JL Fantasy

Nyligen stötte jag på detta påstående igen. Denna gång av författaren Jeff Goins. Han skrev följande:

There must be passion. I don’t mean to be harsh here, but can you do something, anything, for an extended period of time without loving it? I sure wouldn’t recommend it. Of course, many people do this every day. And some for the rest of their lives. They’re hacking away at jobs they hate, doing work they loathe because they feel stuck. They have no idea what opportunities await them. Or perhaps, they simply lack the courage to take risks. But if you’re to be a writer — a bard, an artist, a storyteller whose life’s work is dedicated to the written word — you need to love writing. - Jeff Goins

Jag har hört det här påståendet många gånger nu och jag har aldrig riktigt gillat det. Det har inte passat in på hur jag ser på mitt eget skrivande. Därför vill jag i det här inlägget tänka högt kring hur jag ser på mitt skrivande och varför jag fortsätter att skriva, trots att jag tycker att det oftast är en ganska plågsam sysselsättning. 

Visst händer det att jag ibland kan njuta av skrivandet. Det är inte så att jag alltid lider när jag sätter mig ner för att skriva. Särskilt njutbart kan det vara att ha kommit på något finurlig lösning på ett problem, en idé som känns unik eller en mening som lyckades fånga mina tankar på ett bra sätt. Men dessa stunder är sällsynta. 

När jag skriver känner jag mig som en yta för berättelsen att berättas på. Berättelsen visualiserar sig inom mig, men det känns inte som att det är jag som skapar den. Det är berättelsen som använder mig för att bli skapad. Allt som oftast känner jag mig snarare som ett hinder för berättelsen. Varför var den här idén tvungen att komma just till mig? Varför kunde den inte ha valt någon annan författare för att komma till liv? Neil Gaiman eller Brandon Sanderson skulle ha kunnat vårda den idén avsevärt mycket än vad jag kan. Som jag ser det finns berättelsen där inom mig. Färdig, perfekt, gyllene. Men det som kommer ut på papperet är något helt annat och det är oftast inte roligt.

Att säga att man måste älska skrivandet antyder att man måste älska själva akten av att sitta ner framför tangentbordet och skriva. Det räcker inte att gilla alla de saker som skrivandet medför. Det här tycker jag är problemet med detta påstående. Det finns massor av saker man kan göra som är jobbigt nu, men som man gör ändå för att det ger positiva saker på sikt. 

  

Jag älskar att skriva för att det hjälper mig

Att skriva kan vara precis lika nyttigt för dig som att sova tillräckligt, äta rätt, eller att träna. 

1. Jag älskar att ha ett mål att sträva mot. Något som ger mig riktning i livet. Det blir en positiv kraft som finns där och som passivt påverkar mina beslut i allt jag företar mig. Utan målet hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut, och jag är otroligt glad över hur mitt liv har förändrats tack vare skrivandet. 
2. Jag skriver för att återhämta mig. Detta bygger upp min självkänsla och ger mig något meningsfullt att göra av min fritid. Något som både låter min hjärna återhämtas från arbete och småbarnsliv, och gör att jag utvecklas i mitt hantverk och som människa.
3. Jag blir smartare. Att kunna uttrycka sig själv i skrift är att formulera sina tankar på ett sådant sätt att de blir meningsfulla. Genom skrivandet tränar jag därmed mitt sätt att tänka och att uttrycka dessa tankar.
4. Skrivandet främjar min hälsa. Skrivande kräver att jag fokuserar på stunden och uppgiften vilket är hälsofrämjande på en rad olika sätt. Det går inte att skriva och samtidigt vara distraherad. På samma sätt som skrivandet tränar en att formulera sina tankar tränar det också en att vara mer närvarande. På så sätt är all form av kreativitet en meditativ syssla som får mig att släppa oro och frustration.   

  

Det går att älska skrivprocessen även om man inte älskar skrivandet. Jag håller med om att det vore lättare om man älskade skrivandet. Kanske kommer jag själv att älska att sitta ner och skriva en dag. Men att säga att det är ett MÅSTE är att dra det för långt. 

Överlag har jag två kriterier för vad jag anser vara en snygg framsida.

1. Den ska vara informativ. En bild som ger läsaren en fingervisning om bokens tematik och handling. Gärna med många små subtila detaljer som väcker läsarens intresse.
2. Den ska vara vacker att titta på. Vackert betyder för mig att den ska ha en "konstnärlig ambition". På sätt och vis är alla framsidor ett konstverk men jag tycker ofta att det märks vilka som lagt extra tid och energi på att göra en framsida som inte bara försöker spegla bokens innehåll utan som även gjort något extra för att behaga ögat.

10. Wise Man's Fear av Patric Rothfuss

Rothfuss bästsäljande serie Kingkiller Chronicle är väldigt välskriven men för min del hade jag svårt för den på grund av huvudkaraktären. Framsidan tyckte jag dock var vacker. Jag vet inte vad det är med blommor och naturdetaljer, men något med dem tycker jag bara är väldigt vackert. Hade den tecknade bilden av huvudkaraktären Kvothe, och bakgrunden i allmänhet, varit lite mer detaljerade hade denna framsida troligtvis hamnat högre upp på listan.

