JL Fantasy

Recension - Warbreaker0

21 april 2016

Det mäktiga Hallandren är på väg att starta krig mot grannationen Indria. För att stoppa detta gifter kungen av Indria bort sin yngsta dotter Siri med Hallandrens gudakung - den mäktigaste av Hallandrens Återvända, människor som dött och sedan återvänt för att bli levande gudar åt Hallandrens folk. Siri tvingas leva i gudarnas palats fast bland deras betjänter och präster som, trots hennes giftemål, fortsätter att planera attacken på Siris hemnation. Kan Siri påverka gudakungen på något sätt för att förhindra kriget?

Siris äldre syster Vivienne är chockad över att hennes far skickade Siri istället för henne för att gifta sig. Hon beslutar sig för att rädda sin lillasyster från gudakungen och tar hjälp av en grupp opålitliga legosoldater. Hur ska Vivienne gå tillväga för att rädda sin syster från en gud?

Lightsong the Bold, en av Hallandrens gudar, tror inte själv på sin egen religion. Han är fast besluten att han inte är en gud och han försöker bevisa detta genom att sova och supa så mycket som möjligt. Tyvärr, för honom, kan Lightsongs gudakropp inte bli sjuk, åldras eller bli full och ingen av hans präster, betjänter eller tillbedjare lyssnar på honom när han förklarar för dem att han inte är en gud. Kommer Lightsong att ta ställning när kriget kommer?


Warbreaker är en ensamstående fantasyroman skriven 2009 av Brandon Sanderson. Det är ovanligt att läsa en ensamstående fantasybok med så mycket innehåll i en enda bok. Handlingen är spännande från start och precis när man tror att man vet vad som kommer att hända härnäst överraskar den med smarta vändningar - fler vändningar än jag läst i någon annan fantasybok.

Båda systrarna har tagit sig vatten över huvudet och är inledningsvis vilsna i det främmande landet. Nationerna har helt olika värderingar och Siri och Vivienne tror inte att gudarna som styr Hallandren verkligen är gudar. Men det är svårt för dem att fortsätta tro det när de både ser ut som gudar och brukar magiska krafter.

Sanderson har skapat ytterligare ett originellt magisystem, precis som i hans andra serier Mistborn och The Way of Kings, där dess utövare genom "andetag" och "färg" kan befalla objekt att göra som de vill. De riktigt kraftiga magikerna, som kallas awakeners, får färg att böjas runt dem och slukar färg från sin omgivning när de brukar sina andetag. Det låter kanske rörigt, men Sanderson har en förmåga att väva ihop och förklara magi som ingen annan fantasyförfattare kan.

Jag hade gärna sett lite fler strider mellan awakeners och gudar, faktum är att det endast är en magisk strid i hela boken. Men det uppvägs av bokens mest intressanta karaktär, Nightblood, ett talande svärd vars enda syfte är att förgöra ondska.

Gillar du en episk fantasyvärld där gudar vandrar på jorden och en handling som överraskar, då är det här en bok för dig.


Betyg: 5/5

Recension - Half The World0

20 mars 2016

Sometimes a girl is touched by mother war
Thorn is such a girl. Desperate to avenge her dead father, she lives to fight. But she has been named a murderer by the very man who trained her to kill
Sometimes a woman becomes a warrior
Fate traps her in the schemes - and on the ship - of the deep-cunning minister Father Yarvi. Crossing half the world to find allies against the ruthless High King, she learns harsh lessons of blood and deceit.
Sometimes a warrior becomes a weapon
Beside her on her gruelling journey is Brand, a young warrior who hates to kill. A failure in his own eyes and hers, he has one chance at redemption.
And weapons are made for one purpose
Will Thorn forever be a tool in the hands of the powerful of can she carve her own path? Is there a place beyond legend for a woman with a blade?



Bok två i Joe Abercrombies Shattered Sea-serie tar vid där Half a Kingslutade. Men i den här boken är det inte father Yarvi som är huvudpersonen utan Thorn och Brand som rycks med i Yarvis planer.

