JL Fantasy

...författaren och läsarna blir därmed medskapande. Det går från denna utveckling föreställa sig att skönlitteratur i framtiden blir en produkt framställd på beställning. Det kanske låter trist, men kan samtidigt leda till nya sätt att skriva och uppskatta litteratur på. Om författaren blir underordnad berättelsen så kan till exempel fanfiction få ett lyft, tänker jag mig. För den ensamma författaren finns det en tröst i att hen kan ingå i tankesmedjor som klarar av att färdigställa en fantasytrilogi på rekordtid. Det låter väl inte så dumt? - Markus Åberg

Först ut att tolka temat är författaren Markus Åberg. Han är aktuell med sin roman Överträdelsen som ges ut av Marwa förlag den 25e Januari. Han skriver bland annat om synen på författaren som ensam skapare av bok och om att han vill se mer fantastiklitteratur som förlagen och läsarna inte vill ha, under 2020-talet.

Jag inleder detta initiativ med en interjektion: äntligen! Detta äntligen utbrister jag för att vi lämnar ett årtionde, men även för att jag längtar efter flera hugskott och analyser i den svenska fantastiken. Genrerna är som ett uppdukat smörgåsbord, och jag hoppas det här kan bli ett startskott för en större och bredare litteraturkritik. Det vore roligt. Att utbrista äntligen är också som alla vet en härmning av Gert Fylkings kommentar till tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur. Men det kanske den yngre generationen inte uppfattar? Det må så vara, men denna artikel är inte tänkt att uppehålla sig i det förflutna, utan blicka framåt mot framtiden  ̶ science fiction-litteraturens stora och ständigt återkommande ämne. Och med facit i hand har den förutsedda framtiden ibland inträffat, som till exempel när Arthur C. Clarke såg möjligheterna med att använda satelliter i fasta banor. Med det sagt så är det naturligtvis inte science fiction-författarens uppgift att gissa rätt, utan snarare att tänka fritt och gränslöst. Jag har anledning att senare återkomma till det. 

Jag kommer dela in den här artikeln i hur fiktion i framtiden kan äga rum, och även vad den nya fiktionen kan innehålla. Om jag börjar i den ena änden, hur den kan äga rum, så är det nära till hands att se en fortsättning på vad som redan sker. Fantastikförfattare, och även andra författare för den delen, har tröttnat på att vänta med mössan i hand. De har tagit saken i egna händer och gett ut böcker själva eller med hjälp av olika tjänster. Även flera mindre förlag har dykt upp. Genren  ̶ som det stod på hemsidan till fantastikportalen  ̶ sjuder av liv. Den händer saker nästan hela tiden. Till stor del tror jag det ökade utbudet är på grund av teknikutvecklingen. Sölve Dahlgren skriver i en artikel på Boktugg om hur AI kommer vara ett stöd i framtiden för författare och förlag. Både vad det gäller att hjälpa till med textredigering, men även med att producera texter. Sölve nämner även att talprotes kan vara redo att implementeras för att byta ut mänskliga inläsare, och att ljudböcker kommer tränga undan de tryckta böcker. Det låter rimligt. Och det är väl i det som tekniken inte bara bjuder på möjligheter utan även skrämmer. Vi får lydigt gilla läget vare sig vi vill det eller inte.

För spridningen och populariteten finns det mycket att göra. Fantastiken i Sverige har en liten publik som gillar att hänga med i vad som händer. Det borde utnyttjas. Det räcker med att starta en podd eller blogg för att göra skillnad. Fantastiken överlever på grund av sina eldsjälar och med små medel går det att få stora saker att hända. Många fantastikförfattare, etablerade som oetablerade, tror jag saknar arenor och scener att få vara verksamma i. Under lång tid har att armbåga sig fram varit ett framgångsrecept. Personligen tycker jag det är en tråkig utveckling som skulle kunna ändras om det bara fanns fler platser som det går att vara verksam i. 

