JL Fantasy

Redan i bok två störde jag mig på hur serien utvecklades, framförallt med författarens val att lägga till tre nya huvudkaraktärer. Ingen av de tre nya och inte heller huvudkaraktären från den första boken var särskilt intressanta i bok två. I den tredje boken, Queen of Fire, fortsätter handlingen i samma spår. Medan jag lyssnar på boken kommer jag gång på gång på mig själv med att längta efter att någon av huvudkaraktärerna ska dö för att handlingen ska bli mer intressant. Men detta händer aldrig, istället blir handlingen en kavalkad av stridsscener medan de alla, på var sitt håll, avancerar allt längre in i det Valeriska riket. Jag räknade inte antalet sidor men det kändes som att ungefär hälften av boken var strider. Vanligtvis älskar jag stridsscener men det här blev väldigt snabbt för mycket eftersom att de nästan alltid betydelse och blir istället bara en transportsträcka för att karaktärerna ska ta sig till Volar där avslutningen på berättelsen hägrar. När den slutliga striden med The Ally äntligen kommer är den över alldeles snabbt, kortare än nästan alla de tidigare striderna. Förklaringen om den svarta stenen och den onda "kraften" som fanns på den andra sidan av den kändes för mig alldeles för enkelt för att ge ett värdigt slut på berättelsen. 

Sammantaget

Jag har aldrig tagit mig igenom en hel serie där jag så tidigt in i den längtade efter att den skulle ta slut. Ett tråkigt avslut på serien som startade med den fantastiska debutromanen Blood Song. 

Betyg: 1 av 5

Du kanske undrar om du ska orka gå på bio igen bara för att se ytterligare en till av Marvels floppande X-Men filmer? Är Logan - The Wolverine verkligen värd att se på bio?

Som med alla filmer beror det på vad du är ute efter. Vill du se Hugh Jackman göra sin bästa tolkning av Wolverine, en film som fokuserar mer på Logans känslor och mindre på att rädda världen då är den här filmen för dig. Men förväntar du dig en episk hjältefilm med koppling till de tidigare filmerna eller till de andra X-men karaktärerna då kan du vänta tills den släpps på DVD. 

Logan är en fristående film och har som sagt inte någon tydlig koppling till nån av de tidigare filmerna, den bygger inte heller upp för någon kommande handling. Den fokuserar mer eller mindre enbart på relationen mellan Logan och den lilla flickan som snubblar in i hans liv. Deras relation är filmens styrka och alla de andra sakerna som jag störde mig på, som jag inte tänker gå in på av spoilerrisk, kändes på något sätt inte särskilt viktiga när relationen mellan dem var så fin. 

Alla skådespelarna gör bra insatser men särskilt Hugh Jackman som den trötta Logan och Patric Stewart som den gamla Charles Xavier. Den är dock viktigt att påpeka att filmen har en 15 års gräns som i mina ögon känns ganska låg med tanke på just hur mycket våld, blod och hjärnsubstans som flödar redan i filmens allra första scener. Men samtidigt är filmen inte heller helt mörk. Den håller en god nivå i dess skämt. Inte de klassiska Marvel-one-linesen utan en mera vuxen humor med vardagliga lustiga situationer, som passade filmen bra. 

Sammantaget. 

Jag velade länge om jag skulle ge filmen en trea eller en fyra i betyg men tyvärr tycker jag att den har för många logiska luckor för att förtjäna ett högre betyg än en trea. Filmen hade också gärna fått ha någon slags koppling till de äldre eller till kommande filmer. Och den saknade även det där lilla extra episka som jag förväntar mig av en bra superhjältefilm. Men trots dessa invändningar var Logan - The Wolverine en bra avslutning på Hugh Jackmans tolkning av Wolverinekaraktären.

Betyg: 3/5

PS: Det som störde mig allra mest var att det inte var någon video efter eftertexterna.

