JL Fantasy

Spoilerfri recension

Best Served Cold gavs ut 2009 och är den första boken som Joe Abercrombie släppt efter att han skrivit färdigt First Law-trilogin som gjorde honom till en av fantasyns mer kända namn. Handlingen utspelar sig i samma värld, några år efter trilogin men går att läsa före den inledande trilogin. Om du inte har läst The First Law kommer du tappa en del referenser men ingenting som påverkar den övergripande handlingen. Perspektivet i boken hoppar mellan Monza och de krigare, legoknektar, torterare och giftmakare som hon samlar runt sig i sin kamp för hämnd. 

Den övergripande berättelsen, som egentligen inte blir helt tydlig förrän i bokens allra sista kapitel, är rakt på sak men ändå fylld av fler oväntade twister än vad jag förväntade mig. Många av dessa twister kommer i form av korta flashbacks där man får reda på mer om vad som egentligen hänt Monza i hennes förflutna. Texten har en bättre balans mellan de actionfyllda scenerna och de mer långsamma karaktärsbyggande scenerna än vad jag tyckte att First Law-trilogin hade. Förvänta dig dock ingen lättsmält läsning – i klassisk grimdarkanda är boken fylld av mer blod, tortyr, sex, svek och ilska än någon annan bok jag läst. Flera gånger var jag tvungen att lägga ner boken då vissa scener fick mig att må illa. Ett återkommande mantra för Monza är "Mercy and weakness is the same".

Det som fick mig att älska The First Law-böckerna var de engagerande karaktärerna. Alla hade sina egenheter vilket fick deras röster att bli unika och trovärdiga genom hela boken. Detta konststycke har Abercrombie inte bara lyckats återskapa i Best Served Cold – i mina ögon har han skapat en uppsättning karaktärer som är ännu mer ikoniska. I Monzas sällskap har vi bland annat en torterare, som ironiskt nog är den lugnaste och snällaste av alla, en fd general som nu är Styrias minst pålitliga fyllo, en förrädisk och äregirig giftmakare och hans ständigt hungriga lärljunge, en nordbo som vill bli en bättre man och, min favoritkaraktär, massmördaren Friendly som troligtvis har asperger.

"The dice came up six and one. The highest dice can roll and the lowest. A fitting judgement on Friendly’s life. The pit of horror to the heights of triumph. And back. Six and one made seven. Seven years old, when Friendly committed his first crime. But six years later that he was first caught, and given his first sentence. When they first wrote his name in the big book, and he earned his first days in Safety. Stealing, he knew, but he could hardly remember what he stole. He certainly could not remember why. His parents had worked hard to give him all he needed. And yet he stole. Some men are born to do wrong, perhaps. The judges had told him so."

Alla går med på att hjälpa Monza för att hon betalar dem och i stort sett varje kapitel undrar man vem som ska förråda henne först. Den nedåtgående spiralen som Monzas hämndbegär försätter henne och alla i hennes närhet i gör att berättelsen ständigt förändras men trots detta tar Monzas lust för blod aldrig slut.

En annan aspekt av Abercrombies författande som förbättrats är världsbyggandet. Detta tyckte jag var den svagaste delen av First Law-böckerna men detta kan jag inte säga med Best Served Cold. När gruppen reser genom Styria för att jaga ifatt alla personer som hon vill mörda känns både städerna och landsbygden levande och sammankopplad. Styria är en plats präglad av årtionden av krig vilket är den perfekta platsen för en grim dark fantasyberättelse – folk hoppas att saker och ting ska bli bättre, men innerst inne vet alla att det troligtvis kommer bli raka motsatsen.