Något som både handlar om innehållet i litteraturen och hur den kommer att äga rum, är synen på författaren som ensam skapare av en bok. Det tror jag redan är på väg att förändras. Det dyker upp författarpar på bokframsidor och det kanske till och med skrivs kollektivt på olika håll i landet. Ännu ett steg längre går en ny app som heter Crowdstory, där användare röstar och bestämmer hur en påbörjad berättelse ska fortsätta. Författaren och läsarna blir därmed medskapande. Det går från denna utveckling föreställa sig att skönlitteratur i framtiden blir en produkt framställd på beställning. Det kanske låter trist, men kan samtidigt leda till nya sätt att skriva och uppskatta litteratur på. Om författaren blir underordnad berättelsen så kan till exempel fanfiction få ett lyft, tänker jag mig. För den ensamma författaren finns det en tröst i att hen kan ingå i tankesmedjor som klarar av att färdigställa en fantasytrilogi på rekordtid. Det låter väl inte så dumt? Men samtidigt så försvinner någonting i den utvecklingen och som sig bör kommer motreaktioner skapas. Litteratur har alltid handlat om aktion och reaktion.

Och vad kommer hända med litteraturens innehåll? Som jag var inne på tidigare så är fantastiken fri och gränslös. Ingen annan skönlitterär genre kan i samma utsträckning ta i från tårna och använda fantasins möjligheter lika generöst. Men gör den det? Min förtroliga kritik mot fantasy, science fiction och skräcklitteratur från Sverige är att den kan kosta på sig att vara mer modig. För att vara gränslös så är litteraturen jämförelsevis tillrättalagd och hämnad av att vara duktig. Jag vill se mer av allt, och inte nödvändigtvis mer av vad förlagen eller läsarna vill ha. Tvärtom vill jag se vad förlagen och läsarna inte vill ha. Jag vill se litteratur som bråkar och tänker utanför ramarna. Berättelser där språket, stilen och formen står i fokus. Där dramaturgikurvor rivs sönder för att ersättas av en handling som inte påminner om allting annat. Berättarperspektiv som får hoppa. Ett avsiktligt utelämnande av gestaltning, och andra avvikelser mot oskrivna skrivregler. Även till de fantastiska inslagen i böckerna så upplever jag att det är ängsligt. Det vore friskt med fler böcker som inte försöker anpassa sig till hur en bok bör vara i respektive genre. Jag vill se mer punk och mindre måttlighet. Jag vill se mindre av ”hur det ska vara” och mer av ”gör det ändå”.

Jag får inte glömma samtiden. Framtidens samtid. Den går hand i hand med litteraturen, det har den alltid gjort och kommer fortsätta att göra. Det blir klimatångest, feminism och politik. Vi börjar redan nu bli trötta på zombieapokalypser och återanvända monster, så det tror jag vi får se mindre av. Räkna också med att automatiseringen och robotiseringen kommer lämna sina spår. Och så kommer vårt beroende av internet fördjupas. Utöver det så tror jag det alltid kommer finnas plats för fantastik som är safe and sound. Som inte bråkar utan erbjuder mysig underhållning en stund för den som vill det. Eller som jag var inne på tidigare, att det kommer bli mer av allt. Det tror jag. Och alldeles säkert så tror jag vårt behov av att få drömma oss bort i en bok kommer kvarstå. Det behovet har jag svårt att se kommer bytas ut eller försvinna.

 -----

Vill ni läsa mer om och av Markus kan ni gå in på hans hemsida, http://www.abergmarkus.se/

Vill du ha uppdateringar om kommande inlägg och följa diskussionen som följer kan ni gå in och gilla min författarprofil på Facebook.

Jag tänker göra lite annorlunda jämfört med tidigare år. Inspirerad av ett av Jeff Goins senaste poddcastavsnitt har jag valt att inte formulera en lista av mål för 2020. Jag ska i stället, lite längre ner, berätta hur mitt år kommer att se ut när jag tittar tillbaka på det. Detta för att minimera fokuset på just målen och snarare få fram känslan jag vill ha under resan mot mina mål.

Vid målsättande är det lätt hänt att vi glömmer bort att det är vägen till målet som är det viktiga, inte målet i sig självt. Det viktiga är inte till exempel att ta 100 kg i bänkpress, det viktiga är att vi går till gymmet och tränar så ofta vi behöver för att kunna ta de där 100 kg i bänkpress en vacker dag. 

Många, inklusive jag själv, har ofta arbetat utifrån devisen "hårt arbete lönar sig". Vi tror att det kommer innebära att vi lyckas. Och det finns nog en del sanning i det. Som författare måste man fortsätta producera för att sticka ut ur mängden. Men jag tror inte längre att det bästa sättet att göra detta är genom att vi ramar in vårt arbete med mål. Vi placerar då vårt välmående i framtiden, snarare än här och nu.

