För några veckor sedan fick jag en förfrågan av mina vänner Per Lundgren och Samuel Stenberg att medverka i deras podd, Evil Flow, som handlar om att designa livet och jobbet så att helheten funkar. De ville att jag skulle berätta om boken Lying av Sam Harris och hur den förändrade mitt liv.

Det var väldigt roligt att få medverka i en podd för första gången, jag hoppas att ni också kan få ut något av avsnittet.

  

Illustratör: Lap Pun Cheung

I del ett tog jag upp tre punkter för vad man bör tänka på när man lägger grunden för ett magisystem. I del två gick jag igenom vad man kan tänka på när man skapar ett hårt magisystem och i den här tredje delen tänker jag beröra vad man bör tänka på när man ska skapa ett mjukt magisystem. 

De mjuka kräver ett något annorlunda angreppssätt än vad hårda gör eftersom att syftet på sätt och vis är dess raka motsats. I de hårda ska läsaren förstå hur magin används för att karaktärerna sedan ska kunna bruka magin fritt igenom boken i valfri utsträckning för att lösa de problem de ställs inför. Syftet med ett mjukt magisystem är inte att läsaren ska förstå det, snarare tvärtom. Ju svårare det är att förstå, desto bättre. Detta eftersom det grundläggande syftet är att läsaren ska få en känsla av förundran. De ska undra vad som kommer att hända härnäst och tro att allt är möjligt. Man skulle kunna säga att hårda magisystem är till för att tjäna karaktärerna så att de upplevs som coola, medan mjuka magisystem i större utsträckning är där för att tjäna författaren och berättelsen. 

"Fantasy needs magic in it, but I try to control the magic very strictly. You can have too much magic in fantasy very easily, and then it overwhelms everything and you lose all sense of realism. And I try to keep the magic magical — something mysterious and dark and dangerous, and something never completely understood. I don’t want to go down the route of having magic schools and classes where, if you say these six words, something will reliably happen. Magic doesn’t work that way. Magic is playing with forces you don’t completely understand. And perhaps with beings or deities you don’t completely understand. It should have a sense of peril about it." - Interview with George R R Martin

Den största fördelen med mjuka magisystem är att de är mer flexibla. De är därför ett mer användbart skrivarverktyg än vad hårda magisystem är. Om man som författare skriver in sig själv i ett hörn kan magisystemet finnas där för att lösa problemet. Mjuka magisystem är vanligare i berättelser riktade åt barn och unga vuxna, kanske för att världen i ett barns ögon är full av möjligheter och de ofta inte har ett lika tydligt behov av att förklara det som sker i dess omgivning som vuxna läsare har.

5 tips för att lyckas med ett mjukt magisystem

1. Se till att magin hela tiden har en känsla av oförutsägbarhet över sig. 
   När karaktärer använder magi i hårda magisystem går det ofta fel för att karaktärerna inte kan reglerna eller för att de blir utmattade av dess användning. I mjuka går det däremot fel för att magin är oförutsägbar. Fundera på hur du kan göra magisystemet oförutsägbart redan i planeringsstadiet. Kanske kan magin självt ha ett medvetande och en egen agenda? Kanske måste man offra något oersättligt för att magin ska kunna fungera, något som karaktärerna absolut inte vill offra.
   
   
2. Ha med få karaktärer som kan använda magin och använd inte magin för att lösa för många av deras problem. 
   Om karaktärerna ständigt använder den oförklarliga magin för att lösa sina problem kommer läsaren till slut anta att de kan lösa vilka problem som helst med magin. Det blir en slags deus ex machina om en magiker helt plötsligt använder en ny magi eller artefakt för att lösa ett problem som till synes verkade helt omöjligt att lösa. I Game of Thrones mjuka magisystem är det vanligt att de få karaktärer som använder sina krafter inte själva vet exakt vad som ska hända. Ofta skapas det någon slags situation som karaktärerna inte hade förutsett. Melissandre lyckas (spoiler) döda Stannis Baratheons bror med sin magi men i slutändan spelade det ingen roll eftersom Stannis ändå förlorar det efterföljande kriget mot Lannisters. Vill du alltså skriva om coola episka magiska strider där flera olika magiker strider mot varandra är det troligtvis bättre att använda dig utav magi som åtminstone delvis grundar sig i ett hårt system.
   
