JL Fantasy

Fotograf: Malin Grönborg

Vi måste börja ta böckerna på allvar

Jag står mellan två montrar på Fantastikgränd och funderar på vilken av dem jag ska gå till först. Året är 2018 och jag är på Bokmässan för första gången. Jag är fortfarande rätt ny på det här med att skriva recensioner till bloggen och undrar om det är värt all tid jag lagt ner på det. Kanske är det bättre att sluta blogga och istället fokusera på att skriva färdigt mina böcker? Bloggandet verkar ändå inte få någon större respons från läsarna. Fram kliver en svensk författare, sträcker fram sin hand och säger ungefär följande: 

Jag läste ditt inlägg om recensioner och svensk fantasy. Jag har också tänkt på det där, att ingen vågar säga något negativt om andra författares böcker. Jag har slutat läsa recensioner, eftersom det mest är ryggdunkande och vänner som promotar vänner. På sin höjd lämnar de någon mindre negativ kommentar i slutet av recensionen för att balansera upp det hela en aning. Jag läser nu bara svenska böcker om de rekommenderats av någon jag verkligen litar på.

En snabb googling på recensioner av svensk fantastik ger läsaren bilden av en blomstrande genre med inget mindre än genialiska författare och litterära verk som kan mäta sig med vem som helst. Samtidigt lyser formuleringar som innefattar någon form av negativ eller konstruktiv kritik med sin frånvaro.

En del av exemplen nedan är från sidor som jag beundrar och ser upp till. Ett av dem är från en av mina egna recensioner av svensk fantasy. Men det här inlägget och den kritik som det rymmer handlar inte om enstaka individer, utan om ett problem som jag upplever att genrerna i stort dras med.

”Det här är en av de bästa böcker jag läst i mitt liv och då har jag läst ett tusentals från barndom till nu…” 

”De korta kapitlen slukade jag i stadig takt och på mindre än en förmiddag var boken utläst.”

”Den bästa ljudboken jag någonsin hört…”

"Författaren har lyckats med allt, och då menar jag verkligen med allt, boken slår många internationella och stora fantasyförfattare på fingrarna…”

”Enkelt uttryckt. Boken är förmodligen den bästa svenska fantasyboken jag läst.” 

För att svensk fantastik ska kunna utvecklas och tas på allvar av omvärlden behöver vi bli bättre än så här. Vi måste börja ta böckerna på allvar. Jag har tidigare skrivit om den tysthetskultur som jag uppfattar inom svensk fantastik, hur den lett till att det uppstått ett vakuum av kritiska recensioner, och hur detta har påverkat mig som bloggare. Men varför har detta recensionsvakuum uppstått?

Jag tror att det finns tre huvudsakliga anledningar.

För det första är konkurrensen större än någonsin. Trycket från världens engelsktalande länder, men även den ökande inhemska egenutgivningen och småförlagen, har gjort att endast ett fåtal böcker når uppmärksamhet som sträcker sig längre än någon dag efter utgivningen. Det ges med andra ord ut fler fantastikböcker än någonsin, trots svag försäljning för varje enskild författare.

För det andra ser de större förlagen att svensk fantastik säljer dåligt, vilket gör dem obenägna att satsa på nya författare. Flera av årets gästinlägg på JLFantasy har berört ämnet. Det finns till och med exempel där förlag hellre ”döper om” boken och säljer den som ”magisk realism” i stället för att kalla den för fantasy. Därför tvingas fantastikförfattare leta sig till mindre förlag eller egenutgivning, vilket leder mig till den tredje anledningen till det rådande klimatet inom fantastikens Sverige.

Vi bor i ett land med liten befolkning. Många i branschen är både författare, recensenter och förlagsrepresentanter. Alla känner alla, och vi är rädda för att trampa varandra på tårna. Vi tror att negativa recensioner och kritik kan skada samarbeten och relationer och göra att vi tappar värdefulla kontakter och recensionsexemplar.