Men säg att vi lyckades. Säg att vi nådde vårt mål för att vi jobbade hårt. Sen då? Vi njuter kanske i några dagar, eller om man har tur, några veckor. Men sedan startar cirkeln om igen. Vi börjar titta framåt till ett nytt mål och startar om samma frustration igen. Frustrationen av att inte nå våra mål tillräckligt snabbt, eller för att vårt hårda arbete inte tycks ta oss närmare vårt mål. Vi kommer därför aldrig helt och hållet fram till en punkt som gör oss nöjda och lyckliga. Det viktiga kan i stället vara att fokusera på själva jobbet, på resan mot målet, på vanorna vi skapar i våra liv. 

Och är det verkligen så livet fungerar? Om vi jobbar hårt, lyckas vi automatiskt då? Hårt arbete är nog en bra utgångspunkt men absolut ingen garanti för att vi ska lyckas. Det finns miljontals människor där ute som kämpar hårt varje dag på sina jobb och med sina drömmar men som ändå inte når sina mål. Nästan alla idrottare på högre nivå har ambition att bli bäst. Betyder det att alla som har dessa mål kommer att bli det? Det finns inga garantier för att just vi ska "lyckas" om vi bara jobbar hårt.

När jag i slutet av året ser tillbaka på 2020 är detta vad jag vill att jag ska se.

  

Min 2020-berättelse

Jag njöt mer av skrivandet

Min inställning till skrivandet har alltid kretsat kring målen som det ska föra mig till. I år ska jag tänka mindre på detta och i stället vara mer närvarande när jag skriver. Och vem vet, kanske även nå målen trots att de inte ens varit uttalade.

Jag hade en avslappnad inställning till min blogg

Målet är inte att skriva ett inlägg i veckan utan snarare att skriva om det jag tycker är intressant och ta vara på de möjligheter som visar sig under året. Jag gissar att detta kommer att innebära 1-2 inlägg per månad, men vi får se. Just nu känner jag mig väldigt peppad på att skriva fler inlägg. Så kanske blir det mer, kanske blir det mindre.

Jag experimenterade med en ny idé på bloggen

Jag har bjudit in en rad svenska fantastikförfattare att skriva artiklar på temat Fanstastiken under 2020-talet. Först ut att tolka temat kommer Markus Åberg att vara. Hans text är planerad att publiceras inom kort. Om allt går som det ska kommer detta projekt att vara en röd tråd på bloggen genom hela året. Där författare avlöser varandra, spinner vidare på temat, tolkar, överraskar, spår och önskar vad som ska komma under 20-talet.

Jag träffade författare som jag tidigare bara hade pratat med online

Det jag ser fram emot allra mest just nu är Swecon och Bokmässan. Förra året blev det en paus från mässorna, men i år ser jag fram emot att närvara och kanske även delta i någon panel. Det var allt för länge sedan jag träffade någon annan författare.

Jag upprätthöll mina morgonrutiner

Om jag fortsätter att kliva upp tidigt på morgnarna och skriver i samma takt som jag gjort under hösten 2019 kommer min bok, Devans Dans, ha genomgått sin tredje redigeringsrunda under 2020. Detta är inte ett mål i sig självt, det kan mycket väl ta ännu längre tid än så, men det är ett riktmärke att ha som motivation i skrivandet. Beroende på hur bra boken känns efter den genomgången får vi se vad som händer härnäst.

Jag kände att jag lärde mig och förändrades mycket under 2019. Om jag fortsätter mina rutiner med meditation, träning, läsning, dagbok och skrivande - vem vet var jag kommer att hamna när det är dags att spå 2021.

   

Hur kommer erat 2020 se ut när ni tittar tillbaka på det?

  

Jag kallade 2018 för året då jag började ta mitt skrivande på allvar. Jag var fast besluten att färdigställa min bok så snart som möjligt och till att skriva ett blogginlägg i veckan. Jag startade eget företag, besökte Bokmässan och deltog i min första paneldebatt på en av scenerna under Swecon. Jag skar ner på min närvaro i sociala medier för att kunna fokusera mer på skrivandet. Med det i bagaget trodde jag att 2019 skulle bli ett år där mitt fokus på skrivandet togs till ytterligare nivåer. 

Sedan jag började skriva för drygt sex år sedan har jag bland annat flyttat två gånger, gift mig, tagit mig ur ett spelberoende, fått två barn och bytt jobb två gånger. Mitt skrivande har ständigt balanserat mellan alla dessa förändringar. 2019 blev inte annorlunda, utan tvärtom, det blev ett år av ännu mer förändringar. 