   
3. Om magisystemet har regler bör dessa regler inte förklaras i sin helhet för läsarna. 
   Det går så klart att lägga till begränsningar även i mjuka magisystem och de flesta bra böcker med sådana har någon slags begränsning. Om vi åter igen tar Game of Thrones som exempel verkar det vara så att Melissandres magi grundar sig i blodsoffer från personer med kungligt blod. Ju mer omfattande magi desto mer blod verkar måsta offras. Eftersom det inte är klart vad som kan och inte kan göras blir det extra viktigt i mjuka magisystem att författaren planterar ledtrådar om vad som komma skall, hur karaktären utvecklas inom sin magi, för att det inte ska kännas som en deus ex machina.
   
   
4. Skriv inte berättelsen ur en magikers perspektiv. 
   Om du hade fått kliva in i Gandalfs huvud hade han kunnat förklara allt han visste om magisystemet, vilket gör att hela mystiken med det går förlorat. Det går dock att komma runt detta problem. Till exempel genom att använda magiska artefakter i stället för att karaktärerna själva frammanar magin eller genom att skriva om en magiker som inte förstår hur hens kraft fungerar. Risken med dessa två lösningar är dock att det ändå tar bort en del av mystiken som ett mjukt magisystem kan skapa.
   
   
5. Om magin kan göra i stort sett vad som helst bör enskilda karaktärer endast kunna använda en liten del av dessa möjligheter. 
   Mjuka magisystem är överlag mer öppna än vad hårda är. Möjligheterna för magins potential är därmed ofta betydligt större i mjuka magisystem. Harry Potter (som är en blandning av ett hårt och ett mjukt magisystem) är ett exempel på detta. Det finns en magisk formel eller artefakt för i princip vad som helst i den världen. Vill du resa tillbaka i tiden? Vill du kunna överleva döden? Vill du ta bort minnet från alla personer i en hel stad? Vill du kunna döda någon med en enkel beröring? Allt detta och mycket mer är möjligt i Harry Potter, men dessa formler används ofta bara i en begränsad del av berättelsen. Anledningen till att det inte används oftare är för att karaktärerna inte har tillgång till magierna. Kanske krävs det ovanliga artefakter eller ingredienser, eller så är magin förbjuden. Genom att begränsa karaktärernas tillgång till den oändliga magin förefaller inte magisystemet omedelbart lika mjukt som det faktiskt är. På detta sätt går det att komma runt en del av de begränsningarna som vanligtvis brukas kopplas samman med mjuka magisystem.

  

---------

Tack för att du tagit dig tid att läsa mina tankar om att skapa magisystem. Är det något av det jag har skrivit som du har sypunkter kring? Hör då gärna av dig här i chatten eller på min författarsida på facebook.   

Jag har haft en dålig månad. Enligt mina nya testläsare suger mitt manus, och när till och med Skatteverket tycker att jag skriver för lite och för dåligt är det lätt att tappa hoppet. "Sluta kontakta oss" var det enda de skrev senast. Det enda ljuset den här månaden var att Lars Carlberg bad mig skriva en "insiktsfull och vältalig totalsågning" av hans nya ljudbok som släpptes den sextonde oktober via Fafner Förlag och Storytel. Äntligen en förfrågan i min smak. Jag tackade genast ja utan att veta vad jag höll på med eller ens ha hört talas om hans bok. Jag väljer dock inte att kalla det här för en recension utan snarare en "litterär roast". 

