JL Fantasy

Mindre spoilers

Frank Castle, a.k.a. The Punisher, stal rampljuset i den andra säsongen av Daredevil när han med sin svartvita världssyn, sin orubbliga övertygelse och sin skicklighet med alla typer av skjutvapen överglänste den blinda och naiva advokaten i rött läder. Nu är Frank tillbaka, denna gång med en helt egen serie och även här gör Jon Bernthal en otroligt bra skildring av den stela karaktären.

Serien handlar inte om gängkriminalitet eller superskurkar som försöker ta över världen. I stället handlar The Punisher om hur Frank jagar de som missbrukar sin makt i USA:s institutioner. Detta eftersom det visar sig att skurkarna han mördat, mellan Daredevil säsong 2 och när den här serien tar vid, inte var de som som faktiskt haft ihjäl hans familj. Med tanke på kritiken som USA:s regering fått de sista 20 åren för hur de agerar både internationellt och nationellt är det modigt av Netflix att ha just regeringen, om dock endast några enstaka individer i den, som seriens huvudsakliga skurk. 

Parallellt med detta finns också en bihandling om hur dåligt nationen behandlar de marinsoldater som kommer tillbaka från krig. Om hur de ska finna en plats i en värld som inte har behov av det som de kan erbjuda. Flera av seriens bikaraktärer är före detta marinsoldater som försöker finna sin plats i livet och skådespelarna gör alla ett bra jobb med att skildra dessa känslor. Men även Franks närmaste partner Micro och homelandagenten Dinah Madani, som leder jakten på honom, är också trovärdiga karaktärer. Jag skulle nog säga att det är tack vare alla djupa och välspelade bikaraktärer som den orubbliga huvudkaraktären fungerar.

En annan bikaraktär är marinsoldaten Lewis Walcott, en ung och bitter veteran som inte känner igen nationen han kommit hem till. Hans PTSD går överstyr och snart vet han knappt vem han är eller vilka som vill hans bästa. Denna sidohandling skapade några av de allra mest dynamiska scenerna i hela serien, till exempel då Walcott menar att han och Frank är likadana – att de båda slåss mot den korrupta regering som bara vill dem illa. Frank däremot menar att han är bättre genom att han avrättar sina offer på nära håll, med en kula i huvudet, till skillnad från Walcott som gör det med spikfyllda bomber som skadar oskyldiga.

Den diskussion som uppstår i jämförelsen mellan Punisher och Walcott är precis vad seriens kärna går ut på. De äldre versionerna av Punisher har nästan en vapendyrkande kultur över sig där Punisher avrättar "onda skurkar" på löpande band utan reflektion eller ånger. I Netflixs version har man försökt finna de grå nyanserna i varje del av berättelsen och även om Frank själv aldrig tvekar så gör hans vänner omkring honom det. Det är inte alltid självklart att skurkarna verkligen är skurkar. I en välskriven scen säger homelandagenten Dinahs mamma, i en uppenbar parallell till den amerikanska regeringen, att hennes far tror på Gud men att han samtidigt också kan se att det finns luckor i religionens argument. Dinah måste acceptera att världen och regeringen inte är perfekt.

Alla dessa diskussioner om vad som är rätt och fel är intressanta och obehagliga då man själv inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till dem. Efter halva serien kunde jag dock känna att det blev lite tjatigt när alla bikaraktärerna gång på gång ska nyansera och kritisera Franks svartvita världssyn. Frank ställs inte heller mot någon motståndare som kan mäta sig mot honom vilket gör att handlingen, särskilt mot slutet, känns lite för långsam och händelselös trots att blodet flödar i varje avsnitt. De hade utan större problem kunnat korta ner säsongen till 10 avsnitt utan att tappa det grå djupet. Jag gillar att de nyanserat världen omkring karaktären men samtidigt saknar jag ibland den gamla versionen av the Punisher som inte tar några gisslan och som löser alla problem med en kula i huvudet. 

