JL Fantasy

Jag skrev faktiskt en rad intervjufrågor till dig redan för två år sedan när jag började göra författarintervjuer men valde tillslut att inte fråga dig om en intervju då. Jag ville vänta på ett lämpligare tillfälle och nu har den stunden kommit. Du är aktuell med en ny bokserie, Imperiets Arvingar. En illustrerad rymdopera riktad till 9-12 åringar. Kul att äntligen ha dig här.

Tack så mycket. Roligt att du hörde av dig. Alltid kul att prata lite om skrivande och författande.

Du har skrivit på allvar i lite drygt 10 år om jag förstår saken rätt. Du debuterade 2011 med boken Drakhornet som tog cirka tre år att skriva. Sedan dess har ditt skrivande gått igenom lite olika faser. Vilka beslut har du fattat under din författarkarriär, som du då tvekade över, har i efterhand visat vara sig rätt väg? 

Ärligt talat har jag nog inte tvekat över några beslut på vägen. Jag är inte en som brukar tveka. Jag är mer typen som tittar över möjligheterna, ser en framkomlig väg, och sedan kör jag. Inte heller vet jag med säkerhet vad som var ”rätt”, eftersom jag inte vet vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Men det jag kan säga är att jag tror på att alltid låta passionen vara drivmotorn i vad man än gör. Att vara författare och kreatör tar väldiga mängder kraft och envishet. Då är det en fördel om man verkligen älskar det man gör för att orka slutföra sina projekt. Sedan kan självklart alla vara trötta på sin text när det är dags för femte redigeringsrundan. Men om där finns en grundläggande glädje i det man gör så finns där också en annan bärkraft.

Den fas som jag är mest intresserad av är en del av ditt liv som jag hört dig nämna i flera andra intervjuer, men jag skulle vilja gå lite djupare in i den. I Marcus Olaussons podd Ordbyting sade du bland annat - att efter att du gav ut din andra bok, Skogens Hjärta, gick du in i en period där du inte skrev alls på ett år och blev lite deprimerad. Berätta mer om den fasen och hur dina tankar gick då kring ditt skrivande.

Det hade nog egentligen ganska lite att göra med skrivandet som sådant. Snarare var det oerhört mycket annat som hände i livet, som att bl.a. vi fick fler barn till familjen. Det är så klart en källa till mycket glädje, men alla som någon gång haft småbarn vet också hur oerhört dränerad man kan vara. Ibland orkar man liksom inget annat. Och kanske är det så det ska vara. Barnen måste komma först. Alltid. Men efter en längre period då jag inte hunnit skriva så märkte jag ju att jag inte mådde bra. Det var en ny erfarenhet. Att utan det utloppet för min kreativitet så var det något i mig som sakta vittrade sönder. Så jag ville börja skriva igen. Men efter att inte ha gjort det på ett år undrade jag nästan om jag fortfarande kunde, eller om jag helt hade glömt av hantverket.

Någonting släppte dock därefter. Du blev tvåa i en stor Bonnier-tävling och fick upp farten på ditt skrivande igen. Du kom ut med en rad olika noveller och gjorde lite olika satsningar med Fafner under de kommande åren som banade väg för din framgång idag. Det här kanske blir en något otydlig och mångfacetterad fråga, men skulle du kunna berätta lite mer om det skiftet. Vad var det som ändrades i dig själv och i ditt skrivande? Var det bara den där tävlingen eller något annat, kanske på en mer vardaglig och kanske personlig nivå, som också förändrades? 

Visst var det där hederspriset väldigt betydelsefullt. Det första jag skrivit på över ett år och det gick och vann en tävling med flera hundra bidrag. Det var en stor klapp på axeln. Jag visste tydligen vad jag pysslade med.

Sedan tror jag att det handlade om självinsikt. Jag insåg att jag hade förvandlats inuti. Hade tagit det där oåterkalleliga steget ut i en ny verklighet. Jag var nu en skrivande människa. Det skulle alltid vara en del av mig, och jag skulle aldrig kunna vara utan det.

Det gjorde att jag ändå började prioritera min egentid igen. Såg till att få tid över här och var till att skriva. För det var viktigt nog att prioriteras.

