försöker varken försköna eller förfula Djingis och hans folk. Man får förklarat varför de var så hänsynslösa, men det sker alltid ur ett underifrånperspektiv vilket gör att man fortsätter att hejja på Mongolernas erövringar trots den enorma förstörelsen och det enorma lidande som de för med sig. Det hjälper också att Djingis i grunden har goda motiv för sina erövringar. Han drivs inte av maktlust eller pengar, utan vill ena sitt folk och se till att de får en framtid säkrad från sina uråldriga fiender. Böckerna är inte helt historiskt korrekta men de avvikelser som Iggulden gjort redovisar han för i bokens efterord. Det är i grunden inte någon faktabok utan en historisk roman.

Boken var lättläst och spännande från början till slut. Det enda jag hade problem med var att boken hela tiden hoppar mellan de olika karaktärernas perspektiv. I grunden får vi följa Djingis men väldigt ofta hoppar det till hans bröder, hans fru, hans mor, hans far och alla hans fiender. Så ofta att jag då och då längtar tillbaka till att bara få följa Djingis.

Betyg: 4/5

Den andra Game of Thrones trailern är här och gör mig galet taggad!