Sammantaget

För mig är det här Netflix bästa serie hittills efter Jessica Jones (tack vare David Tennants roll som Mr. Purple). Punisher är helhetsmässigt en bättre serie men den saknar scener som lämnade mig hänförd och skurkarna kändes aldrig som ett allvarligt hot mot Frank och hans vänner. Skådespeleriet är det bästa hittills både hos huvudkaraktären och hos bikaraktärerna och i det stora hela gillar jag att de nyanserar karakären och de problem som han ställs inför.  

Betyg: 4 av 5

  

Vill du läsa fler recensioner?

Jessica Jones

Luke Cage

Daredevil säsong 2

  

Om du vill bli uppdaterad om när ett nytt inlägg läggs upp får du gärna gå med i någon av mina maillistor som du hittar under Följ mig-fliken.

Denis Villeneuve har tagit sig an den besvärliga uppgiften att göra en direkt uppföljare till Ridley Scotts original från 1982. Många fans hyllar Blade Runner som en av de bästa sci-fi-filmer som någonsin gjorts och har varit skeptiska till att denna uppföljare ska nå upp till samma nivå.

Jag såg Blade Runner som ung, men den lämnade inte något minnesvärt intryck på mig. En mörk polisfilm i framtiden var allt jag kom ihåg. Jag hade inte tänkt gå och se den nya filmen på bio, men när mer eller mindre hela världen började hylla den blev jag nyfiken. Sagt och gjort, jag såg om originalet och gick därefter och såg Blade Runner 2049 på bio. 

Efter att ha sett om originalet var jag fortfarande skeptisk. Å ena sidan kan jag förstå varför Blade Runner anses vara en klassiker. Världen är komplex på ett sätt som måste ha fascinerat biopubliken på 80-talet och om man vill grotta ner sig i filosofiska diskussioner om vad det är att vara människa har den första filmen ett djup som gör den minnesvärd. Men Blade Runner är i mina ögon en rätt dålig film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Hur skulle en uppföljare till den kunna vara så bra som alla säger? 

Uppföljaren tar vid år 2049, 30 år efter att detektiven/robotjägaren (Bladerunnern) Rick Deckard (Harrison Ford) från den första filmen vägrat att döda roboten Rachel och flytt från Los Angeles. Vi får nu följa K (Ryan Gosling) som också är en Blade Runner, men även en robot. I filmens inledande scen jagar K fatt på en av de sista gamla, "fria", förrymda robotarna från den första filmen. De nya modellerna, som K, har en inbyggd mekanism som gör att de måste följa sin "mästares" alla order. Efter att ha terminerat roboten hittar K något som riskerar att rubba balansen mellan människor och robotar för all framtid. 

Även i uppföljaren är det världsbygget som jag uppskattar allra mest. Vi får inte bara se det framtida Los Angeles smutsiga neonupplysta skyskrapor, utan även ett flertal andra platser som utspelar sig utanför staden. Allt känns trovärdigt och påkostat. Det enda negativa jag har att säga om världen är att den känns alltför mansfixerad med nakna kvinnor uppblåsta på enorma neonskärmar lite varstans och dansande "pleasure-robots" i vart och varannat gatuhörn.

Villeneuve gör ett bra jobb med att få fram det filosofiska djupet från den första filmen. I en inledande scen får vi följa roboten K som tas in på en rutininspektion. Likt hur Bladerunners hittade robotar i den första filmen försöker människorna nu också få K att känna något för att se om det är något fel på honom. De slänger obscena senarion i ansiktet på honom medan han bara sitter där och repeterar kontrollfraser som om allt var normalt. Efteråt säger K:s chef åt honom att döda en människa, varpå K tvekar. Han säger till sin chef att han aldrig dödat något levande förut. När hon frågar varför han tycker att det är annorlunda svarar han att vara levande är att ha en själ och att därmed betyda något. Filmen har flera liknande scener där K utsätts för alla möjliga påhopp för att han är en robot och efter ett tag blir dessa scener väl övertydliga i sitt syfte att locka fram konflikter mellan människor och robotar, som till exempel när en hel trappuppgång av människor spottar och kastar saker på K, som bara lugnt går förbi.

