JL Fantasy

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.

Ska 2020-talet bli decenniet då svensk fantastik får sitt genombrott? Det hade väl inte varit så dumt och med tanke på hur mängden nyskriven svensk fantastik har ökat de senaste tio åren så går det väl att tycka att det kanske är dags att litteraturen får ta större plats, får hitta fler läsare.

Men vad innebär egentligen ett genombrott för svensk fantastik? Det ligger ju lätt till hands att dra en parallell till det som brukar kallas för ”det svenska deckarundret” och fantisera om bästsäljande böcker, utgivning i Tyskland och filmatiseringar med gräddan av den svenska skådespelareliten och några dubbade holländare i biroller för att säkra filmernas EU-bidrag.

Fast om jag ska vara ärlig, och det är det nog bäst att vara, så är det en vision jag inte tror särskilt mycket på.

Jag har svårt att se hur svensk fantastik, trots alla guldkorn, skulle kunna erbjuda samma lockelse som svenska kriminalromanerna gjorde för en utländsk publik, och handen på hjärtat – vill vi verkligen ha svenska fantasyfilmer med Peter Haber i huvudrollen som svärdsvingande kronpretendent?

Dessutom får vi kanske ta ett djup andetag och vara ärliga med att böcker rent generellt inte säljer så otroligt mycket i vårt avlånga land. Har du sålt över tusen exemplar kan du oftast vara riktigt nöjd, även om du knappast kommer att kunna leva på din konst.

Nej, jag skulle vilja säga att vi kan mäta framgången på ett annat sätt. För publiken finns ju faktiskt redan där. Att det inte är få som läser science fiction och fantasy i Sverige vet vi ju genom att SF-bokhandeln är en av de få bokhandlare som går bra. Riktigt bra till och med.

Men ändå – det är inte direkt för att kolla det nya utbudet av svensk fantastik som är målet för den genomsnittlige kunden på SF-bokhandeln. Det är inte heller bokborden med svensk fantastik som utövar den stora lockelsen på svenska SF-kongresser eller spelkonvent.

Men det borde kunna göra det. Svensk fantastik borde faktiskt kunna visa sin relevans för den likaså svenska läsekretsen.

Det är visserligen inte lika ofta man numera får höra den nötta frasen ”det finns ju ingen bra svensk fantasy” – men det är inte en uppfattning som helt och hållet har försvunnit. Visst, det är betydligt lättare att motbevisa påståendet nuförtiden, men det är ändå en liten indikator och vi får heller inte glömma att den engelskspråkiga fantastiken fortfarande har en större lockelse på publiken. Den anses säkrare och bådar för kvalitet. Här vet man vad man får liksom.

Så då uppstår frågan – hur vänder vi det här? När det finns så mycket annan spännande nördkultur, hur får vi svensk fantastik att bli relevant under 2020-talet?

För att parafrasera ett av The Beatles fyndiga svar: hade jag vetat det hade jag blivit förläggare. Men några tankar har jag naturligtvis.

Jag har alltid varit en förespråkare för tanken att en författares drivkraft ska vara att skriva det som hen själv vill läsa, men det utesluter inte att fundera på hur ens bok faktiskt kan vara relevant för en potentiell läsekrets.

Det här handlar inte nödvändigtvis om att bra böcker måste ha ett stort och övergripande budskap som kan analyseras och förstås (eller missförstås). Böcker får enligt mig gärna ha ett djup och en tyngd, men även ren underhållning måste också tala till läsaren. Ha det där som gör att någon ska lyfta upp den i bokhandeln, ögna igenom baksidestexten och säga ”den här vill jag läsa”.

Det jag menar är inte heller att försöka stryka den potentiella läsaren medhårs för mycket, för det är min bestämda åsikt att svensk fantastik ska sikta högre än att ramla ner i bottenlöst Dan Brown-format hål.

