JL Fantasy

Jag tänker göra lite annorlunda jämfört med tidigare år. Inspirerad av ett av Jeff Goins senaste poddcastavsnitt har jag valt att inte formulera en lista av mål för 2020. Jag ska i stället, lite längre ner, berätta hur mitt år kommer att se ut när jag tittar tillbaka på det. Detta för att minimera fokuset på just målen och snarare få fram känslan jag vill ha under resan mot mina mål.

Vid målsättande är det lätt hänt att vi glömmer bort att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig självt. Det viktiga är inte till exempel att ta 100 kg i bänkpress, det viktiga är att vi går till gymmet och tränar så ofta vi behöver för att kunna ta de där 100 kg i bänkpress en vacker dag. 

Många, inklusive jag själv, har ofta arbetat utifrån devisen "hårt arbete lönar sig". Vi tror att det kommer innebära att vi lyckas. Och det finns nog en del sanning i det. Som författare måste man fortsätta producera för att sticka ut ur mängden. Men jag tror inte längre att det bästa sättet att göra detta är genom att vi ramar in vårt arbete med mål. Vi placerar då vårt välmående i framtiden, snarare än här och nu.

Men säg att vi lyckades. Säg att vi nådde vårt mål för att vi jobbade hårt. Sen då? Vi njuter kanske i några dagar, eller om man har tur, några veckor. Men sedan startar cirkeln om igen. Vi börjar titta framåt till ett nytt mål och startar om samma frustration igen. Frustrationen av att inte nå våra mål tillräckligt snabbt, eller för att vårt hårda arbete inte tycks ta oss närmare vårt mål. Vi kommer därför aldrig helt och hållet fram till en punkt som gör oss nöjda och lyckliga. Det viktiga kan i stället vara att fokusera på själva jobbet, på resan mot målet, på vanorna vi skapar i våra liv. 

Och är det verkligen så livet fungerar? Om vi jobbar hårt, lyckas vi automatiskt då? Hårt arbete är nog en bra utgångspunkt men absolut ingen garanti för att vi ska lyckas. Det finns miljontals människor där ute som kämpar hårt varje dag på sina jobb och med sina drömmar men som ändå inte når sina mål. Nästan alla idrottare på högre nivå har ambition att bli bäst. Betyder det att alla som har dessa mål kommer att bli det? Det finns inga garantier för att just vi ska "lyckas" om vi bara jobbar hårt.

När jag i slutet av året ser tillbaka på 2020 är detta vad jag vill att jag ska se.

  

Min 2020-berättelse

Jag njöt mer av skrivandet

Min inställning till skrivandet har alltid kretsat kring målen som det ska föra mig till. I år ska jag tänka mindre på detta och i stället vara mer närvarande när jag skriver. Och vem vet, kanske även nå målen trots att de inte ens varit uttalade.

Jag hade en avslappnad inställning till min blogg

Målet är inte att skriva ett inlägg i veckan utan snarare att skriva om det jag tycker är intressant och ta vara på de möjligheter som visar sig under året. Jag gissar att detta kommer att innebära 1-2 inlägg per månad, men vi får se. Just nu känner jag mig väldigt peppad på att skriva fler inlägg. Så kanske blir det mer, kanske blir det mindre.

Jag experimenterade med en ny idé på bloggen

Jag har bjudit in en rad svenska fantastikförfattare att skriva artiklar på temat Fanstastiken under 2020-talet. Först ut att tolka temat kommer Markus Åberg att vara. Hans text är planerad att publiceras inom kort. Om allt går som det ska kommer detta projekt att vara en röd tråd på bloggen genom hela året. Där författare avlöser varandra, spinner vidare på temat, tolkar, överraskar, spår och önskar vad som ska komma under 20-talet.

Jag träffade författare som jag tidigare bara hade pratat med online

Det jag ser fram emot allra mest just nu är Swecon och Bokmässan. Förra året blev det en paus från mässorna, men i år ser jag fram emot att närvara och kanske även delta i någon panel. Det var allt för länge sedan jag träffade någon annan författare.

Jag upprätthöll mina morgonrutiner

Om jag fortsätter att kliva upp tidigt på morgnarna och skriver i samma takt som jag gjort under hösten 2019 kommer min bok, Devans Dans, ha genomgått sin tredje redigeringsrunda under 2020. Detta är inte ett mål i sig självt, det kan mycket väl ta ännu längre tid än så, men det är ett riktmärke att ha som motivation i skrivandet. Beroende på hur bra boken känns efter den genomgången får vi se vad som händer härnäst.

