JL Fantasy

Syns vi inte, finns vi inte, finns vi inte kan ingen köpa våra böcker.

När jag 2007 letade förlag till min debutbok, sf-romanen Alba, såg det inte ut som det gör idag. Många av dagens mindre fantastikförlag var inte etablerade. Fantastikgränd på Bokmässan var inte ett begrepp. Ingen hoppades ännu på det svenska fantastikundret. Jag minns en händelse från LitteraLund (LitteraLund är en årlig bokfestival för ungdomslitteratur som hålls i Lund) som återberättades för mig. Någon, en förlagsmänniska, hade ställt sig upp och höjt rösten mot den fördärvliga engelskspråkiga ungdomslitteraturen. Läs fantasy. Och när det gällde den svenska vuxenfantastiken uppvisade den etablerade bokbranschen i stort samma avståndstagande som idag.

Sedan dess har mycket hänt, även om vissa saker är sig trist lika. Men om jag ska våga mig på att sia om Fantastiken under 2020-talet, är det att det kommer fortsätta hända saker eftersom det ligger i sakens natur när något sätts i rullning. Det stannar inte.

Mycket klokt om detta har redan skrivits av mina författarkollegor. Patrik Centerwall sammanfattar mina känslor om vad som är relevant i svensk fantastik idag. Markus Sköld utmanar desillusionen inför det uteblivna svenska fantastikundret. Sten Rosendahl skriver om att runda de etablerade förlagen som är rädda att ta risker. Tina Back pratar om nya vägar att nå ut, utmana det stelbenta … Helst av allt, tänker jag, vill vi att nya läsare hittar våra böcker. Först då kan fantastikundret inträffa.

Under några år var jag gästlärare vid en folkhögskola i mörkaste Småland. De hade ett skrivprogram och jag var där för att de skulle få prova på fantastik. De hade själv bett om det. De var unga människor som tyckte det var kul, genren var inte främmande för dem. De var med andra ord våra potentiella läsare – de som Anna Jakobsson Lund kallar svansen. Men de kunde inga svenska fantastikförfattare vid namn eller ens boktitlar, de kände inte ens till att det fanns svensk fantastik. Jag rabblade namn – de skakade mest på sina huvuden. Likadant varje gång jag var där.

Men vi jobbar stenhårt för att synas, protesterar ni säkert.

Jag vet!? Och jag tvivlar inte på det! Men jag vägrar tro att våra böcker aktivt väljs bort, snarare att läsarna aldrig hittar fram till dem. De här eleverna var inte aviga, de visste genuint inte att svensk fantastik existerar.

Om dessa unga vuxna inte visste, hur många fler finns det i vårt land som inte har en susning om svensk fantastik?

Jag har också under ett antal år undervisat vid Lunds universitets författarskola. En tvåårig skrivutbildning. 25-30 studenter i blandade åldrar per årskull gör det högt i tak. Man kommer in på skrivprov och höga ambitioner. Jag föreläser om att skrivafantastik för de som går andra året, det ingår i utbildningen att prova på olika genrer. Jag börjar alltid med att fråga vilka som läser sf eller fantasy. Majoriteten är tysta frågetecken. En handfull räcker upp händerna. Likadant varje år.

Jag frågar de andra om de inte har läst Nils Holgerssons underbara resa, om en påg som krymper och flyger på en talande gås? Eller Bröderna Lejonhjärta?

Jo, de har de ju.

Eller 1984?

Jo.

Kalocain?

En tjänarinnas berättelse?

Mästaren och Margarita?

Aniara?

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar?

Kafkas Förvandlingen?

Ja, ni fattar. Det är nästan som ett partytrick.
Ett år ställde jag motfrågan: Varför (i hela friden) läser ni inte sf eller fantasy? Här är några av svaren jag fick:

Ändå lyckas alla alltid med att skriva fantastikuppgiften de får. Och texterna de skriver är roliga, intressanta, tänkvärda, ibland hemska, ibland överraskande – precis som de ska vara! Vad jag försöker säga är att  de flesta har det nog i sig, både att skriva och att läsa fantastik, oavsett ålder, men av någon anledning finns det hinder på vägen som först måste bort.

Att plocka upp en svensk fantastikbok måste kännas naturligt och där är vi inte än.