9. Ravenor av Dan Abnett

Warhammer har en särskild stil på de flesta av sina framsidor. Ravenor sticker dock ut ifrån mängden med sin avskalade och mer abstrakta framsida. Är man insatt i serien och vem Ravenor är tycker jag att framsidans budskap är väldigt ögonfallande. Men har man inte läst andra Warhammer-böcker kan jag förstå om den förefaller rätt innehållslös. Jag tyckte dock att denna framsida gav ett lager av djup till ett världsbygge som i flera av deras andra böcker blir lite väl mycket fokus på vapen och genetiska superkrigare i en dystopisk framtid. Att boken handlar om en "vanlig" rullstolsburen man i denna värld är extra intressant. 

8. Wheel of Time av Robert Jordan

En av mina favoritserier är Wheel of Time och jag har alltid gillat de svenska utgåvornas framsidor. En särskild förkärlek har jag för Luis Royos framsidor, dock inte lika förtjust i hans mer sexualiserade verk. Kombinationen av de detaljrika karaktärerna, valet av färger till bakgrunden, den klassiska inramningen av gott mot ont och den klassiska symbolen för Tidens Hjul bakom titeln, gör att detta fortfarande en av mina favoriter.

7. King of Thorns av Mark Lawrence

Ytterligare en serie som jag inte var överdrivet förtjust i men tematiken i framsidan spelar verkligen bokens innehåll väldigt väl. Det är nog en av de mörkaste serierna jag någonsin läst och bara av en snabb överblick av framsidan så får man en tydlig bild av vad den här serien handlar om.

6. First Law av Joe Abercrombie

Det här var en sådan bok som jag köpte enkom för dess framsida. Jag kommer ihåg hur jag slogs av dess enkelhet. När man tittar på den för första gången kan man tro att den inte är särskilt informativ. Men blodsdropparna, det gamla pappret, de guldfärgade runorna. Ger alla indikationer vilken typ av värld detta är. På så sätt tycker jag att den både är enkel och utmanande på samma sätt.

5. Narrens Uppdrag av Robin Hobb

Den här boken hade troligtvis kvalat in på top tre om jag gillat serien mer än vad jag gör. Jag älskar färgsättningen, de detaljerade kanterna med insprängda minibilder. Det enda jag har att klaga på är själva bilden i mitten. Jag önskar att den sagt något mer om vilken typ av handling boken har. 

4. Odinsbarn av Siri Pettersen

En avhuggen svans mot en vit bakgrund. Enkelt, smakfullt och eggande. Tittar man lite närmare ser man en slags runa runt svansen, blodkärl och till och med lätt behåring. Den gjorde mig direkt nyfiken på att få veta mer om denna värld. Den fick mig att tänka på en skrivregel som Brandon Sanderson ofta nämner i sina skrivkurser. Välj ut en aspekt av din värld och dyk djupt in i den snarare än att dutta lite på ytan på flera olika aspekter. Precis det har Siri gjort med den här framsidan. 

3. Ondvinter av Anders Björkelid

Här är den boken som kanske allra mest speglar mina två kriterier. Den ska visa något av bokens innehåll. De två tvillingarna står där i mitten av vintern. De ser ensamma och utelämnade ut. Nästan lite rädda. Vilket speglade bokens innehåll väl. Men den har även en smakfull färgsättning och massor av detaljer som fick mig att omedelbart bli sugen på att läsa mer. 

2. Harry Potter av J.K. Rowling

Nästan alla Rowlings framsidor hade kunnat platsa in på den här listan. Men av de sju böckerna tycker jag nog ändå att det är den första boken, De Vises Sten, som har den allra snyggaste framsidan. Det är ett konstverk jag tittar på, nästan mer så än vad det är en bokframsida och jag älskar det. Färgerna, livfullheten, detaljerna och hur väl tematiken speglar den ton som själva boken ger ifrån sig när man läser den.

1. The Hero of Ages av Brandon Sanderson

Vacker, smakfull, det annorlunda perspektivet, känslan av att den speglar en viktig scen direkt ur boken gillar jag mycket. De subtila detaljerna av staden i bakgrunden. Den klassiska känslan av gott mot ont finns med. Extra snyggt tycker jag det är att konstnären valt att ha med fötterna på den femte obligatorn längst uppe till höger på sidan. Jag gillar också nyanserna av pastell vilket gör att även färgsättningen sticker ut från många andra fantasyböcker. Att det sedan också är en av framsidorna till vad jag anser vara en av de bästa fantasytrilogierna någonsin gör detta till ett självklart val för mig.

Är det någon särskild fantasyframsida som du saknar på listan? Vilka är dina kriterier för att en framsida ska få dig att köpa en bok direkt utan att veta mer om författare eller handing?

Redan innan Joker släpptes var filmen kontroversiell. Jag syftar inte på att somliga menar att den uppmanar till våld, utan för att den förklarar Jokerns ursprung. I serietidningar har vi visserligen fått olika versioner av Jokerns bakgrund berättade för oss och i vissa utgåvor, till exempel den omåttligt populära "The Killing Joke", till och med fått se små stycken av den. Men ingen av dessa har dock presenterats som sann. Karaktären har alltid varit klädd i mystik och det har varit en av hans styrkor. Något som bland annat The Dark Knight tog vara på, när Heath Ledger fick presentera två olika versioner av Jokerns uppväxt.      

Sometimes I remember it one way. Sometimes another. If Im going to have a past I prefer it to be multiple choice. My point is, I went crazy. Why cant you? - The Joker, The Killing Joke, 1988.

