JL Fantasy

Nyligen stötte jag på detta påstående igen. Denna gång av författaren Jeff Goins. Han skrev följande:

There must be passion. I don’t mean to be harsh here, but can you do something, anything, for an extended period of time without loving it? I sure wouldn’t recommend it. Of course, many people do this every day. And some for the rest of their lives. They’re hacking away at jobs they hate, doing work they loathe because they feel stuck. They have no idea what opportunities await them. Or perhaps, they simply lack the courage to take risks. But if you’re to be a writer — a bard, an artist, a storyteller whose life’s work is dedicated to the written word — you need to love writing. - Jeff Goins

Jag har hört det här påståendet många gånger nu och jag har aldrig riktigt gillat det. Det har inte passat in på hur jag ser på mitt eget skrivande. Därför vill jag i det här inlägget tänka högt kring hur jag ser på mitt skrivande och varför jag fortsätter att skriva, trots att jag tycker att det oftast är en ganska plågsam sysselsättning. 

Visst händer det att jag ibland kan njuta av skrivandet. Det är inte så att jag alltid lider när jag sätter mig ner för att skriva. Särskilt njutbart kan det vara att ha kommit på något finurlig lösning på ett problem, en idé som känns unik eller en mening som lyckades fånga mina tankar på ett bra sätt. Men dessa stunder är sällsynta. 

När jag skriver känner jag mig som en yta för berättelsen att berättas på. Berättelsen visualiserar sig inom mig, men det känns inte som att det är jag som skapar den. Det är berättelsen som använder mig för att bli skapad. Allt som oftast känner jag mig snarare som ett hinder för berättelsen. Varför var den här idén tvungen att komma just till mig? Varför kunde den inte ha valt någon annan författare för att komma till liv? Neil Gaiman eller Brandon Sanderson skulle ha kunnat vårda den idén avsevärt mycket än vad jag kan. Som jag ser det finns berättelsen där inom mig. Färdig, perfekt, gyllene. Men det som kommer ut på papperet är något helt annat och det är oftast inte roligt.

Att säga att man måste älska skrivandet antyder att man måste älska själva akten av att sitta ner framför tangentbordet och skriva. Det räcker inte att gilla alla de saker som skrivandet medför. Det här tycker jag är problemet med detta påstående. Det finns massor av saker man kan göra som är jobbigt nu, men som man gör ändå för att det ger positiva saker på sikt. 

  

Jag älskar att skriva för att det hjälper mig

Att skriva kan vara precis lika nyttigt för dig som att sova tillräckligt, äta rätt, eller att träna. 

1. Jag älskar att ha ett mål att sträva mot. Något som ger mig riktning i livet. Det blir en positiv kraft som finns där och som passivt påverkar mina beslut i allt jag företar mig. Utan målet hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut, och jag är otroligt glad över hur mitt liv har förändrats tack vare skrivandet. 
2. Jag skriver för att återhämta mig. Detta bygger upp min självkänsla och ger mig något meningsfullt att göra av min fritid. Något som både låter min hjärna återhämtas från arbete och småbarnsliv, och gör att jag utvecklas i mitt hantverk och som människa.
3. Jag blir smartare. Att kunna uttrycka sig själv i skrift är att formulera sina tankar på ett sådant sätt att de blir meningsfulla. Genom skrivandet tränar jag därmed mitt sätt att tänka och att uttrycka dessa tankar.
4. Skrivandet främjar min hälsa. Skrivande kräver att jag fokuserar på stunden och uppgiften vilket är hälsofrämjande på en rad olika sätt. Det går inte att skriva och samtidigt vara distraherad. På samma sätt som skrivandet tränar en att formulera sina tankar tränar det också en att vara mer närvarande. På så sätt är all form av kreativitet en meditativ syssla som får mig att släppa oro och frustration.   

  

Det går att älska skrivprocessen även om man inte älskar skrivandet. Jag håller med om att det vore lättare om man älskade skrivandet. Kanske kommer jag själv att älska att sitta ner och skriva en dag. Men att säga att det är ett MÅSTE är att dra det för långt. 

Blodfadern

Familjen har varit på resande fot under större delen av sommaren men trots det har skrivandet tuffat på. Andrummet som jag fått efter att ha beslutat att inte skriva ett blogginlägg varje vecka har varit välbehövligt. Under några veckor tog jag även ett uppehåll från redigerandet av Devans Dans och färdigställde istället en novell som jag kallar Blodfadern.