Ett av mina främsta hinder just nu är tid. Du varnade mig lite skojsamt på Swecon 2017 att jag borde ge upp skrivandet eftersom jag då väntade mitt andra barn. Nu har jag tre... Du har själv fyra barn, ett jobb och driver eget förlag, utöver att du också skriver egna böcker. Du är väldigt strategiskt lagd har jag förstått. Vilka strategier använder du dig av idag för att bäst hantera din tid?

Det där är alltid oerhört svårt. Jag lider också av konstant tidsbrist. Tidigare skrev jag alltid på pendeln på väg till jobbet. Det var 45 min åt varje håll, totalt 1½ timme varje dag. Och då var jag vrålfokuserad. Det blev snabbt ganska mycket text.

Idag åker jag inte pendeltåg längre. Som tur är så sover jag dock mindre än de flesta. Normalt 5-6 timmar per natt, och lever normalt på det. Vilket ger mig flera timmar varje natt då alla andra sover att sitta och pyssla med mina projekt. Det är lite fuskigt. Jag vet. Men bra för mig.

Jag försöker, och uppfattar att många andra författare också vill, bli utgiven via något större förlag. Jag hörde dock dig säga något intressant, i ett avsnitt av Fantastikpodden, som fick mig att tänka lite annorlunda om egenutgivning. Du sade där att egenutgivare är den nya tidens manushög. Kan du utveckla vad du menar med det och även berätta lite om hur du ser på den upplevda motsatsen som finns mellan att vilja bli "upptäckt" av ett större förlag, eller att istället satsa på att ge ut sig själv via eget förlag eller hybridförlag?

Jag har aldrig sett en motsats mellan att köra som egenutgivare eller arbeta med ett stort förlag. De är bara olika kanaler att få ut sin text till läsarna. För det är ju det som är slutmålet. Att det man skriver faktiskt ska landa hos någon. Båda vägar har sina för och nackdelar. Just nu ligget mitt fokus på mitt arbete med Rabén och Sjögren, och det är otroligt givande. Jag har förmånen att jobba med ett fantastiskt team och lär mig nya saker hela tiden.

Sedan finns det flera exempel i förlagsvärlden på hur storsäljande egenutgivare blivit upplockade och signerade på stora förlag. Det är nog betydligt vanligare inom deckarsvängen dock, men principen är densamma oavsett genre. Är du bra nog, och säljer upplagorna, så kommer folk att bli intresserade.

Du har relativt nyligen blivit upplockad av Grand Agency och Raben och Sjögren med din och Karl Johnssons nya bokserie Imperiets Arvingar - berätta hur det gick till?

Jag älskar ju att skriva science fiction. Det är en av mina gamla favoritgenrer. Jag gillar dessutom att skriva för barn och unga. Så jag gick och grubblade på hur man skulle kunna skriva en SF som skulle appellera till målgruppen 9-12. Jag ville helst inte förlägga handlingen till en avlägsen framtid, då det omedelbart skulle göra det svårare för läsarna att identifiera sig med huvudpersonerna. Så kom jag på idén att istället berätta om två kids från nutida Uppsala som dras ut i en Vintergata full med rymdvarelser och äventyr. På så sätt kunde jag äta kakan och ha den kvar.

Så jag började skriva ett grundmanus för de första två böckerna. Samtidigt sneglade jag lite på PAX-böckerna. Jag gillade deras upplägg med tio böcker som beskrev en övergripande berättelsebåge, samtidigt som varje bok var sammanhållen i sig självt. Dessutom var kombinationen med text och illustration väldigt lockande. Men vilken illustratör skulle jag då vilja ha med mig på resan? Svaret var självklart. Karl Johnsson! Inte bara älskar jag hans grejer, från Mara från Ulthar till Vei. Vi hade dessutom pratat ett tag om att göra något tillsammans, kanske ett seriealbum. Så jag skickade manuset till honom. Han läste och sa typ bara. ”Det här är så fruktansvärt bra! Jag är med!” Vilket ju var underbart att höra.

Kalle har jobbat med både Grand Agency och Rabén och Sjögren tidigare. Så vi gjorde ett presentationspaket innehållande mina manus och ett gäng av Kalles illustrationer på karaktärer, miljöer och dyl. Vi visade det för Grand, och de högg direkt. De i sin tur visade det för Rabén. Och de högg direkt. Vilket så klart var helt fantastiskt roligt. Men alla sa de att de kände att det fanns något speciellt i det jag och Kalle hade skapat. De ville vara med!