Sex, Lögner och Radband (SLR) är inte en bok, utan en novell. Ja, jag vet vad ni tänker. Den typen av litteratur som endast har ett syfte: att marknadsföra författaren och hens andra verk. En "genre" som inte har några som helst ambitioner att faktiskt bli något som kan bidra till samhället eller ge någon slags minnesvärd upplevelse. Svenska noveller har i stort sett inget läsvärde över huvud taget för någon annan än författarna själva och dess förläggare. Turligt nog är detta ett faktum som även svenska folket verkar vara medvetna om, för ingen läser noveller annat än om de faktiskt blir ombedda att totalsåga dem.

SNR klockar in på två timmar och tjugotvå minuter men den kändes betydligt längre än så. Detta för att den största delen av berättelsen är en transportsträcka där nunnorna ska ta sig från punkt A till punkt B innan deras kloster går under. Parallellt med detta ska man som läsare försöka utläsa vad som är sant och vad som är lögn av det som demonbaronessan säger under resan. Resan eller lögnerna blev dock aldrig särskilt intressanta, eftersom jag inte kunde sluta reta mig på dialogen mellan nunnorna och demonen. De utbyter konstant små meningslösa gliringar där nunnornas göteborgshumor och profana svordomar ska upplevas som komiska. Den stora twisten kring vad som är sant och falskt som berättelsen byggt upp för blir ett antiklimax eftersom själva twisten faktiskt redan har avslöjats, långt i förväg. Tydligen har demonen inte ljugit alls utan berättat hur berättelsen ska sluta, vilket var ganska uppenbart redan från början.

Och så var det det där med uppläsaren, Simon Väderklint. Ledsen att du skulle behöva bli indragen i det här, men hur ska man kunna skriva en roast av en ljudbok utan att dra in dess uppläsare? Varför förlaget över huvud taget har valt en man att läsa upp en bok där samtliga karaktärer är kvinnor övergår mitt förstånd. Är det något slags PK-budskap eller orkade de helt enkelt inte leta reda på någon annan uppläsare än den de brukar använda? Simon försöker vrida och vända på sin pojkaktiga men ändå något djupa röst för att skapa olika kvinnliga läten eller absurda röster för att passa de ännu mer absurda karaktärerna. Jag blev hela tiden tvungen att tänka om då min hjärna automatiskt projicerade män in i alla roller, särskilt den sexiga bondageälskande demonbaronessan som utgör den större delen av berättelsen. Jag hoppas åtminstone att detta beror på uppläsaren och inte något annat... När Simon läste upp texten som gång på gång beskrev de slanka och svajande höfterna hos demonen och nunnorna såg jag vid mer än ett tillfälle framför mig en läderklädd Christer Lindarw som ämnade att locka nunnorna in i frestelsen.

Jag har inte läst något av Lars Carlbergs tidigare verk men har hört en del prata gott om hans novell Sönderdelningen av besten Skorm. En berättelse som ska vara annorlunda från något annat. Jag visste därför inte vad jag skulle förvänta mig när jag läste SLR. I efterhand antar jag att den är tänkt att vara en humoristisk och absurdistisk berättelse som ämnar att gestalta livets meningslöshet, vilket passar bra för "genren". I denna novell blandas bondagesex, vapenfetisch, billig göteborgs- och kiss och bajs-humor i en salig eller fördömd blandning. Ingen av dessa saker hyser jag dessvärre något större intresse för.  

Den farhåga som jag har med alla noveller visade sig även vara sann för Sex, Lögner och Radband. Ytterligare en intetsägande berättelse.

  

Tack för att jag fick chansen att roasta din novell Lars, jag önskar dig all lycka!