• I början av året gick jag ner i tid på mitt gamla jobb och fick därmed mer dedikerad skrivtid. Trots det slukades mycket av denna tid upp av mina nya ansvarsområden som pedagogisk ledare på jobbet.
• Under våren blev det klart att vi skulle överta mitt gamla föräldrahem. För två veckor sedan lämnade vi vårt älskade Umeå, efter att ha bott där i 18 år, och flyttade in i Bjästa, ett samhälle två mil söder om Örnsköldsvik.
• Jag sade upp mig från mitt jobb, fick ett nytt jobb på Bjästaskolan och blev kollega med några av mina forna högstadielärare. En förändring som jag inte riktigt förstod hur mycket det skulle påverka mig förrän flera månader senare. 
• I augusti stod det klart att jag och min fru väntar vårt tredje barn.

Så istället för att bli året då saker lossnade, blev 2019 året av nya lärdomar. Dessa är de fyra största lärdomarna jag tar med mig in i 2020:

   

Jag har fått en förnyad kärlek till läsandet

Mitt 2019 Goodreads reading challenge.  

  

I fjol skrev jag att jag tappat suget för att läsa fantasyböcker. Att jag behövde en paus ifrån fantasy. Jag ville att 2019 skulle bli ett år då jag utforskade mer facklitteratur. I stället för att läsa fantasy har jag ägnat mig åt ämnen som självutveckling, filosofi, skrivande, skolutveckling och barnuppfostran. 

De fem böcker jag vill rekommendera allra mest är:

1. Man's Search for Meaning av Viktor E. Frankl. En bok om att det går att se att livet är vackert även inuti ett förintelseläger.
2. Atomic Habits av James Clear. En bok om beteendeförändring och dess olika lager.
3. Obstacle is the Way av Ryan Holiday. En bok om att vända på perspektiv och se utmaningar som din bästa vän.
4. Can't Hurt Me av David Goggins. En bok om att sluta gnälla och få saker gjorda.
5. The Power of Vulnerability av Brené Brown (Great Courses, Audible). En bok om att våga vara sårbar för att nå lycka och glädje.

Årets bästa bok. Man's Search for meaning av Viktor E. Frankl. 

  

Utöver detta har jag lyssnat på ungefär 60 podcast-avsnitt per månad.

De poddar som jag gillar allra mest just nu är:

1. Making Sense av Sam Harris. 
2. Kvartal av Kvartal. 
3. Påjobbet-podden av Wise Consulting.
4. Förlagspodden av Lasse Winkler och Kristoffer Lind. 
   
5. The Portal av Eric Weinstein.

Den fortsatt bästa podden i världen. Making Sense av Sam Harris.

  

Jag har följt 12 mangor/animes. Min favorit är One Piece men även One Punch Man och Demon Slayer har varit extra bra i år.

 Årets överraskning Kimetsu no Yaiba, aka Demon Slayer

  

Mitt mål är inte längre att bli författare

Ett av de mål jag satte upp för mig själv inför 2019 var att jag skulle skriva mer. Men med facit i hand har jag skrivit mycket mindre i år än under de två tidigare åren. Detta har varit mitt största misslyckande under året, men samtidigt också min viktigaste lärdom.

Sedan jag bestämde mig för att börja skriva har jag trott mig veta vart jag var på väg och vetat vilka mina viktigaste mål har varit. Mitt fokus på dessa mål ledde bland annat till att jag för två år sedan lade ner nästan alla mina intressen, gick på spelberoendeträffar, och fokuserade så mycket energi jag kunde uppbåda till mina böcker och min blogg vilket gjorde att jag skrev ett inlägg till bloggen varje vecka utöver mitt vanliga skrivande. Jag var övertygad om att det enda sättet att nå mina mål var genom total hängivenhet. I år har min syn kring detta förändrats.

Under några veckor brottades jag med detta. Till slut insåg jag hur orimligt ställda mina förväntningar och krav på mig själv var. Jag ändrade mig och insåg att det var fel att prioritera skrivandet och nätverkandet kring skrivandet till den grad att jag inte kunde följa med min familj på en utlandsresa. Denna insikt, tillsammans med mitt nya intresse för skolutveckling, gjorde att jag inte längre såg skrivandet som en lika absolut punkt i mitt liv. I stället för att vara en väg bort från ett stressigt läraryrke, som jag tänkte innan 2013, var skrivandet nu mer som en hobby.

