JL Fantasy

Det finns många åsikter där ute om hur man bör eller inte bör skriva recensioner och om betyg tillför något värde eller bara förenklar och fördummar diskussionen om böcker. Många verkar tycka att ett betyg gör att man stirrar sig blind på siffran och inte tar till sig recensionen som helhet. Andra kan säga saker som att de inte tycker att det finns någon bra anledning att ge ett dåligt betyg. De gillar att vara positiva kan man läsa. Jag kan, tvärtom, bli irriterad på recensioner som inte har betyg. Jag ser att även dessa betygslösa recensioner kan ha ett värde, men då tycker jag att skribenten bör vara rätt genomgående i sin beskrivning och analys av boken. Vilket är desto mer sällsynt.

Det huvudsakliga målet med ett betyg är att ge läsarna en snabb insikt om boken som helhet. Men betyget har även andra funktioner. Dels ger det ytterligare ett perspektiv på det som skrevs i analysen. Allt för ofta går det knappt att utläsa vad recensenten verkligen tyckte om boken om det inte avslutas med ett förtydligande betyg. Dels fungerar betyget som ett referenssystem för att enklare kunna jämföra boken mot en annan, vilket i sin tur bidrar till att hålla recensenten ärlig och stringent i sina framtida recensioner.

Part of being a writer is knowing when what you write is really bad - Reif Larsen 

När jag tittar på min blogg ser jag att jag i skrivande stund har gett ut 10 ettor, 24 tvåor, 39 treor, 29 fyror och 15 femmor. En relativt jämn fördelning med viss övervikt åt treor, vilket om jag ska vara ärlig inte alls speglar min samlade läsupplevelse. Jag ska förklara.

De flesta böcker jag läser skulle ha fått en etta eller en tvåa i betyg. Men det är långt ifrån alla av dessa som jag tar mig tid att recensera. Detta gäller alla format men särskilt svenska fantasyböcker. Varför är det så? 

Min smak drar sig till klassisk hjältefantasy. Det är så klart inte det enda jag gillar, men om jag läser en skönlitterär bok som har något slags tema där en fiende ska besegras kommer jag både medvetet och omedvetet jämföra den med böcker som Sagan om Ringen, Conan och Drakens Återkomst. Jag vill ha hjältar som räddar något, hjältar som växer i takt med att de försöker åstadkomma omöjliga uppgifter, hjältar som möter underliga monster och fantastiska platser. Det ska helst vara mycket strider och ännu mer magi samtidigt som det är internt logiskt och gärna filosofiskt laddat. 

Men det finns även andra saker som kan påverka mina betyg. Två saker som allt oftare dyker upp är att jag inte delar författarens värdegrund och upplever att hen skriver mig på näsan till den grad att det stör min läsupplevelse. Det andra är att boken tar allt för lång tid på sig att komma igång, den har för många karaktärer eller ett världsbygge som inte portioneras ut utan istället infodumpas på läsaren till den grad att det förtar läsupplevelsen och kastar mig ur huvudpersonens perspektiv. Det händer allt oftare, merparterna av de skönlitterära böcker jag läst de sista tre åren faktiskt, att jag lägger undan dem innan jag ens tagit mig 100 sidor in. Detta trots att det stilistiskt och genremässigt egentligen borde vara en bok som faller mig i smaken.

Jag upplever att många recensenter inte är tillräckligt tydliga med sina egna preferenser. Det verkar som att de vill ge intrycket av att de läser och kan uppskatta alla olika former av fantasyböcker i samma utsträckning. Vad det beror i kan jag bara spekulera kring. Men det går inte att läsa en bok som ett blankt ark. Vi blir alla påverkade av våra personliga preferenser. Jag tycker att det är något positivt när recensenten är transparent med detta. Att när jag läser en recension vet att recensenten brukar gilla den här typen av böcker, eller tvärt om. Om jag som läsare också delar recensentens uppfattning kring vad som skapar en bra bok blir det bara ännu lättare för mig att veta om jag ska köpa boken eller inte. Jag upplever att en del recensenter tänker fel här. En recensents preferenser och den påverkan som dessa har på betyget är positivt, inte negativt. Jag upplever att en del verkar tycka att recensenter alltid ska sträva efter att vara neutrala i sina bedömningar. Kanske för att inte kliva på författarnas tår, eller för att det ger en mer "rättvis" bedömning av boken men jag håller inte med. Syftet med en recension är inte att främja en författares självkänsla eller bokförsäljning, den är till för att informera läsarna.