Anthony Ryan’s debutroman Blood Song var en av mina favoritböcker under 2016 men uppföljaren Tower Lord lyckades inte behålla mitt intresse lika väl.

Blood Song var full av genrens troper men blandade in en del originella inslag, var mycket välskriven, och höll samtidigt ett bra tempo. Huvudkaraktären Vaelin utvecklades genom hela boken och höll den i övrigt ganska intetsägande världen och handlingen spännande. Detta försvinner dock i Tower Lord eftersom Vaelin, mer eller mindre, redan är fullt utvecklad efter första boken. Han är med sin nya kraft i princip helt oövervinnerlig och även helt ofelbar. Istället för att vara en spännande karaktär som tar sig an de problem han ställs inför är han nu mest en intetsägande slav inför den mäktiga Blodsången i hans huvud. Hur intressant är det egentligen att följa en karaktär som aldrig kan begå ett misstag eftersom han alltid hör ett facit i sitt huvud?

Det största problemet jag hade med Tower Lord var dock inte att Vaelin blivit mindre intressant. Det var att boken ändrade sitt berättarsätt. Vaelin är inte längre seriens huvudperson utan delar den platsen med ytterligare tre huvudkaraktärer. Den perfekta prinsessan Lerna, den religiösa lönnmördaren Rewa och Vaelins bror Frentis som nu hålls fången, på magiskt vis, av Vaelins värsta fiende. Dessa tre karaktärers handling är i princip helt oberoende av varandra och alla väldigt långsamma. Visst finns det vissa saker som länkar ihop karaktärerna men under större delen av boken känns deras berättelser helt orelaterade till varandra. Det var inte förrän i bokens sista delar som jag brydde mig särskilt mycket om någon av de nya karaktärerna. 

I Blood Song gillade jag de ingående beskrivningarna som Ryan vävde kring Vaelin men i Tower Lord, med fyra olika perspektivkaraktärer blir handlingen långsam. Det känns som om Ryan försökte använda exakt samma typ av berättelsestruktur som i första boken med alla fyra karaktärerna. De reser omkring och ska på något sätt lära sig att leva med sig själv och den situation de befinner sig själva i och det blir snabbt tjatigt.

Sammantaget

Tower Lord var en stor besvikelse. Den tappar den intressanta huvudkaraktären men behåller den intetsägande världen och handlingen från bok ett. Hela boken känns som en lång transportsträcka till bok tre som jag hoppas ska avsluta den övergripande handlingen på ett tillfredsställande sätt. Även om bok tre är bra hoppas jag att den är kort för nu vill jag bara komma till slutet så fort som möjligt.

Betyg: 2/5

Spoilervarning

Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor beundrare av Harry Potter-böckerna. Jag tycker att de är lättsamma barnböcker, men jag håller inte med om att de är så otroliga som många verkar tycka att de är. Särskilt magin, som inte har någon logik över huvud taget, har stört mig allra mest. När jag nu gick på bio för att se den nya Harry Potter-filmen Fantastiska Vidunder och var man hittar dem gick jag in med inställningen att jag skulle ge den en ärlig chans. Kanske skulle jag gilla den här bättre än de äldre filmerna. Men med facit i hand hade det varit bättre om jag gått in med inställningen: luta dig tillbaka, bli förtrollad och för guds skull – tänk inte någonting. Så fort du gör den minsta lilla kritiska analys av filmen är det över. Hundratals plot holes, overkliga karaktärer och överdriven scenografi är bara toppen av isberget på allt som är fel med den här filmen.

Hur kan det då komma sig att så många människor gillar filmen? I skrivande stund har den 7.8 på IMDB.