Går det att lösa eller är det helt enkelt för svårt, komplicerat, för många parametrar som spelar in för den enskilde aktören? Är storförlagen lösningen, som med sina resurser kan göra en bok synlig och har logistiken att sätta den i händerna på folk med uppmaningen LÄS!? Har de viljan, kompetensen, intresset har ju varit ljummet hittills? Ja, ni vet ju hur det kan låta:

Ibland tänker jag att vi är så fulla av vår egen bild av fantastik att vi glömmer att lyssna på de som vanligtvis inte läser i genren. Det är lätt att avfärda dem, samtidigt som vi kan gnälla över att inte bli lästa. 

Men kanske håller det svenska fantastikundret ändå på att ske, fast vi ser det inte. För det händer i smått, på många olika fronter, och är inte överblickbart. Ett storförlag ger ut en fantasy eller science fiction, det händer trots allt. Vi blir fler som skriver, fler som ger ut, fler som delar erfarenhet. Vi nätverkar. Nya vägar att nå ut växer fram. Nya möjligheter. Tekniken öppnar upp. Förlag poppar upp. TV-serier och film påverkar. Unga fantastikläsare omvandlas till vuxna sådana. Fantastiken smyger sig in i mainstreamlitteraturen, i popkulturen. De okunniga läsarna vinns över en åt gången. Acceptansen för det fantastiska växer. Och så en dag kommer ketchupeffekten.

Och då kanske det ser helt annorlunda ut än vi föreställt oss från början.

  

________________

Är ni intresserad av att veta mer om Kristina Hård och hennes författarskap kan ni gå in på hennes hemsida.

Min debutroman Stayin’ Alive utspelar sig under första veckan av en domedagspandemi. Den släpptes i november 2019, månader innan den verklig pandemi bröt ut. Profetiskt? Knappast. I min bokserie är pandemin ett verktyg för ett högre(?) mål och den nutida miljön vald för att få utrymme att inkludera aktuell samhällskritik och reflektioner utan ett större världsbygge.

Just hur världen och dess befolkning är utformad och interagerar är annars något som det läggs mycket tid på inom fantastiken. Att bygga något komplext ger dessvärre ofta en vilja att berätta om dessa detaljer istället för att låta något intressant utspela sig i miljön. Det är en utmaning att dra in läsaren i helt nya förutsättningar och kunna förstå subtiliteter som inte existerar i vår värld.

Visst kan det vara fascinerande med ett nyskapat språk för en bokvärlds udda raser, men det är lite för nördigt för att jag ska lockas. Trots en del extrema, och ibland konstruerade skillnader mellan den fiktiva världen och vår egen, är det likheterna som fascinerar. Vi förstår och upplever fenomen som människor och har svårt att tänka oss något annat.

Det är därför science fiction (på gott om ont) oftast är lik vår vardag fast med nya tekniska prylar. Avgörande händelserna i en karaktärs liv utspelats ofta på jorden eller kopplat till en anfader på jorden som berättat något som vi läsare kan referera till. Att skapa något helt nytt kräver mer av författaren och riskerar att inte beröra. Om fantastikdelen inte är tillräckligt markant kan man däremot undra varför den finns med över huvud taget.

En genre som innefattar såväl Harry Potters sagovärld som mer verklighetsnära berättelser som James A. Coreys Leviathan Awakes eller för all del Game of Thrones, blir svår att karaktärisera. Å ena sidan är fantastiken fylld av romantiserade medeltida miljöer och förenklade framtidsvisioner, å andra är den full av samhällskritiska berättelser och närmast profetiska (inte sällan dystopiska) förutsägelser.

Själv började jag med att skriva high fantasy för att sedan gå över till low fantasy för att slutligen debutera med en bokserie med få fantastikinslag 2019. Att välja en fantasifull what if ger mig större frihet till en fantastisk bakgrund och konsekvens. Ändå väljer jag att vara så trovärdig jag kan. Själv tycker jag att det trycks in vampyrer och andra knytt i berättelser där det inte tillför något. I Stayin’ Alive finns inte ens riktiga zombies.