Spoilervarning

K hittar ledtrådar som antyder att en tidigare generation av robotar hade förmågan att reproducera sig själva, och det ska finnas ett levande barn där ute som bevisar detta. Frågan, vad är det att vara människa, blir åter igen aktuell. Barnet visar sig vara Deckards och Rachaels barn och efter ytterligare några ledtrådar börjar K tro att han själv är detta barn. Kanske har han ändå den själ han längtat efter?

I avsnitt sex fanns det gott om intressanta dialoger, en ansenlig mängd action (den här gången också fullproppad av påkostad CGI), men också flera helt ologiska scener.

Dany grälade med Tyrion om det var berättigat att bränna Tarleys. Arya och Sansa grälade, gnällde på och hotade varandra (på grund av Littlefingers listiga planer). Vi fick äntligen se en scen där karaktärerna faktiskt reser - John, Jora, Tormund och de andra grabbarna följer visionen som The Hound fick i säsongens första avsnitt. De tillfångatog ett skelett men blev sedan överfallna i vad som verkade vara ett bakhåll. Gendry teleporterade sig sedan till Eastwatch och där teleporterade de sedan en raven till Dragonstone varpå Dany teleporterade sig till bakhållet (suck). Under tiden står armen av odöda still och väntar på att isen ska frysa (dubbelsuck). Dany räddade dock alla men tappade en drake på kuppen. John lämnades kvar men räddades av Benjin som dök upp från ingenstans med en levande! häst som John sedan rider iväg på. Dany och John hade avslutningsvis ett kärleksfullt ögonblick på skeppet som förde dem mot Kings Landing.

Minnesvärda scener

• Återupplivningen av Viserion var episk. Jag gillade också att de inte visade hur draken såg ut ordentligt utan bara visade dess blå ögon. Snyggt och skrämmande.
• Zombiebjörnen. De hade inte behövt ha med detta i avsnittet, det hade fungerat precis lika bra utan men de valde att göra den i alla fall för fansens skull. Efter avsnittet såg jag en behind the scenes video där de pratade om och visade inspelningen av, bland annat, björnscenen. En väldigt komplicerad scen med massor av CGI som kostar mycket pengar. Det kan vara den snyggaste fightscenen jag någonsin sett där skådespelare slåss mot något som inte finns. Jag är väldigt glad att de gjorde den och det gör mig ännu mer taggad på just hur episk säsong 8 kommer att vara.
• Tormund pratar med The Hound om Brienne. Min favoritdialog hittills på hela säsongen.  "- I want to make babies with her. Think of them, great big monsters. They'd conquer the world. - How did a mad fucker like you live this long?"

Betyg: 4/5

Säsongsavslutningen

Ska bli väldigt spännande att se hur de knyter ihop den här säsongen. Jag tror att det sista avsnittet, som ska vara nästan 1 timme och 20 minuter långt, kommer att ha flera dramatiska höjdpunkter.

De har hintat en massa om att Dany och John ska bli ett par. Jag har svårt att se att de skulle göra det så tidigt utan att faktiskt ge oss det. Jag är därför rätt säker på att John och Dany har sex i det sista avsnittet. De nämnde också barn tre gånger under förra avsnittet, att Dany inte kan få barn, att drakarna är hennes barn och Jorah sade att John ska överlämna svärdet till hans barn. Inte bara kommer de alltså ha sex, Dany blir också gravid i nästa avsnitt med Johns barn. "Only death can pay for life"...

Men sexscenen blir nog inte förrän i slutet av avsnittet, troligtvis efter att de överlevt vad Cersei än har planerat för dem i Kings Landing. Något actionladdat borde hända i The Dragon Pit men jag har svårt att se exakt vad det skulle vara. Min bästa gissning är en zombiemountain-attack som stoppas efter mycket om och men. Jag tror inte att skelettet, som de fört med sig, övertygar Cersei att de måste enas. Kanske säger hon att de ska enas men sedan efteråt skrattar åt dem och låter dem slåss själva mot The Night King i nästa säsong. När hon sedan säger detta till Jamie skulle det kunna vara det som får Jamie att slutligen inse att hans syster är helt galen. Jag tror dock inte att de kommer att döda Cersei i den här säsongen. De behöver lite dramatik som inte är kopplat till The Night King kvar. På sin höjd lämnar Jamie Cersei och reser norrut. 