Så stenhård konkurrens, en genre med låg status och en bransch där alla känner alla. Det är fullt förståeligt att vi som är verksamma inom svensk fantastik inte direkt känner oss manade att snacka ner den ytterligare genom att publicera negativ kritik om våra författarkollegors prestationer. Men vilka konsekvenser får ett sådant klimat för svensk fantastik på lång sikt?

Foto: searchenginejournal

Devalvering av betygens och tipsens innebörd

Litteraturvetaren och journalisten Maria Schottenius skrev en text i DN Kultur om litteraturkritik där hon menar att många kortare recensioner om böcker egentligen inte är recensioner, utan snarare boktips. Ofta är de mer en redogörelse av vad boken handlar om, likt en längre bokbaksida. Många gånger är det till och med svårt att se om recensenten gillar boken eller inte. Jag tror att flera av oss skriver neutrala recensioner och, om vi kan, lyfter fram de positiva delarna i böckerna extra mycket. Syftet med att skriva dessa recensioner är i de flesta fall att hjälpa svensk fantastik. Vi vill uppmärksamma författarna och gärna öka deras försäljning så att det där efterlängtade fantastikundret kommer någon gång. Men vi gör fantastiken en björntjänst.

Jag menar att dessa texter har en negativ effekt för läsningen av svensk fantastik ur ett längre perspektiv. Sammantaget bidrar de till att devalvera betygens och tipsens innebörd och leder till att läsare kommer till böckerna med fel förhoppningar. Somliga läsare blir då brända och vågar sedermera inte ge svensk fantastik en chans, i linje med kommentaren som jag fick av författaren på bokmässan. 

Fotograf: Dariusz Sankowski

Vad är värdet i kritiska recensioner? 

I sin text menade Schottenius även att det av många idag anses vara, i större utsträckning än tidigare, onödigt och lite fult att skriva kritiskt om andra. Tiden då litteraturkritikerna kunde sitta och läxa upp författarna över deras felsteg samtidigt som recensenten hyllades för sina skarpsynta kommentarer är förbi. Kanske mestadels för det bästa.

Jag kan förstå kritiken av de kritiska recensionerna ur författarens och förlagens perspektiv. Jag läste nyligen en undersökning om onlinerecensioners negativa effekter på försäljning och den visade att endast en negativ recension kan driva bort så mycket som 20 % av en boks potentiella kunder. Fyra kritiska recensioner kan driva bort upp till 70 % av kunderna. Det finns så klart ytterligare faktorer som är relevanta, men det är uppenbart att en kritisk recension kan ha negativa effekter på försäljning.

Men det finns också andra, mer långsiktiga värden som är viktiga att lyfta fram. Recensioner är primärt inte till för författare och förlag, de är till för läsarna. Om fler bloggar, youtubesidor, poddar och andra medier skulle analysera och kritisera böcker, tror jag att det skulle hjälpa läsare att hitta böcker som de verkligen uppskattar. I stället för att bli frustrerade på det de läser och sedan kanske avsäga sig svensk fantastik helt och hållet – ett fenomen som jag upplever är betydligt vanligare än många tror och något som jag själv gjort i perioder.

Visst förstår jag att många läsare inte kommer till litteraturen via bokrecensioner på blogginlägg och poddar. Så att förvänta sig att svensk fantasy plötsligt ska börja sälja för att vi skriver om den på en illa läst blogg är inte rimligt. Men vi måste först ta böckerna på allvar om resten av landet ska göra det. 

Jag tror även att det skulle göra fantastiken starkare. Fler skulle se att vi är måna om att skapa böcker med hög kvalitet. Fler skulle våga ta sig an genren och på sikt kan det göra att den ses mer som de andra genrerna, likt hur den gör i de flesta engelsktalande länder.

Så kanske är det dags att ta tillbaka åtminstone en liten del av den hyllade recensenten som proklamerade ut sina åsikter och skrämde författare med sina skarpa åsikter. Fantastiken behöver fler kritiska röster, men det är viktigt att kritiken framförs med omtanke och hänsyn. De få svenska fantasyböcker jag har recenserat, delvis kritiskt, har jag faktiskt fått en del positiva kommentarer kring av författarna själva. En av dem sade till och med att jag var den enda som gett någon mer genomgripande respons på boken efter att den blivit utgiven.