Att sträva efter trovärdighet är ingen motsättning med att vara fantastikförfattare, men marknaden belönar oss (ännu) inte för att vi väljer just den genren framför krim eller feelgood och mer förenar fängslande berättelser än vad genrerna skiljer dem åt. Att välja fantastik är därför ofta ett val drivet av passion.

Jag ser svårigheten för svensk fantastik att slå igenom internationellt som förståeligt med tanke på att vi skriver på ett litet språk. Vi kan inte förvänta oss att just fantastik ska slå igenom internationellt som visst typ av krimlitteratur har gjort. Det handlar om att försöka hävda sig med kvalitet i hård konkurrens. Vi behöver vara trendkänsliga och ha tur.

Del två (Perfect Day) i min trilogi kommer våren 2021 och ligger första delen trogen på gränsen för vad som definierar fantastiken. Jag låter den vila innan sista putsen och skriver under tiden en spänningsroman utan fantastikinslag. Detta handlar nog mer om att skriva direkt till min sambo än en marknadsanpassning.

Kanske blir det en ren fantasyroman nästa gång.

  

-----------------------

Vill ni veta mer om Torbjörn Löwendahl och hans verk kan ni gå in på Lionvalley Publishing.

 

Tankar om samtid och framtid med fantastiken

Eftersom jag skriver detta efter en lång rad svenska fantastikspanare har jag noga fått läsa om alla tidigare spaningar innan jag kunde formulera min egen. Det gjorde jag med glädje eftersom jag sätter dem alla högt och jag inspireras av vad de skriver, men det gör också att min skärva av spåkulan kändes lite mindre efteråt. Förhoppningsvis kan jag ändå både reflektera över och syntetisera något eget utöver det som redan sagts.

Så låt oss börja med elefanten. Min virus-oro i våras gjorde att mitt skrivande inte bara stannade av helt utan kändes meningslöst. Objektivt sett hade jag mer tid när jag jobbade hemifrån och var permitterad på deltid, men jag hade ingen bokmässa och fysisk release att se fram emot. Kanske skulle jag istället bli sjuk och inte ens hinna skriva färdigt min trilogi? Att dödstäda kändes plötsligt viktigare. Och vad händer om samhället inte kan gå tillbaka till normalläge, eller det blir så att vi då delas upp i de som kan återgå och de som inte kan det?

Aldous Huxleys roman Du sköna nya värld är en framtidsvision där personer delas upp genetiskt. Bild från theatrecloud.com

  

Spelar det någon roll att jag skriver dystopi och inte vill både leva i en och fantisera om en annan samtidigt? Kanske för mig personligen, men jag tror inte mina läsare blir färre av det: klassikern Pesten har varit en av de mer utlånade böckerna under våren. Det finns i den romanen många paralleller till idag vad gäller pandemins händelseförlopp, men det viktigaste är nog att lära sig av hur människors attityd till det som händer påverkar upplevelsen av det okända och fruktade. Det finns också i nutiden rätt många saker att ta fasta på i allas vårt skrivande, som hur konspirationsteorier frodas och hur människor söker sig till enkla retoriska sammanhang.

Så här halvvägs in i pandemin har väl den omedelbara oron lagt sig och tankarna istället skiftat till att hitta nya digitala sätt att mötas. Det känns som om detta har kommit för att stanna och bli en del av det ”nya normala” även efter en pandemi. Om det görs på rätt sätt så kan du nog få många fler läsare än förut, men det jag sett hittills känns rätt så enkelriktat. Jag tycker att det behövs innovativare sätt att möta läsare. Däremot berikar digitala bokcirklar och skrivcirklar min tillvaro, mer än förut dessutom eftersom geografin inte begränsar nu.

Har mitt skrivande ändrats av pandemin då? Jag tror faktiskt det. När jag skickade in ett bidrag till SmåLits novelltävling med Corona-tema så kändes det annorlunda på flera sätt, men framförallt mer relevant för att citera Patrik Centerwall. Upplevelsen att skriva om något närliggande och som jag visste att läsare skulle kunna relatera till gjorde att språket blev mer direkt och nära läsaren. Kanske finns där något att ta lärdom av för den svenska fantastiken i stort? Att inte glömma bort att ibland tona ner det storvulna, att lägga sig lite närmare läsarnas verklighet och bara lyfta lite därifrån. Diskbänken kan vara en användbar stomme ibland.