Vad gör Imperiets Arvingar annorlunda mot andra bokserier för samma åldersgrupp?

Jag tror att vi håller på och skapar något fullständigt unikt. Vad jag vet finns det inget liknande inom svensk litteratur. Överhuvudtaget är det tyvärr ganska sällsynt med svensk science fiction för barn, även om den existerar. Men med detta projektet så pressar vi alla gränser. Både jag och Kalle drar på hela vårt nördkapital, allt vi samlat på oss genom åren, och kanaliserar in det i vårt skapande.

Vi tar barnen på största allvar, deras läsande, deras upplevelse. För vi tror på att låta dem få vara med och upptäcka ett större universum, både i fantasin och språkligt. Vi tar även genren på största allvar, med allt det underbara och häpnadsväckande som science fiction kan erbjuda. Jag tror detta är en av orsakerna till varför så många vuxna har berättat för oss att de älskar böckerna. Det är så roligt att ha skapat något som föräldrar och barn kan läsa tillsammans och båda kan ha utbyte av det.

Just nu kommer den tredje delen ut, Gravplaneten. Där tvingas våra stackars hjältar fly ner i katakomberna i imperiets gamla gravplanet. Där nere väntar fasansfulla upptäckter, uråldriga ting och slumrande monster. Med denna bok har vi haft ambitionen att skapa något som både är spännande och riktigt läskigt. Vi kallar den ibland för kosmisk skräck för kids.

 

Litteratur är vår spegel, som vi håller upp framför oss i ett försök att förstå vilka vi är. Sedan tycker jag att just science fiction, fantasy och skräck är några av de absolut bästa genrerna för att utforska denna sorts frågor, för man kan dra saker och ting till sin absoluta spetts, på ett sätt som inte går inom så kallad "realistisk" litteratur. - Oskar Källner, intervju av Mattias Lönnebo, 2015.

Väldigt vackert formulerat. Vilka fantastikböcker eller serier har haft störst inflytande på dina egna filosofiska vyer?

Haha… Extremt svår fråga att besvara. De är ju så många. Men för att nämna några: Allting av Jules Verne. Som 9 åring slukade jag precis allt som den gamle fransmannen skrivit och som fanns på svenska. Och det var ganska mycket. Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov, Tidsmaskinen och Världarnas krig av H.G. Wells, Dune av Frank Herbert, Silmarillion och Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien, Rama av Arthur C. Clarke, Alliance-Union-böckerna av C.J Cherryh, Den nya solens bok av Gene Wolfe, etc.

En sista fråga som jag bara måste fråga. Jag har läst att du likt mig själv är något av en animefantast. Jag har i flera år försökt få mina vänner, som inte ser på anime, att ta sig an den enorma drakskatt som finns inom anime och manga. Vilka tre animes skulle du rekommendera till någon som ännu inte har förstått just hur banbrytande och, med risk för att låta lite extra nördig, megacoolt anime kan vara?

Bara tre? Åh, det är extremt svårt. Nåja. Låt oss köra med:

Attack on Titan
RahXephon
Ghost in the Shell: Stand Alone Complex

Alla tre gör saker som jag aldrig sett någon göra någonsin någon annanstans. Och de gör det extremt bra.

-------

Oskar Källner är en allkonstnär och stigande stjärna inom svensk fantastik. Ni kan läsa mer om honom på hans hemsida, eller Raben och Sjögren och hans många verk går att köpa via Adlibris.

Ska 2020-talet bli decenniet då svensk fantastik får sitt genombrott? Det hade väl inte varit så dumt och med tanke på hur mängden nyskriven svensk fantastik har ökat de senaste tio åren så går det väl att tycka att det kanske är dags att litteraturen får ta större plats, får hitta fler läsare.

Men vad innebär egentligen ett genombrott för svensk fantastik? Det ligger ju lätt till hands att dra en parallell till det som brukar kallas för ”det svenska deckarundret” och fantisera om bästsäljande böcker, utgivning i Tyskland och filmatiseringar med gräddan av den svenska skådespelareliten och några dubbade holländare i biroller för att säkra filmernas EU-bidrag.