Foto: probo.inexure

Kritiska och konstruktiva recensioner

Jag hoppas att vi inom fantastiken gör 2020-talet till årtiondet då vi lyfter varandra och fantastiken i stort. Inte bara genom att försöka hjälpa varandras försäljning, utan genom att vara ärliga och konstruktiva med varandra. Författare behöver utmanas och kritiseras på ett konstruktivt sätt. Egentligen är det inte bara recensioner detta gäller, utan en allmän inställning att vara villig att lyssna på dem som tycker annorlunda än en själv. Jag hoppas också att vi under 2020-talet är transparenta med detta och visar att det är okej att både ge och ta emot kritik – även om det svider i stunden.

Jag vill avsluta med en uppmaning till alla där ute som har en plattform av något slag. Fortsätt gärna tipsa, men våga även skriva mer analyserande och kritiska recensioner av svensk fantastik. Skriv mer om de sakerna i böckerna som kunde utvecklas och var vaksamma med att skriva allt för översvallande positivt.

Det måste finnas plattformar som gör att läsarna lättare kan sålla bland den enorma mängd av litteratur som ges ut idag. Men det behövs även för att nya recensenter ska kunna träna sig i konsten att skriva kritiska men också konstruktiva recensioner. Jag är övertygad om att genren behöver det om den i framtiden ska tas på allvar av fler än bara inbitna fans.

-----

Jag hoppas att ni gillat den här serien av inlägg om fantastiken under 2020-talet. Skriv gärna en kommentar här på bloggen eller på Facebook om det här inlägget eller om serien i allmänhet om ni vill se fler liknande satsningar i framtiden. Om ni vill följa mig och bli uppdaterade på när det kommer nya inlägg kan ni gå in på min författarsida och gilla den. Tack till alla författare som ställt upp och bidragit med sin tid och sina tankar och tack till er som läst inläggen under året. Extra tack också till Markus Åberg som kom på idén till den här serien och skrev det första inlägget.

Det har snart gått ett halvår sedan Albin föddes. Jag har tagit tjänstledigt för att studera utbildningsledning och religionspsykologi på distans samtidigt som jag får chans att hjälpa till här hemma. Det är väldigt roligt att se hur Albin utvecklas varje dag, hur mer och mer personlighet kryper fram och hur snälla Folke och Elis är med honom. Albin är en charmig kille som gillar Babblarna och att tugga på sin haklapp. Han skrattar ofta, särskilt när han ser sig själv i spegeln, precis som pappa. Om han får bestämma sitter han helst uppspänd på mammas eller pappas bröst i bärselen så att han kan vara med i allt som händer.

Under inledningen av året drog jag ner på tempot här på bloggen. Jag skrev om detta i ett tidigare inlägg och hoppades då på att jag kanske skulle få mer tid till skrivandet igen när corona lugnat ner sig, när alla husrenoveringar var klara och när vi fått ordning på sovrutiner och dylikt för Albin. Nu har coronaeffekterna avtagit och det har gått två månader sedan vi blev klara med de sista inledande renoveringarna på huset, men tyvärr har det har inte inneburit mer skrivtid för min del.

Alla tre barnen kommer över till oss någon gång under natten. Ett tag sov vi alla fem i en säng men det blev snabbt ohållbart. Albin sov väldigt bra under de första veckorna men har börjat vakna allt oftare på sistone. Har vi tur går det smidigt, han äter lite eller får tillbaka en tappad napp och somnar om. Har vi otur får vi kliva upp och gå omkring med honom nån timme innan han somnar om. Det är inte ovanligt att han vaknar 10-12 gånger per natt.

Varför gnäller jag om det här nu? Det är ju så det är att få barn. Det här borde jag väl ha tänkt på innan?