Jag kände att jag lärde mig och förändrades mycket under 2019. Om jag fortsätter mina rutiner med meditation, träning, läsning, dagbok och skrivande - vem vet var jag kommer att hamna när det är dags att spå 2021.

   

Hur kommer erat 2020 se ut när ni tittar tillbaka på det?

  

Club Cosmos grundades i Göteborg år 1954 och är Sveriges äldsta ännu aktiva Science Fiction-förening. En till två gånger per år ger deras e-tidning Brev från Cosmos ut en samling av noveller från svenska författare under ett givet tema. I denna åttonde utgåva är temat sekundärvärldar.  

  

Om Blodfadern

Highfantasynovellen Blodfadern utspelar sig i en nyskapad fantasyvärld. Mitt mål är att skapa ett storskaligt världsbygge med hundratusentals år av historia, ett dussintal olika raser, gudar, ett hundratal olika stadsstats-nationer och magiska skolor som konkurrerar och samarbetar med varandra. Kort och gott kan man säga att jag ville försöka mig på ett långsiktigt världsbygge, likt George R.R. Martins SoIaF eller Tolkiens Midgård, där det som författare går att dyka in i mer kosmiska, religiösa och filosofiska ämnen.

I stället för att planera upp en långtgående fantasyserie för denna värld tänkte jag att det kunde vara en rolig idé att börja med att skriva en rad kortare noveller som utspelar sig i världens historia och därmed grunda världsbygget på ett mer organiskt sätt än vad jag gjort i mina tidigare verk.

Blodfadern är den första av dessa noveller. Jag hoppas att ni gillar den.

  

Länk till Brev Från Cosmos

  

Jag kallade 2018 för året då jag började ta mitt skrivande på allvar. Jag var fast besluten att färdigställa min bok så snart som möjligt och till att skriva ett blogginlägg i veckan. Jag startade eget företag, besökte Bokmässan och deltog i min första paneldebatt på en av scenerna under Swecon. Jag skar ner på min närvaro i sociala medier för att kunna fokusera mer på skrivandet. Med det i bagaget trodde jag att 2019 skulle bli ett år där mitt fokus på skrivandet togs till ytterligare nivåer. 

Sedan jag började skriva för drygt sex år sedan har jag bland annat flyttat två gånger, gift mig, tagit mig ur ett spelberoende, fått två barn och bytt jobb två gånger. Mitt skrivande har ständigt balanserat mellan alla dessa förändringar. 2019 blev inte annorlunda, utan tvärtom, det blev ett år av ännu mer förändringar. 

• I början av året gick jag ner i tid på mitt gamla jobb och fick därmed mer dedikerad skrivtid. Trots det slukades mycket av denna tid upp av mina nya ansvarsområden som pedagogisk ledare på jobbet.
• Under våren blev det klart att vi skulle överta mitt gamla föräldrahem. För två veckor sedan lämnade vi vårt älskade Umeå, efter att ha bott där i 18 år, och flyttade in i Bjästa, ett samhälle två mil söder om Örnsköldsvik.
• Jag sade upp mig från mitt jobb, fick ett nytt jobb på Bjästaskolan och blev kollega med några av mina forna högstadielärare. En förändring som jag inte riktigt förstod hur mycket det skulle påverka mig förrän flera månader senare. 
• I augusti stod det klart att jag och min fru väntar vårt tredje barn.

Så istället för att bli året då saker lossnade, blev 2019 året av nya lärdomar. Dessa är de fyra största lärdomarna jag tar med mig in i 2020:

   

Jag har fått en förnyad kärlek till läsandet

Mitt 2019 Goodreads reading challenge.  

  

I fjol skrev jag att jag tappat suget för att läsa fantasyböcker. Att jag behövde en paus ifrån fantasy. Jag ville att 2019 skulle bli ett år då jag utforskade mer facklitteratur. I stället för att läsa fantasy har jag ägnat mig åt ämnen som självutveckling, filosofi, skrivande, skolutveckling och barnuppfostran. 