Nej, det handlar om att till exempel försöka se och fånga samtiden. Inte att nödvändigtvis skriva om den, men bearbeta den i skrivprocessen. Att det som har hänt under 2020-talets första staplande år kommer att påverka litteraturen är naturligtvis ingen vanvettig gissning, men en bok som kommenterar – eller på något plan handlar om – Coronaviruset behöver inte handla om en pandemi. En science fiction-historia om hur rymdportar som i vanliga fall öppnar vägen till hyperrymden plötsligt slutar fungera kanske minst lika väl kan fånga känslan av isolering som många har upplevt under det här året.

Det handlar också om att se de hjulspår som alla vi som skriver fantastik färdas i. De är ganska djupa och lätta att fortsätta i om man inte reflekterar över det. Vad jag försöker säga med den här tveksamma metaforen är att om vi tittar på det som inspirerade oss en gång i tiden så är det kanske inte de yttre lagren som vi ska ta efter, utan de inre. För det var det som fick oss att känna något, att själva bli engagerade och älska en bok.

Där tycker jag att vi ska fundera på vad vi kan ta med oss från de böcker vi läser och har läst och hur vi kan göra något eget av den känslan – för att ta ett snudd på övertydligt exempel: om du berördes av hobbitarna i Ringarnas Herre så ska du komma ihåg att grejen är inte att de är korta och knatar omkring utan skor. Grejen är att de är envisa, plikttrogna och har en fantastisk förmåga att stanna upp och njuta av livet även under det allra mest farliga äventyr man kan tänka sig.  

Det här blott några ingredienser för att skapa litteratur som på något plan kan vara relevant för de svenska läsarna. Jag säger inte att det nödvändigtvis gör att alla Sveriges nördar kommer att kasta sig över den svenska fantastiken, men det här är i alla fall något jag själv vill se mer av och som jag faktiskt tror kan bidra till att öka intresset.

Nu kanske någon tycker att Centerwall, det där finns väl redan. Jodå, klart det gör det. Men inte tillräckligt mycket för att nå fram. Jag vill se fler författare och förläggare som reflekterar kring vad de skriver och vad de ger ut. För tusan, jag vill själv att det ska vara en större del av mitt eget skrivande!  

För att fortsätta mitt resonemang så handlar det där om att vara relevant för den tänka publiken också om tillgänglighet och hur man presenterar sig. Vilka förlag och böcker lockar? Här kan till exempel omslag, engagemang och kringaktiviteter som är roliga, proffsiga och inbjudande skapa ett större intresse. Ett exempel som i alla fall tilltalade mig och som jag tycker sticker ut är Oscarianska Compagniet – ett samarbete mellan tre förlag som bland annat hade en av de snyggaste montrarna på bokmässan häromåret. Och då pratar jag inte bara om fantastikgränd utan hela mässan.

Min egen spaning här att det är viktigt att inte ängsligt försöka rekommendera sina egna böcker utan istället bygga upp ett intresse genom att prata om annat som intresserar och berör den potentiella läsekretsen – till exempel andra böcker.

På samma science fiction-kongress som min debutbok, Skymningssång, lanserades så var det personer som dök upp vid förlagets bokbord när jag stod där och köpte den för att de tyckte att jag hade gjort en bra insats som moderator i en panel.

När jag höll föredrag på science fiction-bokhandeln om svensk fantastik så var det inte många som köpte alla de utmärkta böckerna jag rekommenderade utan istället ville ha med sig mina böcker. Som jag alltså inte hade pratat om i föredraget.

Så, blev vi då något kloka på vad jag har för tankar om svensk fantastik inför 2020-talet? Kanske. Jag vill att den svenska publiken som faktiskt finns ska ha det lättare att hitta litteraturen och att den ska kännas relevant för dem. Och för att uppnå det så tror jag att författare och förlag ska fundera på sin synlighet och att böckerna måste betyda något för läsarna. Det ska väl egentligen inte vara så svårt?

