JL Fantasy

Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid. 

Bokens struktur liknar Patric Rothfuss upplägg i The Kingkiller Chronicle. Vi får först följa en historiker i det Alpiriska riket, Vaelins fiender, som fått uppgiften att skriva om Vaelins liv. För dem är Vaelin "The Hope Killer" och han är på väg till sin egen avrättning, efter att ha tillfångatagits av Alpirierna i kriget. Vaelin börjar berätta om sitt liv för historikern och här hoppar vi tillbaka i tiden till den dag då Vaelin lämnades på den sjätte orderns trappa. 

"He had many names. Although yet to reach his thirtieth year history had seen fit to garner him with titles aplenty: Sword of the Realm to the mad king who sent him to plague us, the Young Hawk to the men who followed him through the trials of war, Darkblade to his Cumbraelin enemies and, as I was to learn much later, Beral Shak Ur to the enigmatic tribes of the Great Northern Forest. But my people knew him by but one name and it was this that sang in my head continually the morning they brought him to the docks: Hope Killer. Soon you will die and I will see it."

Personligen gillar jag berättelsen om Vaelin mer än t.ex. den om Kvothe i den bästsäljande Name of The Wind. Vaelin är sympatisk, lojal och omtänksam men drar sig samtidigt inte för att göra det som krävs för att nå resultat. Han känns, trots sina färdigheter, verklig till skillnad mot den närmast perfekta och irriterande Kvothe. Även bikaraktärerna, hans bröder Dentos, Barkus, Caenis och Nortah men även Kung Janus och hans dotter prinsessan Lyrna är alla olika varandra och drivs av egna motiv som gör dem till några av de allra mest intressanta karaktärer jag läst om.

Världen är som sagt en traditionell mörk fantasyvärld med medeltida inslag och fylld av hemligheter som sakta nystas upp för läsaren. Inget spektakulärt eller unikt men precis som karaktärerna - välskrivet. Allt ifrån religion, ekonomi, politik och krig känns nyanserat och trovärdigt. Magin förklaras delvis mot bokens slut men är överlag väldigt mystisk och kommer förhoppningsvis utforskas mer i seriens två efterföljande böcker. 

Sammantaget är det en blodig actionpackad berättelse med flera twists som gör att du inte vill lägga ifrån dig den. Det enda som gör att den inte får ett 5/5 i betyg är att jag saknar en nemesis, en motståndare till Vaelin som får mig intresserad. Även om huvudkaraktären har gott om fiender, mäktiga sådana också, känner jag ändå aldrig någon känslomässig koppling till dessa. 

Betyg: 4/5

N.K. Jemisin är kanske inte är känd för alla. Hon debuterade 2010 med boken The Hundered Thousand Kingdom och vann med den pris för bästa debutroman. Nu har hon även blivit 2016 års Hugo-vinnare med The Fifth Season, den första delen i en ny trilogi - The Broken Earth Trilogy.

Berättelsen tar plats på en superkontinent som kallas The Stillness, ironiskt med tanke på att jorden är i konstant rörelse. Varje gång jorden genomgår en apokalyptisk händelse, vare sig det är en jordbävning, vulkanutbrott eller någonting skapat av människan, kallas det för en Säsong. Människorna har lärt sig att leva med det. De bygger extra stabila städer som inte ska gå under totalt i nästa katastrof och lyckas på så sätt, ibland, förhindra den värsta skadan. 

I The Stillness finns en grupp människor som kan kontrollera jordens krafter. De kan med den stilla eller förstärka jordbävningar, vulkanutbrott eller höja eller sänka temperaturen omkring dem till den punkt att allt levande dör på ett ögonblick. Dessa supermänniskor kallas Orogenes. De tas tillfånga som barn av imperiet och tränas i en stor skola, The Fulcrum, för deras eget bästa. Där lär de sig sig lyda sina väktares order utan eftertanke och att kontrollera sina krafter för att kunna tjäna imperiet genom att stilla blivande naturkatastrofer runt om hela kontinenten.

