JL Fantasy

Steelheart är en superhjälteroman riktad till unga läsare. Den är skriven av Brandon Sanderson och är den första boken i hans Reckoners-serie. Sanderson är känd för att ha skrivit färdigt Robert Jordans Wheel of Time serie men också för verk som Elantris,Warbreaker, Mistborn och The Way of Kings.

När berättelsen tar vid har världen blivit en farlig plats där high epics slåss mot varandra över kontrollen av städer och människorna som fortfarande lever i dem. Regeringar är försvarslösa och i USA har man lagstiftat att alla epics är immuna från lagen, eftersom att ingen polis eller militär kan stoppa dem. Epics ses som naturkatastrofer snarare än människor. Man får tidigt förklarat att en epics krafter kan vara i stort sett vad som helst och även så deras svagheter, som oftast har någon koppling till deras krafter. En elektrisk epic är kanske svag mot vatten, en epic som kan skapa illusioner är kanske svag mot rök. Men vad är en epic som är odödlig svag mot? 

Medlemmarna av The Reckoners har alla en egen specialitet och kompletterar varandra både i personlighet och i vapenfärdigheter. En hanterar tunga vapen, en är specialist på närstrid, en annan är den taktiska specialisten, osv. Alla sticker ut på något sätt, men den allra mest tongivande karaktärsdraget har huvudkaraktären David.  Hans initiativförmåga och sin oförmåga att använda metaforer gör honom till en karaktär som sticker ut från mängden. Varje gång han försöker blir metaforerna fel på något sätt. "Megan's eyes could have drilled holes through . . . well, anything, I guess. I mean, eyes can't normally drill holes through things, so the metaphor works regardless, right? Megan's eyes could have drilled holes through butter". 

Handlingen håller en spännande ton från början till slut. Stridskapitel varvas med karaktärsbyggande och planerande inför nästa stöt som gruppen måste göra för att ta sig närmare sitt slutgiltiga mål - att döda Steelheart. Men samtidigt växer också ett tvivel inom gruppen. Vad kommer att hända med New Chicago och dess invånare om de lyckas döda Steelheart? I en värld fylld av svält och krig är New Chicago på många sätt en fristad där, tack vare Steelhearts diktatur, el och vatten fungerar som det gjorde innan epics började ta över världen. 

Sammantaget

Jag gillade den här boken från början till slutet men det märks att den är skriven för yngre läsare. Den är mer enkelspårig än de andra verk jag läst av Sanderson. Plot-twistsen är mer förutsägbara, karaktärerna lite plattare och världsbygget/magisystemet inte lika detaljerat. Fokuset är istället mer riktat åt ren underhållning snarare än en djupgående karaktärsutveckling. Inget av detta är dock på något sätt dåligt gjort, men det är inte lika fulländat som jag vant mig vid att hans verk ska vara.

Betyg: 4/5

Haikyuu produceras av studion Production IG, samma studio som skapat den populära basketserien Kuroko no Basket. Säsong ett av denna nya volleybollserie släpptes 2014 och det ryktas att säsong fyra ska släppas under hösten 2017.

Serien är välproducerad, lätt att ta till sig även om man inte kan någonting om volleyboll och den har en bra blandning av sport, humor och drama. Det är en ganska typisk shounen serie som innehåller en underdog med en dröm, en ärkerival som sakta blir hans bästa vän, ett lag av individualister som måste lära sig att samarbeta för att kunna besegra japans bästa volleybollag i årliga turneringar. 

Huvudkaraktärerna är alla relativt orutinerade och långt ifrån de bästa basketspelarna i landet. De genomgår inte heller några otroliga, snabba, utvecklingar utan måste sakta men säkert träna sig fram till sina framgångar. På det sättet påminner Haikyuu mer om till exempel Hajime no Ippo, även om den inte är en lagsportsanime. För mig var detta seriens två största styrkor. Kombinationen av att det handlar om en lagsport, där en eller två individer inte kan bära upp hela laget, utan att det konstant handlar om samarbetet mellan alla lagmedlemmarna. Men också att serien blandar matcher med träningar på ett bra sätt som gör att den känns mer realistisk än vad till exempel Kuroko no Basket gjorde. Det är dock en anime så helt trogen verkligheten är den självklart inte. 

Även om serien huvudsakligen handlar om Hinata och Kageyama lyfter den även fram alla de andra spelarna i laget på ett intressant sätt. Men också många av spelarna i motståndarlagen känns som fullt utvecklade och verkliga karaktärer. Samtliga karaktärer har sina styrkor men också sina svagheter som skaver mot de andra spelarna. Detta göra att serien får, särskilt mot slutet av den andra och tredje säsongen, ett otroligt stort spektra av individuella och intressanta karaktärer. 