Det borde jag ha gjort. Problemet för mig var att jag trodde att jag hade koll på allt. Jag har ju redan två barn. Att få ett barn till är väl inga större problem... Jag kan säkert fortsätta med mina rutiner precis som jag gjorde innan. Jag borde vara betydligt mer avslappnad och rutinerad nu än vad jag var när jag fick barn för första gången. Det är väl bara att göra likadant som vi gjorde med Folke och Elis så kommer allt att ordna till sig, eller hur? Till viss del ja. Men det är svårt att falla tillbaka på rutin och tänka sig att det ska lösa allt när man inte får sova.

Det är intressant att notera hur mycket sömnbrist påverkar en. Hur långsamt man reagerar. Hur kort ens temperament och tålamod kan bli. Hur långsam man blir på att ta initiativ. Det är som att gå runt i en konstant dimma som suger ur energi ur en. 

Jag såg nyligen en video om hur man kan stoppa negativa beteenden i sig själv. Läkaren sade bland annat att det är bättre att vara vaken hela natten och inte sova alls än att försöka sova men att bli störd i sin sömn. Kroppen tar mer skada av störd sömn än av ingen sömn alls.

Under de två första månaderna försökte jag kämpa på och kliva upp tidigt i alla fall för att skriva men efter ett tag blev detta ohållbart. Jag har därför pausat allt mitt morgonskrivande tills vidare och skrivit till min lektör och sagt att jag inte kommer att kunna skicka in några fler kapitel till henne under det här året.

Förhoppningsvis kommer den här fasen snart vara över så att vi kan sova mer regelbundet. Men det kommer inte vara helt tyst här på bloggen ändå. Det kommer snart en författarintervju och sedan några till inlägg i Fantastiken under 2020-talet serien. Jag hoppas även kunna avrunda december med ett eller två inlägg som sammanfattar mina insikter under året.

Mina barn, även om de ofta kan vara jobbiga, är de som skänker mig mest glädje här i livet. Jag är glad att jag får chansen att ta hand om och guida de här tre herrarnas liv. Att ge upp skrivandet i några månader eller något år är en uppoffring som kan kännas stor i stunden men när jag längre fram kommer att se tillbaka på den här tiden, är jag övertygad om att jag inte kommer att ångra mitt beslut.

Du borde skriva varje dag.

Du borde jobba mer på din skrivteknik.

Du borde inte jämföra dig själv med andra författare.

Du borde njuta av att du har möjlighet att ägna tid åt ditt skrivande.

Du borde ha fler följare på ditt författarkonto på Facebook.

Du borde ha fler följare på Instagram.

Du borde sluta vara inne på Facebook och Instagram.

Du borde knyta fler kontakter med människor i branschen.

Du borde åka på fler mässor och konvent.

Du borde leka mer med dina barn.

Du borde inte spendera så mycket tid på att läsa manga.

Du borde läsa mer fantasylitteratur.

Du borde läsa mer klassiska böcker.

Du borde läsa fler böcker om skrivande.

Du borde se färre tv-serier.

Du borde se The Wire, Sopranos, Breaking Bad, House of Cards, Firefly, Game of Thrones och Vänner.

Du borde meditera oftare.

Du borde skriva dagbok varje dag.

Du borde träna mer.

Du borde äta nyttigare.

Du borde inte småäta.

Du borde äta mer frukt.

Du borde dricka mer vatten.

Du borde slappna av mer och tillåta dig själv att äta det du vill.

Du borde se till att du får åtta timmar sömn varje natt.

Du borde kliva upp tidigt och få saker gjort innan resten av världen vaknat.

Du borde inte bli irriterad när dina barn kliver upp klockan fem och stör din skrivrutin.

Du borde inte sitta ner så mycket.

Du borde slappna av mer.

Du borde inte låta din trötthet gå ut över andra.

Du borde inte tänka på jobbet när du är hemma.

Du borde umgås med dina vänner oftare.

Du borde blogga oftare.

Du borde sprida blogginläggen du skriver mer än vad du gör.

Du borde inte blogga så ofta utan istället fokusera mer tid på din roman.

