JL Fantasy

Ett bra avsnitt, hög kvalité på alla scener igenom hela avsnittet. Det enda jag saknar är den där speciella scenen som jag kommer minnas som en av seriens bästa. Säsongen följer ännu mina förutsägelser i alla utom ett fall - Arya. Jag hoppades att hon inte skulle springa till sina syskon direkt hon fick veta att de fortfarande levde. Hon och Sansa kommer att få en efterlängtad återförening där de förlåter varandra för allt de gjort. Det kommer troligtvis också innebära att vi inte får se några fler mord från Aryas sida under den här säsongen. 

En sak som jag tyckte att de gjorde snyggt i det här avsnittet var att Dany bestämde att hon inte ska använda Dothrakis eller Unsullied mot Kings Landing, för att inte riskera att folket ska hata henne. Men på grund Theons och Yaras misslyckande kommer hon nu bli tvungen att använda Dothrakis i alla fall och därmed riskera att fler ansluter sig till Cercei. En bra detalj som får hela konflikten att kännas mer verklig.

Minnesvärda scener

Stridsscen till havs -  En riktigt snygg stridsscen till havs med eldarna som lyser upp skeppen. Den var lite rörig, då alla har samma klädsel och det är mörkt, men jag gillar att det är så för det gör att det hela känns mer trovärdigt. Euron känns lite väl skurkaktig och inte lika "verklig" som de flesta karaktärer i GoT varit, men jag kan även förlåta det eftersom han haft så lite tid att bli uppbyggd som karaktär. Theon rymmer, vilket var det smarta att göra (riktigt bra skådespeleri av Alfie Allen). Han hade dött om han stannat. Förvänta er en stridsscen mellan Theon och Euron i slutet av säsongen.

Jorah Mormonds Greyscale - Min favoritscen från avsnittet var hur Sam försöker bota Jorah. Ska bli spännande att se hur hans karaktär utvecklas efter detta. 

Arya och Nymeria - Egentligen en lika onödig scen som den med The Hound och gravarna i förra avsnittet men jag tyckte att den här fungerade bättre. Det fanns ett större känslomässigt djup i den här relationen än vad det gjorde i Cleganes fall. Jag har dock fortfarande svårt att sätta fingret på Arya och hennes karaktär. Är hon spritt språngande galen eller är hon helt normal men jävligt mordisk när det kommer till hennes fiender? Jag hoppas på det första. Även i hennes dialog med Hotpie fick jag intrycket av att hon var lite kall. Personligen skulle jag älska att se Arya bli ond. Känns som en sån twist som bara George R.R. Martin skulle våga göra.

Greyworn och Missandei - Ingen scen var dålig i det här avsnittet men om jag ändå ska välja en så var det sexscenen med Greyworm och Missandei. Den hade kunnat vara kortare.

Betyg: 4/5

Steelheart är en superhjälteroman riktad till unga läsare. Den är skriven av Brandon Sanderson och är den första boken i hans Reckoners-serie. Sanderson är känd för att ha skrivit färdigt Robert Jordans Wheel of Time serie men också för verk som Elantris,Warbreaker, Mistborn och The Way of Kings.

När berättelsen tar vid har världen blivit en farlig plats där high epics slåss mot varandra över kontrollen av städer och människorna som fortfarande lever i dem. Regeringar är försvarslösa och i USA har man lagstiftat att alla epics är immuna från lagen, eftersom att ingen polis eller militär kan stoppa dem. Epics ses som naturkatastrofer snarare än människor. Man får tidigt förklarat att en epics krafter kan vara i stort sett vad som helst och även så deras svagheter, som oftast har någon koppling till deras krafter. En elektrisk epic är kanske svag mot vatten, en epic som kan skapa illusioner är kanske svag mot rök. Men vad är en epic som är odödlig svag mot? 

Medlemmarna av The Reckoners har alla en egen specialitet och kompletterar varandra både i personlighet och i vapenfärdigheter. En hanterar tunga vapen, en är specialist på närstrid, en annan är den taktiska specialisten, osv. Alla sticker ut på något sätt, men den allra mest tongivande karaktärsdraget har huvudkaraktären David.  Hans initiativförmåga och sin oförmåga att använda metaforer gör honom till en karaktär som sticker ut från mängden. Varje gång han försöker blir metaforerna fel på något sätt. "Megan's eyes could have drilled holes through . . . well, anything, I guess. I mean, eyes can't normally drill holes through things, so the metaphor works regardless, right? Megan's eyes could have drilled holes through butter". 