De fem böcker jag vill rekommendera allra mest är:

1. Man's Search for Meaning av Viktor E. Frankl. En bok om att det går att se att livet är vackert även inuti ett förintelseläger.
2. Atomic Habits av James Clear. En bok om beteendeförändring och dess olika lager.
3. Obstacle is the Way av Ryan Holiday. En bok om att vända på perspektiv och se utmaningar som din bästa vän.
4. Can't Hurt Me av David Goggins. En bok om att sluta gnälla och få saker gjorda.
5. The Power of Vulnerability av Brené Brown (Great Courses, Audible). En bok om att våga vara sårbar för att nå lycka och glädje.

Årets bästa bok. Man's Search for meaning av Viktor E. Frankl. 

  

Utöver detta har jag lyssnat på ungefär 60 podcast-avsnitt per månad.

De poddar som jag gillar allra mest just nu är:

1. Making Sense av Sam Harris. 
2. Kvartal av Kvartal. 
3. Påjobbet-podden av Wise Consulting.
4. Förlagspodden av Lasse Winkler och Kristoffer Lind. 
   
5. The Portal av Eric Weinstein.

Den fortsatt bästa podden i världen. Making Sense av Sam Harris.

  

Jag har följt 12 mangor/animes. Min favorit är One Piece men även One Punch Man och Demon Slayer har varit extra bra i år.

 Årets överraskning Kimetsu no Yaiba, aka Demon Slayer

  

Mitt mål är inte längre att bli författare

Ett av de mål jag satte upp för mig själv inför 2019 var att jag skulle skriva mer. Men med facit i hand har jag skrivit mycket mindre i år än under de två tidigare åren. Detta har varit mitt största misslyckande under året, men samtidigt också min viktigaste lärdom.

Sedan jag bestämde mig för att börja skriva har jag trott mig veta vart jag var på väg och vetat vilka mina viktigaste mål har varit. Mitt fokus på dessa mål ledde bland annat till att jag för två år sedan lade ner nästan alla mina intressen, gick på spelberoendeträffar, och fokuserade så mycket energi jag kunde uppbåda till mina böcker och min blogg vilket gjorde att jag skrev ett inlägg till bloggen varje vecka utöver mitt vanliga skrivande. Jag var övertygad om att det enda sättet att nå mina mål var genom total hängivenhet. I år har min syn kring detta förändrats.

Under några veckor brottades jag med detta. Till slut insåg jag hur orimligt ställda mina förväntningar och krav på mig själv var. Jag ändrade mig och insåg att det var fel att prioritera skrivandet och nätverkandet kring skrivandet till den grad att jag inte kunde följa med min familj på en utlandsresa. Denna insikt, tillsammans med mitt nya intresse för skolutveckling, gjorde att jag inte längre såg skrivandet som en lika absolut punkt i mitt liv. I stället för att vara en väg bort från ett stressigt läraryrke, som jag tänkte innan 2013, var skrivandet nu mer som en hobby.

Jag vill inte vara fast i bilden av vad skrivandet kommer att ge mig i framtiden. När jag satt mig ner för att skriva har bilden av vad boken kan bli alltid funnits där i bakgrunden. Jag har haft en känsla om dess potential som jag aldrig lyckats uppnå. En ständig frustration som jag kämpat emot. Men det där är bara en mental konstruktion som min senaste idol, Eckhart Tolle, skulle ha sagt.

Missförstå mig inte, jag vill ha ett mål att sträva mot. Jag vill fortsätta skapa, men jag gör det för att det ger mig riktning och ett bättre mående, inte för att det eventuellt ska bli något spektakulärt i framtiden eller för att det i denna påhittade framtid ska få mig att må bättre. Jag kan må bra här och nu utan att lägga mer stress på mig själv än vad jag mår bra av.

Italien, juni 2019.

  

Jag har funnit en ny morgonrutin  

I samband med resan till Italien började jag även med en ny morgonrutin som fastnat. Jag går och lägger mig runt klockan 21:30 och kliver upp klockan 04:30. Att finna en tid på dygnet där jag kontinuerligt kan fokusera på mitt skrivande har varit något som jag brottats med i några år nu. Jag har tidigare försökt göra det på morgnarna, men inte så här tidigt. Jag har tidigare tänkt att det är alldeles för tidigt, att det inte skulle gå över en längre tid, men jag hade fel. Att kliva upp så tidigt varje dag, oavsett om det är vardag eller helg är nog det bästa som kunnat hända mig. Anledningen att jag äntligen lyckats etablera denna rutin är för att jag läste en bok om skrivrutiner för författare som hette Miracle Morning for Writers. Den gav mig en rad olika tips och tricks för hur man kan tänka och göra för att få igång en ny morgonrutin. Den pratade också om flera andra morgonrutiner som vetenskapliga studier visat är bra för skrivande och för ens mående i allmänhet.