Du borde inte be om hjälp så ofta.

Du borde be om hjälp oftare.

Du borde sätta upp tydliga målbilder.

Du borde vara nöjd med hur du har det här och nu.

Du borde ta en paus från alla borden.

Du borde inte stressa upp dig över det du inte kan kontrollera.

Du borde inte tänka och känna efter så mycket, gör bara.

Du borde ta till dig av de råd som andra författare och förlag ger.

Du borde lita på din egen magkänsla och hitta din egen väg.

Först och främst. Ingen i vår familj är än så länge särskilt påverkade av coronaviruset, förutom att vi följer Folkhälsomyndighetens råd.

Senast jag skrev ett månadsinlägg hade vi precis flyttat från Umeå till Bjästa och tagit över mitt föräldrahem. Mycket tid har gått åt att få i ordning på alla våra saker och inreda vårt nya hem. Om vi skulle sätta igång några renoveringsprojekt med huset tänkte vi att det vore skönt om dessa var färdiga innan barnet kom, som är beräknat den 11 april.

Utöver arbetet med att inreda huset satte vi även igång tre parallella renoveringsprojekt.

1. Husets forna sovrum skulle göras om till två barnrum.
2. Vardagsrummet skulle delas upp i två delar och den ena delen skulle bli vårt nya sovrum.  
   
3. En besiktning visade att matkällaren var möglig. Vi har därför börjat slipa väggarna och ska sedan sanera det för att sedan kunna göra om utrymmet till en vinkällare.

Barnrummen och sovrummet är nästan klara, men källaren har tagit mer tid och arbete än planerat. Det lär nog dröja ytterligare några veckor eller kanske månader innan det blir färdigt.

Utöver detta läser jag även en kandidatkurs i religionshistoria på distans på halvfart. I fredags skrev jag färdigt den första större uppgiften, ett 10-sidigt PM som gick ut på att skriva en teoridel och metoddel till en kvalitativ undersökning.  

Tack vare mina morgonrutiner har jag också fått en del gjort på min berättelse. Efter ett extra möte med min lektör i januari har jag bestämt mig för att skriva om del två och tre av min bok. Detta betyder att ca 20 kapitel ska skrivas om. Vissa delar går att återanvända men det blir ändå mer arbete. Min tidigare tanke om att bli färdigt med den här redigeringsrundan i år blir därför svår att uppnå.

Det här bokprojektet startade 2015 och ser ut att ta åtminstone två år till, troligtvis tre eller fyra år till innan jag känner mig redo att skicka in det till förlag. Hade jag sagt detta högt för mig själv för ett år sedan hade jag nog brutit ihop av frustration men just nu känns det faktiskt helt okej. Det får ta den tid det tar. Det viktigaste är att det känns att det blir bra och att jag lär mig av processen på vägen dit.

Utöver denna omstrukturering har jag också redigerat två kapitel. Sakta men säkert. Kanske får jag mer gjort senare under våren när pandemin förhoppningsvis har lugnat ner sig, alla renoveringar är klara och vi har landat i det nya livet med tre barn.

Tills dess hoppas jag att ni alla tar hand om er själva och de ni har omkring er.

Jag tänker göra lite annorlunda jämfört med tidigare år. Inspirerad av ett av Jeff Goins senaste poddcastavsnitt har jag valt att inte formulera en lista av mål för 2020. Jag ska i stället, lite längre ner, berätta hur mitt år kommer att se ut när jag tittar tillbaka på det. Detta för att minimera fokuset på just målen och snarare få fram känslan jag vill ha under resan mot mina mål.

Vid målsättande är det lätt hänt att vi glömmer bort att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig självt. Det viktiga är inte till exempel att ta 100 kg i bänkpress, det viktiga är att vi går till gymmet och tränar så ofta vi behöver för att kunna ta de där 100 kg i bänkpress en vacker dag. 