Handlingen håller en spännande ton från början till slut. Stridskapitel varvas med karaktärsbyggande och planerande inför nästa stöt som gruppen måste göra för att ta sig närmare sitt slutgiltiga mål - att döda Steelheart. Men samtidigt växer också ett tvivel inom gruppen. Vad kommer att hända med New Chicago och dess invånare om de lyckas döda Steelheart? I en värld fylld av svält och krig är New Chicago på många sätt en fristad där, tack vare Steelhearts diktatur, el och vatten fungerar som det gjorde innan epics började ta över världen. 

Sammantaget

Jag gillade den här boken från början till slutet men det märks att den är skriven för yngre läsare. Den är mer enkelspårig än de andra verk jag läst av Sanderson. Plot-twistsen är mer förutsägbara, karaktärerna lite plattare och världsbygget/magisystemet inte lika detaljerat. Fokuset är istället mer riktat åt ren underhållning snarare än en djupgående karaktärsutveckling. Inget av detta är dock på något sätt dåligt gjort, men det är inte lika fulländat som jag vant mig vid att hans verk ska vara.

Betyg: 4/5

Haikyuu produceras av studion Production IG, samma studio som skapat den populära basketserien Kuroko no Basket. Säsong ett av denna nya volleybollserie släpptes 2014 och det ryktas att säsong fyra ska släppas under hösten 2017.

Serien är välproducerad, lätt att ta till sig även om man inte kan någonting om volleyboll och den har en bra blandning av sport, humor och drama. Det är en ganska typisk shounen serie som innehåller en underdog med en dröm, en ärkerival som sakta blir hans bästa vän, ett lag av individualister som måste lära sig att samarbeta för att kunna besegra japans bästa volleybollag i årliga turneringar. 

Huvudkaraktärerna är alla relativt orutinerade och långt ifrån de bästa basketspelarna i landet. De genomgår inte heller några otroliga, snabba, utvecklingar utan måste sakta men säkert träna sig fram till sina framgångar. På det sättet påminner Haikyuu mer om till exempel Hajime no Ippo, även om den inte är en lagsportsanime. För mig var detta seriens två största styrkor. Kombinationen av att det handlar om en lagsport, där en eller två individer inte kan bära upp hela laget, utan att det konstant handlar om samarbetet mellan alla lagmedlemmarna. Men också att serien blandar matcher med träningar på ett bra sätt som gör att den känns mer realistisk än vad till exempel Kuroko no Basket gjorde. Det är dock en anime så helt trogen verkligheten är den självklart inte. 

Även om serien huvudsakligen handlar om Hinata och Kageyama lyfter den även fram alla de andra spelarna i laget på ett intressant sätt. Men också många av spelarna i motståndarlagen känns som fullt utvecklade och verkliga karaktärer. Samtliga karaktärer har sina styrkor men också sina svagheter som skaver mot de andra spelarna. Detta göra att serien får, särskilt mot slutet av den andra och tredje säsongen, ett otroligt stort spektra av individuella och intressanta karaktärer. 

Handlingen är egentligen inget nytt. Ett osannolikt lag måste tillsammans överbygga sina svagheter så att de kan blomma ut för att besegra de tillsynes omöjliga motståndarlagen. De gör detta i en rad träningsmatcher och sedan turneringar som utspelar sig en gång per termin. Detta sätter en tidsklocka för laget eftersom en del av klubbens medlemmar är på sitt tredje och därmed sista år. Om de ska nå sitt slutliga mål, att spela i den nationella turneringen, måste de lära sig att samarbeta snabbt. Även om handlingen är förutsägbar känns den inte så. Karaktärernas individuella problem är olik varandra och deras syn på hur viktig volleyboll egentligen är skiljer sig. Detta skapar en dynamik som håller både handlingen levande och matcherna relativt oförutsägbara.

Sammantaget

I skrivande stund har serien släppt tre säsonger och även om det inte är något särskilt som sticker ut med den. Likt handlingen i Re:Zero, världen i One Piece, animationen i Fate Stay Night eller karaktärerna i Death Note. Så är den ändå på något sätt en av de bättre serier som jag sett. Det märks att Production IG har gjort sportanimes förut för det känns som att serien inte begår några misstag. Karaktärerna utvecklas i en stadig takt och matcherna är alla intressanta att följa, till och med tränings och kvalmatcher som ofta brukar vara ett gissel i sportanimes. Jag kan inte komma på ett enda avsnitt som kändes långrandigt eller onödigt.

Betyg: 4/5

The Expanse bygger på en sci fi bokserie, av James S. A. Corey, med samma namn. Den första boken Leviathan Wakes släpptes 2011 och nominerades till en Hugo Award för årets bästa bok.