Sedan juni har jag alltså klivit upp, så gott som varje morgon, oavsett om det är vardag eller helg och startat min dag med en rad aktiviteter. Jag tränar, mediterar, läser, skriver dagbok, diktar, gör negativ visualisering och skriver på mina böcker. Allt innan barnen vaknat vid klockan sex. Det har gjort att jag, trots mindre hängivenhet till skrivandet/bloggandet ändå lyckats skicka in några kapitel till min lektör varje månad och skriva åtminstone ett inlägg i månaden till bloggen. Men det jag märkt allra mest med dessa morgnar är att det gjort en stor skillnad för mitt temperament, för min vikt och för mitt allmänna mående. Jag känner att jag orkar mer, kan fokusera mer på jobbet och har inte länge problem med rygg, knän och ena axeln som jag periodvis haft tidigare. 

  

 Mina morgonappar 

  

Det går att utvecklas även om man inte hänger sig totalt till skrivandet 

Effekten av mina nya prioriteringar har varit tydlig. Under årets fem första månader skrev jag 23 stycken inlägg på bloggen. Under årets resterande sju månader skrev jag 12 stycken inlägg. Även antalet läsare och antalet sidvisningar har gått ner från i fjol. Då hade jag 4000 unika läsare och i år hade jag 3300. Antal sidvisningar i fjol var 14 000 och i år var det knappt 10 000.

Trots denna minskning känner jag mig mer harmonisk än tidigare år och jag har fortsatt göra framsteg i mitt skrivande.

Jag misslyckades med två av de mål jag satte upp för mig själv i början av året men jag klarade av fem. Dessa innebar bland annat att:

• Jag har skrivit färre recensioner och istället mer teoretiska och filosofiska diskussionsinlägg. Några sådana inlägg har varit Älskar du skrivandet?, Räntad Tid, Paretoprincipen, Att bli mer än bara en berättelse, Vad är skönhet? och Valkigt Sinne.
• Jag har anlitat en lektör, Marita Brännvall, som jag är väldigt nöjd med. Hon har gett mig kontinuerlig feedback på mitt skrivande. Detta upplever jag har varit välinvesterade pengar eftersom det både utvecklat mig rent skrivtekniskt, men har även inneburit en hel del förändringar i mitt manus, Devans Dans.
• Jag färdigställde ett skrivprojekt för första gången, novellen Blodfadern. Inte nog med att jag för första gången blev klar med ett skrivprojekt, jag fick även denna novell antagen av e-tidskriften Brev från Cosmos, den ska publiceras inom kort i deras åttonde utgåva. En bra indikation på att mitt skrivande rör sig i rätt riktning.
• Jag gick en MasterClass med Margaret Atwood i kreativt skrivande under sommaren. Det var intressant, men ska jag vara helt ärlig så var det något av en besvikelse. Jag rekommenderar hellre att man går en skrivkurs via något svenskt universitet eller tittar på BYU och Brandon Sandersons skrivkurser som finns gratis på youtube.
• Jag gjorde tre författarintervjuer. Två svenska fantasyförfattare, Christoffer Pichler och Mattias Kuldkepp, och en med författaren och litteraturskribenten Steven Ekholm. 

  

Nyligen stötte jag på detta påstående igen. Denna gång av författaren Jeff Goins. Han skrev följande:

There must be passion. I don’t mean to be harsh here, but can you do something, anything, for an extended period of time without loving it? I sure wouldn’t recommend it. Of course, many people do this every day. And some for the rest of their lives. They’re hacking away at jobs they hate, doing work they loathe because they feel stuck. They have no idea what opportunities await them. Or perhaps, they simply lack the courage to take risks. But if you’re to be a writer — a bard, an artist, a storyteller whose life’s work is dedicated to the written word — you need to love writing. - Jeff Goins

Jag har hört det här påståendet många gånger nu och jag har aldrig riktigt gillat det. Det har inte passat in på hur jag ser på mitt eget skrivande. Därför vill jag i det här inlägget tänka högt kring hur jag ser på mitt skrivande och varför jag fortsätter att skriva, trots att jag tycker att det oftast är en ganska plågsam sysselsättning. 

