JL Fantasy

Swecon 20170

04 juni 2017

Detta var första gången jag besökte Swecon, en science fiction- och fantasykongress som ägde rum den 26–28 maj i Uppsala. Där träffas branschmänniskor inom författande av fantastik och fans i ett fullspäckat program med föredrag, panel- och gruppdiskussioner.

En sak jag lärt mig av att titta på Brandon Sandersons youtubevideos om att skriva fantastik är att det är viktigt att knyta kontakter och känna branschen för att kunna bli utgiven. Visst ser marknaden annorlunda ut i Sverige jämfört med i USA, men jag tror att det finns ett stort värde av att knyta kontakter tidigt även i Sverige. För mig var därför de olika panelerna, föreläsningarna och hedersgästerna under konventet inte det viktigaste. Utan i stället att få stifta bekantskap med en del intressanta personer i branschen.

Det första som slog mig med konventet, som förstagångsbesökare, var hur gemytligt och välarrangerat det var. Allt ägde rum på andra våningen av Clarion hotell i Uppsala. Det gjordes ingen skillnad på fans och författare utan alla umgicks på samma yta. Om författarna inte stod och sålde sina böcker eller själva besökte någon panel sågs de oftast stå i baren tillsammans med kollegor och fans. Detta gjorde min målsättning med helgen mycket lättare. Alla som jag pratade med var otroligt trevliga och tillmötesgående. En annan sak som jag blev glatt överraskad av var att det var flera personer som kände igen mig från min blogg och att några bad mig recensera deras bok. 

Sammantaget är jag supernöjd med mitt första Swecon även om jag hade återkommande problem med huvudverk på grund av alla intryck. Skriver du fantasy och vill ge ut dina böcker tycker jag att det är obligatoriskt att närvara. Nästa år är Swecon i Stockholm. Åk dit och prata med förlag, framtida fans och de författare som kommer bli dina kollegor. Och viktigast av allt – ha kul. Jag kommer definitivt att åka dit.

Här kommer några av mina höjdpunkter i bildform.

Paneler/Föreläsningar

Guest of honor panel: On Worldbuilding

Det främsta som jag tog med mig från denna panel var hur viktigt det är att ha en intressant persona när man talar på konvent. Särskilt Ann Leckie och Kameron Hurley var väldigt rutinerade och naturliga i deras sätt att prata med moderatorn, varandra och publiken. Deras paneler blev därför levande och spännande att lyssna på.

How to write male characters

Panelen som skulle handla om hur man bäst skriver manliga karaktärer spårade när de två hedersgästerna Leckie och Hurley började beskriva manliga karaktärer så som män brukar beskriva kvinnliga karaktärer – "I don't want to read a story where there are a lot of male characters since that often makes the story into a story about gender." I princip hela salen vred sig av skratt i 45 minuter.

Marknadsföring av fantastik i Sverige

Under en panel om marknadsföring av fantastik i Sverige träffade jag min fantasymoder: Ylva Spångberg. Under panelen insåg jag att det är denna kvinna som är anledningen att jag tog mitt första steg in i fantasyvärlden. Hon har nämligen översatt The Belgariad av David Eddings – den första fantasyserien jag läste. 

Logic of Empire

Punkten som jag tyckte var allra mest matnyttig under hela konventet var föreläsningen av professor Jesper Stage vid Luleå tekniska universitet. Hans föreläsning om hur olika typer av kolonier etableras och hur de påverkar ekonomin i resten av ett imperium gav mig massor av nya idéer till mina böcker.

Förebilder

Marcus Olausson och Kristina Hård

En person som jag ställt in mig på att försöka stifta bekantskap med var Marcus Olausson, författaren av high fantasy-serien Serahema Saphorium. Jag hade möjligheten att prata med honom vid ett flertal tillfällen under helgen. Bland annat på söndagens frukost då han och hans kollega Kristina Hård satte sig ner vid vårt bord och började prata med oss om de udda mardrömmar som Marcus haft under natten. Ser fram emot fler samtal med Marcus i framtiden.

Sten Rosendahl och Ewa Broberg

Ett av de trevligaste samtalen hade jag med Sten Rosendahl som är aktuell med sin nya deckardystopi Algblomning. Efter ett tag kom även Ewa Broberg, som driver bloggen Lagomlycklig som jag läst flitigt under det senaste året. Vi tre pratade bland annat om att skriva recensioner av svenska fantasyböcker. De hade läst mitt blogginlägg om ämnet och hade en del intressanta synpunkter. Sten gav mig en tanke om att gå över till att skriva betygslösa recensioner/lästips på svenska fantasyböcker – något som jag verkligen kan se fördelarna med. Särskilt efter den här helgen då jag pratat med många och insett just hur liten skara författare det är som är aktiva fantasy- och SF-författare här i Sverige. 