Spoilervarning

 

Den här filmen speglar inte superskurken som jag minns från min uppväxt. Den totalt oförutsägbara, maniska och galna Jokern från serietidningarna och TV-serierna. I den här versionen får vi inte följa Batmans främsta motståndare. Men det är precis det som gör den här filmen unik. Det är den första berättelsen som dyker in i människan som finns bakom superskurken som alla älskar. Den är den hittills djupaste och mest nyanserade "superhjältefilmen" som gjorts.

Många drar sig nog för att kalla Joker för en "superhjältefilm". Den levererar inte genom att trycka ner gaspedalen. Inga stadsförstörande explosioner och inga digitala effekter. I stället levererar den med förstklassiga skådespelare, en enkel och vacker scenografi, välvald musik och genom att visa en långsam och plågsam förändring av huvudkaraktären Arthur Fleck (Joaquin Phoenix). Det är en film som handlar om en man som försöker hitta ett sätt att gilla sitt liv trots att omständigheterna inte tycks ge honom någon chans att göra det. Tematiken är mer i linje med diskbänksrealism och 70-tals-noir snarare än de superhjältefilmer vi vant oss vid under de sista årtiondena. Mer lik Taxi Driver än Venom. Jag menar dock att man bör kalla detta för en superhjältefilm. Det är som att inte kalla Astrid Lindgren för fantasy. Det faktum att serietidningar kan vara så här djupa, så här politiska, så här bra, är något som serietidningsälskare vetat om i många år. Förhoppningsvis kan fler människor nu få uppleva det.

  

I stort sett allt som kan gå fel, går fel för Arthur. Filmen börjar utan hopp och blir bara mörkare och mörkare ju mer han testas av sin omgivning. Mest slående och originellt av dessa problem är den skrattframkallande sjukdomen han lider utav. En sjukdom som han troligtvis utvecklat i ung ålder av den fysiska och mentala misshandel han fick motta av sin mor, Penny Fleck (Frances Conroy) och hennes många våldsamma pojkvänner. Arthur själv säger i en scen att han aldrig har varit glad i en minut i hela sitt liv.

"He was always such a happy little boy." - Penny Fleck, Joker.

Arthur försöker att inte låta allt det negativa i och omkring honom påverka hur han beter sig mot andra. Han tycks dyrka sin mamma och gör allt för att hon ska vara glad. Jag får en bild av en desperat liten pojke som försöker undvika misshandel. En desperation som för honom till den punkt att han till slut börjar tro på sin egen lögn. 

Arthur verkar veta att han är galen, eller åtminstone att han är på väg att bli galen av allt det dåliga som drabbar honom, men han vet inte vad han ska göra åt det. Det frigörande ögonblicket kommer när han, efter en särskilt dålig vecka, dödar två kostymklädda män i tunnelbanan i självförsvar. Omedelbart efteråt går han dock för långt, när han skjuter den tredje flyende mannen kallblodigt i ryggen. Det är svårt att veta exakt hur galen Arthur var innan det här ögonblicket. Men det är här han börjar omfamna sin nya identitet som Jokern.

"For my whole life, I didn't know if I even really existed. But I do, and people are starting to notice." - Arthur Fleck, Joker.

 

Faderlöshet är också ett bärande tema genom filmen. Arthur, som levt med sin galna och misshandlande mamma hela sitt liv, trånar efter manliga förebilder. Främst bland dessa är tv-personligheten Murray Franklin (Robert DeNiro). Men snart får Arthur även anledning att se upp till miljardären Thomas Wayne (Brett Cullen), när hans mor hävdar att Thomas Wayne är hans pappa. Detta utvecklas snart till filmens största mysterium eftersom Wayne själv menar att så inte är fallet. Oavsett vems version man väljer att tro på leder detta till att Arthur konfronterar dem alla. Penny, Wayne och Murray. Samtliga tre karaktärer mördas genom Arthurs handlingar. Något som i min åsikt även bygger upp för Jokerns fortsatta besatthet av starka, självsäkra män (hint Batman).

I mitt huvud såg jag framför mig hur detta på ett snyggt sätt knyter ihop hela den rivalitet som Jokern och Batman haft i serietidningarna genom åren på två sätt. Först genom att antyda att Bruce är Jokerns halvbror, åtminstone om man ska tro Pennys version. När Jokern nu tagit ett steg ifrån sin besatthet av Murray och Wayne blir Batman nästa steg. Jokern ser sig själv i honom precis som Arthur såg sig själv i komikern Murray och i hans "far" Wayne. För att Jokern ska kunna släppa sin undermedvetna besatthet av Batman behöver han först bryta ner honom mentalt, så att det känns rätt att döda honom.

Ett ytterligare lager av djup i filmen är hur aktuell den är i dagens samhälle. Den mest uppenbara parallellen är att Arthur är en ensam vit man som väljer att skjuta ihjäl folk. Han lär sig inte att kontrollera sig själv utan tar istället ut sin ilska på omgivningen. Därav kritiken mot filmen att den hyllar insels. En annan kritik mot dess politiska budskap är att filmen har ett tydligt klassförakt. Alla problem som Gothams människor har går på något sätt att härleda till de priviligierade och till kapitalismen. I en scen i filmen kallar Thomas Wayne till och med Gothams klagande befolkning för Jokers, vilket förde tankarna till Hillary Clinton som kallade Trums följare för "A basket of deplorables" under valkampanjen 2016. 