Visst händer det att jag ibland kan njuta av skrivandet. Det är inte så att jag alltid lider när jag sätter mig ner för att skriva. Särskilt njutbart kan det vara att ha kommit på något finurlig lösning på ett problem, en idé som känns unik eller en mening som lyckades fånga mina tankar på ett bra sätt. Men dessa stunder är sällsynta. 

När jag skriver känner jag mig som en yta för berättelsen att berättas på. Berättelsen visualiserar sig inom mig, men det känns inte som att det är jag som skapar den. Det är berättelsen som använder mig för att bli skapad. Allt som oftast känner jag mig snarare som ett hinder för berättelsen. Varför var den här idén tvungen att komma just till mig? Varför kunde den inte ha valt någon annan författare för att komma till liv? Neil Gaiman eller Brandon Sanderson skulle ha kunnat vårda den idén avsevärt mycket än vad jag kan. Som jag ser det finns berättelsen där inom mig. Färdig, perfekt, gyllene. Men det som kommer ut på papperet är något helt annat och det är oftast inte roligt.

Att säga att man måste älska skrivandet antyder att man måste älska själva akten av att sitta ner framför tangentbordet och skriva. Det räcker inte att gilla alla de saker som skrivandet medför. Det här tycker jag är problemet med detta påstående. Det finns massor av saker man kan göra som är jobbigt nu, men som man gör ändå för att det ger positiva saker på sikt. 

  

Jag älskar att skriva för att det hjälper mig

Att skriva kan vara precis lika nyttigt för dig som att sova tillräckligt, äta rätt, eller att träna. 

1. Jag älskar att ha ett mål att sträva mot. Något som ger mig riktning i livet. Det blir en positiv kraft som finns där och som passivt påverkar mina beslut i allt jag företar mig. Utan målet hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut, och jag är otroligt glad över hur mitt liv har förändrats tack vare skrivandet. 
2. Jag skriver för att återhämta mig. Detta bygger upp min självkänsla och ger mig något meningsfullt att göra av min fritid. Något som både låter min hjärna återhämtas från arbete och småbarnsliv, och gör att jag utvecklas i mitt hantverk och som människa.
3. Jag blir smartare. Att kunna uttrycka sig själv i skrift är att formulera sina tankar på ett sådant sätt att de blir meningsfulla. Genom skrivandet tränar jag därmed mitt sätt att tänka och att uttrycka dessa tankar.
4. Skrivandet främjar min hälsa. Skrivande kräver att jag fokuserar på stunden och uppgiften vilket är hälsofrämjande på en rad olika sätt. Det går inte att skriva och samtidigt vara distraherad. På samma sätt som skrivandet tränar en att formulera sina tankar tränar det också en att vara mer närvarande. På så sätt är all form av kreativitet en meditativ syssla som får mig att släppa oro och frustration.   

  

Det går att älska skrivprocessen även om man inte älskar skrivandet. Jag håller med om att det vore lättare om man älskade skrivandet. Kanske kommer jag själv att älska att sitta ner och skriva en dag. Men att säga att det är ett MÅSTE är att dra det för långt. 

Överlag har jag två kriterier för vad jag anser vara en snygg framsida.

1. Den ska vara informativ. En bild som ger läsaren en fingervisning om bokens tematik och handling. Gärna med många små subtila detaljer som väcker läsarens intresse.
2. Den ska vara vacker att titta på. Vackert betyder för mig att den ska ha en "konstnärlig ambition". På sätt och vis är alla framsidor ett konstverk men jag tycker ofta att det märks vilka som lagt extra tid och energi på att göra en framsida som inte bara försöker spegla bokens innehåll utan som även gjort något extra för att behaga ögat.

10. Wise Man's Fear av Patric Rothfuss

Rothfuss bästsäljande serie Kingkiller Chronicle är väldigt välskriven men för min del hade jag svårt för den på grund av huvudkaraktären. Framsidan tyckte jag dock var vacker. Jag vet inte vad det är med blommor och naturdetaljer, men något med dem tycker jag bara är väldigt vackert. Hade den tecknade bilden av huvudkaraktären Kvothe, och bakgrunden i allmänhet, varit lite mer detaljerade hade denna framsida troligtvis hamnat högre upp på listan.