Sam kommer till Winterfell och träffar den enda personen där som vet om Jons förflutna - Bran. De pratar tillsammans om John. Deras dialog om John lägger ytterligare ett lager av dramatik runt händelserna i Kings Landing och Johns och Danys sexscen.

Som jag sagt genom hela säsongen kommer Littlefinger att dö i det här avsnittet. Allt som hänt har byggt upp för det. Redan i säsongens trailer sade de - "The lone wolf dies but the pack survives". Bran, Sansa och Arya dödar Littlefinger tillsammans. Bran hjälper dem att se igenom hans lögner. Jag hoppas att det är Sansa som sätter kniven i honom men det kan lika gärna bli Arya som gör det.

Eftersom säsongens sista scen inte blev att draken återupplivades måste de toppa den med något ännu värre. Det är bara en sak jag kan komma på, The Night King flyger ovanpå Viserion och förstör en del av muren. End of season 7.

Två händelse förlopp i detta korta men välbalanserade avsnitt. Arya återvänder till Winterfell och Dany tappar sitt tålamod med Tyrions misslyckade planer. Jag blir helt häpen bara jag tänker på det. Två händelseförlopp i ett Game of Thrones avsnitt, inte tjugotvå som det brukar vara. Döda av ännu fler karaktärer tack!

Kanske är det på grund av de få handlingarna som detta varit en så bra säsong och kanske var det därför detta var ett av de bästa avsnitten vi sett än så länge. Det som också gjorde att det här avsnittet stack ut extra var att det hade en bra blandning av känslosamma och meningsfulla dialoger men även två intressanta actionscener.

Vissa scener, särskilt de i Winterfell, hade gärna fått vara några minuter längre, vilket jag tycker att de hade kunnat lägga in då avsnittet endast var 50 minuter. "Spoils of War" hade tyvärr också en del irriterande teleporteringar men jag orkar inte gå på dessa i ännu ett avsnitt.

Minnesvärda scener

• Brann förklarar för Arya och Sansa att Brann inte längre existerar. Detta var nog min favoritscen i hela avsnittet. Men jag är en sucker för subtil magi som ändå har en tydlig förklaring. Kanske hade Brans förändring kunnat läggas upp bättre så att det inte upplevts som så plötslig. Men jag älskar förklaringen att han nu ser allt och därför är det svårt att skilja på vad som är hans "riktiga" minnen och vad som är en del av hans växande förmåga. Jag undrar vad han kommer att använda denna nyvunna kraft till? Att se till att John och Dany blir ett par? Eller kanske något ännu mer storslaget, kanske göra något med The Night King som avslutar kampen mellan is och eld en gång för alla.
• Arya besegrar Brienne enkelt. Hade det där varit en riktig strid hade Brienne förblött från ett dussintals sår långt innan hon fått in en träff på Arya. Synd att det var en träningsfight och inte på riktigt. Tycker att Brienne har blivit mindre intressant nu då hon uppfyllt sitt löfte till Catelyn.
• Jamie dör. Fast ändå inte. Jag har svårt att se att detta ska vara slutet för The Kingslayer. De har inte byggt upp det tillräckligt. I alla tidigare fall har man kunnat se en huvudkaraktärs död komma, om inte innan så åtminstone i efterhand. Deras död har haft ett tydligt syfte. Men här kommer det för plötsligt och jag har svårt att se vad detta ska ha för syfte i handlingen annat än att göra Cersei ännu mer galen. Jag tror att Jamie antingen fiskas upp eller kryper ur sin rustning, kravlar iland och tas tillfånga. Jag kan redan se framför mig hur Dany försöker använda den fångade Jamie som en bricka för att besegra Cersei. Men Cersei offrar sin bror för att vinna den här säsongens strider. Detta blir den sista droppen som får Jamies bägare att svälla över. I nästa säsong dödar han sin syster och uppfyller profetian. 