Oskar Källner

Extra kul var det att få prata en kort stund med en av mina förebilder, Oskar Källner, författare till exempelvis sci-fihästboken Stormvinge. Vi pratade bland annat om hur svårt det är att skriva när man har flera barn hemma. Oskar är en expert på ämnet eftersom han har fyra småttingar hemma. Han sade skämtsamt åt mig att ge upp skrivandet, när jag berättade för honom att jag skulle bli tvåbarnspappa om några veckor. 

Anna Jakobsson Lund

Jag tyckte att jag hade kommit på en bra pitch av mina böcker inför den här helgen men Anna visade mig hur man utför en i verkligheten. Det tog inte en lång stund innan jag köpt första boken i hennes dystopiska trilogi Systemet.

Övrigt

Hjalmar Wåhlin

På mässan satt också Hjalmar och sålde sina fantastikinspirerade tavlor. I flera av hans ritningar såg jag likheter till den värld som jag skriver nu. Honom ska jag komma ihåg tills det är dags att göra framsidan till min bok. 

Uppsala Domkyrka

Under söndagen hann jag även med att besöka Nordens största kyrka. Väldigt vacker och inspirerande.

Sist men inte minst

En hyllning till min medtvingade vän. Fantasynörden och mästertwittraren Samuel Stenberg.


Att recensera svensk fantasy0

07 maj 2017

Finns det plats för kritiska röster i en bransch där alla känner alla?

Förra året bestämde jag mig för att läsa och recensera fler svenska fantasyböcker. Framför allt för att veta mer om hur den svenska fantasymarknaden såg ut, men också för att få en bättre känsla för hur de står sig mot utländsk fantasy. Då insåg jag dock inte vilken utmaning detta skulle medföra: vad händer om jag inte gillar dem? Riskerar jag att göra mig ovän med människor i samma bransch som jag själv försöker slå mig in i om jag ger en svensk författare en dålig recension? Jag har nu läst ett tjugotal nordiska fantasyböcker, gamla och nya (jag vet att det inte är särskilt många i sammanhanget, men det är en start), som intresserat mig. De flesta av dem har jag valt att inte recensera eftersom jag personligen inte tyckte att de var särskilt bra och har haft svårt att hitta ett bra sätt att förhålla mig till detta.

Jag upplever att detta är ett ämne som är tabubelagt inom fantasysverige – man kritiserar inte varandras böcker öppet. Under de senaste åren, då jag försökt aktivera mig inom fantastikkretsar, har jag inte stött på en enda negativ recension av någon svensk fantasybok. Kanske för att recensenterna, precis som jag, inte vill göra sig ovän med framtida kollegor. Men kanske också för att den svenska fantasygenren är så liten och behöver all positiv uppmärksamhet den kan få för att växa. Den svenska fantasyförfattaren Marcus Olausson sade så här i en intervju på bloggen lagomlycklig:

"Det är svårt nog att försörja sig som författare oavsett genre, men fantastikgenren är trots allt ganska liten i Sverige. Att skriva en berättelse som uppfyller marknadskraven och blir en hit är tufft och kan kännas som ett oöverstigligt hinder. Svenska fantastikläsare är kräsna och uppfödda på utländsk litteratur som redan sållats fram på en gigantisk inhemsk marknad. Att som amatörförfattare konkurrera på de villkoren är helt enkelt jävligt tufft."

Jag tror att Marcus har helt rätt i det han säger – svenska läsare är kräsna och jämför svenska författare med utländska. Jag gör det, och jag tycker inte att det är fel att göra så. Den globala världen ställer högre krav på författare nu och det måste vi förhålla oss till hur tufft det än må vara. Även om det finns många som skriver fantastik idag har vi inga som slagit igenom stort i allmänhetens öga, förutom kanske Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs Cirkeln.

Syftet med den här bloggen är att bygga upp en läsarkrets och ett intresse för mina kommande böcker. Målet är att bygga relationer både med framtida läsare men också för att skapa en naturlig port in i fantasybranschen. Jag har redan lyckats knyta några lösa kontakter till författare och förlag tack vare den här bloggen och de recensioner som jag gjort. Samtidigt som detta varit fantastiskt har det också ibland varit frustrerande eftersom jag inte riktigt har vågat skriva fler recensioner av svenska böcker. Jag vill inte att de inläggen som jag publicerar här på bloggen ska göra mig ovän med författare, förlag och/eller läsare. Samtidigt vill jag inte skriva recensioner som jag inte kan stå bakom. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera om en branschkollega sågade min bok. Skulle jag bli irriterad, arg, ledsen? Skulle jag uppskatta kritiken (om den var välformulerad) och ta den till mig i kommande böcker? Eller skulle jag inte bry mig över huvud taget? Kanske kommer jag inte ens att läsa recensioner av mina böcker.

Med det sagt kommer jag att lägga upp två recensioner av svenska fantasyböcker under de kommande två veckorna. Förhoppningsvis kommer dessa recensioner inte göra att jag hamnar i onåd hos framtida kollegor.