Handlingen börjar med att två personer pratar kryptiskt på en kulle, varpå den ena använder sina magiska krafter och river sönder jorden i en enorm jordbävning som drabbar hela kontinenten. Ett slut är bara början på något nytt. Samma dag som katastrofen drabbar The Stillness inser Essun, en medelålders lågstadiefröken, att hennes man har mördat deras son och kidnappat deras dotter. Essun, som nu är mentalt förstörd, beger sig ut i ett förstört land för att göra det enda hon kan tänka på: rädda sin dotter.Till synes alla städer har blivit förstörda i den enorma jordbävningen och världen har blivit en plats där endast de starkaste och mest uppfinningsrika överlever. 

Jesmin har ett fantastiskt språk och lyckas hålla spänningen genom hela boken, trots det komplicerade världsbyggandet. Det mest intressanta med Jesmins språk är att hon skriver sin huvudkaraktär Essun i andra person: "Du gör det här, du går dit, du tänker på det..." Ett briljant sätt att porträttera karaktärens sköra mentala hälsa, som om hon pratar med ett tidigare jag som inte längre finns kvar. Det fick mig att omedelbart älska karaktären. Hon lyckas även skapa en fantastisk avslutning på boken där allt kommer samman samtidigt som hon bygger upp för en storslagen handling i de kommande böckerna.

Betyg: 5/5

Elantris är Brandon Sandersons debutroman och utsågs av Barns and Noble till 2005 års bästa fantasybok. En ensamstående episk fantasy, även om vi inte får ta del av något episkt uppdrag eller världens undergång. Istället får vi en blandning av politiska intriger, en intressant värld och ett nytt intressant magisystem baserat på japansk skriftsystem.

Likt många andra av Sandersons böcker tar den plats i en enda stad, Elantris och dess runtliggande förorter. 10 år efter att staden drabbades av den mystiska sjukdomen. Staden är nu en spöklik ruin och Elantrianerna driver runt inuti staden utan mening eller hopp.

Vi får följa tre karaktärer. Prins Raoden väljs ut av Dor och därmed kastas in i Elantris. Prinsessan Sarene, Raodens blivande hustru som precis anlänt till staden. Hrathen, en präst och missionär som skickats för att konvertera människorna i Arelon. Om Hrathen misslyckas med sitt uppdrag kommer alla människor i landet att utplånas av den mäktiga nationen Fjordell. Medan Raoden försöker överleva inne i Elantris måste Sarene hantera effekterna av prinsens försvinnande samtidigt som hon försöker stoppa Hrathen att konvertera nationen.

Det bästa med den här boken var världsbyggandet. Den sönderfallna staden Elantris var sorgsligt vacker i sin forna glans. Jag kände att jag ville spendera mer tid i den och hjälpa till att restaurera den. Man fick också direkt känslan att det fanns en massa saker i staden och i handlingen som inte var så enkla som de först verkade. Detta gjorde att jag ständigt var nyfiken på vad som egentligen hänt med staden och dess gudalika invånare.

Elantris är dock inte riktigt lika bra som Sandersons nyare böcker, t.ex. Warbreaker, Mistborn eller Way of Kings. Det är Sanderssons första publicerade bok och tycker jag märks. Framförallt på grund av karaktärerna. Alla tre huvudpersonerna är välskrivna och intressanta men ingen av dem hade det där lilla extra som gör att de sticker ut. De fångade mig lika mycket som karaktärerna i hans nyare böcker gjort, t.ex. Lightsong, Kelsier eller Kaladin.

Elantris är lättläst och enkel att följa och jag kan rekommendera den till både vuxna och unga läsare även om den är 638 sidor lång.