Först tänkte jag ge avsnittet 5 av 5 i betyg men det var fortfarande inga extra meningsfulla händelser, likt The Red Wedding eller när drakäggen kläcktes. Striden med Drogon var cool men hade ett ganska förutsägbart utfall vilket inte skapade särskilt mycket spänning. Händelserna i Winterfell var bra och hade det största djupet som vi sett i säsongen hittills men trots dessa hände det inte särskilt mycket utan byggde mest upp för avslutningen i The North. 

Nu är det bara tre avsnitt kvar och säsongen måste börja rundas av. Littlefingers plottande kommer att komma till ett slut nu då starkbarnen enats. Han kommer att göra några sista försök att ta makten men stoppas av starktrion. John måste lämna Dragonstone i nästa avsnitt om handlingen norr om muren ska ha tillräckligt med tid för att bli välgjort. Men han kommer inte lämna Dragonstone innan han och Danny haft ytterligare en dialog om han ska "bend the knee" eller inte, vilket han inte kommer att göra. Men hon släpper honom iaf, kanske på grund av att hans Targaryenblod äntligen visar sig då han kommer i nära kontakt med någon av drakarna. 

Betyg: 4/5

Ett bra avsnitt, hög kvalité på alla scener igenom hela avsnittet. Det enda jag saknar är den där speciella scenen som jag kommer minnas som en av seriens bästa. Säsongen följer ännu mina förutsägelser i alla utom ett fall - Arya. Jag hoppades att hon inte skulle springa till sina syskon direkt hon fick veta att de fortfarande levde. Hon och Sansa kommer att få en efterlängtad återförening där de förlåter varandra för allt de gjort. Det kommer troligtvis också innebära att vi inte får se några fler mord från Aryas sida under den här säsongen. 

En sak som jag tyckte att de gjorde snyggt i det här avsnittet var att Dany bestämde att hon inte ska använda Dothrakis eller Unsullied mot Kings Landing, för att inte riskera att folket ska hata henne. Men på grund Theons och Yaras misslyckande kommer hon nu bli tvungen att använda Dothrakis i alla fall och därmed riskera att fler ansluter sig till Cercei. En bra detalj som får hela konflikten att kännas mer verklig.

Minnesvärda scener

Stridsscen till havs -  En riktigt snygg stridsscen till havs med eldarna som lyser upp skeppen. Den var lite rörig, då alla har samma klädsel och det är mörkt, men jag gillar att det är så för det gör att det hela känns mer trovärdigt. Euron känns lite väl skurkaktig och inte lika "verklig" som de flesta karaktärer i GoT varit, men jag kan även förlåta det eftersom han haft så lite tid att bli uppbyggd som karaktär. Theon rymmer, vilket var det smarta att göra (riktigt bra skådespeleri av Alfie Allen). Han hade dött om han stannat. Förvänta er en stridsscen mellan Theon och Euron i slutet av säsongen.

Jorah Mormonds Greyscale - Min favoritscen från avsnittet var hur Sam försöker bota Jorah. Ska bli spännande att se hur hans karaktär utvecklas efter detta. 

Arya och Nymeria - Egentligen en lika onödig scen som den med The Hound och gravarna i förra avsnittet men jag tyckte att den här fungerade bättre. Det fanns ett större känslomässigt djup i den här relationen än vad det gjorde i Cleganes fall. Jag har dock fortfarande svårt att sätta fingret på Arya och hennes karaktär. Är hon spritt språngande galen eller är hon helt normal men jävligt mordisk när det kommer till hennes fiender? Jag hoppas på det första. Även i hennes dialog med Hotpie fick jag intrycket av att hon var lite kall. Personligen skulle jag älska att se Arya bli ond. Känns som en sån twist som bara George R.R. Martin skulle våga göra.

Greyworn och Missandei - Ingen scen var dålig i det här avsnittet men om jag ändå ska välja en så var det sexscenen med Greyworm och Missandei. Den hade kunnat vara kortare.

Betyg: 4/5