JL Fantasy

Svackan och Domaren0

13 juni 2019

I veckans inlägg skriver jag om den skrivsvacka jag gått igenom under våren, vad den berott på och hur jag valt att omprioritera i mitt liv för att hantera de nya insikter som svackan medfört.

Junitankar - Svackan och Domaren

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?


Att bli mer än bara en berättelse - Apriltankar0

06 april 2019

Att skriva med ett underliggande tema i din berättelse kan vara svårt. Om du är för övertydlig uppfattas berättelsen som föreläsande. Om temat inte kommer fram tillräckligt kan den uppfattas som meningslös. På sistone har jag börjat tänka mer och mer kring vikten av att vilja säga något med sin text, att göra något mer än att "bara" underhålla.

Att bli mer än bara en berättelse - Apriltankar

Att träda igenom bruset

Underhållning finns överallt omkring oss i fler former än någonsin förr. Alla säljer distraktion maskerat som underhållning. Miljontals människor tävlar om din uppmärksamhet, de vill att du ska köpa just deras berättelse. Det är näst intill omöjligt att träda igenom bruset.

Böcker blir ofta tråkiga att läsa om de bara är en radda av händelser som inte har något särskilt att säga eller visa oss. Riktigt bra berättelser å andra sidan, har ofta mer än bara välskrivna karaktärer, intressanta världsbyggen och spännande handlingar. De har även inbäddade budskap i sig. Dessa budskap greppar läsarna utan att de många gånger inte ens är medvetna om det. 

Har du några storslagna tankar med din berättelse? Vill du säga något om vad det är att vara människa? Vill du hjälpa andra till att bättre finna en väg framåt genom livets djungel genom att presentera en livsåskådning som du anser vara sann, eller åtminstone tankeväckande? Kort och gott, har din berättelse något tema som lyfter den över andra böcker? Om ja, hur tydligt är det här temat? Är det bärande i flera olika delar av berättelsen, eller är det ett litet frö som inte blommat ut? 

Jag läste en artikel för någon vecka sedan som visade att svenska författare inte längre aspirerar till att förändra samhället. Under 60- och 80-talet såg författare ofta sig själva som representanter för ett större kollektiv. Skrivandet var för dem ett viktigt sätt att delta i och påverka samhället. Sedan 90-talet har skrivandet kommit att handla mer om kreativitetens egenvärde. Författare skriver främst idag för att förändra sig själva, snarare än någon annan.

Skrivandets förändring över tid

 

Berättelsers psykologiska funktion

Berättelser och fantasi är essentiella för att vi människor ska kunna fungera. De psykologiska processer som ett barn använder för att lära sig nya saker drivs i stor utsträckning av hens fantasi och de berättelser som hen får berättade för sig, men även av de berättelser som hen skapar för sig själv. Fantasin fyller i gapet mellan erfarenhet, verklighet och förväntan och är därför en ovärderlig hanteringsmekanism.

Ett barn kan genom berättelsernas kontextuella ramverk hantera och testa nya idéer som vanligtvis skulle vara för ovana, för stora och för skrämmande för barnet. Det behöver inte handla om drakar eller om eldkastande magiker. Det kan vara vardagliga berättelser. Till exempel skilsmässor, kärlek, konflikthantering eller om att kliva fram och göra det rätta trots att du egentligen inte vågar. 

Exempel på detta sker runt omkring oss hela tiden. En liten pojke ser en hund på väg till skolan. Hunden skäller åt honom. Detta behöver i sig inte vara farligt för barnet, men kan bli farligt om han efteråt skapar en berättelse i sitt huvud om "den farliga hunden". Han skapar ett narrativ för sig själv som handlar om hur han nästan blev biten och tvingades fly för sitt liv. Genom berättelsen blir pojken i det här fallet rädd för hundar. En alternativ berättelse hade kunnat vara att hunden skällde och pojken blev rädd men att han fortsatte gå till skolan i alla fall och det gick bra. I detta fall stärks barnet genom berättelsens inbäddade budskap. Världen kan vara läskig, kanske till och med farlig ibland, men du kan klara av att möta faran och bli stärkt genom det.

Detta är inte bara viktigt för barn. Ungdomar genomgår flera livsförändrande faser och genom att rama in dessa faser i rätt berättelser kan de förbereda sig själva inför dem, precis som barnen. Samma sak kan även sägas om vuxna. Om vi läst mer berättelser om vad det innebär att skaffa barn, att fylla femtio eller att tappa sin far till en sjukdom, kan vi bli bättre på att hantera dessa situationer med värdighet när de väl händer oss. Kanske skulle vi inte behöva gå i terapi eller psykoanalys lika ofta om vi läste fler berättelser med underliggande budskap om livet.