Många, inklusive jag själv, har ofta arbetat utifrån devisen "hårt arbete lönar sig". Vi tror att det kommer innebära att vi lyckas. Och det finns nog en del sanning i det. Som författare måste man fortsätta producera för att sticka ut ur mängden. Men jag tror inte längre att det bästa sättet att göra detta är genom att vi ramar in vårt arbete med mål. Vi placerar då vårt välmående i framtiden, snarare än här och nu.

Men säg att vi lyckades. Säg att vi nådde vårt mål för att vi jobbade hårt. Sen då? Vi njuter kanske i några dagar, eller om man har tur, några veckor. Men sedan startar cirkeln om igen. Vi börjar titta framåt till ett nytt mål och startar om samma frustration igen. Frustrationen av att inte nå våra mål tillräckligt snabbt, eller för att vårt hårda arbete inte tycks ta oss närmare vårt mål. Vi kommer därför aldrig helt och hållet fram till en punkt som gör oss nöjda och lyckliga. Det viktiga kan i stället vara att fokusera på själva jobbet, på resan mot målet, på vanorna vi skapar i våra liv. 

Och är det verkligen så livet fungerar? Om vi jobbar hårt, lyckas vi automatiskt då? Hårt arbete är nog en bra utgångspunkt men absolut ingen garanti för att vi ska lyckas. Det finns miljontals människor där ute som kämpar hårt varje dag på sina jobb och med sina drömmar men som ändå inte når sina mål. Nästan alla idrottare på högre nivå har ambition att bli bäst. Betyder det att alla som har dessa mål kommer att bli det? Det finns inga garantier för att just vi ska "lyckas" om vi bara jobbar hårt.

När jag i slutet av året ser tillbaka på 2020 är detta vad jag vill att jag ska se.

  

Min 2020-berättelse

Jag njöt mer av skrivandet

Min inställning till skrivandet har alltid kretsat kring målen som det ska föra mig till. I år ska jag tänka mindre på detta och i stället vara mer närvarande när jag skriver. Och vem vet, kanske även nå målen trots att de inte ens varit uttalade.

Jag hade en avslappnad inställning till min blogg

Målet är inte att skriva ett inlägg i veckan utan snarare att skriva om det jag tycker är intressant och ta vara på de möjligheter som visar sig under året. Jag gissar att detta kommer att innebära 1-2 inlägg per månad, men vi får se. Just nu känner jag mig väldigt peppad på att skriva fler inlägg. Så kanske blir det mer, kanske blir det mindre.

Jag experimenterade med en ny idé på bloggen

Jag har bjudit in en rad svenska fantastikförfattare att skriva artiklar på temat Fanstastiken under 2020-talet. Först ut att tolka temat kommer Markus Åberg att vara. Hans text är planerad att publiceras inom kort. Om allt går som det ska kommer detta projekt att vara en röd tråd på bloggen genom hela året. Där författare avlöser varandra, spinner vidare på temat, tolkar, överraskar, spår och önskar vad som ska komma under 20-talet.

Jag träffade författare som jag tidigare bara hade pratat med online

Det jag ser fram emot allra mest just nu är Swecon och Bokmässan. Förra året blev det en paus från mässorna, men i år ser jag fram emot att närvara och kanske även delta i någon panel. Det var allt för länge sedan jag träffade någon annan författare.

Jag upprätthöll mina morgonrutiner

Om jag fortsätter att kliva upp tidigt på morgnarna och skriver i samma takt som jag gjort under hösten 2019 kommer min bok, Devans Dans, ha genomgått sin tredje redigeringsrunda under 2020. Detta är inte ett mål i sig självt, det kan mycket väl ta ännu längre tid än så, men det är ett riktmärke att ha som motivation i skrivandet. Beroende på hur bra boken känns efter den genomgången får vi se vad som händer härnäst.

Jag kände att jag lärde mig och förändrades mycket under 2019. Om jag fortsätter mina rutiner med meditation, träning, läsning, dagbok och skrivande - vem vet var jag kommer att hamna när det är dags att spå 2021.

   

Hur kommer erat 2020 se ut när ni tittar tillbaka på det?