A work of art must relate something that does not appear in its visible form - Carl Jung

Det jag försöker säga med allt detta är att om jag gett ett betyg på alla böcker och serier jag läst skulle fördelningen ha en betydande övervikt på ettor och tvåor. Men av skäl som jag skrivit om tidigare brukar jag inte skriva recensioner på de många ettor och tvåor som jag läser. Det händer även rätt ofta att jag struntar i att skriva recensioner på treor. Dock väldigt sällan på fyror och femmor. De sistnämnda peppar igång mig och gör att jag inte kan sluta tänka på dem. Jag behöver få dem ur mitt system vilket inte kan ske förrän jag har skrikit om dem från ett högt berg. Det är dessa böcker som förtjänas att lyftas fram som förebilder. Dessa böcker som gör att jag själv vill bli bättre på att skriva.

Min syn på det femskaliga betygssystemet

5 av 5

Boken är mer eller mindre perfekt i mina ögon för det den försöker åstadkomma. Den kan ha småskavanker i någon enskild scen men i övrigt ger boken läsaren precis det den lovar att den ska göra. Den har karaktärer jag bryr mig om, den har en överraskande eller välplanerad handling och den har ett världsbygge eller magisystem som känns spännande. Den väcker oftast även djupare tankar och ger insikter om genren eller livet i stort som har praktisk betydelse som går att ta med sig ut i ens vardagliga liv. Den måste inte ha storslagna strider eller magiska bataljer men skulle den ha det, samtidigt som den lyckas med allt det andra, blir jag ännu mer hänförd.

Exempelvis: Arrival, The Joker och Re:Zero. (Jag ger inga bokexempel här eftersom de femmor jag delat ut är i ärlighetens namn tveksamma och ska troligtvis ändras till fyror.)

4 av 5

En utmärkt bok. En fyra är något jag älskade och kan tänka mig att läsa om och om igen. Den har mer eller mindre allt. Bra karaktärer, intressant värld och en gripande handling. Ingenting i boken är så pass dåligt att det drar ner betyget allt för mycket och den har flera kvalitéer som en femma har. Någonting skaver dock i mig när jag läser den, något som drar ner helheten från en femma. Det kan vara en enskild karaktär som inte klickade, det kan vara ett parti i boken som inte kändes logiskt eller som fick för mycket eller för lite utrymme. Eller så kan det vara en sådan enkelt sak som att jag inte alls gillade hur boken slutade. En fyra är en bok jag gärna läser om och om igen och ofta rekommenderar till andra oavsett inom vilken genre den ligger.

Exempelvis: Sins of Empire, Girl with all the gifts och Best Served Cold.

3 av 5

En trea är en bra bok men som enligt min mening hade kunnat görats ännu bättre på en rad sätt. Upplevelsen är övervägande positiv men boken kan ha en del gapande hål att fylla. Huvudkaraktären kan vara platt. Den håller inte ihop handlingen tillräckligt väl eller bara i allmänhet har för många karaktärer vilket förtar från helhetsupplevelsen. Ibland kan dock böcker ha något unikt med den som lyfter den upp från en tvåa till en trea. Något som verkligen fick mig att tänka djupt kring ett givet fenomen. Jag rekommenderar treorna när de är inom mina favoritgenrer eller när jag tror att läsarna delar min smak. För dem som dock ofta även läser andra genrer brukar dessa rekommendationer gå över huvudet på.

Exempelvis: American Gods, Uprooted och Emperor's Blades.

2 av 5 

En tvåa är en okej bok som jag tog mig igenom och gillade delar av. Ibland övervägde jag att lägga ner boken men av någon anledning läste jag i alla fall vidare. En tvåa kan som sagt ha goda delar till sig. En eller två bra karaktärer, en intressant twist, eller ett väldigt bra världsbygge. Men dessa delar vägde inte tillräckligt tungt i läsupplevelsen för att lyfta upp den till en trea. En tvåa har även några fundamentala briser som störde min läsupplevelse. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt om karaktärerna samtidigt som den inte hade några spektakulära scener eller så hade den inga fördjupande teman. Dessa böcker rekommenderar jag inte till andra annat än om de är verk som jag tycker har ett pedagogiskt värde. Det vill säga att jag tycker att det är bra att man har läst den för att veta vad alla pratar om. En tvåa gör också ofta att jag inte plockar upp något mer av den författaren om jag inte av något skäl tror att denne kommer att växa och bli bättre i framtiden. 