Människor styr jorden för att vi är det enda djuret som kan samarbeta hyfsat väl i stora grupper. Vi kan skapa stora nätverk där tusentals och miljontals främlingar samarbetar mot ett gemensamt mål. Om man jämför en enda människa med en enda schimpans, är vi skrämmande lika schimpanser. Alla försök att förstå vår unika roll i världen genom att studera våra hjärnor eller våra familjerelationer är dömda att misslyckas. Den riktiga skillnaden mellan oss och schimpanserna är den mystiska färdighet som gör att miljontals människor kan samarbeta effektivt.

Denna mystiska färdighet är berättelser.

Vi samarbetar effektivt med främlingar för att vi tror på saker som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. Du kan aldrig övertyga en schimpans att ge bort en banan genom att lova henne, att efter att hon dör så kan hon få oändligt många bananer i schimpans-himlen. Bara människor tror på sådana berättelser. Och det är genom dem som vi styr jorden. - Yuval Harari

Berättande är ett sätt att skapa mening ur kaoset som är vår omvärld och kaoset inuti oss själva. Berättandet ger oss en form. En början, en mitt och ett slut. Något som gör att vi kan känna att vi betyder något och att vi bidrar något till vår omvärld. Berättelser ska underhålla men de kan också lära oss viktiga lärdomar.

Min fantasyberättelse är menad att underhålla men det finns en del underliggande allegorier till problem som finns i vår värld som jag hoppas att vakna läsare ska uppmärksamma och lära sig något av. I redigeringen försöker jag nu lyfta fram dessa teman ytterligare för att berättelse förhoppningsvis ska ta mer plats och bli något som läsare funderar kring, även efter att de läst färdigt boken.


Hyllningar - Marstankar0

02 mars 2019

Skrivandet blir lätt ett ensamt företagande. Jag känner inga personer i min närhet som skriver på liknande sätt som mig. Men jag har ändå haft turen att få stöd och hjälp från flera människor. I veckans inlägg vill jag lyfta fram några individer som hjälpt mig lite extra och förklara varför deras stöd har varit så betydelsefullt.

Hyllningar

Den skrivcirkel jag tidigare deltagit i är lagd på is eftersom det endast var en medlem som hade möjlighet att producera nytt material. Jag saknar den månadsvisa boosten av energi som diskussionerna medförde. Kanske är det därför jag under de senaste veckorna reflekterat extra över hur viktigt det är att få uppmuntran och stöd utifrån. På slutet har jag märkt att skrivandets naturliga ensamhet tär på mig. Detta trots att jag i grunden är introvert och gillar att vara för mig själv. Jag är glad att jag beslutade mig för att anlita en lektör. Utan Maritas feedback hade jag inte haft någon att bolla ideér och ställa frågor till när jag stöter på hinder i skrivandet. Visserligen betalar jag för detta, men likväl har det redan visat sig vara väl värt varje krona.

De glimtar av mänsklig värme, uppmuntran, förståelse och diskussion man väl får ibland betyder mycket när det känns som man vadar genom Mordors Döda Redigeringsträsk. Eftersom jag inte känner några aktiva författare i min närhet kommer denna uppmuntran mestadels från personer som jag knutit kontakt med via internet. I detta inlägg tänker jag hylla några människor som har tagit sig tid att kommentera, ge feedback och uppmuntra mig att fortsätta framåt.

Konstruktiv kritik

Alla mina testläsare i höstas gjorde ett bra jobb. Marcus, Leif och Patrik. Jag fick intressanta kommentarer från dem alla och för det är jag väldigt tacksam. Patriks kommentarer låg dock på en helt egen nivå. En nivå som fick mig att inse att jag själv aldrig har gett riktigt bra konstruktiv kritik till någon av de författare vars verk jag har kommenterat. Hans kommentarer var en stilstudie i konstruktiv kritik och satte fingret på flera kärnproblem. De kommentarer han hade på språket var korta och koncisa, utan att bli moraliserande eller uppläxande. Men det viktigaste av allt var att han tog sig tid att lyfta upp berättelsens styrkor med flera insiktsfulla och nyanserade kommentarer. Detta var något som jag själv inte reflekterat så mycket kring. Jag har alltid tänkt att det viktigaste med konstruktiv kritik är att eliminera brister i texten, men Patrik visade hur viktigt det är att även lyfta fram och jobba med styrkorna. I en stund av inre tvivel gjorde Patriks kommentarer att jag vågade ta nya kliv framåt, släppa en del alternativa planer som jag haft och fullt ut satsa på mitt huvudsakliga mål med ett nytt driv. 

