JL Fantasy

Den skrivcirkel jag tidigare deltagit i är lagd på is eftersom det endast var en medlem som hade möjlighet att producera nytt material. Jag saknar den månadsvisa boosten av energi som diskussionerna medförde. Kanske är det därför jag under de senaste veckorna reflekterat extra över hur viktigt det är att få uppmuntran och stöd utifrån. På slutet har jag märkt att skrivandets naturliga ensamhet tär på mig. Detta trots att jag i grunden är introvert och gillar att vara för mig själv. Jag är glad att jag beslutade mig för att anlita en lektör. Utan Maritas feedback hade jag inte haft någon att bolla ideér och ställa frågor till när jag stöter på hinder i skrivandet. Visserligen betalar jag för detta, men likväl har det redan visat sig vara väl värt varje krona.

De glimtar av mänsklig värme, uppmuntran, förståelse och diskussion man väl får ibland betyder mycket när det känns som man vadar genom Mordors Döda Redigeringsträsk. Eftersom jag inte känner några aktiva författare i min närhet kommer denna uppmuntran mestadels från personer som jag knutit kontakt med via internet. I detta inlägg tänker jag hylla några människor som har tagit sig tid att kommentera, ge feedback och uppmuntra mig att fortsätta framåt.

Konstruktiv kritik

Alla mina testläsare i höstas gjorde ett bra jobb. Marcus, Leif och Patrik. Jag fick intressanta kommentarer från dem alla och för det är jag väldigt tacksam. Patriks kommentarer låg dock på en helt egen nivå. En nivå som fick mig att inse att jag själv aldrig har gett riktigt bra konstruktiv kritik till någon av de författare vars verk jag har kommenterat. Hans kommentarer var en stilstudie i konstruktiv kritik och satte fingret på flera kärnproblem. De kommentarer han hade på språket var korta och koncisa, utan att bli moraliserande eller uppläxande. Men det viktigaste av allt var att han tog sig tid att lyfta upp berättelsens styrkor med flera insiktsfulla och nyanserade kommentarer. Detta var något som jag själv inte reflekterat så mycket kring. Jag har alltid tänkt att det viktigaste med konstruktiv kritik är att eliminera brister i texten, men Patrik visade hur viktigt det är att även lyfta fram och jobba med styrkorna. I en stund av inre tvivel gjorde Patriks kommentarer att jag vågade ta nya kliv framåt, släppa en del alternativa planer som jag haft och fullt ut satsa på mitt huvudsakliga mål med ett nytt driv. 

Mänskliga interaktioner

Bloggandet är en intressant sysselsättning. Samtidigt som jag kan se att jag får fler och fler läsare varje månad är bilden ofta den motsatta på min författarsida på Facebook som jag använder för att dela ut mina inlägg. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att de visningar, klick, gilla-markeringar och kommentarer som kommer där inte är hela sanningen. Men trots att jag gör detta är det lätt att tvivla. Jag har hört och läst så många gånger om hur viktigt det är att ständigt ha ett samtal med dem som är intresserade av vad man gör. Samtalet behöver inte alltid gå två vägar, men visst är det trevligt när det gör det. När någon tagit sig tid att kommentera, hur liten kommentaren än må vara så påminner det en att i botten av all statistik så är det i grunden den mänskliga interaktionen som ger den där lilla extra boosten av energi.

Med det i åtanke vill jag nämna några personer som ofta gillar och kommenterar mina inlägg. Sten Rosendahl, Jenny Töredal och särskilt Torbjörn Löwendahl som mer än någon annan läsare kommenterar och ger feedback kring mina blogginlägg. Ibland är hans kommentarer kritiska, ibland är de av en annan åsikt än mina egna, men oftast är de ren energi i form av peppande påminnelser, ärlig uppmuntran och framåtsyftande feedback. 

Någon som skrattar åt och med mig

En elev sade till mig häromdagen att hon inte förstod hur hon ibland lyckades få så bra betyg på en del av sina uppgifter. Hon kände aldrig att hon visste vad hon gjorde och att varje gång hon fick ett bra betyg upplevde hon det mest bara som tur. Jag känner likadant med mitt skrivande. Om man upplever sig själv som dålig på något tar det ofta mer tid och energi innan man kan släppa den osäkerheten. Ända tills man har något slags "bevis" (tex. att bli antagen av ett förlag) som kan fungera som en positiv bekräftelse på det man gör. Att tvivla är naturligt, men tvivlet får aldrig ta överhanden över din interna dialog. Gör den det är det lätt att tappa momentum och sedan ge upp.