The First Law brukar beskrivas som Grim Dark men jag tyckte hela tiden att den mer kändes som klassisk hjältefantasy fast med en mörk underton. Jag trodde att Best Served Cold skulle göra samma sak och var inte riktigt förberedd på att de mörka tonerna skulle ta över helt – krig, blod, död, tortyr, sex och en dialog full av påhopp och förolämpningar. Ingen av karaktärerna i denna bok kan ses som en hjälte. Inledningsvis gillade jag Monzas beslutsamhet men ju längre berättelsen går och ju fler hemskheter som staplas på varandra desto mindre gillade jag boken. Grim Dark är nog inte riktigt den subgenre som faller mig bäst i smaken. Med det sagt så är jag övertygad om att om du gillade The First Law kommer du även gilla den här trots att det är en helt annan typ av berättelse. 

Betyg: 4 av 5

Vill du läsa fler recensioner?

Blood Song av Anthony Ryan

Elantris av Brandon Sanderson

Half The World av Joe Abercrombie

Prince of Thorns av Mark Lawrence

Spoilerfri recension.

Annihilation är en filmatisering av Jeff VanderMeers roman med samma namn, den går att se på Netflix sedan i mars. De trailers som släpptes antydde att filmen skulle bestå av en stor mängd skräck. Men efter att ha sett filmen var jag överraskad, även om filmen innehåller en del skrämmande scener är den överhängande känslan mer lik en av fjolårets bästa filmer, Arrival. Den präglas av en mörk atmosfär, filosofisk underton och en känsla av upptäckande. 

Filmen börjar med att man får se hur Lena (Natalie Portman) intervjuas av forskare iklädda dekontamineringsdräkter. Underförstått är att detta tar plats efter att Lena tagit sig ut ur Skimret. Handlingar hoppar sedan mellan tre olika tidsperspektiv. Dels berättar Lena för forskarna vad hon sett där inne, dels får vi se de händelserna hon berättar om och dels en del tillbakablickar kring Lenas liv med sin pojkvän Kane. Han är en militär som var en av de första som reste in i Skimret för att undersöka det. Lena som är biolog beslutar sig för att ta reda på vad som hände med hennes pojkvän och med henne följer fyra andra forskare: en psykolog, en sjukvårdare, en antropolog och en fysiker. Tillsammans ska de lyckas där militärerna innan dem, där ibland Kane, misslyckats.

Överlag är skådespeleriet bra, men det är egentligen bara Portman som får någon ordentlig bakgrundshistoria. Mot filmens andra halva, då dess enstaka skräckscener dyker upp, kände jag inte någon större oro. Dels för att vi redan sett att Portman tagit sig ut men också på grund av att de karaktärer som dör har man inte fått någon större känslomässig koppling till. 

Jag gillade mycket hur världen inuti bubblan porträtterades och variationen av landskap och scener gjorde mycket för att hålla mitt intresse genom hela filmen. Detta inte bara på ett visuellt sätt utan också på ett filosofiskt plan. När hemligheterna med skimret börjar nystas upp får man fundera kring flera filosofiska frågor. Så pass mycket funderingar att jag var tvungen att se om filmen en gång till. Samtidigt som jag gillade alla filosofiska delar så blev det nästan för mycket mot slutet. Speciellt när det gick upp för mig att de tre separata tidslinjerna har fler ledtrådar i sig än vad man först tänkt på. Det var inte förrän andra gången jag såg filmen som jag ens upptäckte flera av dem. När filmen var över hade jag svårt att sätta ord på exakt vad jag kände eftersom slutet var så tvetydigt och oavslutat. Jag hade önskat få veta mer om vad vi faktiskt såg där inne. För tillfället verkar det inte heller som att en uppföljare är på väg. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler sci-fi recensioner?

Altered Carbon

Bladerunner 2049

The Arrival

Spoilervarning – Om du läser den här recensionen för att ta reda på om det är värt att gå och se filmen eller inte tycker jag att du ska sluta läsa nu och gå och se den.