Mänskliga interaktioner

Bloggandet är en intressant sysselsättning. Samtidigt som jag kan se att jag får fler och fler läsare varje månad är bilden ofta den motsatta på min författarsida på Facebook som jag använder för att dela ut mina inlägg. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att de visningar, klick, gilla-markeringar och kommentarer som kommer där inte är hela sanningen. Men trots att jag gör detta är det lätt att tvivla. Jag har hört och läst så många gånger om hur viktigt det är att ständigt ha ett samtal med dem som är intresserade av vad man gör. Samtalet behöver inte alltid gå två vägar, men visst är det trevligt när det gör det. När någon tagit sig tid att kommentera, hur liten kommentaren än må vara så påminner det en att i botten av all statistik så är det i grunden den mänskliga interaktionen som ger den där lilla extra boosten av energi.

Med det i åtanke vill jag nämna några personer som ofta gillar och kommenterar mina inlägg. Sten RosendahlJenny Töredal och särskilt Torbjörn Löwendahl som mer än någon annan läsare kommenterar och ger feedback kring mina blogginlägg. Ibland är hans kommentarer kritiska, ibland är de av en annan åsikt än mina egna, men oftast är de ren energi i form av peppande påminnelser, ärlig uppmuntran och framåtsyftande feedback. 

Någon som skrattar åt och med mig

En elev sade till mig häromdagen att hon inte förstod hur hon ibland lyckades få så bra betyg på en del av sina uppgifter. Hon kände aldrig att hon visste vad hon gjorde och att varje gång hon fick ett bra betyg upplevde hon det mest bara som tur. Jag känner likadant med mitt skrivande. Om man upplever sig själv som dålig på något tar det ofta mer tid och energi innan man kan släppa den osäkerheten. Ända tills man har något slags "bevis" (tex. att bli antagen av ett förlag) som kan fungera som en positiv bekräftelse på det man gör. Att tvivla är naturligt, men tvivlet får aldrig ta överhanden över din interna dialog. Gör den det är det lätt att tappa momentum och sedan ge upp.

Apropå att ge upp. Hade jag inte haft min fru Hanna som stöd i mitt bloggande vet jag att mina inre tvivel hade fått överhanden. Varje vecka läser hon igenom min inlägg innan jag lägger upp dem. Hon korrigerar språkliga misstag och pekar ut saker i texten som kan utvecklas för att göra den mer begriplig och sammanhängande. Utan henne hade jag trampat i klaveret gång på gång här på bloggen. Hon skrattar åt mig när jag är för upptagen av mig själv. Hon säger åt mig att skärpa mig. Hon håller mig sansad och fokuserad. Hon är min moralkompass. Min kvalitetsstämpel som gör att jag vågar tänka högt. De dagar då jag är nere i mina mörkaste svackor och överväger att ge upp påminner hon mig om hur långt jag kommit och hur mycket skrivandet givit mig. Utan henne skulle jag krypa in i mitt skal och låsa dörren.


Vad är skönhet? - Februaritankar0

24 februari 2019

Magin i Devans Dans är en blandning mellan ett mjukt och ett hårt magisystem. Andarna som karaktärerna fångar, och får magiska krafter av, dras till "skönhet". Men vad är egentligen skönhet? Detta sub-tema i berättelsen försöker jag nu under redigeringen lyfta fram och utveckla ytterligare.

Vad är skönhet?

För inspiration satt jag härom kvällen och googlade efter filosofiska videos där smartare människor än mig diskuterade ämnet. Bara på svenska fick googlingen, vad är skönhet, upp 29 300 000 träffar. Uppenbarligen alltså en fråga som människor dryftat under årtusenden och där det än idag inte råder konsensus om svaret. 

  • Är känslan för skönhet djupt inprogrammerat inom oss i vår biologi? Det som gör att vi tycker att ett rött äpple är vackrare än ett äpple med en fläck.
  • Är det en social skapelse som förändras över tid? Något vi väljer men som egentligen saknar egenvärde.
  • Är det ett symmetriskt och allmängiltigt tillstånd i världen? Matematiska ekvationer och former i balans. Det gyllene snittet sägs av somliga vara en formel för skönhet som förekommer i naturen.

Oavsett vilket svar du tycker verkar mest rimligt tycks dessa subjektiva och objektiva tillstånd tillsammans skapa en eklektisk harmoni inom oss som sjunger i olika tonarter.

I mitt googlande snubblade jag över en kort video där Jordan Peterson pratar om tings skönhet och hur värdefullt det är för oss människor. Det fick mig att tänka på ett av de fundamentala problemen som kreatörer ställs inför. Peterson använder katedraler från medeltiden som exempel. Byggnader som i vissa fall ruinerade hela nationer, när de byggdes, men som nu nästan 1000 år senare har skänkt oändligt mycket mer tillbaka. Den skapande processen kostar ofta mer än vad den ger i ett kortsiktigt perspektiv, åtminstone ekonomiskt och tidsmässigt.

