JL Fantasy

Blodfadern

Familjen har varit på resande fot under större delen av sommaren men trots det har skrivandet tuffat på. Andrummet som jag fått efter att ha beslutat att inte skriva ett blogginlägg varje vecka har varit välbehövligt. Under några veckor tog jag även ett uppehåll från redigerandet av Devans Dans och färdigställde istället en novell som jag kallar Blodfadern.

Under en tid har jag haft en idé att bygga upp en ny highfantasyvärld som är större och mer komplex än mina två tidigare. Innan jag börjar skriva på en serie som utspelar sig i den världen har jag dock tänk skriva en rad noveller som utspelar sig där. Blodfadern är den första av de novellerna och handlar om en orch som är på väg att föda barn. Här har ni ett litet utdrag från inledningen.

Jag har skickat in den till Club Cosmos, som gett ut flera svenska fantasyförfattares noveller, och håller nu tummarna för att jag ska få bli nästa.

Det var väldigt lärorikt att efter sex år av skrivande äntligen få färdigställa något. Tidigare har jag bara skrivit romaner som aldrig blivit helt klara. Att gå från idé till färdigredigerad produkt är en ny upplevelse som gett mig blodad tand.

  

Flytt till Bjästa

Det största som håller på att hända i mitt liv just nu är att vi håller på att sälja vårt hus i Umeå och flytta hem till mitt föräldrahem i Bjästa, två mil söder om Örnsköldsvik. Det är ett beslut som jag och min fru diskuterat fram och tillbaka i flera år och som nu till slut blir av. I december blir vi Bjästabor.

På grund av de händelser som utspelade sig på mitt förra jobb i våras tog jag beslutet att söka jobb i Örnsköldsvik och efter lite fram och tillbaka blev det ett SO-lärarjobb i just Bjästa. Det innebär att jag just nu pendlar fyra timmar till Bjästa under hösten. Många verkar förvånade hur jag orkar pendla så mycket, men på väg ner till Ö-vik får jag ungefär en timmes skrivtid vilket är bra. Jag har försökt skriva på väg hem men än så länge har jag varit för trött av allt det nya för att orka med ytterligare ett skrivpass.

På sikt hoppas jag att flytten till Bjästa ska innebära bättre ekonomi för familjen, närmare till släkt (läs barnvakt), en dedikerad författarlya där framtida mästerverk ska skapas och mycket mer. 

Vi blir femte generationen Lindell att flytta in i huset i Bjästa

  

Medan jag spänt väntar på svar från Club Cosmos forsätter jag att planera framtida blogginlägg och redigeringen av Devans Dans tuffar på. Jag hoppas kunna skriva 1-2 blogginlägg och redigera lika många kapitel varje månad under hösten. Men jag är nöjd med att ha slutat att sätta upp deadlines för mig själv då dessa främst lett till stress som gått ut över mig och mig familj.

Vad gör egentligen en systemarkitekt Mattias?

Systemarkitekter gör olika saker på olika företag. Oftast handlar det om att hantera mjukvaruarkitektur (hur mjukvaran är strukturerad ur ett helikopterperspektiv) men på företaget jag arbetar på så handlar det om produktutveckling med en blandning av hårdvara och mjukvara, med tät kontakt med många parter, oftast både tekniska specialister (ofta från vitt skilda områden) såväl som kunder och produkt/projektledning.

Okej, jag ser framför mig hur du överser utvecklingen av AI och domedagsrobotar. Du har även doktorerat i kärnfusion och skriver fantasyböcker om gudar som försöker ödelägga städer och om världar som sönderfallit ... Hur orolig bör jag vara?