Exempel: Tower Lord, Bågens Mästare och Prince of Thorns. 

1 av 5

En etta är en bok som inte hade något alls som greppade mig. Den kan ha intressanta idéer men som den misslyckas med. Eller så är det en efterföljare till en bra bok men som totalt misslyckas att bibehålla det positiva, eller rent ut sagt omintetgör det som föregångaren etablerade. Ettor läser jag väldigt sällan färdigt för att det är så uppenbart, ganska tidigt i berättelsen, att jag inte kommer att gilla den. 

Exempel: Queen of Fire (läste endast färdigt den eftersom den var den avslutande delen på en fin inledning), The Return of Nagash (samma här, älskade de första nagashböckerna) och det ultimata exemplet på en etta - Star Wars the Last Jedi (som gjorde att jag fortfarande har svårt att se nyare starwarsskapelser). 

  

När jag skriver mina recensioner försöker jag lyfta ut specifika exempel ur texten som på något vis kastar ljus på hela min läsupplevelse. Ofta går jag ganska hårt åt dessa delar eller så hyllar jag dem till skyarna. Detta kan ibland göra att recensionen läses som att jag ger boken en tvåa i betyg när den egentligen är en trea eller nästan en fyra, eller tvärt om. Det är svårt att vara helt balanserad och ge bokens olika delar rättvisa. Men åter igen, det är här betyget kommer in i bilden. Att avsluta recensionen med ett betyg ramar in det jag skrivit och sätter det i ett större perspektiv och ger läsarna en djupare förståelse av min åsikt.

Det tål också att avsluta med att säga att en tvåa i betyg är bättre än vad jag kan producera i mina egna verk. Att skriva en roman är bland det svåraste jag tagit mig för att göra. Att formulera ens tankar och smaker i text, att sammanställa dem till en sammanhängande berättelse som klickar hos andra på samma sätt som det gör för en själv, är något som jag fortfarande häpnas över att andra kan göra. Det är så många aspekter och nyanser som behöver komma samman för att det ska fungera. Detta är en av anledningarna att vi har genrer och troper över huvud taget. De guidar oss fram till upplevelser som över tid visat sig fungera hos läsarna. Att frångå dessa i allt för stor utsträckning, särskilt om du är en ny författare, är i mitt tycke oftast bara en enkel biljett till ett misslyckande.

  

We have a broken perspective of what it really means to be successful. We acquaint success to accomplishments. Not realizing that true success is not just about what we accomplish but who we become in the pursuit of  accomplishments - Jovan Glasgow

  

----------

Hur ser du på betygsättning? Är det något i det jag skriver som du inte håller med om? Lämna en kommentar nedan eller gå in på min facebooksida och hoppa in i diskussonen där. 

Det är många författare, lektörer och förlag som pratar om hur man kan förbättra sitt manus så att ens chanser att bli utgiven ökar. Detta är bra, självklart måste manuset vara så bra man kan göra det innan man skickar iväg det. Men det är inte allt man kan göra. Det finns andra perspektiv att lyfta som inte får lika mycket uppmärksamhet i sociala medier i Sverige. Om man spenderar all sin tid på att förbättra sitt manus, men ingen tid på annat, missar man att ta en del enkla poänger.

Och ja, jag är väldigt medveten om att jag själv fortfarande inte är utgiven, vilket man kan se på olika sätt.

1. Att jag inte vet var jag pratar om. Ni har troligtvis inget att lära ifrån mina råd.
2. Jag befinner mig mitt i processen att bli utgiven och har varit det i snart 10 år. Under den tiden har jag varit aktiv i att ta in intryck från alla tänkbara håll som jag hoppas ska hjälpa mig att bli utgiven. Om man ser det ur det perspektivet, är jag något av en expert.
3. Eller... att sanningen ligger någonstans där emellan.