Det första jag tänkte på när jag såg The Expanse var att den inte kändes som en sci-fi serie. Den kändes mer som en deckare som utspelar sig i rymden. Holden, Miller och Avasarala försöker alla tre lösa sina respektive mysterier som på något sätt hör samman med försvinnandet av Julie Mao. 

Trots att säsong ett inte hade någon stor budget i ryggen, eftersom serien skapades av den lilla kanalen Syfy och köptes först senare av Netflix, kändes världsbyggandet trovärdigt tack vara många välvalda och subtila detaljer. Världen är inte heller helt svart och vitt och det är ibland svårt att avgöra vem som är fiende och vem som är vän.

Handlingsmässigt tyckte jag att serien på många sätt påminde om min favoritserie Firefly. En liten omaka grupp med sina respektive färdigheter kämpar mot en mystisk och tillsynes övermäktig fiende.

Det enda större problemet jag hade med serien var karaktärerna. I jämförelse med Firefly, där varje karaktär blir som en nära vän redan efter några få avsnitt, fastnade jag aldrig riktigt för någon av huvudpersonerna i The Expanse. Det berodde inte på skådespelarna, även om de inte gjorde någon särskilt minnesvärd insats, utan snarare på att de inte stack ut tillräckligt mycket när omgivningen är en spektakulär rymdopera. 

Sammantaget

Trots de relativt bleka karaktärerna är The Expanse en av de bättre sci-fi serierna jag sett. Ett välskapat universum med en spännande handling som hela tiden levererar nya ledtrådar och håller en gissandes om vad som ska hända och vem som ska förråda vem härnäst.

Betyg: 4/5

Inför 2016 såg jag fram emot flera Marvelfilmer: Deadpool, Civil War, Apocalypse och slutligen Doctor Strange. Av dessa var Doctor Strange den jag var allra mest kritisk till. Stephen Strange och hans krafter är så speciella att jag inte trodde att Marvel skulle kunna få det att fungera på film. Men jag hade fel. Dr Strange är en av de absolut bästa filmer som Marvel gjort; topp 3 tillsammans med Deadpool och The Winter Soldier. Vad är det som gör filmen så bra?

1. Specialeffekterna. Marvel har överträffat sig själva i den här aspekten. Vilket är bra för dem med tanke på hur mycket CGI-effekter filmen innehåller. Se den i 3D om du har möjlighet.
2. Skådespeleriet. Benedict Cumberbatch är perfekt som Dr Stephen Strange. Jag har hört flera säga att detta kan bli första gången en skådespelare får en Oscar för en roll som en superhjälte. Men även bikaraktärerna är trovärdiga, vilket är nödvändigt för att ge filmen den tyngd den behöver bland alla specialeffekter. 
3. Handlingen. Detta är en presentationsfilm. Hela poängen med filmen är att bygga upp huvudkaraktären Dr Strange och det gör den på ett pålitligt sätt, troget serietidningarna. Om jag skulle jämföra den med någon film ligger nog Batman Begins närmast, men enligt mig är Doctor Strange bättre än den på alla punkter. Den innehåller kanske inte så många twister eller djupa moraliska funderingar som till exempel The Winter Soldier eller The Dark Knight Rises, men det är inte heller vad jag förväntade mig.
4. Humorn. Flera av de senaste Marvel-filmerna har jag tyckt haft för många och för uppenbara oneliners. Dr Strange faller inte i samma fälla utan håller humorn på en lagom nivå. 

Det enda som gör att filmen inte får 5 av 5 i betyg är att den saknade det där lilla extra. Även om handlingen var bra så kunde jag inte undgå att känna att jag gärna hade velat ha någonting mer, lite mer djup eller lite mer överraskning. Detta kan dock bero på att jag visste om de twister som filmen skulle bjuda på, eftersom jag känner till karaktären ganska väl sedan innan. Samma känsla fick jag även med skurken Kaecilius, som spelas av Mads Mikkelsen. Även här är skådespeleriet bra men förutom några strider får han inte särskilt mycket utrymme i filmen. Jag hade gärna sett någon mer scen som fördjupade karaktären.

Sammantaget bygger filmen upp huvudkaraktären på ett bra sätt och bollar upp för framtida Marvel-filmer. Det återstår att se hur Dr Strange och hans sällsamma krafter kommer att påverka resten av Marvel-universumet, men med tanke på hur välgjord den här filmen var så är jag väldigt förväntansfull. Doctor Strange kommer att förändra tonen för hur Marvel tar sina filmer framåt i fortsättningen och det är en väldigt bra sak.

Betyg: 4/5