Under en tid har jag haft en idé att bygga upp en ny highfantasyvärld som är större och mer komplex än mina två tidigare. Innan jag börjar skriva på en serie som utspelar sig i den världen har jag dock tänk skriva en rad noveller som utspelar sig där. Blodfadern är den första av de novellerna och handlar om en orch som är på väg att föda barn. Här har ni ett litet utdrag från inledningen.

Jag har skickat in den till Club Cosmos, som gett ut flera svenska fantasyförfattares noveller, och håller nu tummarna för att jag ska få bli nästa.

Det var väldigt lärorikt att efter sex år av skrivande äntligen få färdigställa något. Tidigare har jag bara skrivit romaner som aldrig blivit helt klara. Att gå från idé till färdigredigerad produkt är en ny upplevelse som gett mig blodad tand.

  

Flytt till Bjästa

Det största som håller på att hända i mitt liv just nu är att vi håller på att sälja vårt hus i Umeå och flytta hem till mitt föräldrahem i Bjästa, två mil söder om Örnsköldsvik. Det är ett beslut som jag och min fru diskuterat fram och tillbaka i flera år och som nu till slut blir av. I december blir vi Bjästabor.

På grund av de händelser som utspelade sig på mitt förra jobb i våras tog jag beslutet att söka jobb i Örnsköldsvik och efter lite fram och tillbaka blev det ett SO-lärarjobb i just Bjästa. Det innebär att jag just nu pendlar fyra timmar till Bjästa under hösten. Många verkar förvånade hur jag orkar pendla så mycket, men på väg ner till Ö-vik får jag ungefär en timmes skrivtid vilket är bra. Jag har försökt skriva på väg hem men än så länge har jag varit för trött av allt det nya för att orka med ytterligare ett skrivpass.

På sikt hoppas jag att flytten till Bjästa ska innebära bättre ekonomi för familjen, närmare till släkt (läs barnvakt), en dedikerad författarlya där framtida mästerverk ska skapas och mycket mer. 

Vi blir femte generationen Lindell att flytta in i huset i Bjästa

  

Medan jag spänt väntar på svar från Club Cosmos forsätter jag att planera framtida blogginlägg och redigeringen av Devans Dans tuffar på. Jag hoppas kunna skriva 1-2 blogginlägg och redigera lika många kapitel varje månad under hösten. Men jag är nöjd med att ha slutat att sätta upp deadlines för mig själv då dessa främst lett till stress som gått ut över mig och mig familj.

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?

Att träda igenom bruset

Underhållning finns överallt omkring oss i fler former än någonsin förr. Alla säljer distraktion maskerat som underhållning. Miljontals människor tävlar om din uppmärksamhet, de vill att du ska köpa just deras berättelse. Det är näst intill omöjligt att träda igenom bruset.

Böcker blir ofta tråkiga att läsa om de bara är en radda av händelser som inte har något särskilt att säga eller visa oss. Riktigt bra berättelser å andra sidan, har ofta mer än bara välskrivna karaktärer, intressanta världsbyggen och spännande handlingar. De har även inbäddade budskap i sig. Dessa budskap greppar läsarna utan att de många gånger inte ens är medvetna om det. 

Har du några storslagna tankar med din berättelse? Vill du säga något om vad det är att vara människa? Vill du hjälpa andra till att bättre finna en väg framåt genom livets djungel genom att presentera en livsåskådning som du anser vara sann, eller åtminstone tankeväckande? Kort och gott, har din berättelse något tema som lyfter den över andra böcker? Om ja, hur tydligt är det här temat? Är det bärande i flera olika delar av berättelsen, eller är det ett litet frö som inte blommat ut? 

Jag läste en artikel för någon vecka sedan som visade att svenska författare inte längre aspirerar till att förändra samhället. Under 60- och 80-talet såg författare ofta sig själva som representanter för ett större kollektiv. Skrivandet var för dem ett viktigt sätt att delta i och påverka samhället. Sedan 90-talet har skrivandet kommit att handla mer om kreativitetens egenvärde. Författare skriver främst idag för att förändra sig själva, snarare än någon annan.

 

Berättelsers psykologiska funktion

Berättelser och fantasi är essentiella för att vi människor ska kunna fungera. De psykologiska processer som ett barn använder för att lära sig nya saker drivs i stor utsträckning av hens fantasi och de berättelser som hen får berättade för sig, men även av de berättelser som hen skapar för sig själv. Fantasin fyller i gapet mellan erfarenhet, verklighet och förväntan och är därför en ovärderlig hanteringsmekanism.

