JL Fantasy

 

Tankar om samtid och framtid med fantastiken

Eftersom jag skriver detta efter en lång rad svenska fantastikspanare har jag noga fått läsa om alla tidigare spaningar innan jag kunde formulera min egen. Det gjorde jag med glädje eftersom jag sätter dem alla högt och jag inspireras av vad de skriver, men det gör också att min skärva av spåkulan kändes lite mindre efteråt. Förhoppningsvis kan jag ändå både reflektera över och syntetisera något eget utöver det som redan sagts.

Så låt oss börja med elefanten. Min virus-oro i våras gjorde att mitt skrivande inte bara stannade av helt utan kändes meningslöst. Objektivt sett hade jag mer tid när jag jobbade hemifrån och var permitterad på deltid, men jag hade ingen bokmässa och fysisk release att se fram emot. Kanske skulle jag istället bli sjuk och inte ens hinna skriva färdigt min trilogi? Att dödstäda kändes plötsligt viktigare. Och vad händer om samhället inte kan gå tillbaka till normalläge, eller det blir så att vi då delas upp i de som kan återgå och de som inte kan det?

Aldous Huxleys roman Du sköna nya värld är en framtidsvision där personer delas upp genetiskt. Bild från theatrecloud.com

  

Spelar det någon roll att jag skriver dystopi och inte vill både leva i en och fantisera om en annan samtidigt? Kanske för mig personligen, men jag tror inte mina läsare blir färre av det: klassikern Pesten har varit en av de mer utlånade böckerna under våren. Det finns i den romanen många paralleller till idag vad gäller pandemins händelseförlopp, men det viktigaste är nog att lära sig av hur människors attityd till det som händer påverkar upplevelsen av det okända och fruktade. Det finns också i nutiden rätt många saker att ta fasta på i allas vårt skrivande, som hur konspirationsteorier frodas och hur människor söker sig till enkla retoriska sammanhang.

Så här halvvägs in i pandemin har väl den omedelbara oron lagt sig och tankarna istället skiftat till att hitta nya digitala sätt att mötas. Det känns som om detta har kommit för att stanna och bli en del av det ”nya normala” även efter en pandemi. Om det görs på rätt sätt så kan du nog få många fler läsare än förut, men det jag sett hittills känns rätt så enkelriktat. Jag tycker att det behövs innovativare sätt att möta läsare. Däremot berikar digitala bokcirklar och skrivcirklar min tillvaro, mer än förut dessutom eftersom geografin inte begränsar nu.

Har mitt skrivande ändrats av pandemin då? Jag tror faktiskt det. När jag skickade in ett bidrag till SmåLits novelltävling med Corona-tema så kändes det annorlunda på flera sätt, men framförallt mer relevant för att citera Patrik Centerwall. Upplevelsen att skriva om något närliggande och som jag visste att läsare skulle kunna relatera till gjorde att språket blev mer direkt och nära läsaren. Kanske finns där något att ta lärdom av för den svenska fantastiken i stort? Att inte glömma bort att ibland tona ner det storvulna, att lägga sig lite närmare läsarnas verklighet och bara lyfta lite därifrån. Diskbänken kan vara en användbar stomme ibland.

Men vårt stora mått av fantasi och vår vana att extrapolera och förflytta händelseförlopp till andra tider, världar och varelser gör oss också till alldeles utmärkta ambassadörer för att diskutera företeelser som dyker upp idag och som är svåra att reflektera över med nutidens glasögon. Som läsare av fantastik har vi också så många gånger förut stött på idéer och frågor i litteraturen som andra författare och samhällsdebattörer oftast inte har gjort. Där har vi ett försprång i till exempel framtidsfrågor som AI. Faktum är att framtidsforskning i litterär form är ett yrke som redan idag är verklighet för fantastikförfattare i andra länder. Vi behövs i fler sammanhang.

Hade jag själv dessa stora ambitioner för min egen utgivning? Nä, jag tyckte det var kul att skriva historier och bli publicerad. När embryot till min romanserie började som en novell hos Catahya så härmade jag verk jag själv hade läst som ung, först senare fick den eget liv som samhällskritik. Som nybörjare famlade jag mig fram över branschens minerade mark, full av svålhål, med resultatet att pappersbok, e-bok och ljudbok tillsammans inte nått så mycket längre än debutanternas oväntat orubbliga 800 ex. Först nu, mer än halvvägs in i min serie, nagelfar jag sf-klassikerna igen och ser vilka djärva litterära experiment de också är. Ödmjukheten infinner sig.