Half the Worldhar ett väldigt välskrivet språk. Rakt på sak och med en rytm som gör att man rycks med och hela tiden vill fortsätta läsa. Boken håller också ett högt tempo från kapitel ett, jag fann mig själv älska huvudkaraktären Thorn från första meningen där hon slåss för att de andra ska respektera henne. Ett tema som håller i sig genom hela boken.

Faktum är att alla karaktärerna är intressanta och trovärdiga. Abercrombie lyckas verkligen fläta samman karaktärerna och får dem att ständigt utvecklas och förbli intressanta. Särskilt intressant är relationen mellan Thorn och Brand. Två rivaler som tvingas att leva sida vid sida ombord på en trång båt som ska segla över halva världen. Brand är en stark, lugn kille som inte vill hamna i problem, välsignad av Fader Fred. Thorn en klassisk antihjälte, snabb, tuff och välsignad av Moder Krig.

Joe Abercrombie

Det är en ganska standard high fantasy-berättelse om kungadömen som krigar mot varandra. Det enda övernaturliga som finns med i boken är berättelser om alverna som levde förr och blev för giriga. Deras magi ödelade på något sätt deras imperium men det har inte särskilt stor påverkan på våra karaktärer annat än att de stundtals använder antika alvartefakter som handelsvara.

En sak som var lite konstig var att det kändes som att boken skulle ta slut efter två tredjedelar. Deras resa med Yarvi var över och det kändes som ett bra och naturligt slut på berättelsen, men då startar Abercrombie upp en helt ny handling som pågår i ytterligare några kapitel. Det känns som att det hade kunnat gjorts en smidigare övergång mellan dessa två delar.

Även om världsbyggandet och handlingen inte är dålig, långt därifrån, så är det utan tvekan de intressanta och alltid växande karaktärerna som gör den här boken läsvärd.

Gillar du klassisk heroic/high fantasy utan krusiduller och bra karaktärer så är detta en serie för dig.

Betyg: 4/5



Recension - Prince of Thorns0

06 mars 2016

Before the thorns taught me their sharp lessons and bled weakness from me I had but one brother, and I loved him well. But those days are gone and what is left of them lies in my mother's tomb. Now I have many brothers, quick with knife and sword, and as evil as you please. We ride this broken empire and loot its corpse. They say these are violent times, the end of days when the dead roam and monsters haunt the night. All that's true enough, but there's something worse out there, in the dark. Much worse.



Mark Lawrences debutroman Prince of Thorns, den första boken av tre i The Broken Empire-serien, kretsar kring tonårsprinsen Jorg Ancrath som inte skyr några medel för att få det han vill. Han slaktar bybor som står i hans väg, offrar sina närmaste vänner, använder nekromanti och manipulerar alla i sin omgivning för att nå sina mål. Hemsökt av sitt hämndbegär flyr Jorg tryggheten i sin faders slott och ger sig ut på en blodig resa tillsammans med ett band av råa banditer för att skapa sin egen rättvisa, oavsett vem eller vad som står i hans väg.


Mark Lawrence

Handlingen utspelar sig på vår jord, i ett Europa, tusentals år efter att mänskligheten förgjort sig själv och återgått till ett medeltida samhälle. Hundratals nya nationer har skapats och ligger nu i konstant krig med varandra. Karaktärerna refererar då och då till uråldriga tänkare som Plato och Sun Tzu. I en uråldrig ruin grälar till och med Jorg med en AI som han tror är ett spöke.

Den magi som finns med i boken förklaras i en kort mening: att när mänskligheten förgjorde sig själv dog det för många människor samtidigt och därmed öppnades portarna mellan vår värld och underjorden. Jag vet att många gillar mjuka magisystem där allt ska verka mystiskt och gudomligt, men för min del blir det tyvärr inte tillräckligt trovärdigt.