I botten av allt detta ligger även det faktum att vi med säkerhet inte kan veta om något som händer i filmen är sant. Tidigt i filmen säger Arthur till sin socialarbetare att han mådde bättre när han satt på mentalsjukhuset. Vi får även se i en gastkramande scen då han går hem till Zazie Beetz (Sophie Dumond), den kvinna vi trott är hans flickvän. Hon blir förskräckt över att han är där och frågar vem han är och vad han gör där. Detta sätter hela filmen i ett helt nytt ljus vilket gör att den tål att ses en andra gång. Det finns även ytterligare en scen som kan tyda på att allt är påhittat. I slutet sitter Arthur åter igen inlåst i Arkham Asylum utan att vi fått se hur han hamnat där. Han skrattar då innerligt för första gången i hela filmen och psykiatrikern frågar vad som var så roligt, varpå han svarar att hon inte skulle förstå skämtet. Vad var det han skrattade åt? Bruce Waynes föräldrars död? Det faktum att han blivit en hjälte för många? Eller alltihop? Har hela filmen varit i hans huvud? Han sade ju i början att han trivdes bäst när han satt i mentalsjukhuset och nu är han plötsligt en hjälte för stadens utsatta.

Samtidigt som filmen förklarar exakt hur Arthur blev Jokern, lämnar den med andra ord tillräckligt många olika tolkningar för att vi med säkerhet inte kan säga mer om hans uppväxt än vad vi gjorde innan vi såg filmen och därav är Jokerns "sanna" bakgrundshistoria fortfarande dold.

 

Betyg 5 av 5

Många av mina läsare är precis som jag fantastikförfattare, jag börjar därför med den mest uppenbara frågan. Hur gör man som författare för att få en recension i en tidning som DN?

Det finns tyvärr inga genvägar till att bli recenserad i DN. Det är oerhört få böcker som ges plats trots att de både förtjänar att läsas och nagelfaras av de större tidningarna. Problemet är generellt och gäller för allmänlitteratur såväl som genrelitteratur. Men jag tror att fantastik för vuxna har det mycket svårare än fantastik för barnung. Jag själv skriver ju främst på Barn-Ungsidorna och här bevakar vi, tycker jag, en hälsosam mix av fantastik och annan litteratur. Men svensk fantastik för vuxna är ett riktigt nålsöga, särskilt egenutgivet eller böcker utgivna på små specialinriktade förlag. Konkurrensen är mördande och det gäller att synas, eller i alla fall väcka redaktörernas och kritikernas intresse. Har du dock lyckats en gång är chansen att få en andra recension mycket större. Men naturligtvis känner vi kritiker frustration över att det totala utrymmet vi har att jobba med inte räcker till.

Ren konkret skickar de flesta förlag sina böcker till DNs barnung-redaktör, Lotta Olsson, som sedan skickar ut böcker till oss i recensentgruppen. Vi har lite olika specialistområden, så en del förlag skickar även böcker direkt till oss recensenter för att kapa processen lite. Lotta får ju varje år flera hundra böcker tillskickade och en del böcker faller ju helt naturligt mellan stolarna. Vi samråder dock om bevakningen men det är Lotta Olsson som fattar besluten. Vi kritiker väljer främst böcker ur Svensk Bokhandels kataloger som kommer ut tre gånger om året. De böcker som inte finns med där har det helt klart svårare att bli valda.

Vad ska man inte göra?

Tjata funkar aldrig. Det man som förlag och författare kan göra är att synliggöra sina böcker på alla upptänkliga sätt, skapa positiv nyfikenhet. Sedan är det bara att hoppas att insatserna når fram.

Du jobbade ett tag som svensklärare och startade en fantasykurs som elevens val. Jag läste i en intervju att du gjorde detta som en slags motståndsrörelse mot vuxenvärldens fördomar mot fantasygenren. Fortsätter du den här motståndsrörelsen nu också som litteraturrecensent? Försöker du i din roll som recensent på en av Sveriges mest ansedda tidningar, att påverka riktningen för svensk fantasy på något sätt?

På den första frågan svarar jag absolut JA. Jag ser mig fortfarande som en motståndskämpe! Idag är det dock lite andra slagfält som är aktuella. Då, under 1990-talet fanns det oerhört mycket fördomar mot genrelitteratur bland de personer som hade som främsta uppgift att få unga att läsa böcker överhuvudtaget. Helt galen logik. Jag mötte dessa fördomar och verkligen aktivt motarbetandes personligen, både under min egen skoltid, på universitetet och på min arbetsplats (gymnasieskolan), så jag blev rebell. Idag handlar det om att få människor att lämna tangentborden för en stund och utmana sig själv med en bok. Jag ser fantastiken rent generellt som en slags motståndsrörelse i sig, i den större motståndsrörelsen. Ofta långa, anakronistiska, världsbyggande berättelser. Borde inte vara möjligt att hitta läsare till såna böcker idag. Men undret sker, och behovet av dessa berättelser (om de är välskrivna) tror jag kommer bli allt större. Och här tar jag aktiv ställning genom mitt uppdrag som litteraturkritiker. Man kan se liknande motståndsrörelser inom andra delar av livet just nu. Inte minst i miljöengagemanget. Miljö, mat, hälsa. Slow Food, Slow Read. Vad gäller min möjlighet att påverka svensk fantasy tror jag den är liten eller obefintlig. Jag ser mig som en person som ska vara jävligt obekväm mot författare och förlag som slarvar, tar genvägar eller ger ut dåligt skrivna böcker för barn och ungdomar. På samma sätt lyfter jag mer än gärna böcker som gör det motsatta. Oavsett genre. Men gärna svensk fantastik.

