JL Fantasy

Gillade du scenerna med Luke Cage i Jessica Jones kommer du gilla honom i den här också. Förutom att han flyttat till Harlem har nästan ingenting hänt. Istället kretsar handlingen mest om Lukes förflutna, de experiment som gjorde honom osårbar och framförallt om hans motvilja till att bli en "hjälte". De problem som Luke tvingas hantera begränsas till Harlem och det är också där seriens styrka ligger. "Små" problem med mycket känsla. Om Luke skulle misslyckas får skurkarna fortsätta styra Harlem men världen går inte under. Detta ger serien en känslomässig tyngd och en äkthet som bär handlingen genom hela säsongen. 

Serien blev väldigt hypad redan innan den släpptes. Dagen efter att den släpptes kraschade Netflix servrar av överbelastningen. Men lever Luke Cage upp till alla förhoppningar? 

Ända sedan Iron Man 2008 har samtliga hjälteberättelser haft vita hjältar som huvudperson. Den här serien är den första på länge med en svart huvudperson och den utspelar sig i Harlem, de svartas Mecca. Hela serien är djupt förankrad i de svartas historia. De problem som de mött, inte bara slaveri och rasism, utan också innerstadsproblem och hela den pågående Black Lives Matters rörelsen tas upp i serien. Luke är en osårbar svart man i en tid då rasism, korrupta politiker och poliser är en het fråga i USA. Man han är också, trots sina krafter, en man av folket. Han lyssnar på hiphop och rapmusik och går klädd i en enkel hoddie, inte någon spandexkostym. På grund av detta kommer han troligtvis bli den förebild som länge saknats i superhjältefilmer, för en hel generation av unga svarta. 

Harlem behandlas med ömhet och i stort sett varje avsnitt lyfts historiska och kulturella ikoner fram. Särskilt i seriens musik som så vitt jag kunde höra enbart bestod av svarta artister. Faith Evans, The Delfonics, Raphael Saadiq och Charles Brady gör t.ex. uppträdanden i serien. Men min personliga favorit är scenen då Method Man och Luke Cage byter hoodie varpå Method Man senare rappar om Lukes betydelse för Harlem - "People say we don't need another hero, but now we got one."

Alla Marvel/Netfilxserier håller relativt hög klass och Luke Cage är en av dem som håller allra högst nivå. Personligen tyckte jag dock att Jessica Jones var snäppet bättre. Den hade en spänningsfaktor som Luke Cage aldrig når upp till. När jag såg Jessica Jones mådde jag fysiskt dåligt av skurken The Purple Man. Jag var uppriktigt rädd för vad som skulle hända härnäst. I Luke Cage är jag aldrig det minsta orolig om han ska lyckas eller inte. När Luke strider är det som om en stridsvagn skulle slåss mot ett basebollträ och detta tar bort spänningen. Till och med de gånger Luke faktiskt möter motstånd känner jag aldrig någon oro.

Sammantaget är Luke Cage definitivt sevärd. Musiken, miljön, en del av karaktärerna gör att säsongens första halva är topklass. Spänningen avtar dock eftersom, mest på grund av att Luke saknar en riktigt bra antagonist som kan ge honom motstånd.

Betyg: 4/5

Boken handlar om hur Temujin växer upp och till slut enar alla stammarna under 1200-talet i Mongoliet. Det är en historisk roman om den mytomspunna Khanen som många säger ha varit historiens allra största erövrare och bästa general.

Iggulden försöker varken försköna eller förfula Djingis och hans folk. Man får förklarat varför de var så hänsynslösa, men det sker alltid ur ett underifrånperspektiv vilket gör att man fortsätter att hejja på Mongolernas erövringar trots den enorma förstörelsen och det enorma lidande som de för med sig. Det hjälper också att Djingis i grunden har goda motiv för sina erövringar. Han drivs inte av maktlust eller pengar, utan vill ena sitt folk och se till att de får en framtid säkrad från sina uråldriga fiender. Böckerna är inte helt historiskt korrekta men de avvikelser som Iggulden gjort redovisar han för i bokens efterord. Det är i grunden inte någon faktabok utan en historisk roman.

Boken var lättläst och spännande från början till slut. Det enda jag hade problem med var att boken hela tiden hoppar mellan de olika karaktärernas perspektiv. I grunden får vi följa Djingis men väldigt ofta hoppar det till hans bröder, hans fru, hans mor, hans far och alla hans fiender. Så ofta att jag då och då längtar tillbaka till att bara få följa Djingis.