Jag vill inte vara fast i bilden av vad skrivandet kommer att ge mig i framtiden. När jag satt mig ner för att skriva har bilden av vad boken kan bli alltid funnits där i bakgrunden. Jag har haft en känsla om dess potential som jag aldrig lyckats uppnå. En ständig frustration som jag kämpat emot. Men det där är bara en mental konstruktion som min senaste idol, Eckhart Tolle, skulle ha sagt.

Missförstå mig inte, jag vill ha ett mål att sträva mot. Jag vill fortsätta skapa, men jag gör det för att det ger mig riktning och ett bättre mående, inte för att det eventuellt ska bli något spektakulärt i framtiden eller för att det i denna påhittade framtid ska få mig att må bättre. Jag kan må bra här och nu utan att lägga mer stress på mig själv än vad jag mår bra av.

Italien, juni 2019.

  

Jag har funnit en ny morgonrutin  

I samband med resan till Italien började jag även med en ny morgonrutin som fastnat. Jag går och lägger mig runt klockan 21:30 och kliver upp klockan 04:30. Att finna en tid på dygnet där jag kontinuerligt kan fokusera på mitt skrivande har varit något som jag brottats med i några år nu. Jag har tidigare försökt göra det på morgnarna, men inte så här tidigt. Jag har tidigare tänkt att det är alldeles för tidigt, att det inte skulle gå över en längre tid, men jag hade fel. Att kliva upp så tidigt varje dag, oavsett om det är vardag eller helg är nog det bästa som kunnat hända mig. Anledningen att jag äntligen lyckats etablera denna rutin är för att jag läste en bok om skrivrutiner för författare som hette Miracle Morning for Writers. Den gav mig en rad olika tips och tricks för hur man kan tänka och göra för att få igång en ny morgonrutin. Den pratade också om flera andra morgonrutiner som vetenskapliga studier visat är bra för skrivande och för ens mående i allmänhet.

Sedan juni har jag alltså klivit upp, så gott som varje morgon, oavsett om det är vardag eller helg och startat min dag med en rad aktiviteter. Jag tränar, mediterar, läser, skriver dagbok, diktar, gör negativ visualisering och skriver på mina böcker. Allt innan barnen vaknat vid klockan sex. Det har gjort att jag, trots mindre hängivenhet till skrivandet/bloggandet ändå lyckats skicka in några kapitel till min lektör varje månad och skriva åtminstone ett inlägg i månaden till bloggen. Men det jag märkt allra mest med dessa morgnar är att det gjort en stor skillnad för mitt temperament, för min vikt och för mitt allmänna mående. Jag känner att jag orkar mer, kan fokusera mer på jobbet och har inte länge problem med rygg, knän och ena axeln som jag periodvis haft tidigare. 

  

 Mina morgonappar 

  

Det går att utvecklas även om man inte hänger sig totalt till skrivandet 

Effekten av mina nya prioriteringar har varit tydlig. Under årets fem första månader skrev jag 23 stycken inlägg på bloggen. Under årets resterande sju månader skrev jag 12 stycken inlägg. Även antalet läsare och antalet sidvisningar har gått ner från i fjol. Då hade jag 4000 unika läsare och i år hade jag 3300. Antal sidvisningar i fjol var 14 000 och i år var det knappt 10 000.

Trots denna minskning känner jag mig mer harmonisk än tidigare år och jag har fortsatt göra framsteg i mitt skrivande.

Jag misslyckades med två av de mål jag satte upp för mig själv i början av året men jag klarade av fem. Dessa innebar bland annat att:

• Jag har skrivit färre recensioner och istället mer teoretiska och filosofiska diskussionsinlägg. Några sådana inlägg har varit Älskar du skrivandet?, Räntad Tid, Paretoprincipen, Att bli mer än bara en berättelse, Vad är skönhet? och Valkigt Sinne.
• Jag har anlitat en lektör, Marita Brännvall, som jag är väldigt nöjd med. Hon har gett mig kontinuerlig feedback på mitt skrivande. Detta upplever jag har varit välinvesterade pengar eftersom det både utvecklat mig rent skrivtekniskt, men har även inneburit en hel del förändringar i mitt manus, Devans Dans.
• Jag färdigställde ett skrivprojekt för första gången, novellen Blodfadern. Inte nog med att jag för första gången blev klar med ett skrivprojekt, jag fick även denna novell antagen av e-tidskriften Brev från Cosmos, den ska publiceras inom kort i deras åttonde utgåva. En bra indikation på att mitt skrivande rör sig i rätt riktning.
• Jag gick en MasterClass med Margaret Atwood i kreativt skrivande under sommaren. Det var intressant, men ska jag vara helt ärlig så var det något av en besvikelse. Jag rekommenderar hellre att man går en skrivkurs via något svenskt universitet eller tittar på BYU och Brandon Sandersons skrivkurser som finns gratis på youtube.
• Jag gjorde tre författarintervjuer. Två svenska fantasyförfattare, Christoffer Pichler och Mattias Kuldkepp, och en med författaren och litteraturskribenten Steven Ekholm. 