Idag är du dock inte längre lärare, utan författare och frilansskribent. Kan du berätta lite om hur den resan gick till?

Det hela började i slutet av 1990-talet då jag som gymnasielärare var på en sommarkurs i engelsk ungdomslitteratur i Oxford. Det var rätt mäktigt att bo på Merton College och sitta under Tolkiens klassiska träd och läsa två helt nya författarskap (Pullman & Rowling). En kväll på studentpuben på Merton träffade jag en svensk förlagschef på Natur & Kultur, Tia Hammarbäck. Jag berättade bland annat om min fantasykurs på gymnasiet och hon blev väldigt intresserad. Natur & Kultur var ganska bra att ge ut fantasy på den tiden (Hobb, Jordan m fl), men på läromedelssidan hade de ingen aning hur de skulle göra för att möta detta läsintresse. Och här fanns plötsligt en ”lärare” i fantasylitteratur. Hon bjöd ner mig till Stockholm ett par månader senare och när jag åkte hem hade jag två förlagskontrakt i handen. Det kom att bli de första böckerna om fantasylitteratur i Sverige som riktade in sig på skolan. Det blev en fackbok, ”En guide till fantasy” och en antologi. Båda kom ut år 2000. Dessa böcker kom de följande åren att följas av flera andra genrelitteraturantologier (Fantasy, Skräck, Science Fiction, Kärlek, Deckare). Detta arbete tillsammans med två småbarn och en heltid som lärare blev för tungt. Något måste bort. Det fick bli lärarjobbet. Jag skrev redan litteratur- och musikrecensioner i lokaltidningen och denna erfarenhet, tillsammans med mina böcker om fantasy öppnade upp möjligheten att få skriva för magasinet, Opsis Barnkultur (fast då hette det Opsis Kalopsis!). Och där skrev jag bland annat en stor artikel om Lemony Snickets bokserie om syskonen Baudelaire vilket gjorde att Lotta Olsson på DN upptäckte mig. Jag fick göra ett provjobb som jag uppfattade det. Den finlandssvenska fantastikförfattaren Irmelin Sandman Lilius skulle ges ut igen i Sverige och vi uppmärksammade det stort i DN på ett helt uppslag. Alla, inklusive författaren blev väldigt nöjda, så sedan dess, tolv år nu, har jag skrivit för DN. Främst om fantastik, men verkligen inte bara. Vid sidan av detta har jag skrivit artiklar om musik, litteratur, resor, mat och vin åt en mängd olika magasin och tidskrifter. Även ett flertal böcker. Men DN-skrivandet har varit det centrala nervsystemet i mitt kreativa nav under dessa år.

  

En fras som återkommer i dina recensioner är "otäckt aktuell". Hur viktigt tycker du att det är att fantasyböcker har ett budskap som säger något om den värld vi lever i idag?

Haha, ja jag kanske upprepar mig för mycket. Jag tycker verkligen INTE att det är något viktigt eller något att sträva efter som författare. Det finns redan för många författare och böcker som hela tiden ängsligt spanar efter samtida frågor eller trender. Det jag menar och det jag däremot tycker om är när berättelser blir allmängiltiga och angelägna. När en berättelse kan beröra mig som läsare även om huvudpersonen är en orch eller om den utspelar sig i en galax långt borta och för länge sedan. Att horder av ungdomsböcker de närmaste åren kommer handla om miljöaktivism eller miljökatastrofer är ju en no-brainer, men såna böcker kommer inte kallas ”otäckt aktuell” av mig. Snarare tendensiös. Jag älskar fantasy av just den anledningen - när den är som bäst befriar den mig som läsare. Att ALLT verkligen kan vara möjligt och trovärdigt samtidigt. Det handlar om (för att citera Tolkien) fångens flykt snarare än desertörens. Att förklä samtidens frågor i en lätt genomskinlig fantasydräkt gör mig illamående. Det blir dålig samtidskritik (varför dölja den överhuvudtaget?) och värdelös fantasy (för den är ju förklädd och inte på riktigt!).

En vanlig bild som jag och andra fantasyförfattare har av de större svenska förlagen är att de främst ger ut urban fantasy, och till viss del portal fantasy, som riktas till unga läsare. Medan fantasy som riktar sig till unga vuxna och vuxna saknas i stor utsträckning. Delar du den bilden?

