Lovisa Wistrand är aktuell med sin debutroman Drakviskaren, en highfantasyberättelse där vi får följa solalven Iszaeldas jakt på hämnd.
För mig dök ditt namn upp från ingenstans under hösten när du släppte din highfantasybok Drakviskaren. Snabbt förstod jag att det här var något speciellt då lovord om boken haglade över sociala medier. Berätta lite grann om dig själv och hur du började skriva fantasy.
Redan när jag som barn läste David Gemmells heroiska fantasyböcker, fastnade jag för genren, och sedan inspirerades jag av Christopher Paolinis unga ålder som författardebutant (han var bara 15 när han kom ut med ”Eragon”). Vid 14 års ålder gav jag mig därför på mitt eget första fantasymanus. Det gick så där för att vara ärlig, och manuset var nog alldeles för likt ”Harry Potter”. Bättre gick det när jag var 18 och skrev en fantasybok om sjöjungfrur som gymnasiearbete. Någonstans där började jag inse att det här med tegelstenslånga böcker var min grej. Jag tycker fortfarande synd om lärarna som behövde ta sig igenom alla 400 sidor, men det är ändå ”kort” om man jämför med längden på böckerna jag skriver i dag.
Så varför skriver jag just fantasy? Om jag ändå visste. Ibland känns det som en förbannelse. Flera gånger har jag försökt skriva andra saker, men på något sätt smyger det sig alltid in magi, drakar eller andra övernaturligheter. Den verkliga världen kan kännas rätt begränsande. Själv tycker jag om att få fria händer, att vad som helst kan hända – och utnyttja det.
Bortsett från böckerna och fantasyn, är jag fästmö, kattägare och uppsalabo. Min fästman skriver också, och är grym på det, så på fritiden blir det mycket skrivande samt utbyte av texter. Annars älskar vi båda att resa och det är även på det viset jag får mycket av min inspiration.
Din huvudperson är en alv och du skriver i förstapersonsperspektiv. Det måste ha varit en intressant utmaning. Känner du dig som en alv i vanliga livet också eller hur landade du i det formatet?
Haha! Ja precis, jag är egentligen en alv. Det är min stora hemlighet här i livet. Skämt åsido, är förstahandsperspektiv något jag personligen älskar när jag själv läser böcker. Jag tycker att man kommer närmare huvudkaraktären på det sättet. Lite att jämföra ett förstapersonsperspektiv i dataspel, gentemot ett tredjepersons. Det blir du, som läsare eller spelare, som får uppleva allting. Du hamnar ett steg närmare händelserna och plötsligt blir boken mer verklig. Det är nästan att du kan känna doften av stekos och känslan av torrt gräs under fötterna.
Förr när jag skrev, vågade jag inte skriva annat än tredjepersonsperspektiv, för jag kände att det var det man skulle göra. Att det var det som var accepterat – särskilt inom fantasyn. Men någonstans där på vägen slutade jag bry mig om vad andra skulle tycka, och tog de val jag tyckte gynnade historien mest. Som, enligt mig, fick berättelsen att komma fram på bästa sätt.
Hur skiljer sig Drakviskaren från andra böcker i samma genre?
Det här med starka kvinnliga huvudpersoner har blivit stort på sistone, men främst inom young adult-litteraturen. Inom den episka high fantasyn är det fortfarande könsstereotypiskt, tycker jag, där de mest kända böckerna består av manliga hjältar som ska rädda försvarslösa unga kvinnor från faror. Ungefär. Eller så ska de inte rädda någon, utan bara slåss och vara hjältar. Kanske får de en ungmö på köpet. Självklart ville jag då ha en kvinna i huvudrollen och göra henne stark och modig – ja, på gränsen till dumdristig – och det var extra roligt att hon blev alv. De framställs ofta så ädla och försiktiga, kan man tycka, något som Iszaelda verkligen inte är. Resten av alvfolket är däremot det, och vår huvudkaraktär får kämpa för rättigheterna att ens använda vapen.
