JL Fantasy

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?

 

Paretoprincipen och den exponentiella kurvan

Häromdagen såg jag en youtubevideo av psykologen Jordan Peterson som pratade om hur paretoprincipen kan kopplas till mål. Han menade att om man använder den på försäljning av böcker kommer man att se följande mönster: Om 10 personer skriver och säljer sina böcker, kommer ungefär 2 av dem att sälja 50 % av alla böcker. Det vill säga 20 % av dem kommer att tjäna 50 % av vinsterna. Men ökar man antalet personer kommer principen att skapa en exponentiell kurva. Denna kurva innebär att ju fler som försöker sälja sina böcker, desto färre kommer att lyckas. Detta låter kanske uppenbart, men vad som kanske inte är uppenbart är just hur stor effekten är. Om 100 personer säljer sina böcker kommer 10 av dem att sälja 50 %. Det vill säga 1/10-del i stället för 2/10-delar. Av 1 000 personer kommer ca 30 av dem sälja 50 %. Om du har 10 000 personer kommer 100 av dem att sälja 50 %. Alltså 1/1000-delar. 

Vill du läsa mer om paretoprincipen kan du gå in på utforskasinnet.se.

Detta gäller inom en rad olika områden. Till exempel skivförsäljning, antal mål gjorda i fotbollsmatcher, i stort sett alla marknader som involverar någon form av kreativitet. Förtjänsterna ökar hela tiden för dem i toppen av kurvan. Åtminstone tills de dör, eller på annat sätt störs, och ger utrymme för nya kreatörer. 

När man talar om försäljning kan man sammanfatta paretoprincipen på följande vis. De som har mer kommer att få mer, medan de som har lite kommer att få mindre. Ett exempel på detta står till och med i bibeln, i Matteusevangeliet: "Den som har ska få i överflöd, men den som inte har ska förlora även det lilla han har." 

   

Ojämlikhet

Världen är full av ojämlikhet. De 85 rikaste människorna på planeten har mer pengar tillsammans än de två miljarder människor som har minst. Detta är ytterligare ett exempel på när paretoprincipen trätt i kraft. Intressant nog gäller detta oavsett vilket ekonomiskt system man observerar. Det ser alltså mer eller mindre likadant ut i länder med kapitalistiska, socialistiska och kommunistiska system. Man kan beskatta rika personer och därigenom jämna ut kurvan en aning, men principen kvarstår likväl. Det är dock svårare att säga åt Sveriges befolkning att sluta köpa Camilla Läckbergs och Lars Keplers böcker för att i stället gå och köpa Josef Lindells böcker. 

Varför berättar jag det här då? Jo, som jag tolkar detta innebär det att du som vill slå igenom som författare mer eller mindre är körd redan innan du ens har börjat. Chansen att du ska lyckas blir mindre och mindre för varje dag som går eftersom fler och fler personer ger sig in i skrivandet nu för tiden. Marknaden av böcker har exploderat de senaste åren trots att många författare säger att det är hopplöst att slå igenom. Hoppet om det stora kontraktet med någon av drakarna hålls ändå levande eftersom att media, förståeligt nog, väljer att skriva om de författare som lyckas, inte om alla som kämpar utan att någonsin komma i närheten av att kunna leva på sitt skrivande.

   

Vad är lösningen?

Den bästa lösningen på detta dilemma är att ge upp. Lägg din tid på något annat som kan ge dig motsvarande glädje. Du kommer därmed troligtvis också bespara dig en rad besvikelser.

Men om du inte kan ge upp? Om skrivandet alltid finns där bakom, djupt inne i dig och vägrar tystas. Då kan du göra två saker. Antingen sänker du dina ambitioner och njuter av skrivandet för vad det är. Se det som en hobby som tillför glädje till ditt liv. Bli inte hopplös när ditt skrivande inte lever upp till dina förhoppningar och förväntningar. Och bli inte besviken eller avundsjuk när du ser dem som lyckas trots att de inte verkar ha lagt ner lika mycket tid eller energi på skrivandet som du.