9. Ravenor av Dan Abnett

Warhammer har en särskild stil på de flesta av sina framsidor. Ravenor sticker dock ut ifrån mängden med sin avskalade och mer abstrakta framsida. Är man insatt i serien och vem Ravenor är tycker jag att framsidans budskap är väldigt ögonfallande. Men har man inte läst andra Warhammer-böcker kan jag förstå om den förefaller rätt innehållslös. Jag tyckte dock att denna framsida gav ett lager av djup till ett världsbygge som i flera av deras andra böcker blir lite väl mycket fokus på vapen och genetiska superkrigare i en dystopisk framtid. Att boken handlar om en "vanlig" rullstolsburen man i denna värld är extra intressant. 

8. Wheel of Time av Robert Jordan

En av mina favoritserier är Wheel of Time och jag har alltid gillat de svenska utgåvornas framsidor. En särskild förkärlek har jag för Luis Royos framsidor, dock inte lika förtjust i hans mer sexualiserade verk. Kombinationen av de detaljrika karaktärerna, valet av färger till bakgrunden, den klassiska inramningen av gott mot ont och den klassiska symbolen för Tidens Hjul bakom titeln, gör att detta fortfarande en av mina favoriter.

7. King of Thorns av Mark Lawrence

Ytterligare en serie som jag inte var överdrivet förtjust i men tematiken i framsidan spelar verkligen bokens innehåll väldigt väl. Det är nog en av de mörkaste serierna jag någonsin läst och bara av en snabb överblick av framsidan så får man en tydlig bild av vad den här serien handlar om.

6. First Law av Joe Abercrombie

Det här var en sådan bok som jag köpte enkom för dess framsida. Jag kommer ihåg hur jag slogs av dess enkelhet. När man tittar på den för första gången kan man tro att den inte är särskilt informativ. Men blodsdropparna, det gamla pappret, de guldfärgade runorna. Ger alla indikationer vilken typ av värld detta är. På så sätt tycker jag att den både är enkel och utmanande på samma sätt.

5. Narrens Uppdrag av Robin Hobb

Den här boken hade troligtvis kvalat in på top tre om jag gillat serien mer än vad jag gör. Jag älskar färgsättningen, de detaljerade kanterna med insprängda minibilder. Det enda jag har att klaga på är själva bilden i mitten. Jag önskar att den sagt något mer om vilken typ av handling boken har. 

4. Odinsbarn av Siri Pettersen

En avhuggen svans mot en vit bakgrund. Enkelt, smakfullt och eggande. Tittar man lite närmare ser man en slags runa runt svansen, blodkärl och till och med lätt behåring. Den gjorde mig direkt nyfiken på att få veta mer om denna värld. Den fick mig att tänka på en skrivregel som Brandon Sanderson ofta nämner i sina skrivkurser. Välj ut en aspekt av din värld och dyk djupt in i den snarare än att dutta lite på ytan på flera olika aspekter. Precis det har Siri gjort med den här framsidan. 

3. Ondvinter av Anders Björkelid

Här är den boken som kanske allra mest speglar mina två kriterier. Den ska visa något av bokens innehåll. De två tvillingarna står där i mitten av vintern. De ser ensamma och utelämnade ut. Nästan lite rädda. Vilket speglade bokens innehåll väl. Men den har även en smakfull färgsättning och massor av detaljer som fick mig att omedelbart bli sugen på att läsa mer. 

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Nästan alla Rowlings framsidor hade kunnat platsa in på den här listan. Men av de sju böckerna tycker jag nog ändå att det är den första boken, De Vises Sten, som har den allra snyggaste framsidan. Det är ett konstverk jag tittar på, nästan mer så än vad det är en bokframsida och jag älskar det. Färgerna, livfullheten, detaljerna och hur väl tematiken speglar den ton som själva boken ger ifrån sig när man läser den.

1. The Hero of Ages av Brandon Sanderson

Vacker, smakfull, det annorlunda perspektivet, känslan av att den speglar en viktig scen direkt ur boken gillar jag mycket. De subtila detaljerna av staden i bakgrunden. Den klassiska känslan av gott mot ont finns med. Extra snyggt tycker jag det är att konstnären valt att ha med fötterna på den femte obligatorn längst uppe till höger på sidan. Jag gillar också nyanserna av pastell vilket gör att även färgsättningen sticker ut från många andra fantasyböcker. Att det sedan också är en av framsidorna till vad jag anser vara en av de bästa fantasytrilogierna någonsin gör detta till ett självklart val för mig.

Är det någon särskild fantasyframsida som du saknar på listan? Vilka är dina kriterier för att en framsida ska få dig att köpa en bok direkt utan att veta mer om författare eller handing?