Betyg: 4/5

Jag trodde att överraskningarna skulle bli fler i säsong sex, i och med att böckerna inte längre visade vägen. Jag kunde inte ha haft mer fel. Det var den mest förutsägbara av alla säsonger hittills. Det verkar som att producenterna tog sig mer friheter i den här säsongen än vad de gjort i de tidigare. Som att de tidigare försökt vara trogna böckerna, men nu kunde de helt och hållet köra sin egen linje, mindre "boklik" och mer som en vanlig hollywoodserie. Den gick snabbare fram, var mindre komplex och hade mer fokus på underhållande scener snarare än karaktärsutveckling. Personligen gillar jag denna variant sämre. Det fanns så många scener som jag tänkte att de hade kunnat göra bättre. Särskilt Arya och Sandsnakes-delarna. Jag tror också att säsongen gick fort fram för att slutet på serien är nära nu. De kan inte fortsätta lägga i twister i storyn och hålla onödiga skådespelare vid liv. De måste gå den väg som tar dem smidigast mot slutstriden för att det inte ska kosta för mycket pengar.

Å andra sidan hade den här säsongen det mest episka slutet. Både avsnitt nio och tio var mer eller mindre non stop action och känslosamma scener. Delar av The Battle of the Bastards var nog något av det snyggaste jag har sett på tv. Även slaget vid Meereen och Cerseis hämnd var väldigt välregisserat. Det var också i sista avsnittet som det äntligen kom lite överraskningar. Jag tänker främst på Margaerys och Freys död.

Säsong sex var den topp som serien byggt fram till genom de senaste fem säsongerna: Dani är på väg tillbaka, The North är enat igen, Arya är en lönnmördare nu, mysteriet kring Hodors förflutna är avklarat, Three Eyed Raven har lämnat över tyglarna till Bran, Johns föräldrar är avslöjade, Sansa är inte vek längre, Cerceis profetia är uppfylld och Tyrion har äntligen fått sin bekräftelse. Nu är det bara de sista förberedelserna kvar - enandet av hela Westeros, innan slutstriden kan ta vid.

Jag hade gärna gett säsongen 4/5 i betyg, men det var för mycket som jag tyckte att de hade kunnat göra bättre för att få ett så högt betyg.

Betyg: 3/5

Kings Landing - Så många bra saker som hände i Kings Landing att jag inte kan ta upp allt men här är mina favoriter.

Redan i början av avsnittet fick jag gåshud. En smakfull inledning där Cercei tittar ner på Septen medan alla gör sig redo för Loras och hennes rättegång. Ingen sade någonting under en lång tid utan, musiken fick sätta stämningen. Väldigt vackert och smart gjort. Det byggde upp nervositeten, även för oss som anade vad som skulle hända.

Jag trodde inte att Cercei skulle utplåna alla sina fiender på en och samma gång. Margaery är död! Även om hon alltid varit en bikaraktär till Cercei, trodde jag inte att de skulle döda av henne. Äntligen lite överraskning i denna säsong. När The High Sparrow överväldes av Wildfire tänkte jag bara en sak - äntligen, har längtat efter det i två säsonger, kanske ännu mer än vad jag längtade efter Joffreys död.

En detalj som många kanske inte tänkte på var den korta scenen när Wildfire släpptes lös nere i källaren och vi fick se hur den gröna elden spreds ut över tunnorna, det är exakt samma scen som Bran fick i sin första vision. Bran kan alltså inte bara resa tillbaka i tiden, han kan även se framtiden.

Scenen då Qyburn beordrar barnen att döda Pycelle var också väldigt bra gjort. Massa små barn som styckmördar en gammal man. Kan inte komma på att jag sett någon råare scen än den, någonsin.

Tommen tar livet på sig genom att hoppa från ett fönster. Väldigt symboliskt och likt hur Jamie nästan dödade Bran. Cercei verkade inte ens särskilt ledsen när hon såg hans kropp, som om att hon förväntat sig att detta ska hända under en lång tid.

Det hela avslutas med att Cercei krönts till drottning med Qyburn och Zombimountain stående bredvid sig. Alla i publiken ser ut som dystra slavar. Jag kommer direkt att tänka på Lord Ruler i Mistbornserien när jag ser henne. Hon kan vara den bästa skurken som någonsin gjorts. Någon som har något förslag på en bättre skurk än Cercei Lannister i någon serie/bok? Hennes uppbyggnad till att bli just det här har varit så lång men ändå så naturlig. Nu då alla hennes barn är döda kommer hon inte bry sig om någonting annat än sin egen makt, det är det enda hon har kvar.