Ett barn kan genom berättelsernas kontextuella ramverk hantera och testa nya idéer som vanligtvis skulle vara för ovana, för stora och för skrämmande för barnet. Det behöver inte handla om drakar eller om eldkastande magiker. Det kan vara vardagliga berättelser. Till exempel skilsmässor, kärlek, konflikthantering eller om att kliva fram och göra det rätta trots att du egentligen inte vågar. 

Exempel på detta sker runt omkring oss hela tiden. En liten pojke ser en hund på väg till skolan. Hunden skäller åt honom. Detta behöver i sig inte vara farligt för barnet, men kan bli farligt om han efteråt skapar en berättelse i sitt huvud om "den farliga hunden". Han skapar ett narrativ för sig själv som handlar om hur han nästan blev biten och tvingades fly för sitt liv. Genom berättelsen blir pojken i det här fallet rädd för hundar. En alternativ berättelse hade kunnat vara att hunden skällde och pojken blev rädd men att han fortsatte gå till skolan i alla fall och det gick bra. I detta fall stärks barnet genom berättelsens inbäddade budskap. Världen kan vara läskig, kanske till och med farlig ibland, men du kan klara av att möta faran och bli stärkt genom det.

Detta är inte bara viktigt för barn. Ungdomar genomgår flera livsförändrande faser och genom att rama in dessa faser i rätt berättelser kan de förbereda sig själva inför dem, precis som barnen. Samma sak kan även sägas om vuxna. Om vi läst mer berättelser om vad det innebär att skaffa barn, att fylla femtio eller att tappa sin far till en sjukdom, kan vi bli bättre på att hantera dessa situationer med värdighet när de väl händer oss. Kanske skulle vi inte behöva gå i terapi eller psykoanalys lika ofta om vi läste fler berättelser med underliggande budskap om livet.

Människor styr jorden för att vi är det enda djuret som kan samarbeta hyfsat väl i stora grupper. Vi kan skapa stora nätverk där tusentals och miljontals främlingar samarbetar mot ett gemensamt mål. Om man jämför en enda människa med en enda schimpans, är vi skrämmande lika schimpanser. Alla försök att förstå vår unika roll i världen genom att studera våra hjärnor eller våra familjerelationer är dömda att misslyckas. Den riktiga skillnaden mellan oss och schimpanserna är den mystiska färdighet som gör att miljontals människor kan samarbeta effektivt.

Denna mystiska färdighet är berättelser.

Vi samarbetar effektivt med främlingar för att vi tror på saker som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. Du kan aldrig övertyga en schimpans att ge bort en banan genom att lova henne, att efter att hon dör så kan hon få oändligt många bananer i schimpans-himlen. Bara människor tror på sådana berättelser. Och det är genom dem som vi styr jorden. - Yuval Harari

Berättande är ett sätt att skapa mening ur kaoset som är vår omvärld och kaoset inuti oss själva. Berättandet ger oss en form. En början, en mitt och ett slut. Något som gör att vi kan känna att vi betyder något och att vi bidrar något till vår omvärld. Berättelser ska underhålla men de kan också lära oss viktiga lärdomar.

Min fantasyberättelse är menad att underhålla men det finns en del underliggande allegorier till problem som finns i vår värld som jag hoppas att vakna läsare ska uppmärksamma och lära sig något av. I redigeringen försöker jag nu lyfta fram dessa teman ytterligare för att berättelse förhoppningsvis ska ta mer plats och bli något som läsare funderar kring, även efter att de läst färdigt boken.

Den skrivcirkel jag tidigare deltagit i är lagd på is eftersom det endast var en medlem som hade möjlighet att producera nytt material. Jag saknar den månadsvisa boosten av energi som diskussionerna medförde. Kanske är det därför jag under de senaste veckorna reflekterat extra över hur viktigt det är att få uppmuntran och stöd utifrån. På slutet har jag märkt att skrivandets naturliga ensamhet tär på mig. Detta trots att jag i grunden är introvert och gillar att vara för mig själv. Jag är glad att jag beslutade mig för att anlita en lektör. Utan Maritas feedback hade jag inte haft någon att bolla ideér och ställa frågor till när jag stöter på hinder i skrivandet. Visserligen betalar jag för detta, men likväl har det redan visat sig vara väl värt varje krona.