 

Mina fem icke-skrivrelaterade råd

1. Omge dig med välrenommerade författare och förläggare. Det finns den här drömmen om att "min bok kommer att vara så bra att förlagen inte kan säga nej till den". Den drömmen är inte fel, skriver man ett mästerverk är det så klart större chans att man blir utgiven än om man skriver någonting som är blasé. Men, boken är idag tyvärr bara en del i utgivningsprocessen. Den viktigaste delen, visst, men ändå bara en del. Man kan inte gå från noll till hundra direkt. Spendera tid runt dem som kommer att bli ens framtida bransch. Författare, lektörer, förläggare och andra kunniga personer.  Oavsett om det är att ta ett jobb på ett förlag, ställa upp som gratisarbetare på mässor, starta en blogg eller podd där man kan intervjua branschmänniskor. Man måste placera sig själv i en position så att man kan vara en del av samtalet, en position där man kan lära sig av dem som jobbat längre än man själv gjort, en position där dessa människor får syn på en och blir nyfiken att veta mer.
2. Skapa andra kvalitetsbevis. Det finns andra sätt att visa att man vet vad man håller på med. Andra texter som kan visa ens skriftliga färdigheter. Det kan vara noveller, artiklar i tidningar och webbsidor. Det kan vara blogginlägg eller poddavsnitt. Men även små saker som att starta upp samtal i relevanta sociala medier som visar djupkunskaper och respekt för branschen. Tänk dock på att det man skapar bör vara av hög kvalité. Det finns ett talessätt: alla företag håller på med marknadsföring oavsett om de vet om det eller ej.
3. Jobba på sig själv. Jag önskar att den här punkten inte behövdes, men tyvärr tror jag att det blir mer och mer relevant för dagens samhälle. Förläggare och agenter försöker inte bara se var man är nu utan även hur långt de tror att man kan gå på sikt. På samma sätt som det kan vara värt att betala för lektörsläsningar m.m. kan det vara värt att aktivt jobba på sig själv. Skaffa färdigheter som kan vara av värde för ens framtida förläggare. Visa att man är passionerad, att man sticker ut från mängden, att man har intressanta saker att säga om världen som kan vara till gagn för andra. Som författare idag behöver man kunna marknadsföra sig själv lika mycket som man marknadsför sina böcker. Var dig själv är ett bra tips som man ofta hör, men bara till en viss punkt. Om "dig själv" är att vara blyg, försiktig, allmänt osäker och tystlåten kommer det troligtvis inte vara dig till gagn när förlagen överväger vem de ska satsa på.
4. Uppdatera sanningsfiltret. Detta är något som ligger nära mitt hjärta, jag har skrivit flera blogginlägg på temat. Omge dig själv med dem som är ärliga mot dig. De som vill se dig lyckas, men som inte räds att kritisera dig och dina texter. De som kan specificera sin kritik och verkligen peka där det svider. Där man behöver utvecklas. Våga ta den smällen. Det gör ont i början men snart får man hårdare hud. Kritiken kommer då vara lika sann men inte göra lika ont och det kommer att göra ens skrivande bättre över tid.
5. Släpp arrogansen. "Du förstår inte det jag skriver", "Jag borde ha fått ett kontrakt" eller "Det är synd att inga stora förlag satsar på fantasy längre" kommer inte att hjälpa dig att få ett bokkontrakt. Kanske är det sant, kanske har förlagen inte en rättvis bild av hur stor marknaden för svensk fantasy är. Kanske är ditt manus bättre än alla de andra fantasyförfattarna som kämpar där ute. Men den inställningen hjälper inte. Fundera istället på vad du kan göra mer, vad du kan bli bättre på och vad andra som lyckats bryta igenom har gjort. 

------

Vill du läsa fler inlägg på detta tema? 

• Vi gör svensk fantastik en björntjänst
• Varför skriver jag?
• Du borde
• Räntad tid 
• Paretoprincipen

I december skrev jag ett blogginlägg om hur vi som recenserar gör genrerna en björntjänst när vi inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. Förra månaden följde jag upp det med ett inlägg om hur man skriver konstruktiv kritik i recensioner och här kommer en kort avslutande uppföljning där jag vill tänka högt om vad skillnaden är mellan boktips, recensioner och litterär kritik.

On ni läst mitt inlägg om björntjänsten är det förhoppningsvis tydligt att jag upplever att svensk fantastik har för mycket av den ena och för lite av de två andra. Som jag ser det är skillnaden på dessa tre texttyper följande.

   

Boktips

Merparten av alla texter du läser i sociala medier är av denna form. Ett boktips hålls ofta rätt korta men kan ibland dra iväg till att bli någon sida lång. Merparten av dem brukar ofta beskriva bokens handling relativt ingående och ger kanske några korta kommentarer om vad man tyckte var bra eller intressant med boken. Syftet är att lyfta fram boken för att fler ska köpa den. Den ger oftast inte heller något betyg som tydligt motiveras, men om den gör det så ger den nästan alltid det högsta eller nästa högsta betyget.