Meereen - Daenerys utser Tyrion till sin Hand of the Queen. Det känns som att jag väntat i sex säsonger på att Tyrion ska få sitt erkännande och äntligen kom det. För mig var detta avsnittets mest känslosamma scen.

Varys visar sina teleporterskills igen. Först i Dorn och raggar en allians med Sandsnakes och The Queen of Thorns, sedan bara någon minut senare tillbaka hos Daenerys och åker med i hennes massiva invasionshär. Jag tror att producenterna är väldigt medveten om alla dessa tidsluckor men de bryr sig inte. Det hade varit väldigt enkelt för dem att helt enkelt inte ha med Varys på båten men för dem är det viktigare att skapa coola scener snarare än att skapa trovärdiga scener. Jag hade nog hellre föredragit trovärdiga.

Old Town - Jämförelsevis med FlashVarys så tog det Sam en hel säsong för att åka över Westeros. Den snyggaste detaljen med Old Town tyckte jag var alla fastkedjade böcker.

The Twins - Avsnittets bästa citat: "I cant go killing my son-by-law, it wouldn't be right. Give the family a bad name". Efter att Jamie och Walder Fray firat deras vinst sitter Walder själv kvar på festen och äter paj. Plötsligt dyker Arya upp, drar av sig ett ansikte och dräper Walder med en kniv till halsen. Jag förstod att Arya skull börja bocka av personer på sin lista men jag trodde inte att det skulle ske så här fort eller så här brutalt. Hon matar honom hans söner först... Vad är det meningen att jag ska känna här? Ska jag jubla eller ska jag börja hata Arya nu? Jag lutar mer åt det senare. Jag tycker inte om den här versionen av Arya som verkar vara hur rå som helst. Hon verkar delvis ha tagit över Lady Stonehearts roll i sitt överdrivna hat mot Freys och Lannisters. Och sedan när lärde hon sig att byta ansikten? Snodde hon några masker från Meereen och har lärt sig att använda dem på egen hand? Är det något jag missat eller är det här ett enormt hål i handlingen?

Winterfell - John blir krönt King of The North, trots att det egentligen var Sansa som fixade segern. Mycket tack vare ännu ett badasstal av Lady Mormond. Hon börjar bli min nya favoritkaraktär i serien. Överlag gillar jag den här utvecklingen. Vi rör oss framåt men det finns fortfarande konflikter inom gruppen. Jag lovar att Littlefinger kommer att sitta på det slutgiltiga beslutet om vem som kommer gifta sig med Dani på något sätt. Han har fortfarande en stor plan som han inte har förklarat, större än han och Sansa på tronen.

Sammantaget

Fantastiskt avsnitt på alla sätt och vis. Det innehöll massa död och till och med en del överraskningar. R.i.p Margaery Tyrell, Mance Tyrell, Tommen, The High Sparrow och Freys. Enligt skaparna själv är det bara 13-15 avsnitt kvar av serien, fördelat över två säsonger. Ändå är det mycket kvar som måste redas ut.

- Vem ska gifta sig med Dani? Blir det det mest uppenbara, John, eller kommer de överraska oss?

- Vilka ska bli Danis "värdiga motståndare" i väntan på the White Walkers? Lannisters känns inte riktigt tillräckligt för att vara ett stort problem för Dani. Jag hoppas att Euron tar fram sitt magiska drakhorn och slår ihop sig med Cercei så att Dani får en del problem. Kanske kommer någon av drakarna att dö.

- Vad kommer Littlefinger göra? Han karaktär är för slug för att bara luta sig tillbaka och inte göra något. Förvänta er fler backstabs.

- Kommer White walkers äntligen att attackera och på vilket sätt?

- Vad kommer Jamie att göra? Det är ironiskt att Cercei nu har gjort det som Jamie förhindrade The Mad King från att göra. Sedan dog Jamies son på samma sätt som Jamie puttade Bran från ett fönster i säsong ett. Jag tror inte att han kommer att acceptera det Cercei har gjort även om alla deras gamla fiender nu är besegrade. Kanske kommer hans karaktär svänga igen och bli mer god. Han är som en moralisk jojo.