Men om inte heller det är ett alternativ? Om du inte "bara" kan nöja dig med att se skrivandet som en hobby? Försök då i stället att följa Petersons råd. Han hävdar att det bästa sättet att förhålla sig till detta är genom att jämföra dig med dem som är på din nivå, eller de som är precis ovanför din nivå. Eller ännu bättre. Genom att använda dig själv som måttstock. Jämför dig med den du var igår. Rör du dig åt rätt håll eller står du stilla? I stället för att lägga energi på andra, tänk på vad du skulle kunna göra annorlunda för att må eller bli bättre. Det fina med detta är att du bestämmer vad "bättre" innebär för dig. Det behöver inte vara antal sålda böcker, det kan vara vad som helst som du värderar.

Det du inte ska göra är att jämföra dig med dem som redan har lyckats. För den du väljer att jämföra dig själv med blir också din domare. Hen kommer att se ned på dig, från sin höga piedestal, inuti ditt huvud.

Vad du än väljer, får de mål du väljer att sätta upp för dig själv inte vara för långt borta. Då finns det en stor sannolikhet att du kommer må dåligt längs vägen och kanske även ge upp. Du kan ha en vision som är långt borta, men bryt ner denna vision till mindre delmål och håll dem så nära dig själv som du kan. Målet ska vara så enkelt att du faktiskt kan klara av det, men samtidigt så svårt att du måste utmana dig själv och fortsätta utvecklas.

Att träda igenom bruset

Underhållning finns överallt omkring oss i fler former än någonsin förr. Alla säljer distraktion maskerat som underhållning. Miljontals människor tävlar om din uppmärksamhet, de vill att du ska köpa just deras berättelse. Det är näst intill omöjligt att träda igenom bruset.

Böcker blir ofta tråkiga att läsa om de bara är en radda av händelser som inte har något särskilt att säga eller visa oss. Riktigt bra berättelser å andra sidan, har ofta mer än bara välskrivna karaktärer, intressanta världsbyggen och spännande handlingar. De har även inbäddade budskap i sig. Dessa budskap greppar läsarna utan att de många gånger inte ens är medvetna om det. 

Har du några storslagna tankar med din berättelse? Vill du säga något om vad det är att vara människa? Vill du hjälpa andra till att bättre finna en väg framåt genom livets djungel genom att presentera en livsåskådning som du anser vara sann, eller åtminstone tankeväckande? Kort och gott, har din berättelse något tema som lyfter den över andra böcker? Om ja, hur tydligt är det här temat? Är det bärande i flera olika delar av berättelsen, eller är det ett litet frö som inte blommat ut? 

Jag läste en artikel för någon vecka sedan som visade att svenska författare inte längre aspirerar till att förändra samhället. Under 60- och 80-talet såg författare ofta sig själva som representanter för ett större kollektiv. Skrivandet var för dem ett viktigt sätt att delta i och påverka samhället. Sedan 90-talet har skrivandet kommit att handla mer om kreativitetens egenvärde. Författare skriver främst idag för att förändra sig själva, snarare än någon annan.

 

Berättelsers psykologiska funktion

Berättelser och fantasi är essentiella för att vi människor ska kunna fungera. De psykologiska processer som ett barn använder för att lära sig nya saker drivs i stor utsträckning av hens fantasi och de berättelser som hen får berättade för sig, men även av de berättelser som hen skapar för sig själv. Fantasin fyller i gapet mellan erfarenhet, verklighet och förväntan och är därför en ovärderlig hanteringsmekanism.

Ett barn kan genom berättelsernas kontextuella ramverk hantera och testa nya idéer som vanligtvis skulle vara för ovana, för stora och för skrämmande för barnet. Det behöver inte handla om drakar eller om eldkastande magiker. Det kan vara vardagliga berättelser. Till exempel skilsmässor, kärlek, konflikthantering eller om att kliva fram och göra det rätta trots att du egentligen inte vågar. 

Exempel på detta sker runt omkring oss hela tiden. En liten pojke ser en hund på väg till skolan. Hunden skäller åt honom. Detta behöver i sig inte vara farligt för barnet, men kan bli farligt om han efteråt skapar en berättelse i sitt huvud om "den farliga hunden". Han skapar ett narrativ för sig själv som handlar om hur han nästan blev biten och tvingades fly för sitt liv. Genom berättelsen blir pojken i det här fallet rädd för hundar. En alternativ berättelse hade kunnat vara att hunden skällde och pojken blev rädd men att han fortsatte gå till skolan i alla fall och det gick bra. I detta fall stärks barnet genom berättelsens inbäddade budskap. Världen kan vara läskig, kanske till och med farlig ibland, men du kan klara av att möta faran och bli stärkt genom det.