De glimtar av mänsklig värme, uppmuntran, förståelse och diskussion man väl får ibland betyder mycket när det känns som man vadar genom Mordors Döda Redigeringsträsk. Eftersom jag inte känner några aktiva författare i min närhet kommer denna uppmuntran mestadels från personer som jag knutit kontakt med via internet. I detta inlägg tänker jag hylla några människor som har tagit sig tid att kommentera, ge feedback och uppmuntra mig att fortsätta framåt.

Konstruktiv kritik

Alla mina testläsare i höstas gjorde ett bra jobb. Marcus, Leif och Patrik. Jag fick intressanta kommentarer från dem alla och för det är jag väldigt tacksam. Patriks kommentarer låg dock på en helt egen nivå. En nivå som fick mig att inse att jag själv aldrig har gett riktigt bra konstruktiv kritik till någon av de författare vars verk jag har kommenterat. Hans kommentarer var en stilstudie i konstruktiv kritik och satte fingret på flera kärnproblem. De kommentarer han hade på språket var korta och koncisa, utan att bli moraliserande eller uppläxande. Men det viktigaste av allt var att han tog sig tid att lyfta upp berättelsens styrkor med flera insiktsfulla och nyanserade kommentarer. Detta var något som jag själv inte reflekterat så mycket kring. Jag har alltid tänkt att det viktigaste med konstruktiv kritik är att eliminera brister i texten, men Patrik visade hur viktigt det är att även lyfta fram och jobba med styrkorna. I en stund av inre tvivel gjorde Patriks kommentarer att jag vågade ta nya kliv framåt, släppa en del alternativa planer som jag haft och fullt ut satsa på mitt huvudsakliga mål med ett nytt driv. 

Mänskliga interaktioner

Bloggandet är en intressant sysselsättning. Samtidigt som jag kan se att jag får fler och fler läsare varje månad är bilden ofta den motsatta på min författarsida på Facebook som jag använder för att dela ut mina inlägg. Jag behöver ständigt påminna mig själv om att de visningar, klick, gilla-markeringar och kommentarer som kommer där inte är hela sanningen. Men trots att jag gör detta är det lätt att tvivla. Jag har hört och läst så många gånger om hur viktigt det är att ständigt ha ett samtal med dem som är intresserade av vad man gör. Samtalet behöver inte alltid gå två vägar, men visst är det trevligt när det gör det. När någon tagit sig tid att kommentera, hur liten kommentaren än må vara så påminner det en att i botten av all statistik så är det i grunden den mänskliga interaktionen som ger den där lilla extra boosten av energi.

Med det i åtanke vill jag nämna några personer som ofta gillar och kommenterar mina inlägg. Sten Rosendahl, Jenny Töredal och särskilt Torbjörn Löwendahl som mer än någon annan läsare kommenterar och ger feedback kring mina blogginlägg. Ibland är hans kommentarer kritiska, ibland är de av en annan åsikt än mina egna, men oftast är de ren energi i form av peppande påminnelser, ärlig uppmuntran och framåtsyftande feedback. 

Någon som skrattar åt och med mig

En elev sade till mig häromdagen att hon inte förstod hur hon ibland lyckades få så bra betyg på en del av sina uppgifter. Hon kände aldrig att hon visste vad hon gjorde och att varje gång hon fick ett bra betyg upplevde hon det mest bara som tur. Jag känner likadant med mitt skrivande. Om man upplever sig själv som dålig på något tar det ofta mer tid och energi innan man kan släppa den osäkerheten. Ända tills man har något slags "bevis" (tex. att bli antagen av ett förlag) som kan fungera som en positiv bekräftelse på det man gör. Att tvivla är naturligt, men tvivlet får aldrig ta överhanden över din interna dialog. Gör den det är det lätt att tappa momentum och sedan ge upp.

Apropå att ge upp. Hade jag inte haft min fru Hanna som stöd i mitt bloggande vet jag att mina inre tvivel hade fått överhanden. Varje vecka läser hon igenom min inlägg innan jag lägger upp dem. Hon korrigerar språkliga misstag och pekar ut saker i texten som kan utvecklas för att göra den mer begriplig och sammanhängande. Utan henne hade jag trampat i klaveret gång på gång här på bloggen. Hon skrattar åt mig när jag är för upptagen av mig själv. Hon säger åt mig att skärpa mig. Hon håller mig sansad och fokuserad. Hon är min moralkompass. Min kvalitetsstämpel som gör att jag vågar tänka högt. De dagar då jag är nere i mina mörkaste svackor och överväger att ge upp påminner hon mig om hur långt jag kommit och hur mycket skrivandet givit mig. Utan henne skulle jag krypa in i mitt skal och låsa dörren.