Apropå att ge upp. Hade jag inte haft min fru Hanna som stöd i mitt bloggande vet jag att mina inre tvivel hade fått överhanden. Varje vecka läser hon igenom min inlägg innan jag lägger upp dem. Hon korrigerar språkliga misstag och pekar ut saker i texten som kan utvecklas för att göra den mer begriplig och sammanhängande. Utan henne hade jag trampat i klaveret gång på gång här på bloggen. Hon skrattar åt mig när jag är för upptagen av mig själv. Hon säger åt mig att skärpa mig. Hon håller mig sansad och fokuserad. Hon är min moralkompass. Min kvalitetsstämpel som gör att jag vågar tänka högt. De dagar då jag är nere i mina mörkaste svackor och överväger att ge upp påminner hon mig om hur långt jag kommit och hur mycket skrivandet givit mig. Utan henne skulle jag krypa in i mitt skal och låsa dörren.

För inspiration satt jag härom kvällen och googlade efter filosofiska videos där smartare människor än mig diskuterade ämnet. Bara på svenska fick googlingen, vad är skönhet, upp 29 300 000 träffar. Uppenbarligen alltså en fråga som människor dryftat under årtusenden och där det än idag inte råder konsensus om svaret. 

• Är känslan för skönhet djupt inprogrammerat inom oss i vår biologi? Det som gör att vi tycker att ett rött äpple är vackrare än ett äpple med en fläck.
• Är det en social skapelse som förändras över tid? Något vi väljer men som egentligen saknar egenvärde.
• Är det ett symmetriskt och allmängiltigt tillstånd i världen? Matematiska ekvationer och former i balans. Det gyllene snittet sägs av somliga vara en formel för skönhet som förekommer i naturen.

Oavsett vilket svar du tycker verkar mest rimligt tycks dessa subjektiva och objektiva tillstånd tillsammans skapa en eklektisk harmoni inom oss som sjunger i olika tonarter.

I mitt googlande snubblade jag över en kort video där Jordan Peterson pratar om tings skönhet och hur värdefullt det är för oss människor. Det fick mig att tänka på ett av de fundamentala problemen som kreatörer ställs inför. Peterson använder katedraler från medeltiden som exempel. Byggnader som i vissa fall ruinerade hela nationer, när de byggdes, men som nu nästan 1000 år senare har skänkt oändligt mycket mer tillbaka. Den skapande processen kostar ofta mer än vad den ger i ett kortsiktigt perspektiv, åtminstone ekonomiskt och tidsmässigt.

Få personer argumenterar emot att det på kort sikt är det mer värdefullt att spendera energi, tid och pengar, både på en individuell och på en samhällelig nivå, på saker som ger mer tillbaka direkt. Umeå kommun har till exempel fått mycket kritik för sina satsningar på kultur och ombyggnationer istället för att lägga samma pengar på de grundläggande problem som kommunen har inom skola och sjukvård. En rimlig kritik kan tyckas men om vi höjer blicken och tänker mer långsiktigt blir frågan inte lika uppenbar längre. På lång sikt visar det sig att satsningarna på konst är mer värdefullt än vad det först kan verka. Både ekonomiskt, socialt och kulturellt för individen men också för samhället i stort.

En fråga som ofta kommit tillbaka till mig är - varför lägger jag ner så mycket tid på att skriva och redigera Devans Dans? Är det verkligen värt det? Skulle jag kunna skapa ett bättre liv för mig själv om jag använde den energin till att bli bättre på mitt jobb eller satsa mer tid på min familj eller mina vänner? Kanske har jag en del av svaret i samtalen kring skönhet. På kort sikt kanske det inte är värt det, men på lång sikt kommer det att visa sig vara en väl värd investering. Man kan åtminstone hoppas. I nuläget har jag redigerat i lite över ett år och troligtvis kommer det ta åtminstone två år till innan jag förhoppningsvis närmar mig något som jag kan stå för. Något som speglar det jag upplever att jag är kapabel att skapa i nuläget - min nuvarande skönhetspotential. 

Happ, det här som gick så bra. Nu är mitt momentum och den positiva energin slut. Dags att återgå till det gamla lunket igen. Det var min tankegång medan jag under söndagen och måndagen låg i soffläge, kollade på dåliga actionfilmer på Netflix och försökte tvinga i mig glass trots att varje sked kändes som en kniv i halsen. 

Detta fick mig att reflektera över just hur svårt det är att bibehålla pepp och energi när livet gång på gång kommer emellan. Jag är så sjukt imponerad över alla som lyckas träna varje dag, alla som tar sig tid att till exempel meditera varje dag och att så många orkar kämpa på med de projekt de brinner för trots alla motgångar de möter. Det är så lätt att ligga kvar i sängen. Så enkelt att se ett avsnitt till på Netflix. Under söndagen och måndagen kändes det som att hela mänsklighetens biologi och hela vårt samhälle är skapat för att distrahera oss från det som är viktigt. Skapat för att få oss att ta den enkla vägen ut i stället för att bita ihop, lida lite och nå våra mål.