Hur är det med fantastikens lockelse för svenska läsare då? Vi är med rätta stolta över att nördarna, och våra skolbibliotekarier, har lärt sig att hitta till Fantastikgränden på Bokmässan. Fast utan SF-bokhandeln i mitten samt serie- och spelförlagen runtomkring hade nog antalet besökare varit åtskilligt färre. SFbok är en ”mixed blessing” tycker jag: som läsare är de den självklara samlingspunkten och stödköpen har varit många just nu, samtidigt är de nålsögat för indieförfattare inom fantastiken eftersom de säljer så lite på svenska och speciellt av svenska författare. Jag blev därför inte direkt förvånad över att några av deras anställda inte ens känner till begreppet fantastik, fast det innefattar precis allt de säljer. En tätare allians med ”vår” bokhandel vore guld.

Hur ska det gå med den svenska fantastikens framgång utanför nördarnas kretsar då, för det är väl det vi vill? Att kunna försörja sig på skrivandet? Det är faktiskt fler än man tror som gör det i Sverige, fast oftast deckare, feelgood eller romance. För vissa blir tre storsäljare, ett par feta bokkontrakt utomlands eller etta på Storytel i ett par länder något som räcker långt. Eller bli accepterad av eliten, att bli utgiven på ett etablerat förlag och bli recenserad i dagspressen? Eller bara att få ha sin bok stående i bokhyllan på Akademibokhandeln, och då inte längst ned i fothöjd på hyllan bakom skurhinken längst bak i butiken, utan i en hylla bland alla andra böcker?

Ja, jag tror att fantastiken kan hamna där på en massa olika sätt, men kanske inte som en grupp eller under samma genre-etikett. Någon kanske skriver science fiction-manus till Storytel Originals som lockar unga vuxna och de som konsumerar samma genrer på bio. Någon annan skriver thrillers likt en svensk Dan Brown fast med ett fåtal mildare fantastikinslag och svenska företeelser för att locka den stora vuxna publiken. Barn- och ungdomshyllorna är de som redan idag har svenska fantastikförfattare och de kommer bli fler och bredare i båda läsåldrar och undergenrer tror jag. De mer litterära författarna kommer att lyckas genom att som brukligt klassificera om sina verk som ”romaner” och inte låtsas om sitt nördiga ursprung, med några få undantag såklart. Vad dessa som lyckas har gemensamt, kan man i alla fall hoppas, är hög kvalitet, litterärt och genremässigt.

En stötesten för scenariot ovan är den stelbenta förlagsbranschen. De större förlagen tar färre och färre risker med nya genrer och nya författare än någonsin tidigare, samtidigt som ett etablerat förlag faktiskt inte längre är en garanti för att en bok har ett högt litterärt värde eller är ett noggrant hantverk längre. Det skrivs snabbt, läses snabbt och recensionerna blir ytligare med. Kortsiktiga vinstkrav och snabbproducerade böcker står för en stor del av det. Samtidigt är det nu också mycket svårare att synas för mindre förlag på grund av den stora mängden böcker som ges ut per år. De författare som vill fram måste anpassa sig till de stora förlagens krav.

Alternativet är att runda de etablerade förlagen fullständigt och, som Tina Back skriver, istället sälja direkt till köparna via t ex Amazon, eller starta en crowdfunding-kampanj och ta upp bokningar av sina fans. Det är på detta område som vi författare har det svårt att få ihop allt. Vi kanske inte vill eller har tid att engagera oss i att lära oss marknadsföring med Kickstarter eller vlogga på Youtube. Samarbeten gör detta lättare, och det är vi ju redan bra på. Inkludera istället för att konkurrera.  Framtiden blir lättare om vi svävar in i den tillsammans.

Värmevåg är titeln på Stens kommande bok. Omslag: Mia Fallby

  

Ett stort tack till Josef för möjligheten att reflektera över det som av någon anledning känns så viktigt att vi vill dela med oss av det. Låt oss hoppas på en ny och skönare värld för den svenska fantastiken framöver.

 --------------------------

Sten Rosendahl är aktuell i vinter med den nya klimatdystopiska romanen Värmevåg, uppföljaren till debuten Algblomning som kom hösten 2017. Serien utspelar sig i ett starkt klassindelat Stockholm där de överlevande i den underjordiska delen av staden lever utan hopp och flykten från framtiden enbart är en teknologisk dröm.