(skratt) Kul sätt att formulera det. Jag är optimist. Och realist. Och ja – det går att kombinera. Jag har en stor tro på den mänskliga förmågan. Tyvärr har jag även en stor tro på den mänskliga dumheten, men jag tror att vår intelligens är större än vår dumhet. Jag tror i grund och botten att chanserna och potentialen att hjälpa människan med AI är större än riskerna, och jag vill inte tro att det första en artificiell intelligens skulle vilja göra är att utrota människan, det verkar inte så intelligent i min mening, men ändå i likhet med Hawkings (Korta svar på stora frågor) så finns det kanske fog för viss försiktighet. Better safe than sorry, som engelsmännen säger. Det finns mycket oro i världen, alltför mycket. En del är befogad och gör nytta, men mycket av oron leder tyvärr inte till något positivt. Hans Roslings Factfulness är en bok som jag önskade att alla läste. Vi behöver se att världen faktiskt blir bättre, inte bara höra om alla stundande katastrofer. Mänsklighetens problem måste vi arbeta metodiskt, medvetet och långsiktigt kring, och ta beslut baserat på fakta och inte vad som råkar vara flavor of the week. Vad det gäller mina böcker … Ja det är en annan femma. Där kan det absolut bli mörkt och jag ger inga garantier. Om man tänker på min roman Skärvor av en brusten värld, så är det ofrånkomligt som författare att delar av samtidens stora frågor spiller över när man skriver, även om det handlar om fantasy. Det finns också vissa perspektiv i boken som är aktivt valda med paralleller till aktuella frågor i vår värld, men vill inte gå djupare in på det innan hela serien är publicerad. Generellt gillar jag att ge perspektiv snarare än svar och i vilket fall som helst, i grund och botten handlar det ändå om ett fritt fantasyverk och bör först och främst ses som det.    

Jag har läst att du inte började skriva på allvar förrän i 30-årsåldern. Nu har det gått lite drygt 10 år och under den tiden har du fortsatt jobba heltid, gett ut en bok via Mörkersdottir förlag och fyra böcker via Ragnarök förlag, som du själv startat, samtidigt som du också gift dig och skaffat tre barn.  Hur har ditt liv förändrats av ditt skrivande? 

Det är kanske i viss mån klart att i jämförelse med att ha gift sig och skaffat tre barn så har skrivandet varit den mindre förändringen i mitt liv det senaste decenniet, men samtidigt har den inte varit oviktig. Idag så identifierar jag mig som författare på ett helt annat sätt än efter min första roman. Jag har också lärt känna massvis med nya trevliga personer under åren, både läsare och författarkollegor. Författandet har också inneburit mindre tid för andra intressen. Förr om åren såg jag mer på film och spelade datorspel i en större utsträckning än jag har tid för idag. Samma sak med en rad andra områden. I takt med att jag lagt mer tid på skrivandet har jag också märkt att jag läser på ett annat, ofta mer observant sätt, än tidigare. Jag kan stanna upp och smutta på en extra vacker mening, miljö- eller personbeskrivning eller häftig dialog på ett sätt som jag inte gjorde förr om åren.

Hur ser dina skrivrutiner ut och hur har de förändrats över tid?

I början handlade det om att hitta en timme här och där om kvällarna. När jag var föräldraledig använde jag en del av tiden som barnen sov till att skriva. På senare år har jag även tagit en del tjänstledigt för att kunna få mer fart på skrivandet. Helst av allt skriver jag en liten stund varje dag, en halvtimme till en timme. Ibland, men inte ofta, blir det tid till mer. Som förälder till tre barn och med heltidsjobb vid sidan om så handlar det mycket om att ta vara på den tid som finns och om prioriteringar. Det finns en hel del som jag prioriterat bort, i synnerhet tv. Sett över tid lägger jag ner mycket mer tid på mitt skrivande nu än för säg fem år sedan. Jag tror även att jag är rätt effektiv när jag väl sitter ner för att skriva. Visst händer det att man fastnar, men jag har liksom inte råd att fastna länge. Det är säkert både bra och dåligt, men huvudsakligen så är det något som jag lärt mig att uppskatta.    

Vilket är det svåraste skeendet i skrivprocessen för dig?

För mig är nog det svåraste, eller i alla fall mest tålamodsprövande, omskrivningarna och redigeringarna. Det är så lätt att bli perfektionist och aldrig bli färdig utan bara fila och fila, och ändra och ändra. Efter ett antal omskrivningar kan det till slut vara så att jag knappt vet om allt hänger ihop längre eller om jag oavsiktligt trasat sönder något med alla ändringar. I sådana fall är testläsare ovärderliga.  Ett annat stundtals svårt (men också spännande) moment är när den tänkta storyn krockar med hur det känns att karaktärerna borde vilja bete sig. Som om man lyssnar på berättelsen och den säger att den inte alls vill gå i riktningen man ursprungligen tänkt sig. Det kan vara både härligt men också orsaka rejäla problem.  

Du skriver i blandade genrer: skräck, sci-fi, urban fantasy, steampunk, episk fantasy och humoristisk fantasy. Det verkar som att du ständigt vill utmana dig själv inom nya områden. Har du någon genre som du känner att du trivs extra mycket inom?