Till min förvåning tyckte jag att stämningen på bokmässan var rätt lugn. Visst var lokalerna stora och intrycken från alla utställare var överväldigande till en början. Men ljudnivån och trängseln var inte alls särskilt farlig under fredagen och lördag förmiddag. Jag kunde samtala rätt fritt med flera författare utan att känna att jag var i vägen eller att jag tog upp för mycket av deras tid. På lördag runt lunch och resten av dagen förändrades dock detta. Det blev väldigt trångt i lokalerna och jag var tvungen att ta flera pauser för att ens orka gå omkring inne i mässan. Jag köpte flera flaskor vatten och satt mig ner och masserade fötterna vid flera tillfällen för att inte få slut på energi. När stängningsdags närmade sig var jag helt färdig efter att ha tillbringat närmare 10 timmar i lokalen.

Tydligen tappade bokmässan 19 000 besök under föregående år när Nya Tider och NMR gästspelade. I år hade dock besökarskaran ökat något igen, 85 371 besök enligt bokmässan själv.  

Jag hade inte planerat min helg särskilt noggrant utan ville ta saker lite som de kom. Jag hoppades att jag skulle få chans att knyta lite nya kontakter och i bästa fall få något namn på en lektör inom fantasygenren som jobbat för de större förlagen. I efterhand var jag nöjd med det här beslutet. Jag kände ingen press att jag behövde vara på en viss plats vid ett visst tillfälle utan kunde känna efter och ta dagen som den kom. Jag tror att om jag hade skissat upp ett schema för mig själv så hade jag inte orkat vara där så länge som jag var. 

Det mesta av min tid tillbringade jag med att mingla. Under hela helgen tittade jag faktiskt bara på två författarintervjuer: en med Mats Strandberg om hans nya bok Slutet och en med John Ajvide Lindqvist där de berörde hans nya skrivbok, Misslyckas igen, misslyckas bättre.

Författarintervju med Mats Strandberg

Författarintervju med John Ajvide Lindqvist

Det mesta av min tid tillbringade jag i fantastikgränd, där egenutgivarna och de mindre svenska fantastikförlagen höll till. Jag småpratade med författarna och förläggarna där, vilket var extra trevligt om man jämför med mina besök på Swecon. Jag upplevde att författarna hade mer tid att småprata på den här mässan och det märktes även att det börjar ränta för mig att åka på flera sådana här mässor. Flera författare och förläggare känner igen mig nu via min blogg vilket gjorde det ännu lättare att starta upp samtal både kring deras utgivningar och kring mina egna projekt.

Under lördagen hängde jag en del med Leif Wallsby som är den första av testläsarna som läst färdigt min bok. Mer om hans kommentarer i nästa blogginlägg.

Förutom en del fantastikböcker köpte jag även några skrivböcker och passade på att gå på Hoi-förlags speedcoachning för författare. Där jag fick kort presentera mitt manus och mig själv som författare för Sandra Gustafsson. Hon var väldigt peppande och verkade intresserad av mitt manus och gav mig bland annat en del tips kring vad jag ska tänka på när jag ska hitta en lektör.

Jag passade även på att skaka hand och prata lite med författaren och nätverksbyggaren Nina Jansdotter i samband med att jag köpte hennes nya bok Nå ut med Facebook.

Utgivningsfest i fantastikgränd för novellsamlingen - H.C. Andersen.

Mingel med fantasyförfattarna Anna Jakobsson Lund och Marcus Olausson

Speedcoaching med Sandra Gustafsson

Samtal med Nina Jansdotter

På lördag kväll blev jag medbjuden på förmingel och middag med flera fantastikförfattare. Markus Sköld, Kristina Hård, Thomas Årnfelt, Pia Lerigon, Fredrik Persson och Marcus Olausson. Under kvällen fick chansen att plocka ut hemligheter ur framförallt Kristina Hård och Thomas Årnfelt. T.ex. blev jag rekommenderad en lektör som gjort flera jobb för de större förlagen, Bläcklilja. Tack till alla er för att jag fick vara med och tack för den här gången bokmässan.

Författarmingel

Middag med fantastikförfattarna.

September har varit en bra månad. Det berömda lunket har infunnit sig och även om det brutits av med diverse förkylningar har ändå produktiviteten varit god. 