Vill ni veta mer kan ni gå in på Förlag Futurs hemsida.  

Välkommen Emanuel. Du är aktuell med något som jag tror att många har längtat efter, en svensk grimdark-serie, där första boken heter De Frostfödda och kommer ut nu i början av oktober. Du har slitit med den här romanen i sju år. Berätta lite om hur du har upplevt skrivprocessen?

Jag kan konstatera att skrivande tar tid, och är ett hantverk som kräver erfarenhet. När jag började min skrivprocess var min självbild, för att uttrycka det blygsamt, god. När jag var någonstans i mitten av manuset var den raka motsatsen.

Skrivande är svårt, och kräver disciplin. Jag har provat flera olika angreppsätt, olika typer av planering och sätt att strukturera skrivandet. Min slutsats är att det som funkar för mig är att helt enkelt skriva färdigt. Strunta i eventuella logiska luckor och avvikande kapitel.

Skriv klart; läs igenom; redigera hårt.

Och framför allt; INGA MAGISYSTEM. (skrivs alltid i versaler)

  

Inga magisystem, det är som att svära i kyrkan på den här bloggen. Men jag låter den provokationen glida förbi. Du skriver grimdark och försöker tjäna pengar som författare men tidigare har du spenderat din fritid med att tävla i triathlon. Har du alltid älskat självplågeri?

Så länge man har ett stoppord, tänker jag…

Men ja, visst. Har man inte upplevt den avslutande delen av en Ironman så har man missat något. Kroppsdelar som domnar bort, en smärtnivå som fått Theon Greyjoy att rygga tillbaka och framför allt; minst fem sorters kroppsvätskor utspridda över den kroppskondom i polyester som är din klädsel.

Vem behöver läsa grimdark när man kan leva det?

  

Du arbetar arbetar inom Kungsbacka kommun och är ansvarig för bland annat parkeringsfrågor... Är det därför du skriver grimdark?

Nej, Josef, det är inte därför. Jag tror att mitt grimdark-intresse föddes någonstans i slutet av gymnasietiden, så vill man göra kopplingen till Elteknik, matematik C och ett villaområde i Kungsbacka så går det säkert. Jag tror dock att den kopplingen skulle vara väldigt långsökt.

Mitt skrivande började med en tanke; ’kan jag också göra det här?’

Det visade sig att ja, det kunde jag. Upplevelsemässigt så har det varit rejält ångestladdat. Att skriva är sällan roligt i sig, men det är roligt att uppnå saker. Delmål i skrivandet och delmål i utgivningsprocessen. Det jobbiga med att vara författare är, som så ofta sägs, att man måste skriva så mycket.

  

Grimdarkgenren är känd för att försöka beskriva världen lite mer som den faktiskt fungerar. Inte lika skinande, tillrättalagd och ödesbestämd som vanlig fantasy. Jag har läst att du anser att det produceras ganska mycket svensk fantasy som enligt dig är rätt inåtriktad. Böcker som bara kan upplevas som intressant av redan inbitna fantasyfans. Jag tyckte detta var en intressant spaning och jag anar en koppling här, kan du utveckla vad du menar med det?

Vi är jätteduktiga på att konstruera, men inte alls lika duktiga på att underhålla. Man förväxlar ofta sin egen passion och sina egna intressen med litterär kvalitet. Förstå mig rätt; det görs med goda avsikter och med ett stort hjärta, men man glömmer vad syftet med en bok är. Det leder till världsbyggen som är så nördiga och inåtriktade att det blir omöjligt för den breda massan att ta till sig. Vi behöver mer känslor, bättre dramaturgi och större fokus på underhållningsaspekten.

Det som attraherar mig med genren är trovärdigheten. Även om delar av en bra berättelse självklart behöver överdrivas och karikatyriseras i underhållningssyfte så handlar grimdark om det imperfekta. Människor är inte felfria hjältar med blanka rustningar, utan besitter fel och brister precis som i verkligheten. Man gör misstag, sviker vänner och misslyckas med uppgifter man trodde sig bemästra. Det skapar, om man spelar sina kort rätt, en relation mellan karaktärerna och läsaren som jag verkligen uppskattar.

"En tumregel för en fantasyroman är att den ska innehålla en eller två riktigt olustiga sexscener för att vara bra." - Emanuel Forsell, Kungsbacka-posten 2020

För dem som inte vet vad De Frostfödda handlar om, hur skulle du beskriva boken och serien?