Avengers 3: Infinity War regisseras av Anthony och Joe Russo och är den nittonde filmen i Marvels filmuniversum (MCU). Mina förväntningar på filmen var skyhöga men efter det första besöket hade jag svårt att formulera exakt vad jag tyckte och tänkte eftersom det händer så mycket i filmen. Den innehåller trots allt 28 olika hjältar, ett bagage på 10 år, tillbakablickar, flera olika handlingstrådar och en mörkare ton än någon tidigare Marvelfilm. För att kunna skriva en rättvis recension gick jag och såg filmen en gång till och kunde då njuta mer utan att påverkas av alla mina förväntningar.

Infinity Wars handling kretsar kring titanen Thanos, vars hemplanet har förstörts av överkonsumtion. Han försökte lönlöst övertala hans medmänniskor att de borde halvera befolkningen så att de överlevande kunde leva utan hunger. De lyssnade inte på honom, planeten förstördes och befolkningen dog ut. För att se till att samma sak inte drabbar fler planeter reser han runt i galaxen och halverar befolkningen på varje planet han möter. Nu vill han få tag på Oändlighetsstenarna; med dem kan han halvera hela universums befolkning genom att knäppa sina fingrar. Smärfritt, barmhärtigt, slumpmässigt och rättvist. Universum skulle lämnas i perfekt balans, precis som allting borde vara. Thanos är den av alla karaktärer i filmen som får mest skärmtid och han är utan tvekan den mest skrämmande och trovärdiga av alla skurkar inom MCU. Thanos gör hela filmen med sina nihilistiska tankar.

Utöver Thanos är också tempot i filmen väl avvägt. Trots att detta är den längsta Marvelfilmen hittills känns den inte som det. En av mina vänner tyckte att den kändes hoppig eftersom den ändrar perspektiv mellan de 30 karaktärerna gång på gång, men detta var inte något som jag störde mig på. Jag var tvärtom imponerad hur Russo-bröderna fick det att kännas som att jag fick se lagom mycket av alla och extra mycket av Thanos. En annan kritik som jag hört är att filmen inte går att se om man inte har sett de andra filmerna för att det är så mycket som man inte förstår. Här tänker jag tvärtom: jag är otroligt tacksam att de vågar lita på att fansen redan har sett de andra filmerna. Tänk om de hade behövt repetera vilka alla är och vad deras livsmål är. En sådan film hade varit fruktansvärd. I stället hoppar den rakt in i handlingen och lämnar en med munnen hängandes redan efter de fem första minuterna.

Filmen är dock inte felfri. Det finns en del scener och dialoger som känns stela och påtvingade. De två sakerna som jag personligen störde mig mest på var hela sekvensen på Nidavellir med Eitri som ska smida Thors nya yxa, men även hur enkelt det i slutändan var att besegra The Black Order. Efter mitt första besök hade jag svårt att släppa de här delarna men när jag sett filmen en gång till och reflekterat lite mer kring vad Marvel lyckats göra, inte bara med den här filmen och dess 30 superhjältar, utan med alla dessa 10 år och hela den här sammanhängande berättelsen. Med det i åtanke känns detaljerna kring Nidavellir och The Black Order inte särskilt viktiga. 

Infinity War lägger upp handlingen perfekt för Avengers 4. Färre karaktärer, en imponerande skurk och tillbaka till fokus på de gamla avengerskaraktärerna: Thor, Captain America, Iron Man, Hawkeye och Black Widow. Infinity War har gett mig förnyad energi inför alla kommande superhjältefilmer. 

Betyg 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Black Panther 

Spiderman: Homecoming

Doctor Strange 

Spoilerfri recension

 

Guldkompassen är den första delen av Den Mörka Materian, en trilogi skriven av Philip Pullman som gavs ut 1995 och gjordes till film 2007.  

Black Panther har fått stort utrymme i medier de snaste veckorna. Dels på grund av att det är en av de bästa filmerna som Marvel producerat, dels på grund av att det är en film med nästan enbart svarta skådespelare. Tidigare har svarta haft enstaka viktigare roller i superhjältefilmer men nu tar de för första gången upp både rollerna som hjältar, skurkar och bikaraktärer.

