JL Fantasy

I dag kom alla känslorna på en och samma gång. Sorg, glädje, spänning, stolthet, frustration och oro. 76499 ord, 370 sidor: en bok är utskriven och postad till förlag. Även om den inte blir antagen är jag väldigt nöjd med det jag åstadkommit.

Tack Steven Ekholm för att du gav mig idén att skriva fantasy. Tack Jenny Eklund för att du fick mig att ta tummen ur och faktiskt börja skriva. Tack Andreas för att du varit mitt bollplank i flera år. Tack Samuel och Emil för att ni orkade läsa igenom hela manuset som alfaläsare. Tack Sofia Kurkinen för att du hjälpte mig att komma i kontakt med förlaget. Särskilt stort tack till Hanna för att du påminner mig om att vara nöjd med det jag har gjort och för att du stått ut med alla tidiga morgnar och alla mina hjärnspöken.

Nu blir det en paus från skrivandet i några veckor. Men jag längtar redan efter att få börja skriva på en helt ny berättelse.

Efter att alfaläsarna gett mig feedback började jag jobba vidare med mitt manus. Inte bara redigering utan även att faktiskt skriva fyra helt nya kapitel. Jag hade presenterat en andra synvinkelkaraktär mitt i boken och alla alfaläsarna tyckte att det vore bättre om hen var det redan från början. En av flera bra poänger som alfaläsarna kom med, tack.

Det är konstigt hur det fortfarande kan komma nya uppenbara saker, efter två års skrivande, som man själv inte tänkt på men som alla alfaläsare ser omedelbart. Man blir verkligen hemmablind när man sitter själv med sina texter varje dag.

Om två veckor är det dags för mig att skicka in mitt manus till förlag. Nervositeten har sakta men säkert smugit sig på mig trots att jag sagt för mig själv att jag inte ska ha några förhoppningar om att manuset ska plockas upp av ett förlag. Hoppet är svårt att lämna bakom sig.

Detta har gjort att de senaste veckorna varit en kamp mot klockan. En kamp att hinna bli färdig i tid. Jag vet att det aldrig riktigt blir "färdigt" men jag vill åtminstone få det så färdigt som jag själv vill att det ska bli. Det känns som att manuset förtjänar det.


Två veckor kvar.

I många fall är skurkarna mer intressanta än hjältarna. Därför har jag sammanställt en lista på mina fem favoritskurkar.

Varning för spoliers!



Få skurkar kan toppa denna i ren ondska. I Warhammers bokserie Time of Legends får vi följa Nagash - den första nekromantikern, kanske den mest kraftfulla magikern i hela deras universum, skaparen av de odöda och av de första 11 vampyrerna. Han börjar som en besviken prins som tvingas bli präst i rikets dödskult, där de försöker förlänga ens liv med magiska medel. Men snart nöjer han sig inte med det, utan vill ta över riket och senare hela världen med alla möjliga medel, däribland en armé av odöda före detta landsmän.

Vill du läsa en serie där du redan från början vet att huvudkaraktären sakta men säkert kommer bli mer och mer ond och försöka utrota allt levande på planeten? Läs Nagash.



Mangaserien Naruto har flera intressanta skurkar, så det är svårt att välja ut en som är den allra bästa. Men Nagato, aka Pain, var nog min favorit. Som ung blev hans by gång på gång attackerad av de starkare nationerna, och han insåg att det enda sättet att se till att hans vänner skulle få leva i fred var genom att påtvinga fred på andra, med våld om nödvändigt.

Jag gillar särskilt två saker med honom. Det första är monologerna där han förklarar att det enda sättet för människor att förstå hur viktigt fred är, är att orsaka dem smärta. Det andra är hur obskyra hans magiska krafter är genom serien - det är inte förrän i slutet som man verkligen förstår vidden av hur stark han är och hur han kan besegras. Som läsare får man konstant försöka gissa vad hans krafter egentligen är.





Pojkkungen i George R.R Martins Sagan om Is och Eld fick en hel värld att hata honom. Joffrey är Jamie och Cersei Lannisters äldsta son som fått allt han pekat på, något som inte är en bra kvalitet när man sedan blir kung. Att han dessutom gillar att plåga barn, djur och kvinnor gör honom inte direkt mer omtyckt.

Han platsar in på den här listan för att han, trots sin ondska, känns så mänsklig. En skyddad uppväxt och en smått maktgalen mamma är allt som behövs för att göra honom trovärdig och fruktansvärt läskig.



I ung ålder hörde Griffith en profetia som sade att han var menad för stora saker. Efter detta strävade han konstant efter att klättra uppåt i samhällets skikt.

När han presenteras i serien är han ledaren för en legosoldatgrupp kallad "Band of The Hawk". Griffith själv kallas för Höken eftersom han har en skarp genomskärande blick som tycks se in i djupet av ditt hjärta och för att han bär en näbbformad hjälm i strid. Han blir huvudkaraktären Guts bästa vän och tillsammans tycks de vara ostoppbara.

STORA SPOILERS: Vill du någon gång se den bästa animeserien som gjorts? Fortsätt då inte läsa mer.

När Griffiths profetia slår in och han blir den femte ärkedemonen Femto, faller alla pusselbitar som serien smakfullt lagt ut på plats. Jag kände mig lurad samtidigt som jag äntligen förstår allting som hänt fram till den stunden. Jag har aldrig blivit så känslomässigt berörd av en serie som jag blev av denna. Jag har sett om den gång på gång för att förstå och njuta av den hemska resan. Allt tack vare Griffiths slutgiltiga svek och fall.








Han är Gollum. Vad mer behöver jag säga?

Gollum är sorglig, rolig, läskig, galen och fullständigt oförutsägbar, allt på samma gång. Han är anledningen till att den andra och tredje Sagan om ringen-filmerna är så sevärda som de är. Medan de goda karaktärerna blir tråkigare och tråkigare blir Gollum bara mer och mer intressant, ända fram till slutet.

Jag har nog aldrig läst eller sett en annan serie med en så komplex och ändå så trovärdig skurk. För det är ändå vad han är igenom alla tre böckerna. Trots tillfälliga, paranoida, stunder av godhet så är Gollum den bästa skurken. Detta trots att han inte har några särskilt mäktiga krafter eller arméer till sitt förfogande.




Vilken är din favoritskurk?