Jag har gestaltat Odens väg till makten, men väldigt fritt tolkat. Det är en värld där människorna är trasiga, husen mögelprickiga och bakhållen duggar tätt. Glimten i ögat och dolken i ryggen, som man brukar säga.

  

Vilken är din svenska motsvarighet? Finns det någon?

Uppriktigt talat så är det tveksamt. Någon har sagt Erik Granström, men det är milsvid skillnad i prosa och hur vi porträtterar scener och händelser. Marcus Olausson sade någon annan, men det är också en helt annan typ av text. Jag tror inte den här typen av boken har skrivits med svenska som originalspråk, faktiskt.

  

Jag har förstått att du är mer av en (för att använda George R.R. Martins terminologi) trädgårdsmästare än en arkitekt. Du har en plan för ditt skrivande men du låter även din text växa och leda dig fram under skrivprocessen. Jag har hört att du har försökt bägge dessa författarstilar under din skrivprocess. Kan du berätta vilka förtjänster du anser att trädgårdsmästarstilen hade för dig? 

Den största förtjänsten är att jag blev färdig.

Jag tror att det finns en övertro till minutiös planering inom svenska fantasykretsar, och det kan kopplas till den kritiken jag framförde tidigare gällande underhållningsvärdet. Man sätter en sådan tillit och tilltro till världsbygget, och man tror att ackuratessen med vilken denna framställs i boken är det som avgör kvaliteten på boken. Så är det absolut inte.

Att strukturera och planera in i detalj fungerar säkert för vissa, men för många blir det en tvångströja. Skönlitterära böcker ska underhålla, de ska inte förmedla fakta. Det är viktigt att komma ihåg.

  

När jag har läst klart De Frostfödda, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Då borde du köpa ett exemplar av De Frostfödda till och läsa den igen. När du är färdig med det så skulle jag rekommendera Nick Perumovs serie Diamantsvärdet & Träsvärdet.

  

Tack för din tid Emanuel, lycka till med lanseringen av De Frostfödda.

Tack själv!

---------------

Mer information om Emanuel kan ni hitta på hans författarsida på Facebook eller på förlagets hemsida, Darkness Publishing, och hans böcker kan ni köpa via Adlibris. 

  

Det har snart gått ett halvår sedan Albin föddes. Jag har tagit tjänstledigt för att studera utbildningsledning och religionspsykologi på distans samtidigt som jag får chans att hjälpa till här hemma. Det är väldigt roligt att se hur Albin utvecklas varje dag, hur mer och mer personlighet kryper fram och hur snälla Folke och Elis är med honom. Albin är en charmig kille som gillar Babblarna och att tugga på sin haklapp. Han skrattar ofta, särskilt när han ser sig själv i spegeln, precis som pappa. Om han får bestämma sitter han helst uppspänd på mammas eller pappas bröst i bärselen så att han kan vara med i allt som händer.

Under inledningen av året drog jag ner på tempot här på bloggen. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg och hoppades då på att jag kanske skulle få mer tid till skrivandet igen när corona lugnat ner sig, när alla husrenoveringar var klara och när vi fått ordning på sovrutiner och dylikt för Albin. Nu har coronaeffekterna avtagit och det har gått två månader sedan vi blev klara med de sista inledande renoveringarna på huset, men tyvärr har det har inte inneburit mer skrivtid för min del.

Alla tre barnen kommer över till oss någon gång under natten. Ett tag sov vi alla fem i en säng men det blev snabbt ohållbart. Albin sov väldigt bra under de första veckorna men har börjat vakna allt oftare på sistone. Har vi tur går det smidigt, han äter lite eller får tillbaka en tappad napp och somnar om. Har vi otur får vi kliva upp och gå omkring med honom nån timme innan han somnar om. Det är inte ovanligt att han vaknar 10-12 gånger per natt.

Varför gnäller jag om det här nu? Det är ju så det är att få barn. Det här borde jag väl ha tänkt på innan?

Det borde jag ha gjort. Problemet för mig var att jag trodde att jag hade koll på allt. Jag har ju redan två barn. Att få ett barn till är väl inga större problem... Jag kan säkert fortsätta med mina rutiner precis som jag gjorde innan. Jag borde vara betydligt mer avslappnad och rutinerad nu än vad jag var när jag fick barn för första gången. Det är väl bara att göra likadant som vi gjorde med Folke och Elis så kommer allt att ordna till sig, eller hur? Till viss del ja. Men det är svårt att falla tillbaka på rutin och tänka sig att det ska lösa allt när man inte får sova.