Fast om jag ska vara ärlig, och det är det nog bäst att vara, så är det en vision jag inte tror särskilt mycket på.

Jag har svårt att se hur svensk fantastik, trots alla guldkorn, skulle kunna erbjuda samma lockelse som svenska kriminalromanerna gjorde för en utländsk publik, och handen på hjärtat – vill vi verkligen ha svenska fantasyfilmer med Peter Haber i huvudrollen som svärdsvingande kronpretendent?

Dessutom får vi kanske ta ett djup andetag och vara ärliga med att böcker rent generellt inte säljer så otroligt mycket i vårt avlånga land. Har du sålt över tusen exemplar kan du oftast vara riktigt nöjd, även om du knappast kommer att kunna leva på din konst.

Nej, jag skulle vilja säga att vi kan mäta framgången på ett annat sätt. För publiken finns ju faktiskt redan där. Att det inte är få som läser science fiction och fantasy i Sverige vet vi ju genom att SF-bokhandeln är en av de få bokhandlare som går bra. Riktigt bra till och med.

Men ändå – det är inte direkt för att kolla det nya utbudet av svensk fantastik som är målet för den genomsnittlige kunden på SF-bokhandeln. Det är inte heller bokborden med svensk fantastik som utövar den stora lockelsen på svenska SF-kongresser eller spelkonvent.

Men det borde kunna göra det. Svensk fantastik borde faktiskt kunna visa sin relevans för den likaså svenska läsekretsen.

Det är visserligen inte lika ofta man numera får höra den nötta frasen ”det finns ju ingen bra svensk fantasy” – men det är inte en uppfattning som helt och hållet har försvunnit. Visst, det är betydligt lättare att motbevisa påståendet nuförtiden, men det är ändå en liten indikator och vi får heller inte glömma att den engelskspråkiga fantastiken fortfarande har en större lockelse på publiken. Den anses säkrare och bådar för kvalitet. Här vet man vad man får liksom.

Så då uppstår frågan – hur vänder vi det här? När det finns så mycket annan spännande nördkultur, hur får vi svensk fantastik att bli relevant under 2020-talet?

För att parafrasera ett av The Beatles fyndiga svar: hade jag vetat det hade jag blivit förläggare. Men några tankar har jag naturligtvis.

Jag har alltid varit en förespråkare för tanken att en författares drivkraft ska vara att skriva det som hen själv vill läsa, men det utesluter inte att fundera på hur ens bok faktiskt kan vara relevant för en potentiell läsekrets.

Det här handlar inte nödvändigtvis om att bra böcker måste ha ett stort och övergripande budskap som kan analyseras och förstås (eller missförstås). Böcker får enligt mig gärna ha ett djup och en tyngd, men även ren underhållning måste också tala till läsaren. Ha det där som gör att någon ska lyfta upp den i bokhandeln, ögna igenom baksidestexten och säga ”den här vill jag läsa”.

Det jag menar är inte heller att försöka stryka den potentiella läsaren medhårs för mycket, för det är min bestämda åsikt att svensk fantastik ska sikta högre än att ramla ner i bottenlöst Dan Brown-format hål.

Nej, det handlar om att till exempel försöka se och fånga samtiden. Inte att nödvändigtvis skriva om den, men bearbeta den i skrivprocessen. Att det som har hänt under 2020-talets första staplande år kommer att påverka litteraturen är naturligtvis ingen vanvettig gissning, men en bok som kommenterar – eller på något plan handlar om – Coronaviruset behöver inte handla om en pandemi. En science fiction-historia om hur rymdportar som i vanliga fall öppnar vägen till hyperrymden plötsligt slutar fungera kanske minst lika väl kan fånga känslan av isolering som många har upplevt under det här året.

Det handlar också om att se de hjulspår som alla vi som skriver fantastik färdas i. De är ganska djupa och lätta att fortsätta i om man inte reflekterar över det. Vad jag försöker säga med den här tveksamma metaforen är att om vi tittar på det som inspirerade oss en gång i tiden så är det kanske inte de yttre lagren som vi ska ta efter, utan de inre. För det var det som fick oss att känna något, att själva bli engagerade och älska en bok.

