JL Fantasy

I en inte alltför avlägsen framtid slåss människan mot klockan. Stora sandstormar drar fram och ödelägger de få odlingsjordar som finns kvar. Jordens resurser är förbrukade och mänskligheten håller sakta men säkert på att gå under. I spillrorna av det forntida Jorden försöker Cooper (Matthew McConaughey) ta hand om sina två barn när de en dag snubblar över en mystisk signal som leder dem till vad som finns kvar av NASA. De har en idé om hur mänskligheten kan räddas och Cooper får en nyckelroll i deras plan.

Det bra:

Jag gillar den förstörda jorden som i början av filmen tas fram med enkla medel. Karaktärerna känns genast sympatiska och kompetenta. Allt går att reparera enligt Cooper och när han får en chans att rädda mänskligheten tvekar han inte länge.

McConaughey är väldigt trovärdig i rollen som Cooper. Det är förvånande hur snabbt hans karriär förändrats under de senaste åren. Mer eller mindre allt han rör vid nu för tiden tycks bli en succé. Även de andra skådespelarna gör en bra insats och bidrar till att göra den här filmen väldigt trovärdig. För det är just det som gör Interstellar till en så bra film: trovärdigheten. Från det hårda jordelivet, till resan ut i rymden, till de nya planeternas enkla men tankeväckande geografi. Snyggt och genomtänkt.

Ett underliggande tema i filmen är att tiden inte är fast. Ute i rymden kan sekunder vara flera år på jorden, vilket skapar en intressant konflikt när vi samtidigt som Cooper utforskar nya planeter också får följa hans barn som är kvar på jorden. Hur skulle du reagera om du visste att alla dina vänner åldrades 100 gånger fortare än du? 

Det dåliga (Spoiler):

I slutet av filmen tycker jag dock att den tappar i trovärdighet. När allting verkar kört hoppar Cooper in i ett svart hål och löser där allas problem i ett nafs genom att på ett filosofiskt och spirituellt sätt resa tillbaka i tiden, fast ändå inte, och kontakta sin dotter på jorden som i sin tur kan rädda mänskligheten med en ny formel som Cooper upptäckt under sin resa.

Betyg: 3/5

Battlestar Galactica utspelar sig i ett universum där ett ensamt militärt rymdskepp, Battlestar Galactica, skyddar det som finns kvar av mänskligheten - en rymdskeppsflotta bestående av 40 000 människor. Rymdskeppet skyddar dem från den ras av robotar som förstörde mänsklighetens hemplanet och som nu jagar dem genom universum.

Även om långa sci-fi-serier inte riktigt är min grej gav jag Battlestar Galactica en chans eftersom jag hört många säga att den är en av, eller kanske till och med den bästa, sci-fi-serien som gjorts. 

Serien utspelar sig över fyra säsonger med ungefär 20 avsnitt i varje säsong. Vi får följa ett flertal olika karaktärer som arbetar ombord på rymdskeppet. Vi får även följa robotarna som försöker förgöra mänskligheten. De har nu lärt sig att ta mänsklig skepnad och alla karaktärer kan eventuellt vara en robot i förklädnad. Detta gör att serien inledningsvis  känns väldigt mystisk och originell.

I Battlestar Galactica går det knappt att se var säsongerna slutar och börjar. Allt flyter ihop i en enda lång handling, något som jag uppskattar. Det gör att det känns som att serien har en mening som är mer än att bara sälja, till skillnad från till exempel Sense 8 där säsongen var väldigt självständig och lämnade lite spänning över till kommande säsonger. 

Över lag måste jag dock säga att Battlestar Galactica var en fullständig besvikelse för min del. För det första kändes handlingen otroligt förutsägbar efter första säsongen. Många avsnitt verkar bara vara där för att fylla ut och skapa onödiga intriger som inte har någonting att göra med huvudhandlingen. Hade dessa skalats ned skulle det ha räckt med en eller två komprimerade säsonger i stället för fyra. 

För det andra har serien inga karaktärer som jag gillar. De fattar gång på gång beslut som uppenbart bara är till för att seriens skapare har målat in sig i ett hörn. När detta har hänt ett tiotal gånger blir allt väldigt förutsägbart och platt. Som såpoperan Skilda världar fast i rymden.

Det värsta med serien är dock de fruktansvärt dåliga profetiorna. I vart och vartannat avsnitt får i princip alla karaktärer "profetior" utan någon särskild anledning. Profetiorna kommer som mystiska gåtor, oftast när karaktärerna drömmer, och verkar endast vara där för att ge tittarna något att fundera på och se fram emot. Problemet är bara att det  varken skapar spänning eller fördjupar handlingen, tvärt om får det mig bara att tänka på det klassiska "Deus ex machina" - problemet. Gud räddar karaktärerna när det passar hen - det spelar ingen roll vad karaktärerna gör eftersom allt redan  är förutbestämt enligt Guds fullständiga plan. Detta sker gång på gång i alla fyra säsonger och gör mig otroligt frustrerad.

Varför den här serien blivit så omtyckt av många är helt bortom mig. Battlestar Galactiva får en sympatisk 2:a för att den har en del intressanta idéer i grundhandlingen. Utan dessa hade jag inte tvekat att ge den en svag 1:a.