Detta är inte bara viktigt för barn. Ungdomar genomgår flera livsförändrande faser och genom att rama in dessa faser i rätt berättelser kan de förbereda sig själva inför dem, precis som barnen. Samma sak kan även sägas om vuxna. Om vi läst mer berättelser om vad det innebär att skaffa barn, att fylla femtio eller att tappa sin far till en sjukdom, kan vi bli bättre på att hantera dessa situationer med värdighet när de väl händer oss. Kanske skulle vi inte behöva gå i terapi eller psykoanalys lika ofta om vi läste fler berättelser med underliggande budskap om livet.

Människor styr jorden för att vi är det enda djuret som kan samarbeta hyfsat väl i stora grupper. Vi kan skapa stora nätverk där tusentals och miljontals främlingar samarbetar mot ett gemensamt mål. Om man jämför en enda människa med en enda schimpans, är vi skrämmande lika schimpanser. Alla försök att förstå vår unika roll i världen genom att studera våra hjärnor eller våra familjerelationer är dömda att misslyckas. Den riktiga skillnaden mellan oss och schimpanserna är den mystiska färdighet som gör att miljontals människor kan samarbeta effektivt.

Denna mystiska färdighet är berättelser.

Vi samarbetar effektivt med främlingar för att vi tror på saker som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. Du kan aldrig övertyga en schimpans att ge bort en banan genom att lova henne, att efter att hon dör så kan hon få oändligt många bananer i schimpans-himlen. Bara människor tror på sådana berättelser. Och det är genom dem som vi styr jorden. - Yuval Harari

Berättande är ett sätt att skapa mening ur kaoset som är vår omvärld och kaoset inuti oss själva. Berättandet ger oss en form. En början, en mitt och ett slut. Något som gör att vi kan känna att vi betyder något och att vi bidrar något till vår omvärld. Berättelser ska underhålla men de kan också lära oss viktiga lärdomar.

Min fantasyberättelse är menad att underhålla men det finns en del underliggande allegorier till problem som finns i vår värld som jag hoppas att vakna läsare ska uppmärksamma och lära sig något av. I redigeringen försöker jag nu lyfta fram dessa teman ytterligare för att berättelse förhoppningsvis ska ta mer plats och bli något som läsare funderar kring, även efter att de läst färdigt boken.

Varför recenserar du självhjälpsböcker Josef? Är inte det här en blogg om fantasy? Jo, det är det men det är också en blogg om min personliga skrivresa och insikter som hjälper mig att utvecklas. Can't Hurt Me passar in i den kategorin mer än någon annan bok jag läst. 

David Goggins påpekar gång på gång att han inte är speciell på något sätt. Han hade inte någon medfödd talang, han var inte smart eller ens särskilt uthållig som liten. Han fuskade sig igenom skolan, skyllde sina problem på andra och hade svårt att knyta meningsfulla kontakter med omvärlden. Men genom några särskilda principer som han över tid satte upp för sig själv har han lyckats åstadkomma saker som de flesta skulle anse vara galenskap. I denna självbiografi/självhjälpsbok redogör han för de viktigaste händelserna i hans liv och de lärdomar han tagit med sig av dessa händelser. 

Boken börjar med hans hårda uppväxt med en far som misshandlade honom mentalt och fysiskt och med berättelser om hur klasskamraterna sprejade nigger på sidan av bilen. Goggins var bitter, arg och ansåg att världen var emot honom. Sedan bestämmer han sig för att ändra sin världsbild och sakta men säkert börjar saker hända. Från överviktig skolkare till att bli den enda personen i historien att genomföra tre Hell Weeks (Navy Seal-träning) och Ranger-träning. Utöver det har han även tagit förstaplatsen i några av världens tuffaste ultramaratonlopp och satt världsrekord i antal pull-ups på 24 timmar: 4025 stycken. Berättelserna om dessa bravader är intressanta, men det som gör denna ljudbok unik är att Goggins och uppläsaren diskuterar händelserna mellan kapitlen och ger handfasta tips och råd för vad du som lyssnare kan göra i ditt liv för att nå dina mål, oavsett vad de är. 