  

Många av mina läsare är precis som jag fantastikförfattare, jag börjar därför med den mest uppenbara frågan. Hur gör man som författare för att få en recension i en tidning som DN?

Det finns tyvärr inga genvägar till att bli recenserad i DN. Det är oerhört få böcker som ges plats trots att de både förtjänar att läsas och nagelfaras av de större tidningarna. Problemet är generellt och gäller för allmänlitteratur såväl som genrelitteratur. Men jag tror att fantastik för vuxna har det mycket svårare än fantastik för barnung. Jag själv skriver ju främst på Barn-Ungsidorna och här bevakar vi, tycker jag, en hälsosam mix av fantastik och annan litteratur. Men svensk fantastik för vuxna är ett riktigt nålsöga, särskilt egenutgivet eller böcker utgivna på små specialinriktade förlag. Konkurrensen är mördande och det gäller att synas, eller i alla fall väcka redaktörernas och kritikernas intresse. Har du dock lyckats en gång är chansen att få en andra recension mycket större. Men naturligtvis känner vi kritiker frustration över att det totala utrymmet vi har att jobba med inte räcker till.

Ren konkret skickar de flesta förlag sina böcker till DNs barnung-redaktör, Lotta Olsson, som sedan skickar ut böcker till oss i recensentgruppen. Vi har lite olika specialistområden, så en del förlag skickar även böcker direkt till oss recensenter för att kapa processen lite. Lotta får ju varje år flera hundra böcker tillskickade och en del böcker faller ju helt naturligt mellan stolarna. Vi samråder dock om bevakningen men det är Lotta Olsson som fattar besluten. Vi kritiker väljer främst böcker ur Svensk Bokhandels kataloger som kommer ut tre gånger om året. De böcker som inte finns med där har det helt klart svårare att bli valda.

Vad ska man inte göra?

Tjata funkar aldrig. Det man som förlag och författare kan göra är att synliggöra sina böcker på alla upptänkliga sätt, skapa positiv nyfikenhet. Sedan är det bara att hoppas att insatserna når fram.

Du jobbade ett tag som svensklärare och startade en fantasykurs som elevens val. Jag läste i en intervju att du gjorde detta som en slags motståndsrörelse mot vuxenvärldens fördomar mot fantasygenren. Fortsätter du den här motståndsrörelsen nu också som litteraturrecensent? Försöker du i din roll som recensent på en av Sveriges mest ansedda tidningar, att påverka riktningen för svensk fantasy på något sätt?

På den första frågan svarar jag absolut JA. Jag ser mig fortfarande som en motståndskämpe! Idag är det dock lite andra slagfält som är aktuella. Då, under 1990-talet fanns det oerhört mycket fördomar mot genrelitteratur bland de personer som hade som främsta uppgift att få unga att läsa böcker överhuvudtaget. Helt galen logik. Jag mötte dessa fördomar och verkligen aktivt motarbetandes personligen, både under min egen skoltid, på universitetet och på min arbetsplats (gymnasieskolan), så jag blev rebell. Idag handlar det om att få människor att lämna tangentborden för en stund och utmana sig själv med en bok. Jag ser fantastiken rent generellt som en slags motståndsrörelse i sig, i den större motståndsrörelsen. Ofta långa, anakronistiska, världsbyggande berättelser. Borde inte vara möjligt att hitta läsare till såna böcker idag. Men undret sker, och behovet av dessa berättelser (om de är välskrivna) tror jag kommer bli allt större. Och här tar jag aktiv ställning genom mitt uppdrag som litteraturkritiker. Man kan se liknande motståndsrörelser inom andra delar av livet just nu. Inte minst i miljöengagemanget. Miljö, mat, hälsa. Slow Food, Slow Read. Vad gäller min möjlighet att påverka svensk fantasy tror jag den är liten eller obefintlig. Jag ser mig som en person som ska vara jävligt obekväm mot författare och förlag som slarvar, tar genvägar eller ger ut dåligt skrivna böcker för barn och ungdomar. På samma sätt lyfter jag mer än gärna böcker som gör det motsatta. Oavsett genre. Men gärna svensk fantastik.