På tisdagen, när febern gått över, inföll två händelser som testade mig mer än vanligt. Dels reste min fru bort på jobbresa i två dagar, så jag var själv med barnen, dels skulle jag hålla en fyra timmar lång workshop om ledarskap i klassrummet på jobbet. Jag har planerat för den här genomgången i flera månader och ville verkligen inte behöva ställa in den.

Jag tog med mig alla värktabletter och halstabletter vi hade hemma och åkte till jobbet med inställningen att det får gå som det gå. Så länge jag orkar med mina första två genomgångar och inte är ett totalt vrak när jag ska hämta barnen, är den här dagen acceptabel. Jag sköt bort sjukdomen från mina tankar så gott jag kunde och försökte ta så många små pauser som möjligt under dagen. Till min förvåning kände jag mig bara piggare och piggare ju längre dagen gick. När grabbarna somnade på kvällen granskade jag mig själv i spegeln. Antingen hade jag helt felbedömt hur dåligt jag mådde på morgonen och överdrivit min egen ynklighet, eller så är det som David Goggins skulle ha sagt: "Hjärnan kan göra sjuka saker när den slutar tänka och bara agerar."   

En skrivdag blev det den här veckan och under den dök jag in i planerandet igen. Det är dags att skriva den nya perspektivkaraktären som ska läggas till för att knyta ihop berättelsen bättre. Jag skapade nya karaktärskurvor, utvecklade bakgrundshistorier, punktade ner tidslinjer och pitch points. Vanligtvis är detta det jag gillar mest, men nu kändes det lite läskigt. Att plantera in en helt ny handlingstråd och fläta samman den med en redan "färdigskriven" berättelse var en helt ny upplevelse. Precis när jag åter igen började ifrågasätta vad jag egentligen håller på med, hörde jag Goggins röst i mitt huvud igen: "Det är enkelt att vara motiverad när allt går bra, det är när du måste lida som det verkliga jobbet börjar. Det är först då du har möjlighet att utvecklas. Valka ditt sinne."

Vid det här laget har jag skickat kapitel ett till så många testläsare, skrivcirklar, kurser och lektörer att alla ändringar börjar göra det rörigt i huvudet. Efter varje ny mening, varje borttaget ord funderar jag, blev det där verkligen bättre eller blev det sämre? Men trots detta är jag väldigt motiverad. Jag rör mig framåt och då spelar det ingen roll om det är svårt eller om det tar emot. Momentum föder energi och det känns som att jag har mer momentum i mitt liv än någonsin tidigare. Mitt första inskick till min nya lektör gick iväg förra veckan. Trots att vi bara samarbetat i några veckor kan jag se skillnader i mitt skrivande. Både på scennivå och karaktärsnivå, men allra mest i det språkliga. 

Under de första veckorna har jag fortsatt kliva upp tidigt på morgnarna för att träna och skriva lite extra innan barnen vaknar. Ett problem har dock uppstått. Folke har fattat att pappa kliver upp tidigare på morgonen. Tre av fem dagar har han därför börjat dagen med att säga: "Jag vill kliva upp med pappa". Än har jag inte hittat något långsiktigt sätt att hantera detta. Ena dagen fick han vara uppe, andra dagen gick vi och la oss igen tillsammans, den tredje försökte jag vänta ut honom och se om han skulle somna om. Det var ett dumt beslut. Jag hoppas att vi ska hitta ett sätt att få honom att sova vidare, både för hans skull så att han inte ska vara så trött på förskolan men också för att jag ska kunna fokusera på skrivandet.

Jag har lyssnat färdigt på den klassiska boken The Hero With a Thousand Faces. Den är skriven 1949 av Joseph Campbell, professor i litteratur och religion. I boken analyserar och jämför han hjälteberättelser genom tiderna, från världens alla hörn. Dessa har han sedan sammanställt till en teori som han kallar för Hjälteresan eller Monomyten. I sina studier upptäckte Campbell nämligen att alla de klassiska hjältesagorna följer samma mönster. Helt oberoende av vilken tidsperiod eller från vilken del av världen de skrivits. Jag hade hört talas om Monomyten, kanske främst genom att George Lucas använde den för att skapa Stjärnornas Krig och för att Matrix-filmerna var baserad på den. Men det har varit fascinerande och lärorikt att själv få dyka in i och lyssna på hundratals hjälteberättelser från hela världen. Det gav mig flera nya ideér till mitt skrivande och jag insåg även att av de 17 steg som hjälten genomgår enligt Campbell, hade jag i Devans Dans ovetandes med 15 av dem. 