Stämmer. Jag har provat på en hel del, och fortsätter att göra det. Dessutom gillar jag cross-overs. Om jag verkligen var tvungen att välja (tur att jag inte måste) så skulle jag kanske säga humoristisk fantasy. Det lättsamma formatet kan kännas som en befrielse efter att ha arbetat en längre tid med tyngre litteratur. Samtidigt så har jag en dragning till det episka som också kan få mitt hjärta att bulta extra hårt. 

Din humoristiska "lektions"-serie heter Den ofrivillige hjältens handbok. Intressant titel. Vad var tanken bakom den?

Det är en blandning av Äventyrsspels Drakar och Demoners ”handboksserie”, och då i synnerhet Hjältarnas Handbok som gavs ut 1994 och Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren. Och så passar namnet utmärkt på de karaktärer som jag porträtterar. De är inte alls sugna på att vara hjältar (I alla fall om man räknar bort ”Oxen”). Jag spelade en hel del rollspel när jag var yngre (händer att jag fortfarande spelar då och då) så titeln kändes helt rätt. Lustigt nog finns det inget samband alls med titeln på den populära Superhjältarnas Handbok (har läst alla för mina barn) som kom ut efter första delen av Den ofrivillige hjältens handbok.

Första boken heter Konsten att rädda sitt skinn. Den sätter igång när Raork, ödets och de usla tärningsslagens gud, kastar ner en banan på staden Troglund i ett försök att ödelägga den. Vilken stil och stämning skulle du säga det är du försöker få till i din humor?

Ett avslappnat leende. Lyckas jag locka fram ett eller ett par skratt också så är det pluspoäng. Stämningen är ett steg iväg från det seriösa. Världen är en plats där nästan vad som helst kan hända, där gudarna aktivt (i synnerhet i En hjälte kommer sällan ensam) lägger sig i människornas liv, och det hela mynnar ut i en sorts galen blandning av industrialism, medeltid med magi och stänk från vår värld och/eller steampunk. Planerna som hjältarna kommer med är ofta rätt idiotiska och ogenomtänkta. Det finns ett mått av karaktärsutveckling med i bokserien men inte i närheten lika mycket som i episk fantasy. Det förekommer att de brottas med inre problem men oftast är problemen yttre och av rätt uppenbar karaktär (lönnmördare, onda trollkarlar, mafiosos, kannibaler, spring för livet …). Jag gillar också att dra in anakronistiska detaljer och samhällsfunktioner från vår egen värld, gärna lätt förklädda för att ändå ytligt passa in. När man lägger ifrån sig en bok i serien hoppas jag att man är något gladare än innan man började, men inte nödvändigtvis mycket klokare.     

Böckerna i serien är fristående men de utspelar sig, än så länge, i kronologisk ordning och med delvis samma karaktärer. Detta påminner mycket om en annan humoristisk författare. Vilka författare förutom Pratchett skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Pratchett som du nämner är naturligtvis en stor inspirationskälla. När jag får den här frågan (kring mina inspirationskällor för just humorserien) så brukar jag också även nämna Robert Asprins Myth-serie och Douglas Adams Liftarens guide-serie. Men inspiration har även småplockats från lite varstans, lite som det funkar med inspiration (Som exempel: En bikaraktär i En hjälte kommer sällan ensam heter Sir Robin Modig. Namnet är en icke-subtil ledtråd på inspirationskällan för honom). Gissar att jag även plockat upp inspiration och situationskomik från sit-coms som Fawlty Towers, Friends, Seinfeld och Black Adder för att bara nämna några. En del inspiration har även tagits som motreaktion mot den stundtals lite väl pampiga och hjälteglorifierande vanliga fantasyn (Visst kan jag älska det och gör det också ofta, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda…). Som exempel minns jag ett PS2 spel som hette The Bards Tale. I en scen kommer hjälten in i ett fängelse och alla fängslade skriker att de är ”The chosen one”. Det tyckte jag var skitkul och valde att också driva med ”chosen one”-konceptet i Konsten att rädda sitt skinn. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram Fritz Leibers Fafhrd och Gråkatt-serie, som agerat inspirationskälla för både huvudkaraktärerna såväl som bitar av världen.

Jag har läst att du aldrig haft någon större passion för det linjära och förutsägbara och att du vill skriva berättelser där det alltid finns något gömt. Stämmer det överens med ditt liv i övrigt eller skiljer sig ditt personliga jag från ditt författarjag? 