Bokens första redigeringsrunda blev klar och är för närvarande ute på testläsning hos fyra svenska författare (Patrik Centerwall, Marcus Olausson, L.H. Wallsby och Albin Hedström) som jag knutit kontakt med under de sista två åren. Det känns både otroligt roligt och hedrande att de tar sig an boken. Det går inte på en handvändning att läsa igenom och kommentera på ett manus så det var absolut inte någon självklarhet att de skulle acceptera när jag frågade dem om de ville testläsa manuset i ett så här tidigt skede. Samtidigt är det också lite nervpirrande att fyra "riktiga" författare ska ta sig an manuset. Detta ser jag dock som en positiv känsla. Om man inte är beredd att bli bränd tar man inga risker och då finns det en stor chans att man fastnar i samma gamla gängor som man alltid varit i. Nervositet är därför ett tecken på att man är på väg åt rätt håll. 

Jag har gett dem ett slutdatum på den 24:e december och medan jag väntar på deras feedback arbetar jag med mina andra bok- och novellidéer. För tillfället håller jag på att städa och sortera bland alla de idéanteckningar som jag för i min mobil. I grunden har jag tre olika världar igång, tre separata bokserier som sjuder inom mig. Den första boken jag skrev färdigt för två år sedan, som jag skulle vilja skriva om. Devans Dans som jag skriver på nu. Och en tredje sekundärvärld/bokserie som är under uppbyggnad. Till den tredje serien hade jag skrivit 50 sidor av idéer. Anteckningarna rör allt ifrån magisystem till väsen, geografi, religion, karaktärer, raser, kulturer, nationer, historia och mycket annat. Snart ska jag skapa en ny fil i Aeon Timeline och börja bygga upp världens och rasernas historia. Än så länge sträcker sig tidslinjen 80.000 år tillbaka i tiden.

Detta är utan tvekan det jag tycker är allra mest roligt med skrivandet. Man känner sig gudomlig när man bygger upp en hel värld. Att se den växa fram. Att få pussla ihop coola ideér till något eget och unikt. Helt fritt, helt utan begränsningar och helt kravlöst. Endast bunden av de interna regler för världen som jag själv skapar. 

Så jag passar på att njuta av den här pausen från skrivandet och redigerandet.  

Hösten är här på allvar nu och hur mycket jag än älskar årstiden är det inte lika roligt för mitt löpande. Under sommaren har jag försökt springa åtminstone en gång i veckan, men när det nu regnar konstant och närmar sig nollgrader på morgnarna är löpandet inte en lika attraktiv syssla längre. Passande nog snubblade jag, i en av de podcasts som jag följer, över en diskussion om träning. Studier har visat att även kortare träningspass ger stora effekter, och då menar jag verkligen korta träningspass. En av de mest givande träningsmetoderna för hälsa och fettbränning var tabata. Korta 20-sekundersövningar där man maxar träningen för att sedan vila 10 sekunder. Om man gör åtta sådana övningar är man färdig på mindre än 5 minuter och, enligt studien som podcasten refererade till, fick man ut 80 % av den träning som man skulle ha fått av ett vanligt ett och en halv timmes gympass. Så under två veckor har jag gjort tabataövningar under lunchen då barnen sover. Det har passat mig perfekt. Vi får se hur länge jag lyckas hålla i träningen den här gången...

Snart är det dags för Bokmässan, troligtvis kommer jag att vara där när detta inlägg läggs upp på bloggen. Från början hade jag storslagna idéer för hur jag skulle nätverka med förlag, agenter och författare under mässan, men jag har tagit ett steg tillbaka och landat i att jag ska försöka njuta lite också. Det är första gången jag är där och jag vill inte att mitt allra första intryck av den ska vara en där jag är stressad och pressad att prestera. Nog kommer det bli en hel del nätverkande i alla fall, även om det inte är mitt huvudsakliga mål. Men det kommer en ny mässa nästa år också.

Någon gång under oktober kommer det ett helt eget inlägg om mina intryck av Bokmässan.