Handlingen är egentligen inget nytt. Ett osannolikt lag måste tillsammans överbygga sina svagheter så att de kan blomma ut för att besegra de tillsynes omöjliga motståndarlagen. De gör detta i en rad träningsmatcher och sedan turneringar som utspelar sig en gång per termin. Detta sätter en tidsklocka för laget eftersom en del av klubbens medlemmar är på sitt tredje och därmed sista år. Om de ska nå sitt slutliga mål, att spela i den nationella turneringen, måste de lära sig att samarbeta snabbt. Även om handlingen är förutsägbar känns den inte så. Karaktärernas individuella problem är olik varandra och deras syn på hur viktig volleyboll egentligen är skiljer sig. Detta skapar en dynamik som håller både handlingen levande och matcherna relativt oförutsägbara.

Sammantaget

I skrivande stund har serien släppt tre säsonger och även om det inte är något särskilt som sticker ut med den. Likt handlingen i Re:Zero, världen i One Piece, animationen i Fate Stay Night eller karaktärerna i Death Note. Så är den ändå på något sätt en av de bättre serier som jag sett. Det märks att Production IG har gjort sportanimes förut för det känns som att serien inte begår några misstag. Karaktärerna utvecklas i en stadig takt och matcherna är alla intressanta att följa, till och med tränings och kvalmatcher som ofta brukar vara ett gissel i sportanimes. Jag kan inte komma på ett enda avsnitt som kändes långrandigt eller onödigt.

Betyg: 4/5

The Expanse bygger på en sci fi bokserie, av James S. A. Corey, med samma namn. Den första boken Leviathan Wakes släpptes 2011 och nominerades till en Hugo Award för årets bästa bok.

Det första jag tänkte på när jag såg The Expanse var att den inte kändes som en sci-fi serie. Den kändes mer som en deckare som utspelar sig i rymden. Holden, Miller och Avasarala försöker alla tre lösa sina respektive mysterier som på något sätt hör samman med försvinnandet av Julie Mao. 

Trots att säsong ett inte hade någon stor budget i ryggen, eftersom serien skapades av den lilla kanalen Syfy och köptes först senare av Netflix, kändes världsbyggandet trovärdigt tack vara många välvalda och subtila detaljer. Världen är inte heller helt svart och vitt och det är ibland svårt att avgöra vem som är fiende och vem som är vän.

Handlingsmässigt tyckte jag att serien på många sätt påminde om min favoritserie Firefly. En liten omaka grupp med sina respektive färdigheter kämpar mot en mystisk och tillsynes övermäktig fiende.

Det enda större problemet jag hade med serien var karaktärerna. I jämförelse med Firefly, där varje karaktär blir som en nära vän redan efter några få avsnitt, fastnade jag aldrig riktigt för någon av huvudpersonerna i The Expanse. Det berodde inte på skådespelarna, även om de inte gjorde någon särskilt minnesvärd insats, utan snarare på att de inte stack ut tillräckligt mycket när omgivningen är en spektakulär rymdopera. 

Sammantaget

Trots de relativt bleka karaktärerna är The Expanse en av de bättre sci-fi serierna jag sett. Ett välskapat universum med en spännande handling som hela tiden levererar nya ledtrådar och håller en gissandes om vad som ska hända och vem som ska förråda vem härnäst.

Betyg: 4/5

Inför 2016 såg jag fram emot flera Marvelfilmer: Deadpool, Civil War, Apocalypse och slutligen Doctor Strange. Av dessa var Doctor Strange den jag var allra mest kritisk till. Stephen Strange och hans krafter är så speciella att jag inte trodde att Marvel skulle kunna få det att fungera på film. Men jag hade fel. Dr Strange är en av de absolut bästa filmer som Marvel gjort; topp 3 tillsammans med Deadpool och The Winter Soldier. Vad är det som gör filmen så bra?