Det som jag fann mest intressant med Prince of Thorns var att boken var skriven i ett jag-perspektiv. Detta i sig är kanske inte särskilt speciellt, men eftersom Jorg är så ond blir upplevelsen av boken annorlunda. Inledningsvis njöt jag av den unika ton som Jorgs röst ger historien: mordisk, cynisk och skrämmande kall. Men längre in i berättelsen, när hans allt mörkare tankar och handlingar inte nyanseras tillräckligt eller vägs upp av anledningar att tycka om honom, blir han svårare att sympatisera med och boken tappar en del av sin charm. Sorgen som Jorg känner över sin döda mor och broder, samt att han är väldigt duktig på att tänka sig ur till synes hopplösa situationer, var i början tillräckligt för att jag skulle heja på honom. Mot slutet började jag hoppas att han i varje ny strid skulle dödad av någon.

Det tar dessutom ganska lång tid innan handlingen tar fart på allvar. Det är inte förrän Jorg träffar sin fader runt kapitel 20 som det börjar hända saker, men vid det laget har jag redan börjat tröttna på Jorg. Och jag-perspektivet, som i början var bokens starkaste sida, blev det som jag mot slutet tyckte var jobbigast. Språket är i övrigt väldigt vackert, men stundtals lite väl blommigt för min smak. Jag fick flera gånger känslan av att Mark medvetet försöker skriva vackert, lägga till poetiska meningar och symbolik där jag bara vill att handlingen ska fortsätta framåt.

Gillar du onda huvudkaraktärer och böcker skrivna i jag-form är Prince of Thorns en väldigt bra bok.

Betyg: 2/5


Recension - Ondvinter0

05 februari 2016



Ondvintern kommer med en kyla som tränger in i människors hjärtan och sinnen. Ingen kan veta vem som drabbats, vem som går att lita på, vem som ännu inte är i Vinterkungens våld...

Tvillingarna Sunia och Wulf har en speciell kontakt, de har alltid kunnat känna det den andra känner. Men det är mycket de inte vet, om sin far och hans förräderi, om sin härkomst och sitt mörka arv.


Ondvinter är den första delen av fyra i fantasyserien Berättelsen om Blodet av författaren Anders Björkelid. Boken gavs ut 2009 via Natur och Kultur. 

Ondvinter är en berättelse om två barns farliga resa genom skog och snö i jakt på svar. Tvillingarna Sunia och Wulf fångar av en händelse en mystisk varelse i skogen utanför sin fars stuga. Den ger dem en mörk profetia som alltför snart visar sig vara sann. Snart blir de indragna i en uråldrig konflikt och tvillingarna har ingen aning om vad som händer eller varför det händer just dem.

Någonting annorlunda är att boken inledningsvis är skriven i vi-form. Vi får ta del av båda tvillingarnas tankar på samma gång. Detta tyckte jag först var jobbigt, men ganska snart accepterade jag det och tyckte att det var nytänkande. Det fördjupar känslan av att det är något speciellt med tvillingarna och det skapar en oro hos läsaren när vi-formen senare tas bort, längre in i boken.

Jag skulle rekommendera Ondvinter för barn mellan 7-13 år. För den målgruppen är boken välskriven och har en spännande ton som håller i sig från början till slut.

Betyg: 3/5


Recension - Star Wars Episode 7 The Force Awakens0

22 december 2015


2012 köpte Disney Star Wars franchiseet från George Lucas. Många fruktade att Disney skulle förstöra Star Wars genom att göra allt för barnvänliga filmer och därmed ignorera de äldre fansen. Jag har sett episod 7, The Force Awakens, två gånger den senaste veckan, både i 2D och 3D. Håller filmen upp till de enorma förväntningarna som jagskrivit om tidigare?