Man måste komma ihåg att förlagen är först och främst en vinstdrivande verksamhet (hur mkt man än må beklaga detta) och följer trender lika aktivt som modelejonen i MOOD-gallerian. Just nu är urban fantasy, dystopier och liknande för unga vuxna på modet. Delvis för att många av dessa böcker är singletons eller maximalt (ganska fristående) trilogier. Dessutom så följer bokvärldens fantastikutgivning mycket av det som kommer som populära filmer och tv-serier. Och urban fantasy går fint på film. Inte lika mycket alver och orcher. För yngre barn är min bild att utgivningen är bredare. De yngre läsarna har ännu inte fastnat i någon tydlig smakfåra och dessutom är böckerna kortare och förlagen tar därmed mindre risker. Ett bra undantag är ju PAX-serien. Urban skräckfantasy med nordiska väsen…ganska nyskapande som helhet fast med igenkännbara komponenter. Jag tror dock att författare som skriver klassisk sekundärvärldsfantasy kommer ha det svårt att nå fram till de stora förlagen under överskådlig tid. Det betyder inte att man inte ska skriva såna böcker just nu. Tvärtom. Men böcker som speglar samhällsengagemanget och den monumentala krisen i världen (flyktingar, klimatet, krigen) kommer efterfrågas mest av de stora förlagen och där funkar urban fantasy bättre som spelplan.

Hur önskar du att genren ska utvecklas i Sverige under de närmaste årtiondena?

Ingen lätt fråga…men jag tycker att Sverige efter våra stora svenskspråkiga giganter i genren, Astrid Lindgren, Irmelin Sandman Lilius och Tove Jansson (och kanske någon glömd) som skrev originellt och med stor konstnärlig höjd på 1950-1970-talen, så började svensk fantastik titta FÖR mycket på de anglosaxiska bästsäljarna. Här tappar svensk fantasy momentum och blir i stor utsträckning mest epigoneri. Och blir därmed också ganska ointressant. Den svenska fantasyscenen hämtade åter igen kraft i de små specialiserade förlagen, fanzinen och senare på nätet. Genren i Sverige lider fortfarande lite av den här kollapsen. Men det ser faktiskt ljusare ut. Originaliteten kommer åter och vissa verk bryter igenom isen (blir omskrivna, köpta och lästa) och bygger nytt förtroende för fantastik generellt. Och så önskar jag ju att framtiden ska få fortsätta. Mindre ängsligt blickande åt höger och vänster, meningslösa diskussioner på genreortodoxi och istället mer fokus på berättarlust och en riktigt bra story. Jag skulle gärna uppmuntra till att bryta regler och kliva över mentala barriärer vad gäller genren. Se vad som händer. Kanske finns det en tråd där som kan leda till något spännande.

Vad tror du krävs för att den ska gå i den riktningen?

Det är kanske svårt att driva denna utveckling, men det handlar mycket om mognad. Sedan måste man förstå som författare av fantastik att genren i sig skrämmer en del läsare och förläggare. Och med det sagt har den en uppförsbacke redan innan någon har läst en rad. De stora förlagen är kommersiella varelser som inte längre letar efter ”den bästa boken med den högsta kvaliteten och de djupaste tankarna”, utan snarare vilken bok som kan sälja mest, vilken författares utseende man kan kapitalisera på främst. Pengar alltså. Och vill man som författare dansa med de här elefanterna så måste man tänka på detta. Det finns ingen rättvisa och tur och tajming spelar alltid roll i detta såväl som i så mycket annat. Men det korta svaret är nog att skriva den bästa bok man bara kan och sedan hålla tummarna att någon annan också fattar hur bra den är. Världens största bibliotek är ju det som är fyllt med alla böcker som bara planerades men aldrig blev skrivna. Den bok som faktiskt är skriven har störst chans att bli publicerad. Oavsett genre.

Som avslutning måste jag även fråga dig. Vilka svenska fantasyböcker skulle du rekommendera att man som fantasynörd tar sig an?

Är man redan fantasynörd så har man säkert läst det mesta av det bästa. Och dessutom har man säkert en tydlig smak för vilken fantasy man föredrar, så den här frågan får nog bli obesvarad tror jag. Men, ok då. Varför inte prova Ola Wikander, Madeleine Bäck, Åsa Schwarz och Mats Söderlund. Fast bäst i Norden är ju Siri Pettersen, men hon är ju norska.

  

Vill ni veta mer om Steven, till exempel om VM-guldet han vann 2018 och om hans böcker, kan ni gå in på hans hemsida.

Vad är ränta på ränta?     

Compound interest is the eighth wonder of the world. He who understands it, earns it ... he who doesn't ... pays it. - Albert Einstein

Konceptet räntad tid har växt fram ur den ekonomiska termen Compound Interest (Ränta på ränta). Det är ett ganska simpelt koncept som får stora effekter över lång tid.

Alla vet nog vad ränta är. Om du sparar pengar på en del bankkonton kan du få ränta på dem. Om du lånade ut hundra kr med en vanlig ränta (simple interest) på 10 % kommer du att få tillbaka dina hundra kronor och 10 kr till. Pengarna växer i en jämn och stadig takt. Inga konstigheter.

Ränta på ränta betyder att pengarna du lånar ut fortsätter att växa. Dina 100 kr har blivit 110 kronor men om du fortsätter att låna ut pengarna får du ränta på de redan "räntade" pengarna. Med samma ränta får du med andra ord nu tillbaka 11 kr och kan lägga de till dina tidigare 110 kr = 121 kr. Räntan på räntan skapar en exponentiell kurva som gör att ju längre du sparar desto mer pengar får du tillbaka. 

Ekonomiska rådgivare säger ofta att det är viktigt att börja spara pengar så tidigt som möjligt i ditt liv på grund av ränta-på-ränta-principen. Bilden nedan förklarar varför.  

Vad har det här att göra med skrivande? 