Kul fråga. Det stämmer att jag sagt så, och det stämmer att jag försöker undvika det uppenbara när jag skriver. Vad det gäller mig som person så är nog svaret att det både stämmer och inte stämmer. När mitt liv blir för schemalagt kan jag få panikkänslor, det måste finnas handlingsutrymme och möjlighet för spontanitet. Samtidigt så pallar jag inte heller med när allt blir kaos. Även i arbetet pendlar jag mellan det kreativa icke-linjära och det strikt logiskt deterministiska. Ibland det ena ibland det andra. Så du har absolut en poäng.     

Hur ser du på livsglöden och kvalitén i den svenska fantastiken för tillfället?

Som jag ser det är det inget fel på livsglöden. Ofta brukar det sägas att det är svårt för svensk science fiction och fantasy att nå ut till den större publiken, ofta med en gliring till att våra största förlag inte vågar satsa på sådan litteratur, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog ändå att det kommit ut en del. Kanske huvudsakligen skräck och ungdomsfantasy/urban fantasy men jag hoppas på en uppåtgående trend. Och bland de mindre förlagen och egenutgivarna så finns det en stor flora att välja bland. Gällande kvalité så tycker jag att det finns mycket som är bra. Bland de böcker som jag läst den senaste tiden lyfter jag gärna fram Stjärnklart av Lars Wilderäng, Svenska Kulter av Anders Fager, Stockholms Drottning av Oskar Källner, Femte Dagen av Ulrika Amador, In Nomine Patris av Ola Wassvik, Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg, Luna Olympia av Ulrika Fjellborg och Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Listan hade lätt kunna göras längre och det finns också mycket som jag ännu inte hunnit sätta tänderna i. Huruvida det finns några trender inom kvalitén överlämnar jag till läsarna och kulturskribenterna/recensenterna att tycka till om.

Vilka mål har du med ditt skrivande? 

Ursprungligen började jag skriva mer eller mindre för att infria ett barndomslöfte till mig själv. Senare så har jag tänkt mycket i termer av att jag vill berika läsares liv. Böcker har varit centrala i hur jag själv formades en gång, och om det jag skriver får vara med och underhålla, påverka eller leda till eftertanke (i någon form av positiv bemärkelse) i andra människors liv, så är jag nöjd. Jag har en gång sagt att jag vill ge tillbaka vad jag kan till en genre som gett så mycket till mig. Det är nog ett mål som jag fortfarande står fast vid. Drömmar bortom det … Svårt att säga. Tar det i steg. Det är onödigt att ta i så att man knäcker sig.

  

Mer information om Mattias kan ni hitta på hans hemsida och hans böcker kan ni köpa via Bokus.

Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida  och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.

 

Sammanfattning

Far From Home håller ett jämnt och högt tempo genom hela filmen. Tom Holland är fortsatt fantastisk som Spindelmannen. Filmen hade flera roliga sekvenser men på det stora hela var jag positivt överraskad över hur lite fokus det var på filmens humoristiska delar. Mysterio var inte exakt vad jag förväntade mig att han skulle vara, vilket jag gillade. Den här versionen av honom är trogen serietidningarna samtidigt som han passar väl in i MCU. Jake Gyllenhaal gör en fantastisk tolkning av karaktären och når nästan upp till samma höjder som Michael Keaton gjorde med Vulture. Det var även uppfriskande att se en Spindelmannenfilm som inte utspelar sig i New York. Men det jag var alla mest nöjd med i den här filmen var att Spindelmannen, för första gången, fick visa hur cool han faktiskt kan vara i strid.

Spoilervarning

  

Marveltåget

Regissören Jon Watts, som också gjorde Homecoming, har fortsatt fått äran att ta hand om Spindelmannen. Men det är ingen lätt uppgift han har fått. Risken är stor att en del fans har blivit rätt less på alla superhjältefilmer vid det här laget och passar på att hoppa av Marveltåget nu när fas 3 är över. Far from home är den första superhjältefilmen i Marvels fas 4 vilket betyder att Spindelmannen kommer att ha en av de ledande rollerna i MCU, likt hur Ironman hade det genom fas 3. Samtidigt som Far from home ska vägleda tittarna in i fas 4 ska den också visa hänsyn till det gamla. Den måste vara trogen serietidningarna men helst också ska chocka tittarna med något helt nytt. 