Luke Skywalker has vanished. In his absence, the sinister FIRST ORDER has risen from the ashes of the Empire and will not rest untill Skywalker, the last Jedi, has been destroyed.
With the support of the REPUBLIC, General Leia Organa leads a brave RESISTANCE. She is desperate to find her brother Luke and gain his help in restoring peace and justice to the galaxy.
Leia has sent her most daring pilot on a secret mission to Jakku, where and old ally has discovered a clue to Luke's whereabouts...


När Rey åker förbi den förstörda Star Destroyern ute i Jakkus öken, när Poe besegrar nio TIE-fighters med sin X-wing och när Kylo Ren duellerar Rey på Starkiller base ryser jag. Detta ovanpå alla nya alienkostymer vars smutsiga detaljer gör att allt känns levande. The Force Awakens är den vackraste Star Wars filmen hitintills. 3D effekterna i biografen var dock inte särskilt nödvändiga. Se den i 2D.

Det bästa med filmen är de nya skådespelarna. Adam Driver som Kylo Ren, Daisy Ridley som Rey, John Boyega som Finn och Oscar Isaac som Poe Dameron. Alla spelar sina karaktärer fantastiskt väl.

Särskilt intressanta tycker jag att Rey och Kylo Ren är. Filmens antagonist, Kylo Ren, är Han Solo's och Leia Organa's son som tränats till Jedi av Luke men sedan vänt sig till den mörka sidan. Han är väldigt lik Anakin i början av episod 3, otålig, kluven och full av ilska. Hans vredesutbrott genom filmen är några av mina favoritscener. Det känns väldigt modernt och roligt att Disney valt att ha en ung självständig hjältinna som filmens huvudkaraktär. Rey är en föräldralös skrotletare som gradvis inser att hon är stark i kraften. Ray är stenhård och jag ser fram emot att se henne växa in i rollen som Jedi riddare i kommande filmer.

Han Solo och Chewbacca bär fram filmen med deras humoristiska konversationer. Även Finn och robotarna är väldigt roliga. När BB-8 gör tummen upp med en lite blåslampa skrattade hela biosalongen. Faktum är att den här filmen är den roligaste av alla Starwarsfilmer och den gör det utan att falla in i Jar Jar Binks fällan. Han Solo får mycket kameratid i den här filmen, anledningen till detta är att han dödas i slutet av sin son Kylo Ren. Filmens känslomässiga klimax, en framtida klassiker men inte riktigt i "No, I am your father"-klassen.

Roligt var också att Max Von Sydows karaktär, som vi inte ens får veta namnet på, dör efter ungefär en minut in i filmen. En del rykten antydde att han skulle spela en väldigt stor roll i filmen, kanske till och med ärkeskurken, men så var uppenbarligen inte fallet. Vem var han egentligen? Troligtvis kommer vi få veta mer om honom i nästa film då jag förutspår att Rey's och Luke's förflutna kommer att få stort utrymme.


Episode 7 är dock inte perfekt. Det största problemet med filmen är att den är alldeles för lik episod 4, A New Hope. Faktum är att handlingen nästan är identisk. En droid rymmer med en karta, karaktärerna presenteras och byggs upp, de förstör en ny Death star, som i den här filmen kallas Starkiller base. Den går inte in så mycket på vad som hänt i galaxen sedan Luke besegrade Darth Vader. Vi får troligtvis få se mer av detta i nästa film.

En annan sak som jag störde mig på var att Galaxen kändes liten i den här filmen. De hoppar mellan planeter som om det inte vore någonting och alla tycks känna eller vara släkt med någon från de gamla filmerna. Det är lustigt hur en hel galax kan kännas ungefär lika stor som Vännäsby.


Sammantaget är The Force Awakens en succe. Inte av den magnitud som jag hoppats på men det känns inte konstigt då mina förväntningar var skyhöga. Filmen är fylld av actionscener, ibland kanske lite väl mycket action. Det hade varit skönt med några mer avslappnande och reflekterande scener så att man hade kunnat få njuta av skådespeleriet och de fantastiska världarna ännu lite mer.

Betyg: 4/5