Här är några av Goggins lärdomar:

  

1. Inställning trumfar motivation

Goggis tror inte på motivation. Det första han säger i boken är "Motivation is crap". Det är lätt att vara motiverad så länge livet omkring oss är bra. Din partner mår bra, barnen mår bra, det går bra på jobbet, solen skiner. Vid dessa tillfällen är det lätt att dra på sig löparskorna. Men när jobbet suger, när familjen har lämnat dig, när det spöregnar ute, då är det svårt att hålla motivationen uppe. Din inställning (purpose) är allt. Det är människor som har en annan inställning än de flesta andra som orkar fortsätta, som sätter på sig skorna och regnkläderna i alla fall. De når sina mål när andra bara kommer halvvägs. Andra kanske kommer att tycka att du är konstig, Goggins säger att han har blivit kallad galen fler gånger än han kan räkna, men han ser det som ett bevis på att han har en inställning som kommer att ta honom dit han vill.

  

2. Var ärlig mot dig själv

Goggins anser att vårt samhälle är för snällt. Vi får lära oss att vi är bra som vi är, att det viktigaste är att försöka, att alla är speciella. Vi får massor av råd från vänner och samhället, råd som gör att vi ger upp på vägen. Han menar att dessa råd lär oss att skylla på allt utom oss själva. Endast genom att vara brutalt ärlig med dig själv, identifiera dina brister och åtgärda dem kan du utvecklas till att bli mer än vad du är idag. Ställ dig framför spegeln och säg som det är. Om du är fet, säg det då. Jag är fet. Om du spelar för mycket tv-spel, säg det då. Jag är en lat jävel som spelar för mycket tv-spel. Jag är inte bra som jag är. Det viktiga är inte att försöka och ge upp när det blir jobbigt. Titta dig i spegeln och säg i stället till dig själv: Jag kan bättre. Jag orkar mer. Jag vågar mer. Självkritik och ärlighet mot dig själv och din omgivning kommer kanske inte göra dig till den mest populära personen, men det kommer att hålla dig på rätt väg.

  

3. Regeln om 40 % 

Ett koncept som Goggins återkommer till flera gånger är regeln om våra 40 %. Det kanske tydligaste exemplet på detta är när han berättar om hur han lärde känna entreprenören Jesse Itzler. Itzler hade sett Goggins springa ett maraton på brutna ben och var helt hänförd av hans förmåga att ta sig förbi den smärttröskel som vanligtvis stoppar andra. Efteråt bad Itzler Goggins att träna honom och kort därefter flyttade han in hos Itzler i en månad. Den första dagen sade Goggins åt honom att göra 100 pull-ups. Efter att ha gjort 14 stycken var Itzler helt slut och förklarade att han inte orkade fler. Goggins sade åt honom att göra en till, vila lite och göra en till. Efter några timmar hade han gjort hundra stycken.  

Goggins visade mig, där och då, att vi är kapabla till så mycket mer än vad vi tror. När din hjärna säger åt dig att du är slut, då har du bara nått ungefär 40 % av din egentliga förmåga. - Jesse Itzler, Living with a Seal

  

4. Kakburken

Goggins har en särskilt förmåga att vända alla motgångar och svagheter till energi för framtida framgångar. Han presenterar flera övningar för hur du kan se tillbaka på ditt liv och finna styrka i det du tidigare gjort, oavsett vilket slags liv du levt. En av dessa övningar handlade om att minnas de gånger du har lyckats. När saker och ting blir jobbiga behöver vi finna styrka i de prestationer vi utfört tidigare. Han ber dig att skriva ner alla de saker du är stolt över. Oavsett om det är fysiska prestationer, arbetsprestationer, sociala eller mentala prestationer. Skriv ner dem på en lapp och lägg dem i en burk. När du känner dig nere, tar du fram burken och påminns om hur bra du kan vara. Enkelt, men betydelsefullt.