---------

Vill ni veta mer om Patrik Centerwall kan ni gå in på hans hemsida eller ta en titt på hans filmserie på youtube om svensk fantasy. 

Jag hakar på Markus Skölds tanke om att fantastiken står sig starkare idag än den gjort tidigare.

När jag var barn på 80-talet var utbudet av fantastik skralare än det är nu. Då introducerades jag till främmande världar genom Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen och genom rollspelet Drakar och demoner.

När jag kom upp i tonåren följde fantastiken med men gick över till Stephen King, Ann Rice och rollspelet Kult. Under de åren hade även svenska förlag och bibliotek tagit in fler fantastikböcker, allihop översatta eller på engelska. Det var en undanskymd genre och hade någon sagt till mig då att i en inte allt för avlägsen framtid skulle mer eller mindre alla känna till Frodo och Aragorn, eller att helt vanliga människor skulle diskutera Arya Stark och Cersei Lannister kring fikaborden på jobbet, så hade jag aldrig trott på dem.

Fantastiken har aldrig varit så levnadsstark som den är just nu. Netflix och HBO har egna fantastikserier. Det finns fler superhjälte- och Transformersfilmer än någon kan räkna. Dataspel utspelar sig ofta i skräck, fantasy eller science fiction-miljö. Fantastiken har blivit mainstream, i alla fall den engelskspråkiga.

Idag finns det många som skriver fantastik på svenska. Problemet är att vi fantastikförfattare har svårt att nå ut i litteratursverige. De som lyckats bäst med att få många läsare verkar vara ett fåtal skräckförfattare, och de som skriver fantasy för barn- och ungdomar. De som skriver fantastik för vuxna verkar ha svårare att nå fram i bruset.

Jag tror problemet är flerledat. Det kan vara så att läsare i Sverige traditionellt importerar sin fantastik. Det finns redan väldigt bra fantastik, både på originalspråk och översatt, kanske väljer man den före den svenska fantastiken.

Det kan även vara så att fantastiken fortfarande lider lite av att den är obskyr och anses vara för barn (Ja, trots vålds- och sexspektaklen Westworld och Game of Thrones).

Ytterligare en sak som slår mig är att det kan finnas ett mått av finkulturellt filter över det hela också. Jag minns recensionerna John Ajvide Lindqvist fick för Låt den rätte komma in: en recensent verkade överraskad att det gick att skriva skräck på svenska och en annan tyckte om boken men var mer intresserad av vad som skulle hända om Ajvide Lindqvist skrev utan övernaturliga inslag. Även om dessa recensioner är över 10 år gamla så kanske de säger något fantastikens status i Sverige, att realism skattas högre än det övernaturliga?  

Slutligen hänger det ju självklart även på förlag och marknadsföring. Min tolkning är att den mesta fantastiken i Sverige utkommer på små, nischade förlag som verkar ha svårt att konkurrera med de stora förlagen.

Det finns alltså en rad barriärer att bryta igenom men det vi ska komma ihåg är att fantastiken i stort redan är mainstream, vi måste bara få upp läsarnas ögon för den svenska fantastiken. Jag tror att lösningen är att göra det som görs precis nu: Jobba. Nöta. Ge ut fler titlar. Skriva riktigt bra fantastik så att läsarna tipsar varandra.

Ju fler bra titlar som finns, desto större möjligheter ger vi läsarna att upptäcka de fantastiska världar som vi har skapat.

-----

Emil Haskett är aktuell med urban fantasyromanen Dit du inte får gå. Det är första delen i en fantasyserie med fristående berättelser kring Mörkån, som blandar magi och socialrealism och riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Ni kan hitta mer information om Emil och hans författande på Fantasiförlagets hemsida.

Du borde skriva varje dag.

Du borde jobba mer på din skrivteknik.

Du borde inte jämföra dig själv med andra författare.