Det är intressant att notera hur mycket sömnbrist påverkar en. Hur långsamt man reagerar. Hur kort ens temperament och tålamod kan bli. Hur långsam man blir på att ta initiativ. Det är som att gå runt i en konstant dimma som suger ur energi ur en. 

Jag såg nyligen en video om hur man kan stoppa negativa beteenden i sig själv. Läkaren sade bland annat att det är bättre att vara vaken hela natten och inte sova alls än att försöka sova men att bli störd i sin sömn. Kroppen tar mer skada av störd sömn än av ingen sömn alls.

Under de två första månaderna försökte jag kämpa på och kliva upp tidigt i alla fall för att skriva men efter ett tag blev detta ohållbart. Jag har därför pausat allt mitt morgonskrivande tills vidare och skrivit till min lektör och sagt att jag inte kommer att kunna skicka in några fler kapitel till henne under det här året.

Förhoppningsvis kommer den här fasen snart vara över så att vi kan sova mer regelbundet. Men det kommer inte vara helt tyst här på bloggen ändå. Det kommer snart en författarintervju och sedan några till inlägg i Fantastiken under 2020-talet serien. Jag hoppas även kunna avrunda december med ett eller två inlägg som sammanfattar mina insikter under året.

Mina barn, även om de ofta kan vara jobbiga, är de som skänker mig mest glädje här i livet. Jag är glad att jag får chansen att ta hand om och guida de här tre herrarnas liv. Att ge upp skrivandet i några månader eller något år är en uppoffring som kan kännas stor i stunden men när jag längre fram kommer att se tillbaka på den här tiden, är jag övertygad om att jag inte kommer att ångra mitt beslut.

Det har varit ett udda år som flera av mina författarkollegor kommenterat. Pandemin kom som en blixt från klar himmel och det trots att forskare varnat för risken av en pandemi under lång tid. För mig personligen var det några månader då jag inte fick något gjort utan befann mig i ett chocktillstånd. Som tur var gick det över så jag kunde slutföra Kimya… ;-)

Pandemin är intressant ur ett annat perspektiv också. Det var en oförutsedd händelse som påverkade våra liv i grunden. Oförutsedd, fundera ett tag på det ordet … Enligt wiktionary definieras oförutsedd ”som man inte trodde skulle vara fallet eller inträffa, och som man inte räknat med eller planerat inför”. Ändå konstaterade jag nyss att forskare varnat för risken för pandemier under lång tid. Varför blev då coronan en oförutsedd händelse? Vi borde ha varit förberedda och vi hade kunnat planera för den. Men det var vi inte och det hade vi inte gjort. 

Vad har då detta med fantastiken under 2020-talet? På jobbet diskuterar vi mycket kring hur vi kan bli bättre på att förutse och hantera oväntade händelser. En av de faktorer som försvårar är att vi förutser framtiden baserat på kunskap om nuet. Därför tar vi inte heller fasta på information om vad som kan hända. Det är här som jag ser att fantastiken har en oerhört viktig roll att spela. Förändringar i världen sker hastigare och hastigare. Vi som människor måste kunna hantera den osäkra situation som det innebär, vilket innebär att vi behöver öka vår beredskap för olika scenarier. Fantastiken kan användas för det genom att visa vad som kan hända i världen och vilka konsekvenser det får, men också förbereda oss för de etiska dilemman som garanterat kommer. Det här gäller oavsett om det är en fantasy- eller science fiction värld som är berättelsens fond.

Min förhoppning är att under 2020-talet när behovet av att resonera kring olika framtidsscenarier ökar så kommer fler hitta till fantastiken. Våra böcker kan då användas som ett stöd i de diskussioner som behöver föras, som underhållning och ett sätt att undermedvetet bearbeta osäkerheten i världen. Eftersom fantasy, science fiction och skräck är genrer som handlar om samtiden så tror jag också att fler författare kommer att behandla de utmaningar och etiska dilemman vi står inför. Det kommer att göra att utbudet ökar, men också bredden av olika typer av berättelser. En spännande framtid med andra ord … 

 --------------------------

Eva Holmquist är aktuell med urban fantasy romanen Kimya. Vill ni veta mer kan ni gå in på förlaget Ordspiras hemsida.  

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.