Men vårt stora mått av fantasi och vår vana att extrapolera och förflytta händelseförlopp till andra tider, världar och varelser gör oss också till alldeles utmärkta ambassadörer för att diskutera företeelser som dyker upp idag och som är svåra att reflektera över med nutidens glasögon. Som läsare av fantastik har vi också så många gånger förut stött på idéer och frågor i litteraturen som andra författare och samhällsdebattörer oftast inte har gjort. Där har vi ett försprång i till exempel framtidsfrågor som AI. Faktum är att framtidsforskning i litterär form är ett yrke som redan idag är verklighet för fantastikförfattare i andra länder. Vi behövs i fler sammanhang.

Hade jag själv dessa stora ambitioner för min egen utgivning? Nä, jag tyckte det var kul att skriva historier och bli publicerad. När embryot till min romanserie började som en novell hos Catahya så härmade jag verk jag själv hade läst som ung, först senare fick den eget liv som samhällskritik. Som nybörjare famlade jag mig fram över branschens minerade mark, full av svålhål, med resultatet att pappersbok, e-bok och ljudbok tillsammans inte nått så mycket längre än debutanternas oväntat orubbliga 800 ex. Först nu, mer än halvvägs in i min serie, nagelfar jag sf-klassikerna igen och ser vilka djärva litterära experiment de också är. Ödmjukheten infinner sig.

Hur är det med fantastikens lockelse för svenska läsare då? Vi är med rätta stolta över att nördarna, och våra skolbibliotekarier, har lärt sig att hitta till Fantastikgränden på Bokmässan. Fast utan SF-bokhandeln i mitten samt serie- och spelförlagen runtomkring hade nog antalet besökare varit åtskilligt färre. SFbok är en ”mixed blessing” tycker jag: som läsare är de den självklara samlingspunkten och stödköpen har varit många just nu, samtidigt är de nålsögat för indieförfattare inom fantastiken eftersom de säljer så lite på svenska och speciellt av svenska författare. Jag blev därför inte direkt förvånad över att några av deras anställda inte ens känner till begreppet fantastik, fast det innefattar precis allt de säljer. En tätare allians med ”vår” bokhandel vore guld.

Hur ska det gå med den svenska fantastikens framgång utanför nördarnas kretsar då, för det är väl det vi vill? Att kunna försörja sig på skrivandet? Det är faktiskt fler än man tror som gör det i Sverige, fast oftast deckare, feelgood eller romance. För vissa blir tre storsäljare, ett par feta bokkontrakt utomlands eller etta på Storytel i ett par länder något som räcker långt. Eller bli accepterad av eliten, att bli utgiven på ett etablerat förlag och bli recenserad i dagspressen? Eller bara att få ha sin bok stående i bokhyllan på Akademibokhandeln, och då inte längst ned i fothöjd på hyllan bakom skurhinken längst bak i butiken, utan i en hylla bland alla andra böcker?

Ja, jag tror att fantastiken kan hamna där på en massa olika sätt, men kanske inte som en grupp eller under samma genre-etikett. Någon kanske skriver science fiction-manus till Storytel Originals som lockar unga vuxna och de som konsumerar samma genrer på bio. Någon annan skriver thrillers likt en svensk Dan Brown fast med ett fåtal mildare fantastikinslag och svenska företeelser för att locka den stora vuxna publiken. Barn- och ungdomshyllorna är de som redan idag har svenska fantastikförfattare och de kommer bli fler och bredare i båda läsåldrar och undergenrer tror jag. De mer litterära författarna kommer att lyckas genom att som brukligt klassificera om sina verk som ”romaner” och inte låtsas om sitt nördiga ursprung, med några få undantag såklart. Vad dessa som lyckas har gemensamt, kan man i alla fall hoppas, är hög kvalitet, litterärt och genremässigt.

En stötesten för scenariot ovan är den stelbenta förlagsbranschen. De större förlagen tar färre och färre risker med nya genrer och nya författare än någonsin tidigare, samtidigt som ett etablerat förlag faktiskt inte längre är en garanti för att en bok har ett högt litterärt värde eller är ett noggrant hantverk längre. Det skrivs snabbt, läses snabbt och recensionerna blir ytligare med. Kortsiktiga vinstkrav och snabbproducerade böcker står för en stor del av det. Samtidigt är det nu också mycket svårare att synas för mindre förlag på grund av den stora mängden böcker som ges ut per år. De författare som vill fram måste anpassa sig till de stora förlagens krav.