Gång på gång får man som aspirerande författare höra att det enda som kommer att ta dig framåt är att sätta dig ner och skriva. För det är endast genom att skriva som man kan bli bättre på att skriva. Detta är en sanning med modifikation. Det finns en rad olika sätt att utveckla sin skrivteknik men att sitta ner och skriva varje dag är onekligen det främsta bland dem. Men det finns en rad andra områden, förutom själva skrivandet, som du också bör utveckla om du vill kunna försörja dig på ditt författande.

Många gånger har jag även läst i sociala medier att man bör satsa stort. "Jag sa upp mig från jobbet. Jag hoppade av skolan. Jag hade gett allt och var utblottad." Dessa historier sticker ut från mängden vilket gör det lätt att skriva om i medier. Men många av de mest lyckade personerna i vår tid började inte så. Elon Musk sålde ägg från dörr till dörr. Warren Buffet var cykelbud. De började smått och staplade upp den ena lilla vinsten efter den andra. Deras bankkonton kanske inte växte särskilt mycket i början men deras färdigheter, erfarenheter och relationer gjorde det. De satsade inte allt de hade på ett osäkert kort. Genom att istället samla på sig erfarenheter och färdigheter över en lång tidsperiod försåg de sig själva med resurser som längre fram kunde kombineras till något större.

Ränta på ränta fungerar inte bara i ekonomiska situationer utan kan även appliceras inom andra områden, till exempel på ens karriär. Det kanske inte kommer som någon direkt överraskning att många av världens främsta artister och författare oftast är äldre än den genomsnittliga kreatören. De har helt enkelt haft längre tid att låta sina arbeten ränta av sig.

Aktiviteter som ger ränta över tid 

Här är några exempel på aktiviteter som skapar en ränta på ränta-effekt. 

1. Läs böcker

Varje ny sak du lär dig blir till en krok i din hjärna som gör att du lättare kan ta till dig ny information. Man kanske tror att man ska "bli trött" av att läsa hela tiden och därför inte kunna orka skriva eller ta in mer information, men det är precis tvärtom. Ju mer du lär dig, ju fler krokar skapar du som gör att ny information fastnar snabbare. Ju mer du läser desto mer kommer du att komma ihåg, och desto lättare kommer du ha att lära dig nya saker.

Bli expert på din genre men stanna inte där, läs andra genrer med. Läs inte bara skönlitterärt, läs för att lära. Läs om de saker i ditt liv som du kämpar med. Läs om filosofi, biografier, fysik - allt som intresserar dig. Kolla på youtubevideos och lyssna på podcasts som lär dig nya saker.

Ju fler annorlunda krokar du skapar desto snabbare växer ditt informationsnät. Du vet aldrig vilka av dessa böcker som på förväg kommer vara de som ger dig din nästa idé. Dina nya erfarenheter blir till trappsteg som tar dig till nästa nivå, som öppnar nya dörrar till möjligheter du i förväg inte visste fanns.

2. Nätverka

Nätverkande består av två delar. Skapa kontakt och upprätthålla kontakten.

När man hör termen nätverkande ser en del av er kanske framför er att ni ska gå på affärsmöten eller mässor med en massa visitkort och dela ut dem till folk, och övertyga dem om att just du kommer att slå igenom. Det är ett, ineffektivt, sätt att skapa kontakter.

Andra tänker att de först ska skriva färdigt sin bok, få ett bokkontrakt och sedan kan de börja skapa kontakter. Det är ett annat, ineffektivt, sätt att använda kontakter.

Det kan vara bra att fokusera på en sak i taget. Men det du missar är att du inte har dina kontakter när du verkligen behöver dem. När du behöver testläsare, när du ska göra en framsida, när du söker lektörer och redaktörer, när du ska söka förlag och agent. Kontaktskapande tar tid. Tiden du spenderar med din kontakt är en väsentlig del av nätverkandet. Sök kontakter nu. Gör det medvetet och gör det kontinuerligt. Du måste gräva brunnen innan du blir törstig.

Det finns massor med olika sätt att nätverka på. Till exempel starta en blogg, podd eller youtubekanal där du pratar om dina intressen och om det du lär dig under din skrivresa. Saker som hjälpt dig och som kanske kan hjälpa andra. Ha läsaren i åtanke, vad vill de läsa? Hur kan det du skapar hjälpa dem? Dela det du skapat i olika sociala forum och interagera med dem som kommenterar på dina inlägg. Kommentera gärna även på det andra skriver och hjälp dem när du får en chans. Läs deras utkast, para ihop dem med kontakter som du själv skapat. Hjälp dem, peppa dem och förvänta dig inget tillbaka. Det enda du är ute efter är kontakten. Du vet aldrig när den kan komma till användning. 

Satsa på kvalité istället för kvantitet och ge det tid. I och med att det du skapar har kvalité och förhoppningsvis kan ha värde längre än några veckor kan du återanvända materialet gång på gång. Förvänta dig inte något omedelbart resultat. Början kan kännas väldigt långsam men när du väl får upp ett momentum kommer kontakterna nästan skapa sig själva.

Vill du veta mer om nätverkande rekommenderar jag The Jordan Harbinger podcast eller om du vill ha det i ett mer kompakt format, intervjun med honom i programmet Impact Theory.

