Den här veckan har jag inte skrivit något längre blogginlägg utan delar istället ett poddcastavsnitt som jag medverkat i. I det pratar jag om varför det är fel att ljuga. Detta är något som de flesta håller med om, men ändå ljuger vi för varandra hela tiden. Vi rationaliserar bort problemen som lögnerna skapar för oss, vår omgivning och för samhället.
För några veckor sedan fick jag en förfrågan av mina vänner Per Lundgren och Samuel Stenberg att medverka i deras podd, Evil Flow, som handlar om att designa livet och jobbet så att helheten funkar. De ville att jag skulle berätta om boken Lying av Sam Harris och hur den förändrade mitt liv.
Det var väldigt roligt att få medverka i en podd för första gången, jag hoppas att ni också kan få ut något av avsnittet.
Under den senaste månaden har jag haft problem med att reda ut hur jag ska arbeta vidare med mitt manus. För att försöka få en bättre översikt av situationen har jag sammanställt en lista på alla de saker jag i nuläget vet att jag behöver redigera.
.jpg?mw=700 "Redigeringslistan")
De av er som läste Oktobertankar vet att jag brottades med hur jag skulle hantera den första feedbacken på mitt manus. Det kanske mest uppenbara sättet att hantera det var genom att sitta lugn i båten, vänta in de andra testläsarnas kommentarer och ha tillit till redigeringsprocessen. Men en del av mig funderade på om jag behövde ta ett steg tillbaka. Manuset kanske hade för många stora brister och att det, även denna gång (som med mitt första manus), var bättre att ge upp den här berättelsen och i stället börja skriva något helt nytt. Att stånga sig blodig med ett manus med allt för stora grundläggande brister leder inte till något annat än frustration och tidsspill. En tredje tanke var att jag kanske bör läsa ytterligare någon skrivkurs som mer fokuserar på texthantering innan jag fortsätter. En sista tanke som jag på allvar övervägde var att det kanske var en bättre idé att gå tillbaka till ritbordet för hela manuset, skriva om allt från början som jag hört att somliga författare gör.
Surret av dessa tankar i mitt bakhuvud ledde till att jag gick in i något av en mindre depression. Jag har sovit sämre, inte velat träffa andra människor och i allmänhet haft svårt att finna ro i tillvaron. Jag beslutade mig först för att vänta in de andra tre författarnas kommentarer innan jag gjorde något över huvud taget. Men tankarna fortsatte att surra och det är fortfarande flera veckor kvar innan tiden för testläsarnas feedback har gått ut. Att bara gå runt och finna mig i att låta depressionen vara var inte hållbart. Därför beslutade jag mig för att agera och har nu i stället för att bara vänta ut tiden skrivit en lista över allt som jag i nuläget vet att jag behöver arbeta vidare med manuset.
Karaktärer
Det är svårt att veta huruvida detta är en helt normal, eller om det är en väldigt lång lista, över vad ett första utkast brukar behöva åtgärda. För mig känns det som en väldigt lång lista. Även om jag vet att det skiljer sig oerhört från fall till fall, och man kanske inte kan dra några större slutsatser av det, hade det ändå varit intressant att se och jämföra med hur andra debutantförfattares manus har sett ut i det här stadiet.
Men en sak är säker. Det kommer troligtvis ta längre tid att gå igenom alla dessa punkter än vad jag först föreställt mig. Med det i åtanke är det extra skönt att jag tidigare i veckan blivit beviljad F-skatt och att det därför nu är helt klart att jag kommer att gå ner i tid som lärare och arbeta 20 % som författare. Att nu kunna ha ca sex timmar schemalagd skrivtid, utöver det jag redan skriver idag, betyder oerhört mycket och känns som ytterligare stort steg i rätt riktning.