1. Specialeffekterna. Marvel har överträffat sig själva i den här aspekten. Vilket är bra för dem med tanke på hur mycket CGI-effekter filmen innehåller. Se den i 3D om du har möjlighet.
2. Skådespeleriet. Benedict Cumberbatch är perfekt som Dr Stephen Strange. Jag har hört flera säga att detta kan bli första gången en skådespelare får en Oscar för en roll som en superhjälte. Men även bikaraktärerna är trovärdiga, vilket är nödvändigt för att ge filmen den tyngd den behöver bland alla specialeffekter. 
3. Handlingen. Detta är en presentationsfilm. Hela poängen med filmen är att bygga upp huvudkaraktären Dr Strange och det gör den på ett pålitligt sätt, troget serietidningarna. Om jag skulle jämföra den med någon film ligger nog Batman Begins närmast, men enligt mig är Doctor Strange bättre än den på alla punkter. Den innehåller kanske inte så många twister eller djupa moraliska funderingar som till exempel The Winter Soldier eller The Dark Knight Rises, men det är inte heller vad jag förväntade mig.
4. Humorn. Flera av de senaste Marvel-filmerna har jag tyckt haft för många och för uppenbara oneliners. Dr Strange faller inte i samma fälla utan håller humorn på en lagom nivå. 

Det enda som gör att filmen inte får 5 av 5 i betyg är att den saknade det där lilla extra. Även om handlingen var bra så kunde jag inte undgå att känna att jag gärna hade velat ha någonting mer, lite mer djup eller lite mer överraskning. Detta kan dock bero på att jag visste om de twister som filmen skulle bjuda på, eftersom jag känner till karaktären ganska väl sedan innan. Samma känsla fick jag även med skurken Kaecilius, som spelas av Mads Mikkelsen. Även här är skådespeleriet bra men förutom några strider får han inte särskilt mycket utrymme i filmen. Jag hade gärna sett någon mer scen som fördjupade karaktären.

Sammantaget bygger filmen upp huvudkaraktären på ett bra sätt och bollar upp för framtida Marvel-filmer. Det återstår att se hur Dr Strange och hans sällsamma krafter kommer att påverka resten av Marvel-universumet, men med tanke på hur välgjord den här filmen var så är jag väldigt förväntansfull. Doctor Strange kommer att förändra tonen för hur Marvel tar sina filmer framåt i fortsättningen och det är en väldigt bra sak.

Betyg: 4/5

Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid. 

Bokens struktur liknar Patric Rothfuss upplägg i The Kingkiller Chronicle. Vi får först följa en historiker i det Alpiriska riket, Vaelins fiender, som fått uppgiften att skriva om Vaelins liv. För dem är Vaelin "The Hope Killer" och han är på väg till sin egen avrättning, efter att ha tillfångatagits av Alpirierna i kriget. Vaelin börjar berätta om sitt liv för historikern och här hoppar vi tillbaka i tiden till den dag då Vaelin lämnades på den sjätte orderns trappa. 

"He had many names. Although yet to reach his thirtieth year history had seen fit to garner him with titles aplenty: Sword of the Realm to the mad king who sent him to plague us, the Young Hawk to the men who followed him through the trials of war, Darkblade to his Cumbraelin enemies and, as I was to learn much later, Beral Shak Ur to the enigmatic tribes of the Great Northern Forest. But my people knew him by but one name and it was this that sang in my head continually the morning they brought him to the docks: Hope Killer. Soon you will die and I will see it."

Personligen gillar jag berättelsen om Vaelin mer än t.ex. den om Kvothe i den bästsäljande Name of The Wind. Vaelin är sympatisk, lojal och omtänksam men drar sig samtidigt inte för att göra det som krävs för att nå resultat. Han känns, trots sina färdigheter, verklig till skillnad mot den närmast perfekta och irriterande Kvothe. Även bikaraktärerna, hans bröder Dentos, Barkus, Caenis och Nortah men även Kung Janus och hans dotter prinsessan Lyrna är alla olika varandra och drivs av egna motiv som gör dem till några av de allra mest intressanta karaktärer jag läst om.

Världen är som sagt en traditionell mörk fantasyvärld med medeltida inslag och fylld av hemligheter som sakta nystas upp för läsaren. Inget spektakulärt eller unikt men precis som karaktärerna - välskrivet. Allt ifrån religion, ekonomi, politik och krig känns nyanserat och trovärdigt. Magin förklaras delvis mot bokens slut men är överlag väldigt mystisk och kommer förhoppningsvis utforskas mer i seriens två efterföljande böcker. 

Sammantaget är det en blodig actionpackad berättelse med flera twists som gör att du inte vill lägga ifrån dig den. Det enda som gör att den inte får ett 5/5 i betyg är att jag saknar en nemesis, en motståndare till Vaelin som får mig intresserad. Även om huvudkaraktären har gott om fiender, mäktiga sådana också, känner jag ändå aldrig någon känslomässig koppling till dessa. 

Betyg: 4/5