3. Mindfulness

Det finns mycket fördomar kring meditation. Om jag ska nämna en enda sak som har påverkat mitt välmående till det bättre är det mindfulness. Det första som kanske måste nämnas är att det finns en rad olika sätt att meditera. En del av dem är religiösa till sin natur men de allra flesta är ateistiska. Den formen som jag rekommenderar är mindfulness. Det är en variant som är enkel att komma igång med men som tar en livstid att bemästra. Dess huvudsakliga syfte är att träna dig själv att vara medveten på vad du tänker. 

Vi kan alla se när en person är riktigt duktig på en idrott. Ta en hockeyspelare som exempel. Även om du inte vet någonting alls om ishockey kan du ändå se skillnad på en som har tränat i 5 år av sitt liv och en som har tränat i 25 år av sitt liv. Skillnaden är uppenbar.

Men när det kommer till mediation är det inte lika enkelt. Eftersom mindfulness är en intern process, och inte har någon yttre effekt annat än att du blir lugnare och har lättare att kontrollera dina känslor, är det mycket svårare att se. Men i praktiken är det ingen större skillnad mellan att gå till gymmet och träna kroppen, än vad det är att sätta sig ner på en stol och träna din hjärna. 

Hjärnan brukar ibland liknas vid en djungel och dina tankar är de små stigarna som leder fram genom den. Med tid, om du tänker en viss typ av tanke om och om igen, till exempel jag kan inte skriva, blir de små stigarna till slut en stor bilväg och tankarna kan då enklare ta sig fram i ditt sinne. Mindfulness hjälper dig att dra om dessa vägar och forma helt nya stigar genom djungeln. 

På kort sikt märker man ingen större skillnad. Det kan till och med kännas rätt jobbigt att sitta still i 5, 10 eller 20 minuter varje dag. Meningslöst mumbo jumbo. 

Över tid kommer du dock vänja dig med känslan och över tid kommer du märka hur det smittar över på resten av din dag. Även de stunder då du inte mediterar kommer du att vara mer medveten om vad du tänker och varför du tänker det. Vilket gör det betydligt svårare att vara arg, deprimerad eller ledsen under längre stunder. Du kommer även bli bättre på att fokusera på den uppgift du vill genomföra och inte störas lika mycket av det som händer runt omkring dig.

Vill du testa mindfulness rekommenderar jag Waking Up appen som är skapad av hjärnforskaren Sam Harris.

4. Skriv dagbok

En fysisk dagbok kan hjälpa dig att reflektera över vad du gjort under veckan, reda ut knutar som blockerar din väg och hjälpa dig att bättre komma ihåg det du lärt dig. Den kan även hjälpa till att skapa ett tydligt momentum åt den riktning du vill gå.

Det finns en rad olika sätt att skriva dagbok. Exempelvis affirmationsdagbok, reflektionsdagbok, visualiseringsdagbok eller tacksamhetsdagbok. Forskning visar att människor som skriver dagbok är bättre på att minnas saker och har ett jämnare humör.

I en studie där forskare följde personer som varit med om traumatiska upplevelser skapade forskarna två grupper. En som inte gjorde något särskilt för att bearbeta händelsen och en grupp som fick skriva ner sina tankar och känslor varje kväll. Bara några enstaka rader. Det behövde inte vara kopplat till den traumatiska händelsen. På kort tid såg forskarna att de som skrev dagbok mådde sämre. Troligtvis rörde reflektionerna upp såren från den traumatiska händelsen. Men redan efter en vecka jämnades gruppernas mående ut och efter ytterligare några veckor såg man hur måendet på de som skrev dagbok stadigt blev bättre. Ränta på ränta.

Efter att ha skrivit om sina tankar, planer eller erfarenheter känns det ofta som att man är lite mer avslappnad, lite mer fokuserad. Forskare kallar detta för "att skriva för att lära". Dagbok hjälper till att reda ut våra erfarenheter och sortera fram vad som är viktigt. På sikt hjälper det oss till och med att tänka mer komplexa tankar. Det som inom skolan kallas metakognitivt tänkande - att lära sig själv att lära.

Sammantaget

I inlägget har jag förklarat vad räntad tid är och jag har gått igenom några exempel på sysslor som räntar över tid.

Överväg gärna att börja med någon av aktiviteterna ovan under några veckor. Om du märker att det fungerar, börja då med en till, eller om du har möjlighet, alla ovanstående sysslor. Det behöver inte ta allt för mycket av din tid. Effekten av dina konsekventa ansträngningar kommer med tid att växa av sig självt.

Ett tips är att avsätta lite tid varje dag. Kanske på morgonen innan du äter frukost eller på kvällen efter att barnen lagt sig när du oftast inte gör något särskilt produktivt. Jag har valt att kliva upp en timme tidigare varje morgon (läs: gå och lägga sig en timme tidigare) och göra alla aktiviteterna på en gång.

Du kommer säkert att tveka och tycka att det är jobbigt. Särskilt under de första veckorna. Det är en ny vana som kroppen måste acklimatisera sig med. Men när du väl är över på andra sidan kommer du inte ångra dig.

“Knowledge and productivity are like compound interest.” Given two people of approximately the same ability and one person who works ten percent more than the other, the latter will more than twice outproduce the former. The more you know, the more you learn; the more you learn, the more you can do; the more you can do, the more the opportunity — it is very much like compound interest. I don’t want to give you a rate, but it is a very high rate. Given two people with exactly the same ability, the one person who manages day in and day out to get in one more hour of thinking will be tremendously more productive over a lifetime. -   The Art of Doing Science and Engineering, Bode.