Även om det självklart känns jobbigt att se så tydligt vilket enormt arbete som kvarstår så mår jag mycket bättre av att veta det än av att gå runt i något slags limbo där jag inte vet hur framtiden ser ut. Jag har tagit tillbaka kontrollen över processen och jag är fortfarande övertygad om att det finns något där inne i manuset, bakom allt bråte av redigering. En kärna av något unikt. En berättelse som kommer att bli läsvärd om jag bara lyckas reda ut alla problem som uppstår av min egen brist av kunskap.
Hur som helst så känner jag mig tillbaka på banan igen. Frustrationen och uppgivenheten över hur stor och omöjlig uppgiften tycks vara ska inte få fortsätta störa eller styra arbetet som är kvar.
Jag har fått tillbaka den första feedbacken på mitt manus från en av de fyra författarna som jag skickat det till. Detta är mina reaktioner på kommentarerna.
.jpg?mw=700)
I min skrivcirkel, där vi skickar in texter löpande, är alla medvetna om att texten bara är ett ofullständigt utkast. Kommentarerna är inriktade på att vara peppande och fokuserar därför mest på de delar av texten som engagerar. Detta för att vi ska kunna fånga upp det som gjort texten läsvärd i vårt fortsatta skrivande.
Syftet med testläsarna är det raka motsatta. Texten är "färdig", åtminstone så att den går att läsa från början till slut, men egentligen är manuset inte nämnvärt mycket mer redigerat än det jag tidigare skickat till skrivcirkeln. Kommentarerna ska fokusera på det som inte fungerar och det som behöver utvecklas. När jag nu har fått de första kommentarerna inser jag hur ovan jag är på att få återkoppling från personer som inte läst manuset allt eftersom jag har skrivit det. Hur ovan jag är på att få återkoppling som i sin natur ämnar att vara kritisk snarare än peppande.
Testläsaren och jag träffades i Göteborg på Bokmässan, och jag fick redan då ta del av några av hans åsikter kring manuset. Det var ett bra samtal som gav mig flera tankar om vad jag behöver arbeta mer med och jag blev taggad på att påbörja den mer genomgående redigeringsfasen. För några dagar sedan fick jag hans kommentarer skriftligt och där stod det en hel del mer än det vi pratade om när vi sågs.
En del av de övergripande kommentarerna visste jag redan innan att jag skulle behöva åtgärda, men det dök även upp en del andra intressanta aspekter som jag inte tänkt igenom ordentligt. Detta blev jag glad över. Testläsarens kommentarer handlade bland annat om vilka löften jag gett genom boken och hur de följdes upp, allmänna funderingar kring världsbygget och handlingen samt vilka karaktärer och relationer som behövde fördjupas och förtydligas. Jag kände mig något omtöcknad efter att ha läst de övergripande kommentarerna men ändå väldigt tacksam för hur genomgående de var. När jag sedan såg alla kommentarer som han skrivit löpande in i texten gick jag från att vara omtöcknad till att må illa.
Jag har bett mina testläsare att bara kommentera på de strukturella bristerna i manuset – språket har jag tänkt ta itu med senare. Jag är medveten om de textmässiga bristerna och att manuset fortfarande är i ett tidigt stadie. Därför vill jag inte ha återkoppling på dessa saker. Men tillsammans med synpunkterna på struktur och scener hade jag även fått många kommentarer på just bristerna i språket.
På ett rationellt plan förstår jag ju att kommentarerna är ämnade att hjälpa och inte är en personlig kritik mot min litterära förmåga. Men till saken hör också att jag vet att detta är en av mina stora svagheter. Mitt skriftspråk är anledningen till att jag inte vågade skriva något skönlitterärt på 15 år. Detta har jag jobbat med att släppa och jag trodde att jag hade lärt mig att kontrollera mina mest självkritiska tankar. Men att se så många fel svart på vitt fick alla känslor jag tidigare haft att bubbla upp utan att jag var förberedd på det. När jag gick igenom alla anglicismer, perspektivfel och annat kom tårarna. Tankar som: jag borde inte hålla på med detta, jag är inte ämnad att bli en författare och mina drömmar är naiva.