Varför skriver du inte mer?0

18 mars 2017

Snackar du om att skriva? Det är inte att skriva. Har du en ide som är fantastisk? Det är inte att skriva. Planerar du din bok? Det är inte att skriva. Går du kurser i skrivande? Det är inte att skriva. Bloggar du om skrivande? Det är inte att skriva. Läser du? Det är inte att skriva. Författare skriver.


Alfaläsare - Att få bra feedback i ett tidigt skede0

26 februari 2017

Olika författare verkar hantera alfaläsare på olika sätt. Många väntar tills första utkastet av manuset är helt färdigt innan de lämnar över det till någon annan men jag skulle ha väldigt svårt för att vänta så länge.

En gång i månaden träffas jag och mina tre alfaläsare: Andrea, Irene och Victoria via skype. Helgen innan träffen skickar alla in texter som de vill att de andra ska läsa igenom och kommentera. I mitt fall brukar det röra sig om ungefär ca 10-30 sidor. Det jag hunnit skriva sedan förra träffen. De kommenterar inte meningsbyggnad, ordval eller felstavningar utan istället helheten. De läser igenom manuset som "vanliga" läsare gör och ger sin allmänna uppfattning om texten. Någon del kanske var långrandig, informationstung eller så var dialogen styltig. I många fall är det bara en känsla från läsaren men det är viktigt att ta till sig allt som författare. Om läsarna får en viss känsla av texten är det viktigt att jag vet det så att jag kan anpassa texten efter den känslan.

Men de konstruktiva kommentarerna som alfaläsarna ger är egentligen inte det viktigaste för min del. Skrivandet är en plåga. Jag kan inte stänga av min inre röst som säger åt mig att jag inte duger, att det jag skrivit är värdelöst, att ingen någonsin kommer att gilla det jag skriver. Jag bygger upp en frustration kring min text. Ju mer jag hunnit skriva, desto sämre tycker jag oftast att den är. Jag kämpar med att övertyga mig själv att inte radera allt jag skrivit och där kommer alfaläsarna in. När jag tvivlar tänker jag, "vänta och se vad tjejerna säger". De peppar och berättar vad de gillade, och även om det inte brukar vara en särskilt stor del av samtalet är detta det jag behöver allra mest. Jag inser då att allt som jag skrev inte var värdelöst. Vissa saker behöver jag jobba med, men vissa saker är också bra, något som jag tror att många kämpande författare har svårt att komma ihåg. Alfaläsarna ger mig en klapp på ryggen som säger åt mig att fortsätta kämpa. 

Alfaläsarnas kommentarer är därför på många sätt höjdpunkten på hela min månad. Ni som lämnar ert manus till alfaläsare sent, hur håller ni uppe motivationen och peppen under tiden och varför lämnar ni inte ifrån er manuset tidigare?


Spelberoende0

19 februari 2017

Veckan innan jul beslöt jag mig för att sluta spela datorspel helt och hållet för att skapa mer tid för mitt skrivande. Så här har det gått efter två månader.

Jag gick på min första samtalsträff den femte januari. Jag var otroligt nervös eftersom jag inte visste vad jag hade gett mig in i. Jag var också nervös för att jag kanske skulle inse att mina problem var större än vad jag trott. Men samtidigt var jag också rädd för att de andra på träffen skulle tycka att mina problem var bagateller jämfört med deras och därför skulle jag inte vara välkommen.

Inget av de ovanstående hände. I stället möttes jag av väldigt trevliga och öppna människor som tog emot mig med ett leende. Vi utbytte berättelser och det var fantastiskt skönt att kunna prata öppet om mina problem utan att känna att någon av de andra skulle döma mig. Tvärtom var de glada och stöttande när jag tog mod till mig och berättade min historia. Jag berättade om hur mitt spelberoende startade, vilka problem det medfört, hur jag försökt hantera och maskera det under många år innan jag till slut insåg att det inte var hållbart, särskilt nu med en son och med mina nya målsättningar. Efteråt kändes hela jag lättare.

En vecka senare, tre veckor efter att jag slutat spela, fick jag min första fysiska reaktion. Det var en lördag och det kändes som att hela min kropp kliade. Jag tyckte det var jobbigt att sitta still, jag kunde inte sluta prata och till slut var jag tvungen att städa hela huset för att inte gå i taket. Först förstod jag inte vad det var, men efter ett tag gick det upp för mig. Jag var spelsugen. Efter att jag insåg vad det berodde på blev det lättare att hantera problemet och när känslan dök upp igen, någon dag senare, kunde jag sysselsätta mig med annat för att distrahera mig från känslan i kroppen.

Mina känslor inför spelandet har svängt flera gånger under dessa veckor och en kväll, när jag var hemma själv, var jag väldigt nära på att "belöna" mig själv genom att spela lite Civilization. Men idag har jag inte haft något spelsug alls på ungefär tre veckor och jag kan stolt säga att jag inte har spelat data, TV eller mobilspel en enda gång på två månader.