Där tycker jag att vi ska fundera på vad vi kan ta med oss från de böcker vi läser och har läst och hur vi kan göra något eget av den känslan – för att ta ett snudd på övertydligt exempel: om du berördes av hobbitarna i Ringarnas Herre så ska du komma ihåg att grejen är inte att de är korta och knatar omkring utan skor. Grejen är att de är envisa, plikttrogna och har en fantastisk förmåga att stanna upp och njuta av livet även under det allra mest farliga äventyr man kan tänka sig.  

Det här blott några ingredienser för att skapa litteratur som på något plan kan vara relevant för de svenska läsarna. Jag säger inte att det nödvändigtvis gör att alla Sveriges nördar kommer att kasta sig över den svenska fantastiken, men det här är i alla fall något jag själv vill se mer av och som jag faktiskt tror kan bidra till att öka intresset.

Nu kanske någon tycker att Centerwall, det där finns väl redan. Jodå, klart det gör det. Men inte tillräckligt mycket för att nå fram. Jag vill se fler författare och förläggare som reflekterar kring vad de skriver och vad de ger ut. För tusan, jag vill själv att det ska vara en större del av mitt eget skrivande!  

För att fortsätta mitt resonemang så handlar det där om att vara relevant för den tänka publiken också om tillgänglighet och hur man presenterar sig. Vilka förlag och böcker lockar? Här kan till exempel omslag, engagemang och kringaktiviteter som är roliga, proffsiga och inbjudande skapa ett större intresse. Ett exempel som i alla fall tilltalade mig och som jag tycker sticker ut är Oscarianska Compagniet – ett samarbete mellan tre förlag som bland annat hade en av de snyggaste montrarna på bokmässan häromåret. Och då pratar jag inte bara om fantastikgränd utan hela mässan.

Min egen spaning här att det är viktigt att inte ängsligt försöka rekommendera sina egna böcker utan istället bygga upp ett intresse genom att prata om annat som intresserar och berör den potentiella läsekretsen – till exempel andra böcker.

På samma science fiction-kongress som min debutbok, Skymningssång, lanserades så var det personer som dök upp vid förlagets bokbord när jag stod där och köpte den för att de tyckte att jag hade gjort en bra insats som moderator i en panel.

När jag höll föredrag på science fiction-bokhandeln om svensk fantastik så var det inte många som köpte alla de utmärkta böckerna jag rekommenderade utan istället ville ha med sig mina böcker. Som jag alltså inte hade pratat om i föredraget.

Så, blev vi då något kloka på vad jag har för tankar om svensk fantastik inför 2020-talet? Kanske. Jag vill att den svenska publiken som faktiskt finns ska ha det lättare att hitta litteraturen och att den ska kännas relevant för dem. Och för att uppnå det så tror jag att författare och förlag ska fundera på sin synlighet och att böckerna måste betyda något för läsarna. Det ska väl egentligen inte vara så svårt?

---------

Vill ni veta mer om Patrik Centerwall kan ni gå in på hans hemsida eller ta en titt på hans filmserie på youtube om svensk fantasy. 

Jag hakar på Markus Skölds tanke om att fantastiken står sig starkare idag än den gjort tidigare.

När jag var barn på 80-talet var utbudet av fantastik skralare än det är nu. Då introducerades jag till främmande världar genom Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen och genom rollspelet Drakar och demoner.

När jag kom upp i tonåren följde fantastiken med men gick över till Stephen King, Ann Rice och rollspelet Kult. Under de åren hade även svenska förlag och bibliotek tagit in fler fantastikböcker, allihop översatta eller på engelska. Det var en undanskymd genre och hade någon sagt till mig då att i en inte allt för avlägsen framtid skulle mer eller mindre alla känna till Frodo och Aragorn, eller att helt vanliga människor skulle diskutera Arya Stark och Cersei Lannister kring fikaborden på jobbet, så hade jag aldrig trott på dem.

Fantastiken har aldrig varit så levnadsstark som den är just nu. Netflix och HBO har egna fantastikserier. Det finns fler superhjälte- och Transformersfilmer än någon kan räkna. Dataspel utspelar sig ofta i skräck, fantasy eller science fiction-miljö. Fantastiken har blivit mainstream, i alla fall den engelskspråkiga.