I stunden var detta oerhört jobbigt, men nu när jag har låtit manuset vila i några dagar och reaktionen har ebbat ut är jag tacksam. Jag har fått ett tillfälle att åter igen inse att jag fortfarande har mycket jag behöver jobba med litterärt men också rent känslomässigt. Jag känner mig stärkt i att den väg jag valt att gå är rätt väg, men jag inser också att redigeringen troligtvis kommer att ta längre tid än vad jag hade hoppats på.
Nu ska jag vänta in de andra författarnas kommentarer, sikta på att inte bryta ihop och sedan reda ut alla tankar om hur jag ska förbättra manuset i redigeringsfasen.
I veckans inlägg tänker jag högt om vad jag håller på med medan Devans Dans är hos de första testläsarna, Tabata-träning, om hur det måste kännas att vara Gud och lite kort om mina tankar inför min resa till bokmässan i Göteborg.
.jpg?mw=700 "Att vara en gud")
September har varit en bra månad. Det berömda lunket har infunnit sig och även om det brutits av med diverse förkylningar har ändå produktiviteten varit god.
Bokens första redigeringsrunda blev klar och är för närvarande ute på testläsning hos fyra svenska författare (Patrik Centerwall, Marcus Olausson, L.H. Wallsby och Albin Hedström) som jag knutit kontakt med under de sista två åren. Det känns både otroligt roligt och hedrande att de tar sig an boken. Det går inte på en handvändning att läsa igenom och kommentera på ett manus så det var absolut inte någon självklarhet att de skulle acceptera när jag frågade dem om de ville testläsa manuset i ett så här tidigt skede. Samtidigt är det också lite nervpirrande att fyra "riktiga" författare ska ta sig an manuset. Detta ser jag dock som en positiv känsla. Om man inte är beredd att bli bränd tar man inga risker och då finns det en stor chans att man fastnar i samma gamla gängor som man alltid varit i. Nervositet är därför ett tecken på att man är på väg åt rätt håll.
Jag har gett dem ett slutdatum på den 24:e december och medan jag väntar på deras feedback arbetar jag med mina andra bok- och novellidéer. För tillfället håller jag på att städa och sortera bland alla de idéanteckningar som jag för i min mobil. I grunden har jag tre olika världar igång, tre separata bokserier som sjuder inom mig. Den första boken jag skrev färdigt för två år sedan, som jag skulle vilja skriva om. Devans Dans som jag skriver på nu. Och en tredje sekundärvärld/bokserie som är under uppbyggnad. Till den tredje serien hade jag skrivit 50 sidor av idéer. Anteckningarna rör allt ifrån magisystem till väsen, geografi, religion, karaktärer, raser, kulturer, nationer, historia och mycket annat. Snart ska jag skapa en ny fil i Aeon Timeline och börja bygga upp världens och rasernas historia. Än så länge sträcker sig tidslinjen 80.000 år tillbaka i tiden.
Detta är utan tvekan det jag tycker är allra mest roligt med skrivandet. Man känner sig gudomlig när man bygger upp en hel värld. Att se den växa fram. Att få pussla ihop coola ideér till något eget och unikt. Helt fritt, helt utan begränsningar och helt kravlöst. Endast bunden av de interna regler för världen som jag själv skapar.
Så jag passar på att njuta av den här pausen från skrivandet och redigerandet.
Hösten är här på allvar nu och hur mycket jag än älskar årstiden är det inte lika roligt för mitt löpande. Under sommaren har jag försökt springa åtminstone en gång i veckan, men när det nu regnar konstant och närmar sig nollgrader på morgnarna är löpandet inte en lika attraktiv syssla längre. Passande nog snubblade jag, i en av de podcasts som jag följer, över en diskussion om träning. Studier har visat att även kortare träningspass ger stora effekter, och då menar jag verkligen korta träningspass. En av de mest givande träningsmetoderna för hälsa och fettbränning var tabata. Korta 20-sekundersövningar där man maxar träningen för att sedan vila 10 sekunder. Om man gör åtta sådana övningar är man färdig på mindre än 5 minuter och, enligt studien som podcasten refererade till, fick man ut 80 % av den träning som man skulle ha fått av ett vanligt ett och en halv timmes gympass. Så under två veckor har jag gjort tabataövningar under lunchen då barnen sover. Det har passat mig perfekt. Vi får se hur länge jag lyckas hålla i träningen den här gången...