  

Fake News

Den stora frågan som jag funderade kring innan filmen var: hur skulle Marvel hantera karaktären Quentin Beck, a.k.a Mysterio, som spelas av Jake Gyllenhaal? En av Spidermans mest minnesvärda skurkar. I de trailers som visats verkade handlingen cirkulera kring ett multiuniversum och mer magiska krafter, något som skulle ligga i linje med det vi såg i Spiderman Into The Spiderverse. Många fans har därför spekulerat kring alla de möjligheter som skulle uppstå om så är fallet. Men som många andra också spekulerade var det interdimensionella hotet bara en omsorgsfullt utarbetat plan av Mysterio. Beck är forskaren och specialeffektsexperten som skapade BARF-teknologin, som presenterades redan i Civil War. Tidigare har teknologin bara nämnts i förbifarten men i den här filmen används illusionerna som den skapar tills dess yttersta förmåga.

Hela karaktären Mysterio är extra intressant eftersom Marvel har vävt in hans klassiska bakgrundsberättelse i ett mer modernt narrativ som kopplas samman både till vår värld, med Fake News, men även till de förväntningar som vi tittare har på Marvelfilmerna. Mysterio säger till exempel, på ett tydligt meta-vis, att han kan göra precis vad han vill med sina illusioner för människor har blivit så vana vid superhjältar, utomjordingar och interdimensionella varelser att han kan visa i princip vad som helst och de köper det. Han säger även att sanningen inte spelar någon roll längre eftersom sanningen kan bli vad han än vill att den ska vara.

"Peter Tingle"

Nu då filmseriens kanske två mest minnesvärda skådespelare är borta är det extra viktigt att Tom Holland lyckas med sin skådespelarinsats. Han är ännu inte lika pålitlig som Chris Evans och inte heller lika spektakulär som Robert Downey Jr. Hans charm är i stället karaktärens vardaglighet. Jag vet ingen annan superhjälte som är lika igenkänningsbar som Spindelmannen och det lyckas Holland fånga. På något sätt lyckas Holland skapa kemi med alla omkring honom. Den växande kärleksrelationen mellan honom och MJ kanske inte var det mest intressanta med filmen, men jag upplevde aldrig att de scenerna var långtråkiga eller att de tog något från resten av filmen. 

Det jag saknade mest från Homecoming var mer spektakulära actionscener. Det saknar jag inte i den här filmen. I den andra halvan testas Spindelmannen om och om igen av de imponerande och välplanerade illusioner och drönarna som Mysterio kontrollerar. För första gången tycker jag att vi får se en Spindelmannen som får chansen att visa upp sin fulla repertoar av färdigheter.

I den här filmen använder han i något större utsträckning sin spider sense-kraft vilket ger slutstriderna en extra wow-faktor. Det var bra att den visades upp ordentligt, eftersom det är en av Spidermans viktigaste krafter, men förarbetet kring hur kraften presenterades hade kunnat vara mer genomtänkt. Det är egentligen bara en enda kort dialog i början av filmen då May säger att Peter verkar blivit bättre på att hantera sin "Peter tingle", som hon kallar förmågan.

Slutscenerna

Det har varit ganska tyst (något väntat eftersom den följer End Game) om Far from home i sociala medier. Men det som verkar ha genererat en del skriverier är filmens två slutscener som öppnar upp för en rad intressanta scenarier.

• Dels att J.K Simmons kommer att spela J. Jonah Jameson igen. Har svårt att se att de skulle kunna casta den karaktären bättre. Jag hoppas att Simmons får en stor roll i framtida filmer. Kanske även i de andra fas 4-filmerna?
• Att alla chanser för Peter Parker att leva ett anonymt liv nu är borta och att en en stor del av befolkningen kommer att hata honom i nästa film. Det ska bli väldigt spännande att se hur detta påverkar honom och alla hans vänner. Jag tror att Marvel valde att göra detta för att verkligen utmana Parker till det yttersta. Om han ska bli den som axlar Ironmans mantel behöver han kliva fram och ta en mer öppen plats i folks medvetanden. Att detta görs mot hans vilja skapar bara ännu mer konflikt.
• ´Nick Fury verkar ha blivit ledare för de hamnskiftande Skrullsen som räddades i Captain Marvel-filmen. Detta öppnar upp en rad möjligheter för kommande filmer. Vi kommer aldrig kunna vara helt säkra på att en karaktär inte är en Skrull. Även om det inte följer handlingen i Secret Invasion perfekt så skulle jag inte räkna bort att delar av den hyllade serietidningshandlingen kan återkomma i fas 4 eller fas 5. 

Det är tydligt att Marvel har blivit mer bekväma med att lita på publiken. Twister och upplägg som troligtvis inte kommer att bära frukt förrän långt fram i tiden används nu flitigt. Kul!

Betyg: 4 av 5

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?