  

5. Valka ditt sinne

Goggins huvudsakliga budskap är relativt enkelt. Våga lida lite mer. När saker och ting blir jobbiga, när din hjärna säger åt dig att sluta – det är då utvecklingen är som störst. Han är väldigt noggrann med att påpeka att din egen hjärna är din värsta fiende. Den vet om alla dina rädslor, alla dina svagheter och den är skapad för att hjälpa dig att undvika problem. Den gör det för att skydda dig från de hemska sakerna som finns överallt omkring oss. Men alla som har tränat i sitt liv vet att det är där det börjar bli jobbigt som den största utvecklingspotentialen finns. Detta gäller för fysisk träning men även för mental träning. Din hjärna är elastisk på samma sätt som dina muskler är. Genom att göra saker som du tycker är jobbigt, tränar du dig själv att bli bättre på de sakerna. Hitta dina svagheter, leta rätt på det du är rädd för och ta kontroll över det. Se det inte som hinder att undvika, se det som områden där du har störst utvecklingspotential. Om du tycker att du är dålig på att läsa, läs böcker. Om du tycker att du är dålig på att skriva, sätt dig ner och skriv. Han menar att vi lever i den mest bortskämda tidsperioden någonsin. Samhället säger åt oss att hitta den enkla vägen, att utnyttja våra styrkor i stället för att stärka våra brister. Självklart går det att hitta genvägar och hjälpmedel på vägen men oavsett vilka tips och tricks du använder dig av kommer du aldrig komma runt det faktum att du måste spendera den tiden och energin som krävs för att du ska kunna utvecklas. Hur jobbigt det än må vara. På samma sätt som dina händer valkas om du lyfter vikter på gymmet behöver du också valka ditt sinne inför de problem du onekligen kommer möta genom ditt liv. Gör du det kommer du ha ett försprång på alla andra omkring dig. Ett försprång på de som ständigt undviker de jobbiga sakerna för att de tror att det snabbare kommer leda dem till ett lyckligare liv.

  

Den här boken hjälpte mig att se mina brister som mina styrkor. Den hjälpte mig att hitta sätt att prata med mig själv för att kunna utstå obehag och därigenom nå mina mål. Hans tips är dock inte för alla. Språket är väldigt grabbigt och bitvis rätt rått och om du inte gillar att pusha dig själv, att göra saker som du inte gillar att att göra kommer de flesta av hans budskap att kännas meningslösa. För mig skapade boken dock motsatt känsla. Det råa språket förhöjde känslan av allvar och jag har ofta fått höra att jag har en vinnarskalle som ibland hjälper mig framåt men som ibland också stöter mig mot min omgivning. Har du ett tydligt mål framför dig som du strävar mot, ett mål som du är villig att lida lite extra för att nå – då är det här boken för dig.

  

Betyg: 5 av 5

Alla genrer har sina egna problem: att få till humorn i komedier, att få läsarna att darra i skräck, att sakligt beskriva vetenskapen utan att tråka ut läsarna i hård science fiction. Jag tror inte att fantasy nödvändigtvis är svårare att skriva än andra genrer. Men fantasy har en del andra problem som gör att genren kan upplevas som ett större och mer komplicerat projekt att ta sig an än till exempel en romantisk berättelse.

Min grundläggande tanke som jag burit på under de senaste åren är att fantasy, särskilt high fantasy och andra subgenrer som är kopplade till sekundärvärldar, är svårt att skriva eftersom det – om det ska göras ordentligt – tar längre tid än många andra genrer. Som jag ser det möter fantasyförfattare fyra huvudsakliga problem:

  

• Fantasy är en genre där många läsare förväntar sig en viss mängd troper. 