Snart är det dags för Bokmässan, troligtvis kommer jag att vara där när detta inlägg läggs upp på bloggen. Från början hade jag storslagna idéer för hur jag skulle nätverka med förlag, agenter och författare under mässan, men jag har tagit ett steg tillbaka och landat i att jag ska försöka njuta lite också. Det är första gången jag är där och jag vill inte att mitt allra första intryck av den ska vara en där jag är stressad och pressad att prestera. Nog kommer det bli en hel del nätverkande i alla fall, även om det inte är mitt huvudsakliga mål. Men det kommer en ny mässa nästa år också.
Någon gång under oktober kommer det ett helt eget inlägg om mina intryck av Bokmässan.
I det här inlägget tänker jag högt om att Folke börjat förskolan igen och hur det har påverkat min skrivtid. Jag tar även upp att jag håller på att testläsa en annan fantasyförfattares manus och några allmänna tankar inför valet.
Sommaren är över och äntligen börjar årets bästa årstider – hösten och vintern. Nu slipper man svettas hela dagarna och får i stället ta på sig en varm jacka och tända ljus på kvällarna. Skönt va?
Den här veckan har min äldsta son Folke börjat förskolan igen. Jag hade inte reflekterat över hur detta skulle kunna påverka min pappaledighet – "Det kommer nog inte bli så stor skillnad, jag har ju fortfarande Elis att ta hand om," tänkte jag. Visserligen går Folke bara 15 timmar i veckan på förskolan, men herre gud vilken skillnad det har gjort. Under sommaren lyckades jag synka Folkes och Elis sovtider, men det gjorde ingen större skillnad för skrivtiden. Det blev kanske en halvtimmes egentid innan något av barnen vaknade. Men nu när det bara är Elis som ska sövas har skrivtiden äntligen infunnit sig. Den här veckan har han sovit minst två timmar varje dag vilket innebär att jag både haft tid att äta lunch, göra hushållssysslor OCH skriva! Det märks att jag inte har skrivit särskilt mycket de senaste veckorna för orden har fullkomligen forsat ur mig. Jag kan se ljuset i slutet av tunneln. Får jag en liknande vecka till kommer bokens första redigeringsrunda troligtvis vara avklarad och då ska manuset ut till de första testläsarna. Spännande och nervöst!
I augusti har jag även börjat kommentera på en annan författares manus. Han heter Leif Wallsby och har likt mig också skrivit en highfantasyroman. Under det senaste året har jag nekat alla förfrågningar om textbyten för att jag helt enkelt inte har känt att jag haft tid eller energi för det. Men Leifs manus var i samma subgenre som det jag själv skriver och jag har även pratat med honom en hel del på Facebook under det senaste året, så därför känns det roligt att få ta mig an manuset.
För de som känner mig eller följer mig på fler medier kommer det kanske inte som någon nyhet att jag blivit allt mer intresserad av politik under de senaste åren. Det är inte så att jag gått med i något politiskt parti eller så, men jag har börjat följa fler politiska kommentatorer, ledarskribenter, filosofer och annat. Både i Sverige och internationellt. Jag har själv blivit förvånad över hur roligt jag har tyckt att det har varit. Förundrats över hur många nya perspektiv jag har fått en bättre förståelse för, perspektiv som jag aldrig tidigare bemödat att sätta mig in i på allvar. Detta har nyanserat min syn på vad som är bra för vårt samhälle och har inte gjort det lättare att välja hur jag ska rösta. Det kommer att bli intressant att se vad Sverige väljer.