Betyg: 4/5

Elantris är Brandon Sandersons debutroman och utsågs av Barns and Noble till 2005 års bästa fantasybok. En ensamstående episk fantasy, även om vi inte får ta del av något episkt uppdrag eller världens undergång. Istället får vi en blandning av politiska intriger, en intressant värld och ett nytt intressant magisystem baserat på japansk skriftsystem.

Likt många andra av Sandersons böcker tar den plats i en enda stad, Elantris och dess runtliggande förorter. 10 år efter att staden drabbades av den mystiska sjukdomen. Staden är nu en spöklik ruin och Elantrianerna driver runt inuti staden utan mening eller hopp.

Vi får följa tre karaktärer. Prins Raoden väljs ut av Dor och därmed kastas in i Elantris. Prinsessan Sarene, Raodens blivande hustru som precis anlänt till staden. Hrathen, en präst och missionär som skickats för att konvertera människorna i Arelon. Om Hrathen misslyckas med sitt uppdrag kommer alla människor i landet att utplånas av den mäktiga nationen Fjordell. Medan Raoden försöker överleva inne i Elantris måste Sarene hantera effekterna av prinsens försvinnande samtidigt som hon försöker stoppa Hrathen att konvertera nationen.

Det bästa med den här boken var världsbyggandet. Den sönderfallna staden Elantris var sorgsligt vacker i sin forna glans. Jag kände att jag ville spendera mer tid i den och hjälpa till att restaurera den. Man fick också direkt känslan att det fanns en massa saker i staden och i handlingen som inte var så enkla som de först verkade. Detta gjorde att jag ständigt var nyfiken på vad som egentligen hänt med staden och dess gudalika invånare.

Elantris är dock inte riktigt lika bra som Sandersons nyare böcker, t.ex. Warbreaker, Mistborn eller Way of Kings. Det är Sanderssons första publicerade bok och tycker jag märks. Framförallt på grund av karaktärerna. Alla tre huvudpersonerna är välskrivna och intressanta men ingen av dem hade det där lilla extra som gör att de sticker ut. De fångade mig lika mycket som karaktärerna i hans nyare böcker gjort, t.ex. Lightsong, Kelsier eller Kaladin.

Elantris är lättläst och enkel att följa och jag kan rekommendera den till både vuxna och unga läsare även om den är 638 sidor lång.

Betyg: 4/5

Bok två i Joe Abercrombies Shattered Sea-serie tar vid där Half a Kingslutade. Men i den här boken är det inte father Yarvi som är huvudpersonen utan Thorn och Brand som rycks med i Yarvis planer.

Half the Worldhar ett väldigt välskrivet språk. Rakt på sak och med en rytm som gör att man rycks med och hela tiden vill fortsätta läsa. Boken håller också ett högt tempo från kapitel ett, jag fann mig själv älska huvudkaraktären Thorn från första meningen där hon slåss för att de andra ska respektera henne. Ett tema som håller i sig genom hela boken.

Faktum är att alla karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Abercrombie lyckas verkligen fläta samman karaktärerna och får dem att ständigt utvecklas och förbli intressanta. Särskilt intressant är relationen mellan Thorn och Brand. Två rivaler som tvingas att leva sida vid sida ombord på en trång båt som ska segla över halva världen. Brand är en stark, lugn kille som inte vill hamna i problem, välsignad av Fader Fred. Thorn en klassisk antihjälte, snabb, tuff och välsignad av Moder Krig.


Det är en ganska standard high fantasy-berättelse om kungadömen som krigar mot varandra. Det enda övernaturliga som finns med i boken är berättelser om alverna som levde förr och blev för giriga. Deras magi ödelade på något sätt deras imperium men det har inte särskilt stor påverkan på våra karaktärer annat än att de stundtals använder antika alvartefakter som handelsvara.

En sak som var lite konstig var att det kändes som att boken skulle ta slut efter två tredjedelar. Deras resa med Yarvi var över och det kändes som ett bra och naturligt slut på berättelsen, men då startar Abercrombie upp en helt ny handling som pågår i ytterligare några kapitel. Det känns som att det hade kunnat gjorts en smidigare övergång mellan dessa två delar.

Även om världsbyggandet och handlingen inte är dålig, långt därifrån, så är det utan tvekan de intressanta och alltid växande karaktärerna som gör den här boken läsvärd.

Gillar du klassisk heroic/high fantasy utan krusiduller och bra karaktärer så är detta en serie för dig.

Betyg: 4/5