Betyg:  2/5

Älskar du profetior och mystik som inte förklaras och såpoperor förklädda till sci-fi? Då är Battlestar Galactica något för dig.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen skrivit om att redigeringsarbetet med min bok har gått riktigt tungt. Häromdagen fick jag ett sammanbrott när en av mina alfaläsare berättade att han hade hittat en del fel i kapitel ett och han undrade om jag ville att han skulle språkgranska texten.

Sammanbrottet kom inte för att han hittat fel i texten. Det kom för att han inte sa vad han tyckte om det han hunnit läsa.

"Eftersom han inte sade något så betyder det att han inte gillade den. Jag visste det! Boken är värdelös. Den har ingen handling, karaktärerna är platta. Jag borde bara sluta redigera in i dödagar och bara lägga ner skiten. Skriva någonting annat, någonting nytt. Även om jag redigerar texten i flera år till kommer jag ändå aldrig komma åt alla felen, grundhandlingen är helt enkelt för dålig. Jag kan inte skriva. Jag har aldrig kunnat skriva. Vad fan trodde jag."

I timmar kunde jag inte tänka på något annat än hur jag skämt ut mig inför mina vänner. Att jag kanske fått dem att hoppas att boken skulle vara bra när jag innerst inne redan visste att den är helt värdelös. Allt detta på grund av vad han inte sade.

Vad skulle han ha sagt då? I min hjärna är det första jag vill att mina läsare ska säga efter att de läst texten: "Det här var bättre än jag trodde att det skulle vara." Det skulle enligt mig vara drömkommentaren. För det första betyder det att de tycker att texten är bra. För det andra erkänner de att de inte förväntar sig särskilt mycket av mig, vilket jag inte vill att de ska göra. Min egen självkritik blir därmed uppfylld samtidigt som de gillar vad de läser. Konstigt resonemang?

Hur fortsätter man att hoppas? Hur fortsätter man att skriva trots ens negativa tankar?
Jag har inget bra svar. Än så länge har jag inte kommit på något bra sätt att bara njuta av skrivprocessen. Att inte bry sig så mycket om resultatet utan mer fokusera på att skrivandet i sig självt har ett värde. Det är svårt när jag bryr mig så oerhört mycket om det. Jag försöker bara ignorera mina egna tankar och fortsätta skriva i alla fall.

Igår lämnade jag ut mitt redigerade manus till en grupp alfaläsare. Det var jobbigt. Kroppen protesterade så gott den kunde: "Nej, lämna inte bort det! De kommer att tycka att det är värdelöst. De kommer inte att förstå det. De kommer att klaga på språket, handlingen och karaktärerna. De kommer att tycka att det är löjligt, barnsligt...".

"När fjortonårige Tozan får reda på en fruktansvärd hemlighet ställs han inför ett svårt beslut: för att stoppa en ondskefull plan måste han förråda sin egen far. Fylld av tvivel ger han sig ut i en främmande värld, där dödliga sjukdomar härjar och ett inbördeskrig är nära. Amuletten som han bär kan antingen rädda folket eller orsaka deras undergång. Det är upp till Tozan att varna dem innan det är för sent, men kan han verkligen lämna allt han känner till bakom sig?" - Fantasiförlaget

För någon vecka sedan blev jag ombedd av Fantasiförlaget att recensera deras nya bok Med hjärtat i halsgropen skriven av debutanten Elin Niklasson.

Det blev en stor omkastning för min del att läsa denna roman eftersom jag normalt inte läser böcker i denna genre. Den senaste boken jag läste, Brandon Sandersons The Way of Kings,  är 400 000 ord lång och riktar sig till den inbitne fantasyläsaren. Elins Niklassons roman uppskattar jag vara cirka 40 000 ord och riktar sig till en yngre målgrupp.

Med hjärtat i halsgropen kastar in läsaren i handlingen. Redan på första sidan hoppar vi in i adelspojken Tozans perspektiv. Han har precis stulit en magisk amulett från sin far och måste nu fly. Därefter får läsaren följa Tozans flykt undan sin faders soldater som jagar honom och amuletten genom hela boken. Berättelsen håller ett högt tempo från första till sista sidan vilket troligtvis också givit boken dess titel. 

Jag gärna sett mer av världs- och karaktärsbyggande kring Tozan och hans två kompanjoner Sangha och Kirian. Annat än vilka deras föräldrar var får man inte reda på särskilt mycket om dem. Jag vill veta mer om deras relation till sina föräldrar och till omvärlden. Tozan har till exempel varit undangömd i sin faders slott hela sitt liv. Hur påverkade detta karaktären? Världen drabbades av en enorm olycka som utplånade större delen av mänskligheten och lämnade efter sig nya obotbara sjukdomar. Men mycket mer än så får vi inte veta. Jag kan tänka mig att en värld med en så tragisk historia har mycket intressant att berätta. Hade karaktärerna och världen varit djupare hade jag fått mer sympati för dem och bokens actionbetonade story hade känts mer greppande. Nu lämnar den mig tyvärr ganska oberörd.

Med tanke på att Elin skrivit boken medan hon gått i högstadiet är jag imponerad av hennes bedrift. Jag önskar själv att jag hade vågat börja skriva på ett så pass stort projekt i hennes ålder. Det ska bli spännande att följa Elins fortsatta utveckling som författare.

Elin Niklasson - Fotograf Daniel Wångstedt