Idag finns det många som skriver fantastik på svenska. Problemet är att vi fantastikförfattare har svårt att nå ut i litteratursverige. De som lyckats bäst med att få många läsare verkar vara ett fåtal skräckförfattare, och de som skriver fantasy för barn- och ungdomar. De som skriver fantastik för vuxna verkar ha svårare att nå fram i bruset.

Jag tror problemet är flerledat. Det kan vara så att läsare i Sverige traditionellt importerar sin fantastik. Det finns redan väldigt bra fantastik, både på originalspråk och översatt, kanske väljer man den före den svenska fantastiken.

Det kan även vara så att fantastiken fortfarande lider lite av att den är obskyr och anses vara för barn (Ja, trots vålds- och sexspektaklen Westworld och Game of Thrones).

Ytterligare en sak som slår mig är att det kan finnas ett mått av finkulturellt filter över det hela också. Jag minns recensionerna John Ajvide Lindqvist fick för Låt den rätte komma in: en recensent verkade överraskad att det gick att skriva skräck på svenska och en annan tyckte om boken men var mer intresserad av vad som skulle hända om Ajvide Lindqvist skrev utan övernaturliga inslag. Även om dessa recensioner är över 10 år gamla så kanske de säger något fantastikens status i Sverige, att realism skattas högre än det övernaturliga?  

Slutligen hänger det ju självklart även på förlag och marknadsföring. Min tolkning är att den mesta fantastiken i Sverige utkommer på små, nischade förlag som verkar ha svårt att konkurrera med de stora förlagen.

Det finns alltså en rad barriärer att bryta igenom men det vi ska komma ihåg är att fantastiken i stort redan är mainstream, vi måste bara få upp läsarnas ögon för den svenska fantastiken. Jag tror att lösningen är att göra det som görs precis nu: Jobba. Nöta. Ge ut fler titlar. Skriva riktigt bra fantastik så att läsarna tipsar varandra.

Ju fler bra titlar som finns, desto större möjligheter ger vi läsarna att upptäcka de fantastiska världar som vi har skapat.

-----

Emil Haskett är aktuell med urban fantasyromanen Dit du inte får gå. Det är första delen i en fantasyserie med fristående berättelser kring Mörkån, som blandar magi och socialrealism och riktar sig till äldre ungdomar och vuxna. Ni kan hitta mer information om Emil och hans författande på Fantasiförlagets hemsida.

Säsong 1 och 2

Säsong ett och två har en sammanhållen handling och är tillsammans 12 avsnitt, 25 min vardera.

Serien börjar med att vampyrernas kung, Dracula Vlad Tepes, träffar en mänsklig kvinna som vill lära sig av hans uråldriga erfarenhet. Han blir nyfiken och låter kvinnan flytta in i hans slott. Denna handling om Lisa och Vlad skulle ha kunnat vara flera avsnitt lång, men istället hoppar vi till 20 år senare. Lisa bränns på bål av kyrkan för att ha bedrivit ockult verksamhet (medicin). Detta gör att Dracula blir rasande och beslutar sig för att utrota hela mänskligheten. 

I resten av första säsongen får vi följa Trevor Belmont, den sista ättlingen av Belmontfamiljen (de karaktärer man spelar genom Castlevania spelen). Han har tagit avstånd från sin familjs monsterjagande historia och försöker hålla sig för sig själv, men Draculas krig gör att han tvingas ta ställning. Snart slår han följe med två andra kompetenta kämpar. Sypha Belnades, en magiker som kontrollerar elementen, och en mystisk krigare som vetat om att den här dagen skulle komma långt i förväg. Det är en relativt långsam första säsong, men med tanke på att det endast är fyra 25-minuters avsnitt tar man sig igenom dem i snabb takt.

I den andra säsongen ökar dock takten när man får följa dessa tre i deras försök att stoppa Dracula och hans helvetesarméer.

Min favorit av huvudkaraktärerna är den bittra och sammanbitna Trevor Belmont. Hans mänsklighet, svara humor, fallenhet med sina piskor och hans inre problem med sin familjs historia gör honom till en något stereotypisk men ändock väldigt lättälskad karaktär om man gillar klassiska antihjältar. Men även hans två kollegor, Belnares och den mystiska krigaren har både egenskaper och bakgrunder som gör att de blir mer än bara stereotypiska sidekicks. Dynamiken mellan de tre känns i det stora hela äkta och konfliktfylld vilket gör att det är lätt att småskratta när deras personligheter gång på gång krockar.