Du borde njuta av att du har möjlighet att ägna tid åt ditt skrivande.

Du borde ha fler följare på ditt författarkonto på Facebook.

Du borde ha fler följare på Instagram.

Du borde sluta vara inne på Facebook och Instagram.

Du borde knyta fler kontakter med människor i branschen.

Du borde åka på fler mässor och konvent.

Du borde leka mer med dina barn.

Du borde inte spendera så mycket tid på att läsa manga.

Du borde läsa mer fantasylitteratur.

Du borde läsa mer klassiska böcker.

Du borde läsa fler böcker om skrivande.

Du borde se färre tv-serier.

Du borde se The Wire, Sopranos, Breaking Bad, House of Cards, Firefly, Game of Thrones och Vänner.

Du borde meditera oftare.

Du borde skriva dagbok varje dag.

Du borde träna mer.

Du borde äta nyttigare.

Du borde inte småäta.

Du borde äta mer frukt.

Du borde dricka mer vatten.

Du borde slappna av mer och tillåta dig själv att äta det du vill.

Du borde se till att du får åtta timmar sömn varje natt.

Du borde kliva upp tidigt och få saker gjort innan resten av världen vaknat.

Du borde inte bli irriterad när dina barn kliver upp klockan fem och stör din skrivrutin.

Du borde inte sitta ner så mycket.

Du borde slappna av mer.

Du borde inte låta din trötthet gå ut över andra.

Du borde inte tänka på jobbet när du är hemma.

Du borde umgås med dina vänner oftare.

Du borde blogga oftare.

Du borde sprida blogginläggen du skriver mer än vad du gör.

Du borde inte blogga så ofta utan istället fokusera mer tid på din roman.

Du borde inte be om hjälp så ofta.

Du borde be om hjälp oftare.

Du borde sätta upp tydliga målbilder.

Du borde vara nöjd med hur du har det här och nu.

Du borde ta en paus från alla borden.

Du borde inte stressa upp dig över det du inte kan kontrollera.

Du borde inte tänka och känna efter så mycket, gör bara.

Du borde ta till dig av de råd som andra författare och förlag ger.

Du borde lita på din egen magkänsla och hitta din egen väg.

Fotograf: Petra Berggren

  

En smal genre i ett smalt språk - att inte bli galen i jakten på läsarna.

Jag hakar på Tinas betraktelse från USA med en ganska personlig fundering kring det jag upptäckt om bokförsäljning under min egen resa under fem år som fantastikförfattare.

När jag började skriva Tredje principen, första delen av min dystopiska trilogi som utkom under 2015 och 2016, var jag företagare. Och som alla företagare tänkte jag att den som gör tillräckligt bra grejer och får tillräckligt mycket uppmärksamhet (och sätter rätt priser) kan klara sig ganska bra på en öppen marknad. Cirkeln-trilogin hade precis blivit en rejäl bästsäljare och jag visste att det fanns drygt 100 000 personer och bibliotek som var villiga att köpa en svensk fantastikbok.

Trodde jag att jag skulle sälja till alla dem? Aldrig. Men jag hade tänkt mycket på det här med att sälja till ”svansen på klockkurvan”, de där som ligger utanför mainstream och som vill ha något unikt, som just jag kan erbjuda. Det är en stor grej när man pratar om böcker i USA och jag tänkte att det kunde fungera likadant i Sverige.

Så jag gjorde det jag alltid gjort i min andra firma. Skapade bra grejer. Fixade så mycket uppmärksamhet jag kunde. Slet hårt och la ner min själ och nätverkade och var generös med mig själv.

Och det här sättet att jobba fungerar. Metoden att inte ge sig förrän det är perfekt har gjort att jag sedan 2015 har gett ut (snart) sju romaner som alla är riktigt snygga, stilrent satta och innehållsmässigt väldigt omtyckta. Många har läst och recenserat mina böcker, och jag kan nog räknas som en av de mest kända författarna på den undergroundscen av fantastik som finns i Sverige.