Alternativet är att runda de etablerade förlagen fullständigt och, som Tina Back skriver, istället sälja direkt till köparna via t ex Amazon, eller starta en crowdfunding-kampanj och ta upp bokningar av sina fans. Det är på detta område som vi författare har det svårt att få ihop allt. Vi kanske inte vill eller har tid att engagera oss i att lära oss marknadsföring med Kickstarter eller vlogga på Youtube. Samarbeten gör detta lättare, och det är vi ju redan bra på. Inkludera istället för att konkurrera.  Framtiden blir lättare om vi svävar in i den tillsammans.

Värmevåg är titeln på Stens kommande bok. Omslag: Mia Fallby

  

Ett stort tack till Josef för möjligheten att reflektera över det som av någon anledning känns så viktigt att vi vill dela med oss av det. Låt oss hoppas på en ny och skönare värld för den svenska fantastiken framöver.

 --------------------------

Sten Rosendahl är aktuell i vinter med den nya klimatdystopiska romanen Värmevåg, uppföljaren till debuten Algblomning som kom hösten 2017. Serien utspelar sig i ett starkt klassindelat Stockholm där de överlevande i den underjordiska delen av staden lever utan hopp och flykten från framtiden enbart är en teknologisk dröm.

Vill ni veta mer kan ni gå in på Förlag Futurs hemsida.  

Det har varit ett udda år som flera av mina författarkollegor kommenterat. Pandemin kom som en blixt från klar himmel och det trots att forskare varnat för risken av en pandemi under lång tid. För mig personligen var det några månader då jag inte fick något gjort utan befann mig i ett chocktillstånd. Som tur var gick det över så jag kunde slutföra Kimya… ;-)

Pandemin är intressant ur ett annat perspektiv också. Det var en oförutsedd händelse som påverkade våra liv i grunden. Oförutsedd, fundera ett tag på det ordet … Enligt wiktionary definieras oförutsedd ”som man inte trodde skulle vara fallet eller inträffa, och som man inte räknat med eller planerat inför”. Ändå konstaterade jag nyss att forskare varnat för risken för pandemier under lång tid. Varför blev då coronan en oförutsedd händelse? Vi borde ha varit förberedda och vi hade kunnat planera för den. Men det var vi inte och det hade vi inte gjort. 

Vad har då detta med fantastiken under 2020-talet? På jobbet diskuterar vi mycket kring hur vi kan bli bättre på att förutse och hantera oväntade händelser. En av de faktorer som försvårar är att vi förutser framtiden baserat på kunskap om nuet. Därför tar vi inte heller fasta på information om vad som kan hända. Det är här som jag ser att fantastiken har en oerhört viktig roll att spela. Förändringar i världen sker hastigare och hastigare. Vi som människor måste kunna hantera den osäkra situation som det innebär, vilket innebär att vi behöver öka vår beredskap för olika scenarier. Fantastiken kan användas för det genom att visa vad som kan hända i världen och vilka konsekvenser det får, men också förbereda oss för de etiska dilemman som garanterat kommer. Det här gäller oavsett om det är en fantasy- eller science fiction värld som är berättelsens fond.

Min förhoppning är att under 2020-talet när behovet av att resonera kring olika framtidsscenarier ökar så kommer fler hitta till fantastiken. Våra böcker kan då användas som ett stöd i de diskussioner som behöver föras, som underhållning och ett sätt att undermedvetet bearbeta osäkerheten i världen. Eftersom fantasy, science fiction och skräck är genrer som handlar om samtiden så tror jag också att fler författare kommer att behandla de utmaningar och etiska dilemman vi står inför. Det kommer att göra att utbudet ökar, men också bredden av olika typer av berättelser. En spännande framtid med andra ord … 

 --------------------------

Eva Holmquist är aktuell med urban fantasy romanen Kimya. Vill ni veta mer kan ni gå in på förlaget Ordspiras hemsida.  

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.