Det är uppenbart att det har saknats filmer med fler svarta karaktärer och förhoppningsvis kommer hollywood att bättra sig nu då Black Panther blivit en sådan stor succe. Filmen verkar bli den fjärde mest inkomstbringande filmen någonsin, efter The Force Awakens, Jurassic World och The Avengers.

Men när jag lyssnat av hypen kring filmen har det ibland varit svårt att se vad av filmens succe som beror på dess normbrytande ensamble och vad beror på att det faktiskt är en bra film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Jag har därför valt att dela in den här recensionen i två delar. En inledande del som analyserar filmens värld, karaktärer och handling, likt hur jag gjort i mina andra recensioner, och sedan en andra del där jag berör hypen kring filmens svarta ensamble och politiska budskap.

  

(Spoilervarning)

    

Recensionen

Filmen är den första "svarta superhjältefilmen" och den tar uppgiften på stort allvar, inte minst i världsbygget. Ryan Coogler har skapat en afrofuturistisk nation som lurat världen att tro att den endast bebos av bönder och getter. Egentligen döljer sig dock världens mest teknologiskt avancerade nation. Ett land som byggts upp på den oförstörbara metallen Vibranium som inte finns någon annanstans i världen. I filmens inledning flyger T'Challa in i Wakanda och man får som tittare en känsla av den kulturella mixen. Vilda djur springer på savannen, djungler breder ut sig och Wakanda står i mitten av all denna skönhet likt ett modernt Atlantis. Noggranheten i detaljerna blir ännu mer uppenbara när man får dyka in på gatorna i Wakanda där massor av afrikanska subkulturer möts och gör staden till en levande oas av människor. Black Panther är utan tvekan den vackraste av Marvels alla filmer. Den enda filmen jag kan likna världsbygget med är Avatar och dess Pandora.

Vi får även se några scener där T'Challa och Killmongerer dricker nektaren av en mystisk lila blomma och genomgår en helig ritual. De transporteras då in i andevärlden. En purpurdröm där de tidigare kungarna av Wakanda lever vidare och kan vägleda nya kungar framåt med sin visdom. På denna plats får T'Challa rådet att han borde omringa sig själv med dem han litar på. Som svar på sin faders råd omger sig T'Challa nästan uteslutande med kvinnor. Hans uppfinningsrika syster, hans rebelliska ex-flickvän, hans visa moder och hans trogna livgarde som helt består av kvinnor. Filmen skrattar därför åt bechdeltestet.

Huvudkaraktären T'Challa spelas av Chadwick Boseman. Det är omöjligt att inte genast älska hans charmerande stil. Tyvärr lider dock karaktären T'Challa av liknande problem som Captain America har. Han är för snäll och konfliktfri för att behålla mitt intresse. Det är av den här anledningen som till exempel Tony Starks ego, Peter Parkers ungdomliga osäkerhet och Stephens Stranges ironiska humor gör dem till intressantare karaktärer att följa.

Jag vet att många gillat och tyckt att Killmongerer är en av marvels bästa skurkar, men det håller jag inte med om. Michael B. Jordan gör en bra skådespelarinsats som Killmongerer men likt många andra marvelskurkar har karaktären inte en tillräckligt intressant eller originell bakgrundshistoria för att ge filmen det emotiella djup som behövs för att de sista 30 actionfyllda minuterna ska vara underhållande. Killmonger växte upp i ett tufft område där hans folk ständigt förtrycktes, hans föräldrar dog när han var liten, han gick med i militären och där lärde han sig döda och störta regeringar och nu vill han använda dessa färdigheter för att skapa en ny världsordning där hans folk styr. Karaktären är långt ifrån lika platt som till exempel Ronan eller Ultron men har inte något särskilt som gör att han sticker ut, som till exempel Lokes charm eller Vultures råhet. 