Det enkla svaret är att J.K. Rowling och regissören David Yates vet vad de håller på med. De ska ha en stor eloge för hur de trollar bort 2 timmar och 13 minuter och får en hel värld att hylla filmen som mysig och charmig. De viftar med ena handen och får dig att förundras över vackra CGI-varelser, viftande trollstavar eller en charmig men intetsägande dialog. Och med andra handen tömmer de din plånbok. Det här är inte den enda kommande Harry Potter-filmen – det kommer fyra till. Jag börjar direkt tänka på hur Peter Jackson lyckades mjölka ur The Hobbit med tre långfilmer.

Scenografiskt är filmen ganska menlös. New York framställs som en dyster variant av Gotham City, vars enda roll är att gå sönder när trollkarlar och vidunder träder fram. Detta sätts i skarp kontrast till Scamanders väska – huvudkaraktärens egna miniuniversum med hundratals olika djur i alla klimat. Jag kan inte göra annat än att himla med ögonen när bikaraktären Kowalski, med vidöppen mun, stirrar på alla fantastiska varelser och platser som ryms i Scamanders väska. För mig var det allt den här filmen var – en exposé av påhittade djur utan mening. Ibland lockar varelserna till skratt, som när Scamander försöker locka på en dräktig, blinkande, noshörning genom att vifta på sin rumpa eller när en kleptomanisk gnagare plockar på sig en hel juvelbutik i sin pung. Gulliga katt- och hundklipp på Youtube kan också få mig att skratta.

Jag måste också nämna magin. Karaktärerna kan teleportera sig vart som helst, men väljer ändå att springa större delen av filmen. En trollkarl kan besegra dussintals utbildade aurorer genom att vifta lite extra snabbt med trollstaven. En liten flaska med gift från ett av Scamanders djur kan kastas in i ett moln och vips tappar hela New Yorks befolkning minnet. Människor kan födas med "särskilda" krafter, till exempel att kunna läsa andras tankar. Man kan inte låta bli att undra var alla dessa individer var i de fem första filmerna. Om du är en trollkarl och inte använder din magi på länge kommer du att förvandlas till ett blodtörstigt mörkermonster. Författaren i mig blir nästan förnärmad över hur lat J.K. Rowling varit när hon konstruerat sitt magisystem. Det ger hela fantasyvärlden ett dåligt rykte.

Redan i filmens inledning är det smärtsamt tydligt att de förlängt handlingen in i absurdum bara för att kunna göra fler filmer i framtiden. Den riktiga handlingen börjar två tredjedelar in i filmen, efter att Scamander och Kowalski sprungit omkring och försökt fånga in bortsprungna djur i ungefär en och en halv timme. Då mördas en senator och blivande president av en mörk kraft. Detta sätter spänningarna i staden på sin spets och det är nu bara en tidsfråga innan trollkarlsvärlden exponeras för mugglarna. En agent inom det amerikanska trollkarlsministeriet skyller det hela på Scamander och därmed blir även han indragen i den överliggande komplotten – trollkarlar som vill att de ska styra världen i stället för mugglarna. Kanske tänker du nu: är inte det exakt samma handling som i de fem första Harry Potter-böckerna? Jo, det är det. Men i stället för Voldemort har du nu Johnny Depp som Gellert Grindelwald, trollkarlsvärldens motsvarighet till Hitler.

Karaktärerna är tyvärr inte heller mycket att hylla. Den tillbakadragna Scamander är pillemarisk med ett stort hjärta. I hela filmen går han runt och klappar djur för att få dig att gilla honom. Vi får en del mindre hints om att han har ett mörkt förflutet, men vad det innebär får vi troligtvis inte veta förrän i film fyra och fem. Karaktären Scamander är så tillbakadragen och menlös att alla karaktärer omkring honom verkar ha skapats enbart för att kunna dra ur honom dialog. Den enda karaktären som har en gnutta identitet är mugglaren Jacob Kowalski. Men det är även här väldigt uppenbart att han är med i filmen för att fylla en roll – inte för att vara en långvarig, intressant karaktär som följer med genom de kommande filmerna. I övrigt kryllar filmen av skurkar. En tidningsmagnat med fascistiska inslag, en korrupt auror, en häxhatande fanatiker och en mystisk mörk kraft som ödelägger allt i sin väg. Ingen av dem blir dock särskilt läskiga eftersom Scamander aldrig har någon meningsfull interaktion med någon av dem, med undantag för de sista trollstavsviftande 30 minuterna som är filmens upplösning. Skurkarna är för många och får alla för lite utrymme för att lämna något minnesvärt intryck.