Jag är vansinnigt stolt över det här. Över alla mina böcker, över hur de når och berör människor. Alla framträdanden jag gjort på konvent, krönikor och artiklar och blogginlägg jag skrivit. Den kortlivade podden och mina gästspel i andra poddar. Varje gång en läsare taggar mig i ett inlägg där hen nämner mig eller någon av mina böcker som favorit smälter mitt hjärta lite.

Framgång. Gott smakar den.

Försäljningen då, hur har det gått med den? Jo, för att vara en egenutgivare har jag inte sålt dåligt. Sedan Tredje principen, som sålde slut på sin upplaga på 1500 ex, har alla böcker sålt ungefär 800 ex. De senare böckerna har fått litteraturstöd från Kulturrådet, och där ingår ett stödköp på 300 böcker, men det räknar jag inte med här.

Ungefär 800 böcker. Samma summa varje gång jag släpper en ny bok. Försäljningen går dock snabbare och snabbare. När boken släpps säljer den först bra några veckor, sedan när BTJs recension kommer säljer den riktigt bra i ungefär en månad, och sedan avtar försäljningen kraftigt.

Den uppmärksamme har nog förstått redan att jag säljer den absoluta majoriteten av mina böcker till bibliotek. Vilket är bra, för där får jag många läsare, och ibland möjlighet att åka ut på något författarbesök eller liknande som är både jättekul och ger lite stålar. Men jag har i princip ingen försäljning till privatmarknaden.

Oavsett vad jag har gjort har det sett likadant ut. Jag har haft omslagssläpp där instagrammare hjälpt till att sprida mina omslag, jag har deltagit i bloggstafetter och lyckats bli intervjuad på olika ställen. Författarvänner och bokbloggare skriver om mina böcker och jag har också inför släppet av Blynätter betalt för marknadsföring i olika typer av tryckt och digital media.

Ingen skillnad.  

  

Vad drar vi för slutsats av det här då? Att man ska ge upp och gå hem, eller försöka ge ut sin bok på en större marknad? Det första är inget som helst alternativ, och det andra har jag gjort, med resultatet att jag sålde tolv (12!) böcker trots fin marknadsföring från internationella bloggare.

Det jag har gjort är att backa från min tanke att om man gör bra grejer och får bra uppmärksamhet för dem så kommer det att sälja. När jag var övertygad om det mådde jag fruktansvärt dåligt över den uteblivna försäljningen och trodde att jag gjort något fel. Men jag har insett att bokmarknaden i Sverige är liten, att svansen som jag vänder mig till inte är så förtjust i svensk fantastik, att det finns en väldigt djup klyfta mellan den traditionella branschen och undergroundbranschen, där mycket viktas till den traditionella branschens fördel. Och när till och med den branschen går på knäna kan jag inte mäta min framgång i försäljning.

Jag siktar på att fortsätta göra min grej. Bra grejer som når in i folks hjärtan. Som jag kommer att vara stolt över även på ålderns höst. Tankar finns om att testa på andra sätt, till exempel ett nytt försök med en utländsk marknad. Men än så länge nöjer jag mig med att vara stolt över det jag åstadkommer vad gäller kvalitet, och försöker hålla borta frustrationen kring försäljning så mycket det går.

Jag uppmuntrar dig som är, eller tänker ge dig in i, branschen att göra detsamma. Kanske når du större försäljning genom någon riktigt smart kanal, men kanske inte. Och du kan fortfarande känna dig framgångsrik, om du bara fokuserar på rätt typ av framgång.

_______________

Anna Jakobsson Lund är en av Sveriges mest framträdande fantastikförfattare. Hon debuterade 2015 med den dystopiska Trilogin om Systemet och har sedan dess släppt sju fantastikböcker. Hon är senast aktuell med boken Blynätter som är första delen i serien Metallsviten.