Black Panther följer ett typiskt treaktsformat. I inledningen presenteras Wakanda, dess historia och politiska system, samt de viktigaste individerna i riket. Den här delen av filmen är briljant skriven, explosivt vacker, nytänkande och har utmärkt detaljrikedom. Det första jag kände i biosalongen när Black Panther började var hur uppfriskande det var att se en film där vita inte innehar alla roller. Det gör att filmens inledning hela tiden har en fräsch känsla trots att många av scenerna är kopior av andra filmer. 

I den andra akten presenteras Klaue som dödat T'Challas fader i Civil War. Han har dykt upp igen och T'Challa ser nu sin chans att skapa rättvisa för sin döda fader. Även denna del av filmen är intressant skriven då den döljer den egentliga skurken Killmongerer rätt väl. I slutet av akt två har Killmongerer dödat både Klaue och T'Challa. Den senare i en ärlig rituell strid genom att kasta honom över ett vattenfall och därmed har han nu blivit den nya kungen av Wakanda.

Tyvärr gör den tredje akten att filmen inte får 5 av 5 i betyg då den förlitar sig allt för mycket på superhjältegenrens troper. Förutsägbarheten blir tröttsamt tydligt när det visar sig att T'Challa givitvis inte dött av fallet utan att han har räddats av en fiskare. Han enar sina vänner och sedan följer en lång strid mellan dem och Killmongerers undersåtar. T'Challa vinner och återtar sin tron.

Betyg 4 av 5.

  

Hypen

Förutom att Black Panther är fylld av svarta och kvinnliga skådespelare tar den även upp ämnet etnicitet på ett smart sätt då den inte uttryckligen använder begreppen svarta och vita. Jag gillar överlag att Marvel vågar ta ut svängarna på det här sättet och bara inte pumpa ut ännu en actionfylld superhjältefilm, men jag vill ändå anmärka på en del saker. 

Det är rätt uppenbart att T'Challa är Marvels motsvarighet till Martin Luther King. Han vill inte ta makten med våld utan vill förena olika grupper genom samarbete. Hans nemesis Killmonger går att likna med Malcolm X. Han har lidit i det segregerade USA och anser att alla hans problem kan härledas till "de som förtryckt honom", notera att de inte använder begreppet vita. Han vill därför ta över makten i Wakanda så att han kan ge vapen till sitt folk. Han är övertygad om att så fort hans folk, runt om i hela världen, har beväpnats av Wakandas teknologi kommer de kasta av sig deras förtryckare och skapa en ny världsordning.

Det förklaras att Wakanda är ett paradis på alla tänkbara sätt eftersom det är ett land som inte drabbats av kolonisatörers ondskefulla viljor och de har inte heller förstörts av den snedvridna handeln som alla afrikanska nationer utsätts för när de möter omvärlden. Underförstått är att allt ont som drabbat svarta, både i Afrika men också i getton runt om på jorden, direkt kan kopplas till vitas historiska övergrepp och även till de pågående övergreppen som sker idag.

Jag försöker inte säga att västvärldens imperialistiska förflutna inte ägt rum. Kolonialiseringen och slaveriet var självklart fruktansvärt. Men jag önskar att filmen hade nyanserat Wakanda och Killmongers svartvita världsbild mer än vad den gör. Detta hade de enkelt kunna göra genom att ge T'Challas perspektiv om samarbete större utrymme i dialoger och i världsbygget, nu blir det istället Killmongers världsbild som sätter tonen för den politiska diskussionen i filmen.

Det undgår mig inte heller att detta är exakt hur Hollywood behandlat afroamerikaner genom filmhistorien. Men det gör inte problematiken mindre aktuell, särskilt inte i dessa tider då flera grupper runt om i Europa och Amerika menar att vita förtrycks, vilket jag inte håller med om. Men när dessa åsikter är vanligt förekommande kan det vara bra att förtydliga och lyfta fram det enande snarare än det separerande budskapet.

  

Vill du jämföra denna med mina andra marvelrecensioner?

Spiderman: Homecoming

Guardians of The Galaxy 2

Doctor Strange

The Punisher