Recensioner

En recension är sällan kortare än en sida. De innehåller också ofta en beskrivning av bokens handling men går djupare in i dess analys av bokens olika nivåer. Den diskuterar och värderar exempelvis bokens karaktärer, världsbygget, konflikter, teman osv. Den kan även bjuda på mer fakta om bokens utgivning och författaren och väver ibland även in en analys kopplad till denna information. T.ex. hur boken kan påverka dagens samhälle, vad författarens motiv med boken kan vara och hur den kan jämföras med författarens eller andra författares verk. 

Litterär kritik

Litterär kritik tar ofta ett bredare perspektiv och tar sin avstamp ur olika perspektiv som exempelvis feminism, arketypisk, queerteori eller ny historism. Den driver ofta en en tes om boken som den recenserar som baseras ur det egna perspektivet. Den granskar och fokuserar visserligen en bok, eller ett helt författarskap, men den har med sig ett helt annat bagage av "verktyg" för att kunna skriva en längre och mycket djupare analys än bokrecensionen. Verktyg som samhällskunskap, historia, filosofi, genretroper eller jämförelse med andra författares böcker. 

Den litterära kritiken använder dessa verktyg för att bryta isär boken i separata delar, analysera dem var för sig, jämföra mot andra passager, och sedan montera ihop boken igen för att se hur väl de passar ihop med varandra i förhållande till hur recensenten uppfattar författarens syfte med boken. Den litterära kritiken kan innehålla en handlingssammanfattning och kan innehålla en del riktad kritik men den använder endast dessa som avstamp för en längre analys.

Även om alla tre typer av texter kan föra fram åsikter om ett verk så är den litterära kritiken mest tyngd av bevisbördan. Dvs att man tydligt förklarar vad det är man har läst och vad detta säger om boken och författaren ute efter och inte bara delger vad man själv som recensent tycker om detta. Den tyckande aspekten bör, om möjligt, inte vara lika påtaglig i den litterära kritiken som i de två tidigare texttyperna.

Den litterära kritiken kräver mycket förberedelse och tar flera timmar att skriva vilket gör att den är extremt ovanlig, särskilt i dagens sociala media-drivna samhälle. De få texter man kan hitta kommer främst från universiteten och är ovanliga bland bloggare, journalister och andra kritiker. 

---------

Personligen har jag dock märkt att om jag lagt längre tid på en recension eller ett inlägg i allmänhet, verkligen gjort mitt yttersta för att hitta olika infallsvinklar, är jag mer benägen att återanvända det i framtiden. Dela det i grupper, länka till det i diskussioner och läsa igenom det igen vid senare tillfällen för att få nya tankar. Det är även de inläggen som oftare gillas, kommenteras och delas av andra. Så kanske är den där tiden du lägger ner på en längre recension, eller på ett djupare inlägg som går mot den litterära kritikens domäner, lika välanvänd som om du "bara" skev ett boktips.

I december skrev jag ett blogginlägg om att vi gör svensk fantasy en björntjänst när vi som recenserar inte kritiserar böckerna vi läser tillräckligt. 

Jag förväntade mig inte att se någon förändring inom fantastiken för att jag skrivit ett blogginlägg och uppmanat andra att vara mer kritiska. Men likväl märker jag ändå i mig själv en smula frustration och uppgivenhet när jag ser hur de onyanserade recensionerna fortsätter att dominera våra facebookgrupper och instagramflöden. Jag tycker att det är synd för svensk fantastik och tror uppriktigt att det gör skada på genrerna.

Detta märks på flera olika sätt, inte bara på recensionernas verkan, utan även på samtalsklimatet i stort i dessa grupper. Man ser lite nu och då hur folk blir sämre och sämre på att ge och ta nyanserad kritik. En del försöker föra fram sakliga argument, ibland med tillspetsad retorik, utan att dessa ska uppfattas som påhopp, men misslyckas och kliver istället på tår och skapar kontroverser. Samtidigt ser jag också hur författare, bloggare och instagrammare blir sämre på att motta negativa recensioner och kritik i allmänhet, man upplever det genast som ett personligt påhopp och inte som en persons åsikt och ett försök till att stärka en genre.