Sammantaget

Förutom problemet med brist på handling försöker filmen locka både en ung och en äldre publik. En seriös, mörk film med riktiga insatser samtidigt som den försöker vara lustig för en publik med åldersgräns på 11 år – samma misstag som många storfilmer gjort de senaste åren, till exempel Star Wars episode 1, Pirates of The Carribean och The Hobbit.

Men om du redan har hoppat på Harry Potter-tåget kommer du troligtvis ändå uppskatta den här filmen, trots alla bristerna som jag listat ovan. Den har en del vackra CGI-effekter, ett varmt budskap och får en att skratta emellanåt.

Betyg: 1/5

Svavelvinter:  Denna svenska fantasybok´hade jag stora förhoppningar på. Den hade en intresseväckande framsida som andades episk fantasy och jag hade hört mycket bra om den i sociala medier. Redan 3 kapitel fann jag mig tyvärr tappa intresse för boken. Jag gillade inte kapitelstrukturen, då den hoppade mellan flera olika tider och karaktärer och fick ingen känsla för någon av karaktärerna eller av världen. Även språket kändes otillgängligt vilket gjorde att jag skippade stora delar av texten. När jag kommit till kapitel fyra och fortfarande inte hade någon aning om vad boken handlade om gav jag upp.

King of Thornes: Del två i The Broken Empire trilogin. Den första boken var intressant med en annorlunda huvudkaraktär men jag kände genast i bok två att det bara var mer av bok ett (som jag var rätt less på mot slutet). Jag hade ingen sympati för den elaka huvudkaraktären och ville inte lyssna på en bok där jag hela tiden hoppade på att huvudkaraktären skulle dö.
Half a War: Del tre av Joe Abercrombies Shatterd Sea trilogi. Jag började lyssna på Half a War men fann att jag inte hade energin att sätta mig in i en ny huvudkaraktär. Världen var inte tillräckligt intressant och när huvudkaraktären Thorn från bok två inte längre var kvar orkade jag inte sätta mig in i handlingen.
Attack on Titan: Årets största besvikelse. Säsong ett var det mest hypade under 2015. Så när säsong två av mangan släpptes var mina förhoppningar höga. Tyvärr blir handlingen allt för rörig, med massor av tillbakablickar, något som jag sällan tycker görs bra. Karaktärsutvecklingen stannade av och jag slutade snart bry mig om både handlingen och karaktärerna. 

Tokyo Ghoul: I likhet med Attack on Titan blev den här serien allt för rörig och jag slutade bry mig om karaktärerna.

Kabaneri of the Iron Fortress: Såg halva säsongen av denna postapokalyptiska anime. Den hade en del intressanta inslag men överlag fann jag mig tappa intresse för den kändes förutsägbar.

Twin Star Exorcists: se ovan.

Odinsbarn: Den mest hypade nordiska fanasyboken under 2015. Jag gillade inte boken av den enkla anledningen att uppläsaren var fruktansvärd. Jag plågade mig igenom tre kapitel men fann inte handlingen tillräckligt intresseväckande för att fortsätta uthärda den dåliga uppläsaren. 

Food Wars: Matlagningsanime. Av alla serier och böcker på den här listan så var detta nog den bästa. Temat matlagning kändes inledningsvis annorlunda och intressant. Anledningen att jag ändå slutade se på den var för att den kändes för förutsägbar och repetitiv. Jag gillade inte heller alla sexuella anspelningar.