 

Säsong 3

Jag höll själv nästan på att inte se säsong tre då det kändes som att berättelsen var mer eller mindre avslutad efter de två första säsongerna. Men jag är glad att jag gav den chansen. I och med att karaktärerna redan är etablerade kan dessa 10 avsnitt istället dyka djupare in i nya mer komplexa teman som politik, sex, makt och filosofi. 

I säsong tre är Dracula endast fragmentariskt med och vi får istället se vad som händer i både människornas och vampyrernas värld efter konflikten i säsong två. Karaktärerna går olika vägar vilket gör att säsongen får en betydligt lösare och organisk känsla än de två tidigare säsongerna som helt och hållet kretsade kring Dracula. 

I säsong tre blir även några av bikaraktärerna från Draculas hov ur de två första säsongerna nya huvudkaraktärer. Förutom de tre hjältarna får vi även följa flera olika vampyrer och två nekromantiker (som i den här serien kallas för Forge Smiths). Av dessa är Isaac den mest intressanta. Han brottas med det faktum att hans mästare, Dracula, har lämnat honom och han måste nu själv för första gången i sitt liv fatta beslut om sin framtid. Detta gör att han träffar på flera individer som försöker forma hans väg, vilket leder till flera intressanta diskussioner om den mörka värld de lever i. Hans färdigheter som Forge Smith gör att han är hatad av alla, han hamnar ständigt i nya oförutsedda konflikter som gör att han lämnar ett blodigt spår efter sig som snart sträcker sig över flera kontinenter.

Övergripande analys

Serien känns väldigt mycket som en anime, men tekniskt sett är det inte det eftersom anime är japanska produktioner. Serien använder dock anime-aktika animationer och har ett något långsammare tempo och en mer långtgående handling (till skillnad från många episodiska västerländska serier) som liknar många moderna animeserier. 

Även om Trevor Belmont på ytan verkar vara seriens huvudkaraktär så är det Dracula som håller samman serien. I den här versionen av Dracula får man se en mer mänsklig, sympatisk och melankolisk tolkning. Han är inte särskilt blodtörstande, faktum är att man inte får se honom dricka blod en enda gång. Hans avsaknad av föda och hans saknad av sin döda fru driver honom halvt galen. Man är livrädd för honom men känner samtidigt sympati för honom, trots att han försöker att tillintetgöra hela mänskligheten.

Netflixs Castlevania är för mig utan tvekan den bästa tv-spelsadaptionen som gjorts. Att det är gjort på ett gammalt och "simpelt" 8-bits spel är fascinerande. Karaktärerna är mångfacetterade, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna, och har alla sin egen unika stil. Den är stundtals långsam och i säsong tre blir serien splittrad bland alla olika perspektiv, men dessa partier fungerar samtidigt väl som uppbyggnad av seriens djupa och mörka teman. Gillade du Game of Thrones och The Witcher kommer du troligtvis även att gilla Castlevania.

Betyg: 4 av 5

Fotograf: Nicklas Hansson

  

En spaning kring fantastikundret

Vad kommer egentligen att hända med svensk fantastik under detta decennium? Låt oss starta upp AI:ns prediktionsmodell och skåda in i kristallkulan.

Flera av mina kollegor har redan pratat om elefanten i rummet, nämligen pandemin som härjar runt om i världen. Så därför tänkte jag att jag skulle försöka undvika att prata om den. Istället tänkte jag att jag skulle spekulera kring förutsättningarna för svensk fantastik framöver.

Som Mattias Kuldkepp nämnde tidigare i den här bloggserien har vi i många år pratat och drömt om ett kommande svenskt fantastikunder. Samtidigt tror att jag många med åren har blivit desillusionerade inför tanken. Vi har väntat så länge nu, och ingenting har hänt. Eller har det? 

Det är lätt att ta på sig offerkoftan när man skriver fantastik. Men lyssna på vad romance-författarna säger. Eller feelgood-författarna. De är lika frustrerade över hur svårt det är att nå ut. Att inga förlag vill ta sig an deras böcker. Jag har till och med hört deckarförfattare uttrycka samma typ av frustration för att deras alster anses vara fullitteratur.