Idag är du dock inte längre lärare, utan författare och frilansskribent. Kan du berätta lite om hur den resan gick till?

Det hela började i slutet av 1990-talet då jag som gymnasielärare var på en sommarkurs i engelsk ungdomslitteratur i Oxford. Det var rätt mäktigt att bo på Merton College och sitta under Tolkiens klassiska träd och läsa två helt nya författarskap (Pullman & Rowling). En kväll på studentpuben på Merton träffade jag en svensk förlagschef på Natur & Kultur, Tia Hammarbäck. Jag berättade bland annat om min fantasykurs på gymnasiet och hon blev väldigt intresserad. Natur & Kultur var ganska bra att ge ut fantasy på den tiden (Hobb, Jordan m fl), men på läromedelssidan hade de ingen aning hur de skulle göra för att möta detta läsintresse. Och här fanns plötsligt en ”lärare” i fantasylitteratur. Hon bjöd ner mig till Stockholm ett par månader senare och när jag åkte hem hade jag två förlagskontrakt i handen. Det kom att bli de första böckerna om fantasylitteratur i Sverige som riktade in sig på skolan. Det blev en fackbok, ”En guide till fantasy” och en antologi. Båda kom ut år 2000. Dessa böcker kom de följande åren att följas av flera andra genrelitteraturantologier (Fantasy, Skräck, Science Fiction, Kärlek, Deckare). Detta arbete tillsammans med två småbarn och en heltid som lärare blev för tungt. Något måste bort. Det fick bli lärarjobbet. Jag skrev redan litteratur- och musikrecensioner i lokaltidningen och denna erfarenhet, tillsammans med mina böcker om fantasy öppnade upp möjligheten att få skriva för magasinet, Opsis Barnkultur (fast då hette det Opsis Kalopsis!). Och där skrev jag bland annat en stor artikel om Lemony Snickets bokserie om syskonen Baudelaire vilket gjorde att Lotta Olsson på DN upptäckte mig. Jag fick göra ett provjobb som jag uppfattade det. Den finlandssvenska fantastikförfattaren Irmelin Sandman Lilius skulle ges ut igen i Sverige och vi uppmärksammade det stort i DN på ett helt uppslag. Alla, inklusive författaren blev väldigt nöjda, så sedan dess, tolv år nu, har jag skrivit för DN. Främst om fantastik, men verkligen inte bara. Vid sidan av detta har jag skrivit artiklar om musik, litteratur, resor, mat och vin åt en mängd olika magasin och tidskrifter. Även ett flertal böcker. Men DN-skrivandet har varit det centrala nervsystemet i mitt kreativa nav under dessa år.

  

En fras som återkommer i dina recensioner är "otäckt aktuell". Hur viktigt tycker du att det är att fantasyböcker har ett budskap som säger något om den värld vi lever i idag?

Haha, ja jag kanske upprepar mig för mycket. Jag tycker verkligen INTE att det är något viktigt eller något att sträva efter som författare. Det finns redan för många författare och böcker som hela tiden ängsligt spanar efter samtida frågor eller trender. Det jag menar och det jag däremot tycker om är när berättelser blir allmängiltiga och angelägna. När en berättelse kan beröra mig som läsare även om huvudpersonen är en orch eller om den utspelar sig i en galax långt borta och för länge sedan. Att horder av ungdomsböcker de närmaste åren kommer handla om miljöaktivism eller miljökatastrofer är ju en no-brainer, men såna böcker kommer inte kallas ”otäckt aktuell” av mig. Snarare tendensiös. Jag älskar fantasy av just den anledningen - när den är som bäst befriar den mig som läsare. Att ALLT verkligen kan vara möjligt och trovärdigt samtidigt. Det handlar om (för att citera Tolkien) fångens flykt snarare än desertörens. Att förklä samtidens frågor i en lätt genomskinlig fantasydräkt gör mig illamående. Det blir dålig samtidskritik (varför dölja den överhuvudtaget?) och värdelös fantasy (för den är ju förklädd och inte på riktigt!).

En vanlig bild som jag och andra fantasyförfattare har av de större svenska förlagen är att de främst ger ut urban fantasy, och till viss del portal fantasy, som riktas till unga läsare. Medan fantasy som riktar sig till unga vuxna och vuxna saknas i stor utsträckning. Delar du den bilden?