Jag har inte kunnat släppa detta från mina tankar. Här kommer därför en kort uppföljning till det inlägget. Vad man kan tänka på för att skriva recensioner som är kritiska men samtidigt också konstruktiva.

Syftet med konstruktiv kritik är att berika ämnet i fråga. Det kan dock vara jobbigt att få kritik på något som man kämpat med i flera år och som man nu i efterhand ändå inte kan göra något åt. Men en välskriven recension är inte främst riktad till författaren utan till potentiella läsare. Recensionen är till för att ge dem en rättvis bild så att de sedan kan bedöma om de vill läsa boken eller ej. 

Risken är dock att recensenten inte tänker på hur kritiken uppfattas. Om den framförs illa kan den göra stor skada och i värsta fall förstöra författarens självförtroende till den grad att hen slutar skriva. Här är därför fem tips, på hur man kan skriva recensioner som innehåller konstruktiv kritik men som samtidigt också hjälper dig att undvika att stjälpa, utlösa försvarsmekanismer eller skapa konflikter med författaren.

Först en brasklapp. Jag funderade ett tag på om det var värt att lägga upp detta inlägg. Jag vet vad somliga kommer att tänka. Jag upplever att man kan se dessa personer lite varstans, särskilt på sociala medier. Hur de kommer att döma, jämföra och säkert se ner på en för att man vågar tänka högt och storslaget om sin egen potentiella betydelse. Den klassiska jantelagen.

Men jag tror samtidigt att detta är en del av vad det är att vara författare. Visst finns det de som bara skriver för sig själva, eller för att de "gillar" att skriva, utan några större tankar eller idéer om vad det gör eller vilken påverkan det skulle kunna få. Skrivandet suger dem till sig och om de inte skrev skulle de må sämre. Jag känner igen mig själv i det där. Jag tror dock att de flesta författare, om de är ärliga, vill mer än så. De kanske inte säger det högt till sina vänner, eller skriver det på nätet för vem som helst att läsa, men det finns där inne. Kanske inte hela tiden, men då och då tittar ambitionen fram, drömmarna om framtiden, tankarna om det potential som skrivandet rymmer, både för en själv och för andra. 

Jag började skriva för att idéerna uppenbarade sig för mig medan jag läste eller såg något jag gillade. Jag hade inga tankar på att bli författare, utan blev nyfiken och ville utforska denna nya sida av mig själv. Men det var allt. Jag hade, så vitt jag minns, inga större tankar om vad mitt skrivande skulle leda till eller några djupare tankar om hur skrivandet kunde påverka mig eller min omgivning. 

Detta har gradvis förändrats. I dag vill jag mer än bara skriva för skrivandet skull. Det beror förstås delvis på att jag har fått en bättre förståelse för vad skrivandet faktiskt innebär, men också för att jag läst och lyssnat på allt mer litteratur om författare, om skrivande och nu under det sista året även om filosofi som förvånande ofta pratar om skrivandets transformerande kraft. Men mest tror jag att det beror på att jag förstår mig själv bättre. 

Stoicism on Fire, The Confucian Podcast, Filosofiska Rummet, Sweeny vs Bard, The History of Philosophy Without Any Gaps, The Philosopher's Toolkit, Philosophy Now, When Breath Becomes Air, 48 Laws of Power, Masters of Greek Thought, The Great Ideas of Philosophy, The Power of Now, On the Geneology of Morals, The Will to Power, Why Buddhism is True, The Power of Vulnerability, On the Shortness of Life, Meditations, Mans Search for Meaning, Ego Is The Enemy, The Obstacle is The Way och Waking Up.

När jag ser listan på de poddar, kurser och ljudböcker om filosofi som jag läst och lyssnat på det senaste året slås jag av vilken påverkan de har haft på mig utan att jag stannat upp och reflekterat över det. Jag tycks inte kunna få nog, ju mer jag läser desto mer tycker jag att jag lär mig, ränta på ränta-effekten som jag skrev om för något år sedan har börjat ge sig till känna.

Mina tankar går ofta till filosofi, särskilt nu när jag är pappaledig och hemma med tre barn. Medan Folke och Elis leker i snöhögarna och Albin sover i vagnen vandrar jag runt i närheten och tänker på mitt skrivande och på livet i allmänhet. Det har blivit till en slags rogivande ritual de senaste veckorna.

Häromdagen slogs jag av en tanke. Varför skriver jag? Egentligen? Vilka funktioner rymmer skrivandet i mitt liv idag? 