Få personer argumenterar emot att det på kort sikt är det mer värdefullt att spendera energi, tid och pengar, både på en individuell och på en samhällelig nivå, på saker som ger mer tillbaka direkt. Umeå kommun har till exempel fått mycket kritik för sina satsningar på kultur och ombyggnationer istället för att lägga samma pengar på de grundläggande problem som kommunen har inom skola och sjukvård. En rimlig kritik kan tyckas men om vi höjer blicken och tänker mer långsiktigt blir frågan inte lika uppenbar längre. På lång sikt visar det sig att satsningarna på konst är mer värdefullt än vad det först kan verka. Både ekonomiskt, socialt och kulturellt för individen men också för samhället i stort.

En fråga som ofta kommit tillbaka till mig är - varför lägger jag ner så mycket tid på att skriva och redigera Devans Dans? Är det verkligen värt det? Skulle jag kunna skapa ett bättre liv för mig själv om jag använde den energin till att bli bättre på mitt jobb eller satsa mer tid på min familj eller mina vänner? Kanske har jag en del av svaret i samtalen kring skönhet. På kort sikt kanske det inte är värt det, men på lång sikt kommer det att visa sig vara en väl värd investering. Man kan åtminstone hoppas. I nuläget har jag redigerat i lite över ett år och troligtvis kommer det ta åtminstone två år till innan jag förhoppningsvis närmar mig något som jag kan stå för. Något som speglar det jag upplever att jag är kapabel att skapa i nuläget - min nuvarande skönhetspotential. 


Valkigt sinne - Februaritankar0

17 februari 2019

Rakt in i bergväggen. Från en energinivå på 110% och en inget kan stoppa mig-känsla, till halsfluss följt av VAB för en febrig ettåring. Missade morgonpass och förlorade skrivdagar. Hur gör alla andra författare för att orka tuffa på när livet kommer emellan?

Valkigt sinne

Happ, det här som gick så bra. Nu är mitt momentum och den positiva energin slut. Dags att återgå till det gamla lunket igen. Det var min tankegång medan jag under söndagen och måndagen låg i soffläge, kollade på dåliga actionfilmer på Netflix och försökte tvinga i mig glass trots att varje sked kändes som en kniv i halsen. 

Detta fick mig att reflektera över just hur svårt det är att bibehålla pepp och energi när livet gång på gång kommer emellan. Jag är så sjukt imponerad över alla som lyckas träna varje dag, alla som tar sig tid att till exempel meditera varje dag och att så många orkar kämpa på med de projekt de brinner för trots alla motgångar de möter. Det är så lätt att ligga kvar i sängen. Så enkelt att se ett avsnitt till på Netflix. Under söndagen och måndagen kändes det som att hela mänsklighetens biologi och hela vårt samhälle är skapat för att distrahera oss från det som är viktigt. Skapat för att få oss att ta den enkla vägen ut i stället för att bita ihop, lida lite och nå våra mål.

På tisdagen, när febern gått över, inföll två händelser som testade mig mer än vanligt. Dels reste min fru bort på jobbresa i två dagar, så jag var själv med barnen, dels skulle jag hålla en fyra timmar lång workshop om ledarskap i klassrummet på jobbet. Jag har planerat för den här genomgången i flera månader och ville verkligen inte behöva ställa in den.

Jag tog med mig alla värktabletter och halstabletter vi hade hemma och åkte till jobbet med inställningen att det får gå som det gå. Så länge jag orkar med mina första två genomgångar och inte är ett totalt vrak när jag ska hämta barnen, är den här dagen acceptabel. Jag sköt bort sjukdomen från mina tankar så gott jag kunde och försökte ta så många små pauser som möjligt under dagen. Till min förvåning kände jag mig bara piggare och piggare ju längre dagen gick. När grabbarna somnade på kvällen granskade jag mig själv i spegeln. Antingen hade jag helt felbedömt hur dåligt jag mådde på morgonen och överdrivit min egen ynklighet, eller så är det som David Goggins skulle ha sagt: "Hjärnan kan göra sjuka saker när den slutar tänka och bara agerar."   

    En skrivdag blev det den här veckan och under den dök jag in i planerandet igen. Det är dags att skriva den nya perspektivkaraktären som ska läggas till för att knyta ihop berättelsen bättre. Jag skapade nya karaktärskurvor, utvecklade bakgrundshistorier, punktade ner tidslinjer och pitch points. Vanligtvis är detta det jag gillar mest, men nu kändes det lite läskigt. Att plantera in en helt ny handlingstråd och fläta samman den med en redan "färdigskriven" berättelse var en helt ny upplevelse. Precis när jag åter igen började ifrågasätta vad jag egentligen håller på med, hörde jag Goggins röst i mitt huvud igen: "Det är enkelt att vara motiverad när allt går bra, det är när du måste lida som det verkliga jobbet börjar. Det är först då du har möjlighet att utvecklas. Valka ditt sinne."