Nu när jag är färdig med Joseph Campbell har jag tagit mig an David Goggins självbiografi Can't Hurt Me: Master Your Mind and Defy the Odds. Goggins är en fd. Navy SEAL och ultramaraton-löpare som har levt ett minst sagt annorlunda liv. Efter att bara några timmar in i hans bok är jag helt hänförd. Känner mig mer peppad och motiverad att jobba lite hårdare, träna lite längre, skriva lite mer, lida lite till för att kunna fortsätta utvecklas. Kolla in hans youtubevideos, han är helt sjuk i huvudet. Har tidigare inte skrivit recensioner på faktaböcker och biografier/självhjälpsböcker, men jag tror att jag måste göra ett undantag för den här.

Jag är en morgonmänniska. Har alltid varit det. Jag minns hur mina vänner satt uppe på kvällarna till småtimmarna för att spela något spel medan jag gick och lade mig för att kunna klämma in någon timme av grinding innan skolan drog igång. Under mina första år som lärare hann jag inte planera mina lektioner på arbetstid, så jag klev upp några timmar innan jobbet för att göra färdigt planeringarna för dagen. När jag började skriva skönlitterärt kunde jag skriva varje morgon och känna hur jag kom närmare och närmare mina mål. Sedan fick vi barn.

Folke föddes 2015 och hade svårt att sova på grund av en del magproblem. I stort sett varje kväll vaknade han 10-15 gånger och oftast räckte det inte med att nynna, stryka eller ge honom något att äta för att han skulle somna om. Tricket som till slut blev vår dagliga rutin var att kliva upp, slå igång vattenkranen i köket och vagga honom fram och tillbaka i famnen och samtidigt nynna något. Hade vi tur tog det bara några minuter, hade vi otur kunde det ta timmar. De värsta gångerna var när han blev sjuk. Ingenting fungerade. Till slut delade jag och min fru in nätterna i skift. Ut med honom i barnvagnen, gå en två timmars promenad (mitt i vintern), sova två timmar medan den andra var ute och gick, och så vidare. Det var härliga nätter det. Fyra timmar sömn, fyra timmar promenad. Jag behöver knappast nämna att det inte blev något skrivet under denna tid – varken på morgonen eller någon annan tid. Folke började sakta men säkert sova bättre men visade sig, precis som jag, vara en morgonmänniska. Under de första två åren vaknade han mer eller mindre alltid klockan 05:15. Och i samma veva fick vi barn nummer två, Elis. Jag försökte klämma in skrivpass på kvällarna men upplevde hela tiden att det krävdes betydligt mer energi för att komma igång på kvällstid.

Idag är situationen annorlunda. Elis har inte samma tendens som Folke att vakna flera gånger under natten och vaknar oftast inte lika tidigt. Och om han gör det går det ofta att få honom att somna om och sova någon timme till. Efter nyår har jag därför åter igen börjat skriva på morgnarna. Klockan 05:00 börjar numera min sänghalva att vibrera av väckarklockans "silent mode", men om jag ska vara ärlig så har jag nästan alltid redan vaknat och klivit upp av mig själv. Tar en promenad runt kvarteret ena dagen, gör mina tabathaövningar den andra dagen. Därefter stretchar och mediterar jag i 10 minuter med appen Waking Up. Allt detta tar cirka 30 minuter, sedan är det dags att sätta igång med dagens första skrivpass.

När jag implementerade den här nya rutinen var det under de första dagarna svårt att tvinga kroppen att kliva upp ur sängen. För att hantera detta använde jag mig av Mel Robbins Five Second Rule  och förundrades över hur väl det fungerade. Att detta passade mig beror troligtvis på att jag har, det som psykologen Gretchen Rubin kallar för, en intern motivations-personlighet.

Att kliva upp klockan 4:30 är extra skönt av framförallt två anledningar. Dels för att världen är helt tyst. Ingen är vaken. Mailen plingar inte, inga notiser poppar upp på mobilen, inga bilar hörs utanför huset – det gör det lättare för mig att fokusera på uppgiften. Dels beror det också för att min kreativitet flödar som bäst innan dagen bombarderat mig med en massa intryck och tankar. På morgonen behöver jag inte "värmas upp" inför texten utan kan dyka in direkt och låta idéerna flöda. Sedan finns det så klart även en rad fördelar med att medvetet reglera mitt sömnmönster för att få ut mer av de timmar jag sover. Tidigare upplevde jag att jag behövde sova minst 8 timmar varje natt men nu när jag sover mer regelbundet och tänker mer på kaffeintag och annat så känner jag mig lika pigg efter att endast ha sovit 6-7 timmar. 

På två veckor har jag fått lika mycket gjort som under hela hösten. Nu är det bara att hålla tummarna för att detta inte är någon tillfällig bieffekt av fastan och att jag kan vidhålla rutinen framgent. Att kunna skriva varje morgon plus med de 6 timmar i veckan jag har tack vare att jag gått ner i tjänst hoppas jag ska ta mitt skrivande till en ny nivå.