Fotograf: Malin Grönborg    

Jag skriver för att det är svårt

There’s a secret that real writers know that wannabe writers don’t, and the secret is this: It’s not the writing part that’s hard. What’s hard is sitting down to write. What keeps us from sitting down is Resistance. - Steven Pressfield, The War of Art

Vi utökar vår kompetens och växer som människor när vi gör saker som är svåra. Jag sköt upp min skrivstart i 15 år. Rädslan för att misslyckas och övertygelsen att det jag skriver inte duger gjorde att jag aldrig började. Jag vågade inte skriva, inte ens bara för mig själv. Jag tålde inte att titta på det. Allt jag skrev var så dåligt. Jag bär på samma rädsla även idag, men nu fungerar den i stället som en kompass. Jag ser det som ett tecken på att jag bryr mig om det jag gör.

Filosofi, meditation och skrivande har tillsammans lett till att min syn på livet har expanderat. Det låter kanske flummigt, men idag ser jag möjligheter där jag tidigare bara såg hinder. Jag tänker klarare, jag vågar göra saker som jag tidigare undvikt, jag är mer vaksam på mina känslor och mina tankar och jag känner ett lugn inom mig som tidigare inte fanns där. Bara att skriva en text som denna och publicera den öppet för andra. Hade varit omöjligt bara för något år sedan.

Jag skriver för att vara ett föredöme

A person is a fool to become a writer. His only compensation is absolute freedom. - Roald Dahl 

Jag vet inte om jag håller med om att detta är sant. Verkligheten är för komplex att kunna sammanfattas i vackra one-liners. Jag tror att skrivandet i sig självt har ett inre värde betydligt större än enbart frihet. 

En sak som jag kan se är att mitt beteende påverkar min omgivning. Inte bara hur de ser på mig, utan hur de ser på sig själva. När jag strävar, jobbar hårt för att röra mig mot ett mål ser min omgivning det och påverkas av det, förhoppningsvis till det bättre. 

Det tydligaste exemplet är mina barn. Om jag vill att det ska gå bra för mina barn i livet, hjälper det att jag visar ett gott föredöme. Ger dem ett exempel på vad ett gott sätt att leva på kan vara. Om jag visar för dem att skriva, läsa, träna och att hårt arbete lönar sig kommer de att lära sig det. 

Jag skriver för att bidra till samhället

Det finns författare vars skrivargärning har bidragit till samhället på omätbara sätt. Astrid Lindgren, J.R.R Tolkien, George Orwell, m.fl. Även om det är en avlägsen dröm, tänk att få sitta vid samma metaforiska bord som dessa hjältar. 

Men are haunted by the vastness of eternity. And so we ask ourselves: will our actions echo across the centuries? Will strangers hear our names long after we are gone and wonder who we were, how bravely we fought, how fiercely we loved? - Wolfgang Petersen, Troy

Det är endast genom att aktiva människor möter världen som vi fortsätter att ha ett välmående samhälle. Det kan tyckas orättvist, borde inte saker och ting vara bra utan att vi hela tiden måste anstränga oss? Kan saker och ting inte bara fungera? Tillsammans gör vi den lite bättre än vad den var innan. Jag funderar allt oftare på om det jag gör verkligen bidrar till att ta mig mot det liv jag vill leva och om det hjälper till att forma samhället till något bättre. 

  

Varför skriver jag detta?

Som avslutning vill jag knyta an till min inledande brasklapp. Det är en sak att tycka och tänka dessa saker men varför måste jag lägga upp dem på bloggen? För mig finns det två skäl.

Det första är för att jag vill att bloggen ska fungera som en tidskapsel för mitt författarskap. I framtiden kan jag titta tillbaka på det här inlägget och förfäras över min högfärdighet. Eller så kan jag titta tillbaka och tänka. Det var under den här perioden som min målsättning blev tydliggjord. Det var nu jag vågade visa de delar av mig själv som jag tidigare kanske låtit sippra fram men inte helt och tydligt tagit ansvar för. 

Det andra skälet är för att jag tror på att tydliggöra sina målsättningar. Att försöka leva som man lär. Jag tror att själva akten att kliva fram och ta ställning, hjälper till att forma ens tankar. Det förbereder en för den fortsatta färden framåt, genom de prövningar som kommer på vägen.

------- 

Det är de anledningar jag har idag för mitt skrivande. Varför skriver du, eller varför skriver du inte?