Man måste komma ihåg att förlagen är först och främst en vinstdrivande verksamhet (hur mkt man än må beklaga detta) och följer trender lika aktivt som modelejonen i MOOD-gallerian. Just nu är urban fantasy, dystopier och liknande för unga vuxna på modet. Delvis för att många av dessa böcker är singletons eller maximalt (ganska fristående) trilogier. Dessutom så följer bokvärldens fantastikutgivning mycket av det som kommer som populära filmer och tv-serier. Och urban fantasy går fint på film. Inte lika mycket alver och orcher. För yngre barn är min bild att utgivningen är bredare. De yngre läsarna har ännu inte fastnat i någon tydlig smakfåra och dessutom är böckerna kortare och förlagen tar därmed mindre risker. Ett bra undantag är ju PAX-serien. Urban skräckfantasy med nordiska väsen…ganska nyskapande som helhet fast med igenkännbara komponenter. Jag tror dock att författare som skriver klassisk sekundärvärldsfantasy kommer ha det svårt att nå fram till de stora förlagen under överskådlig tid. Det betyder inte att man inte ska skriva såna böcker just nu. Tvärtom. Men böcker som speglar samhällsengagemanget och den monumentala krisen i världen (flyktingar, klimatet, krigen) kommer efterfrågas mest av de stora förlagen och där funkar urban fantasy bättre som spelplan.

Hur önskar du att genren ska utvecklas i Sverige under de närmaste årtiondena?

Ingen lätt fråga…men jag tycker att Sverige efter våra stora svenskspråkiga giganter i genren, Astrid Lindgren, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson (och kanske någon glömd) som skrev originellt och med stor konstnärlig höjd på 1950-1970-talen, så började svensk fantastik titta FÖR mycket på de anglosaxiska bästsäljarna. Här tappar svensk fantasy momentum och blir i stor utsträckning mest epigoneri. Och blir därmed också ganska ointressant. Den svenska fantasyscenen hämtade åter igen kraft i de små specialiserade förlagen, fanzinen och senare på nätet. Genren i Sverige lider fortfarande lite av den här kollapsen. Men det ser faktiskt ljusare ut. Originaliteten kommer åter och vissa verk bryter igenom isen (blir omskrivna, köpta och lästa) och bygger nytt förtroende för fantastik generellt. Och så önskar jag ju att framtiden ska få fortsätta. Mindre ängsligt blickande åt höger och vänster, meningslösa diskussioner på genreortodoxi och istället mer fokus på berättarlust och en riktigt bra story. Jag skulle gärna uppmuntra till att bryta regler och kliva över mentala barriärer vad gäller genren. Se vad som händer. Kanske finns det en tråd där som kan leda till något spännande.

Vad tror du krävs för att den ska gå i den riktningen?

Det är kanske svårt att driva denna utveckling, men det handlar mycket om mognad. Sedan måste man förstå som författare av fantastik att genren i sig skrämmer en del läsare och förläggare. Och med det sagt har den en uppförsbacke redan innan någon har läst en rad. De stora förlagen är kommersiella varelser som inte längre letar efter ”den bästa boken med den högsta kvaliteten och de djupaste tankarna”, utan snarare vilken bok som kan sälja mest, vilken författares utseende man kan kapitalisera på främst. Pengar alltså. Och vill man som författare dansa med de här elefanterna så måste man tänka på detta. Det finns ingen rättvisa och tur och tajming spelar alltid roll i detta såväl som i så mycket annat. Men det korta svaret är nog att skriva den bästa bok man bara kan och sedan hålla tummarna att någon annan också fattar hur bra den är. Världens största bibliotek är ju det som är fyllt med alla böcker som bara planerades men aldrig blev skrivna. Den bok som faktiskt är skriven har störst chans att bli publicerad. Oavsett genre.

Som avslutning måste jag även fråga dig. Vilka svenska fantasyböcker skulle du rekommendera att man som fantasynörd tar sig an?

Är man redan fantasynörd så har man säkert läst det mesta av det bästa. Och dessutom har man säkert en tydlig smak för vilken fantasy man föredrar, så den här frågan får nog bli obesvarad tror jag. Men, ok då. Varför inte prova Ola Wikander, Madeleine Bäck, Åsa Schwarz och Mats Söderlund. Fast bäst i Norden är ju Siri Pettersen, men hon är ju norska.

  

Vill ni veta mer om Steven, till exempel om VM-guldet han vann 2018 och om hans böcker, kan ni gå in på hans hemsida.