  Vad förväntar sig läsare av just fantasy? Magi, dramatiska scener, spektakulära vyer och karaktärer som utmanar status quo är några av de vanliga troperna som många läsare vill se. Att leverera på alla dessa löften är en storslagen uppgift för vilken författare som helst, allra mest för nya aspirerande författare som ännu inte har finslipat sin litterära förmåga. Tröskeln som kommer med denna insikt, att berättelserna dels måste vara välskrivna (så att världen och karaktärerna känns levande) men också storslagna för att greppa många läsare, är en utmaning som jag upplever som större i fantasy än i någon annan genre, förutom kanske historiska romaner. Detta blir ofta ett problem för många nya författare, som jag upplever försöker åstadkomma alldeles för mycket med sina första verk. Mer magi, mer strider, mer konflikter, mer storslagna och udda miljöer. Alla de troper som är de mest kända fantasyverkens signum. De misslyckas ofta därför med att knyta ihop och få dessa världar, karaktärer och handlingar att kännas trovärdiga. Den nära kontakten med huvudkaraktären drunknar i många fantasyförfattares nya verk. Att vara unik och samtidigt leverera på förväntningarna är knepigt.

• Fantasy kräver ofta komplicerade världsbyggen.

  I somliga fall byggs hela planeter, eller åtminstone kontinenter, upp från grunden. Allt från fauna, till solcykler, till dvärgarnas modeutveckling över tid. Att levandegöra en hel värld som läsaren inte känner till i förväg kräver mycket detaljer om den ska upplevas som lika verklig som vår egen. Man kanske kan avfärda detta genom att säga att det är författarnas egna val. Om någon är så dåraktig och har ett så stort gudskomplex att hen försöker bygga en hel värld från ingenting, får den skylla sig själv. I somliga fall används vår värld som stomme till världsbygget både i geografi och som kulturell bas, men flera verk river även upp dessa för att själva skapa något eget, något unikt som sticker ut i läsarens ögon, något som ska få dem att komma ihåg just den författarens verk. I likhet med troperna blir detta en uppgift som är svår för nya författare att bemästra. Hur ska världsbygget visas för läsaren? När ska det visas? Och när är mindre bättre än mer? Det hela blir inte lättare när många läsare, precis som med troperna, förväntar sig en viss storslagenhet. Kompromissen mellan att ge läsaren det den vill ha, och att skriva en berättelse som man som författare kan få en god översikt över, krockar ofta.

• Många subgenrer inom fantasy kräver ofta en större uppsättning av perspektivkaraktärer.

   För att världsbygget, som författaren tillbringat åratal med att bygga upp, ska kunna visas upp kräver en fantasyroman ofta flera perspektivkaraktärer. För vår unga hjälte kan ju inte vara överallt samtidigt. Hur ska läsaren få se Seanchans interna stridigheter? Kanske kan jag lägga till deras prinsessa Tuon som en perspektivkaraktär i några kapitel? Vips så blev Wheel of Time minst 50 000 ord längre. Att göra en eller två karaktärer riktigt trovärdiga kan vara svårt nog för en ny författare. Hur ska man bemästra och kunna fläta ihop fem eller tio perspektiv på ett sätt som inte tröttar ut läsarna?

• Fantasyböcker blir många gånger längre än andra böcker.

   Att böckerna ofta behöver bli längre blir uppenbart när man slår ihop de tre ovanstående punkterna. Författaren måste leverera på de många förväntningar som läsare fått genom att läsa dussintals, om inte hundratals, internationella fantasyböcker. I många subgenrer måste de även bygga upp en helt ny värld och presentera den på ett smidigt sätt. I sådana böcker är det svårt för författaren att förlita sig på att läsaren vet en massa saker om världen. Att du slutligen också lägger till fler perspektivkaraktärer än i andra genrer resulterar ofta i böcker över hundratusen ord, eller som Brandon Sandersons nya high fantasy-serie som väger in på femhundratusen ord i en enda bok. Och då har jag inte ens börjat tala om serier, som är så vanligt i fantasy, och komplexiteten som uppstår med att skriva sådana.

  

Att det tagit så lång tid för mig att planera och skriva mina böcker har delvis att göra med att jag försöker undvika och samtidigt uppfylla dessa fyra punker. Men det beror troligtvis ännu mer på mitt sinnelag och de mål jag har med mitt skrivande. Fantasy behöver inte vara mer komplicerat att skriva än andra genrer. Men samtidigt bjuder den in till bombastiska berättelser i större grad än många andra genrer. I efterhand skulle nog jag, som så många andra, ha tjänat på att först skriva kortare och enklare berättelser för att bygga upp min skrivteknik innan jag gav mig på den där drömberättelsen. Men det är svårt att tysta den där rösten som viskar till en att drömma stort.