Något som annars är typiskt fantasyböcker är väl sommarskogarna, mjöden, medeltiden. Det har jag också gjort allt för att komma ifrån. I Drakviskarens början ser vi en del skog, men den är kall och täckt av snö och is, och ju mer boken fortskrider presenteras djungler, vulkaner och oändliga öknar. Samtidigt har jag försökt ge varje art, varje folkslag, unika drag och kulturer som skiljer sig stort från det som är normalt inom genren. De har alla sina egna gudar, ritualer och kläder som de klär sig i. Stjärnalverna har mörka traditioner med offer och blodsutgjutelse, medan solalverna tillber solen och naturen och blir svaga i brist på solljus.
Kan du beskriva för oss aspirerande författare hur det känns att äntligen bli utgiven och vad vi kan vänta oss efter att våra böcker släppts?
Att bli utgiven kändes lite som att fylla år. Ingenting särskilt, alltså. Releasen kom och gick och det kändes faktiskt som vilken annan dag som helst. Himlen täcktes inte av fyrverkerier och hela världen stannade inte upp för att beundra detta nya verk som kommit ut på marknaden. Att skriva kontrakt var roligare än releasen. Då hade jag några veckor där jag gick runt och inte riktigt förstod att jag faktiskt skulle ge ut en bok, eller nej – tre. Att sedan få vara delaktig i omslagsprocessen och därefter diskutera saker som bokmässor, signeringar och vad ska vi ha för baksidestext, var riktigt roligt.
Drakviskaren är egentligen mitt fjärde manus, och den här gången trodde jag verkligen på historien och satsade mycket på dramaturgi och karaktärer. I takt med åtskilliga skrivarkurser fick den genomgå flera omgångar redigeringar, och eftersom jag ville maximera chanserna till att få ett förlag intresserat anlitade jag både lektör och redaktör på egen hand. Att de skulle älska manuset så mycket var jag absolut inte beredd på, och säkert var det deras lovhyllningar som fick det utgivet.
Vad man kan förvänta sig efter utgivning, är att man behöver kämpa mycket med marknadsföringen. Och det är sant, oavsett om du ger ut via ett stort förlag, ett mindre, eller om du vill satsa på egenutgivning. I dagens läge är konkurrensen enorm och varje enskild författare behöver anstränga sig till tusen för att nå sina läsare. Själv startade jag tidigt upp en författarsida på Facebook. Det har blivit min ”bas” kan man säga, där jag försöker uppdatera så ofta som möjligt. Nu har jag snart 900 följare och det är mycket tack vare Facebooks annonsverktyg.
Om du bara fick välja en person som skulle läsa din bok, vem skulle det vara och varför just den?
Oj, det här var svårt. Jag skulle nog tänka strategiskt och välja någon med stort inflytande. Kanske en kändis med stor blogg, som skulle kunna lyfta boken och tipsa om den för sina läsare. Annars vore det löjligt roligt om George R.R. Martin läste och gillade den. Det vore på något sätt ett kvitto på att jag skrivit någonting bra.
När jag har läst klart Drakviskaren, vad borde jag läsa då om du får bestämma?
Någon annan svensk fantasybok, eller böcker av svenskar överhuvudtaget. Förr var jag rejält insnöad på amerikansk och engelsk litteratur och tyckte inte alls om att läsa på svenska, men nu har jag kommit över det och försöker läsa ikapp det jag missat. Jag kan framförallt rekommendera Sara Dalengrens serie om Flocken, Alice Ekströms böcker samt den episka rymdoperan ”Svärmen” som min fästman Åke Qvarfort håller på att skriva i detta nu. Sedan är så klart David Gemmells böcker, för att ändå nämna något utländskt, ett måste för alla fantasyälskare därute.
Swecon - Selfie med Anna Jakobsson Lund