Men något har hänt under de senaste åren – något som vi inte får glömma bort när vi blir molokna och deprimerade över att det efterlängtade svenska fantastikundret fortsätter utebli – och det är att bokmässan sedan ett par år tillbaka har dedikerat en hel sektion av mässgolvet till Fantastikgränden. I år kan vi ju dessvärre inte besöka den på grund av den där pandemin som jag inte tänkte prata om, men hade Bokmässan varit som vanligt så hade den funnits där. Visst, vi är fortfarande underrepresenterade i panelerna och seminarierna, men det är ändå ett rejält steg framåt för våra genrer.

Det till trots, som Anna Jakobsson Lund var inne på, har det ännu inte lett till några stora försäljningsframgångar. Å andra sidan tror jag inte att det är guld och gröna skogar för de flesta deckarförfattare heller. Det finns alltid undantag, och det är dem vi ser. De som omedelbart säljs till femtio länder och har stående plats på försäljningstopplistorna, men de allra flesta får kämpa på precis som vi, dessutom i en betydligt mer konkurrensutsatt genre. 

Foto: Villfarelser - Offerkofta

  

Det är någonting som är på väg att hända med fantastik. Jag tror inte gemene man ens vet vad ”fantastik” betyder, men vi har ändå vår egen gränd på mässan.

Kanske får vi draghjälp från film och TV. Det är enkelt att peka på vilket fenomen Game of Thrones blev hemma i vardagsrummen hos mugglarna. Men sedan dess har många av de största biofilmerna varit inom vår genre. Allt från Marvel-filmerna till Star Wars. De har dominerat filmbranschen, och det innebär att många får upp ögonen för den typ av underhållning vi producerar.

Så det kanske upplevs som att det fortfarande går trögt. Det gör det också, jag vill verkligen inte förminska någons frustrationer (eller mina egna) över hur det ser ut i förlagsvärlden. Men jag tror ändå att något är på gång. Det kanske inte kommer nästa år, men under 2020-talet tror jag det finns förutsättningar för att växa.

Men med det sagt så tror jag att läsandet (och då menar jag att bläddra i en bok och läsa bokstäver) kommer att minska. Jag hoppas verkligen att jag har fel, men alla tecknen pekar på det. Vi är så stressade idag att blotta tanken på att sätta sig ner i sitt favorithörn av soffan med en bok skapar oroskänslor. Vi måste prestera hela tiden och bokläsning har för de flesta blivit något som man i bästa fall ägnar sig åt i solstolen. Och när samtidigt en miljard streamingtjänster lockar med både ljud, bild och faktiskt riktigt underhållande berättelser så har boken allt svårare att stå sig i konkurrensen.

Historiskt kunniga kommer att påpeka att det här inte är första gången som boken hotas. Senast var för ungefär tio år sedan när e-böckerna var på tapeten. Amazon släppte sin Kindle 2007 och började sälja böcker direkt till plattan. Vi hade inte samma utveckling här i Sverige, men diskussionen fanns. Skulle e-böckerna ersätta de tryckta böckerna?

Stephen Fry sa då att e-böcker var ett hot mot tryckta böcker på samma sätt som hissar var ett hot mot trappor.

Kanske är det här samma sak. Vi har ju ljudböckerna som fortfarande är livskraftiga. Det är inte riktigt samma liknelse som mellan e- och pappersböcker men kanske nära nog. Vi ser redan förlag som till allt större utsträckning satsar på att gå direkt till ljudbok och e-bok, och bara i undantagsfall ger ut tryckta böcker. Så kanske behöver vi i egenskap av författare tänka mer i de banorna, och vara öppna för nya sätt att berätta våra historier.

Men även om formaten ändras så tror jag en sak kommer att bestå, och det är folks behov av berättelser. Hur vi tar till oss dem kommer att se annorlunda ut, men det kommer alltid att behövas någon som kommer på dem och skriver ner dem. Även inom fantastiken.

------

Markus Sköld är en veteran inom svensk fantastik och är nu aktuell med skräckromanen Skuggfödd. Ni kan hitta mer information om honom och hans författande på hans hemsida.