JL Fantasy

Det är januari 2026, och jag befinner mig vid ett vägskäl som jag har sett framför mig i nästan ett decennium. Efter tio års arbete vid tangentbordet – efter lektörsutlåtanden, diskussioner i skrivgrupper, testläsare och flera omskrivningar av manuset – är mitt fantasyprojekt Devans Dans nästan klart. Håller jag nuvarande redigeringstakt kommer manuset vara klart innan sommaren. Då väntar nästa steg: att skicka i väg det till förlag.

I den här stunden försöker jag vila i en enkel men fundamental tanke: man kan aldrig göra mer än sitt absolut bästa. Devans Dans är så bra som jag förmår att göra den just nu, och i den insikten försöker jag finna ett stoiskt lugn. Jag är nöjd med mitt arbete. Men jag ska inte ljuga, under ytan gnager en ny sorts oro, som jag inte tidigare har känt. Den handlar inte om huruvida boken är tillräckligt bra, utan om vad mitt val att använda AI innebär för min legitimitet som författare.

Från tystnad till ett nytt sorts hantverk

Min resa in i skrivandet började i en djup övertygelse om min egen oförmåga som skribent. I mer än tio år bar jag med mig anteckningsblock och skrev ner idéer, läste all fantasy biblioteken kunde erbjuda och planerade i tysthet världar, kulturer och magisystem – men jag skrev aldrig. Jag minns en morgon då jag nyligen tagit mod till mig att faktiskt börja skriva på allvar, hur jag satt på bussen till jobbet, trött efter ett skrivpass där orden kändes som sirap i huvudet. Jag skämdes för de få rader jag lyckades producera och kastade dem ofta i ren frustration. Det var enbart ihärdighet som tog mig vidare.

Vändpunkten i denna självbild kom inte genom en enskild händelse, utan genom ett decennium av mognad på andra arenor. Jag har blivit äldre, blivit pappa, bytt jobb flera gånger, tagit en masterexamen och suttit i kommunfullmäktige. Jag har ”botat” min negativa självbild genom att genomföra saker jag tvivlade på att jag skulle klara av. Bloggandet har varit min trygga hamn. Att efter flera år av att regelbundet producera inlägg till slut få mejl av andra författare som berättar att mina blogginlägg betytt något för dem har gett mig en grundtrygghet jag tidigare saknade.

Men ironin är påtaglig: trots denna personliga mognad har jag ännu inte ”bevisat” min förmåga som skönlitterär författare för omvärlden, jag har bara publicerat en enda kort novell. Och nu när jag använder AI vet jag att det finns de som hävdar att jag aldrig kommer att få chansen att bevisa det heller.

Bild: Gemini

Rollen som arkitekt och regissör

För att beskriva mitt skapande idag behöver jag nya begrepp. Det är inte försvarsmekanismer, utan ett försök att ringa in processen för mig själv.

I tidigare inlägg har jag beskrivit mig själv som en bokregissör. Precis som en filmregissör är min roll att äga visionen, samordna resurser och fatta de avgörande redaktionella besluten. Men på senare tid har en annan metafor landat i mig: bok-arkitekten.

Idén föddes ur ett experiment på bloggen där jag försökte ”sy ihop” den perfekta författaren – en litterär Frankenstein-skapelse med Tolkiens världsbygge, Sandersons magisystem och Abercrombies karaktärsbygge. Jag insåg då att alla författare har olika styrkor och min sanna styrka aldrig legat i att ”vackert böja verb”, utan i visionen och den komplexa struktur som krävs för att rita ritningen till en katedral.

Jag vet, idéer är billiga. Jag hör Brandon Sandersons röst i bakhuvudet varje gång jag öppnar ett nytt dokument. Han brukar ofta säga: ”Ideas are cheap, execution is everything”.  Det är en sanning som svider, särskilt för oss som i perioder har varit rena ”idémänniskor” – vi som planerar världar och handlingar i åratal men sedan darrar inför det vita pappret. Traditionellt sett är det ju vid tangentbordet, i det eviga nötandet av ord, fraser, meningar och stycken som hantverket anses ligga.

Men sedan jag börjat använda AI mer och mer har jag börjat fundera på om nya vägar är på väg att skapas ändå. Ja, du måste fortfarande lära dig skrivandets grunder, på liknande sätt som det är bra om du kan kodning om du sedan ska vibekoda. Men faktum är att jag inte längre lägger lika mycket kraft på att slipa enstaka adjektiv längre, jag lägger den kraften alltmer på att i stället säkerställa att katedralens bärande väggar inte sviktar. Det är fortfarande en brottningsmatch mot materialet varje dag, men motståndet har flyttat från pennans spets till ritningens logik.

AI är min lyftkran. Precis som arkitekten behöver mekanisk hjälp för att förverkliga sin ritning, tar jag hjälp av tekniken för att lyfta stenarna. Jag bär inte varje block själv längre, men ansvaret för att fundamentet håller och att katedralen inte rasar är fortfarande mitt. Den gamla sanningen – att man enbart kan utvecklas genom att fysiskt skriva varje ord – stämmer fortfarande men inte längre på samma sätt.

Jag är dock smärtsamt medveten om kritiken. Många menar att genom att outsourca formulerandet, klipper jag bandet till det som gör litteraturen levande. Om jag inte ”blöder på sidan”, är det då verkligen min katedral? För många är detta inte ett hantverksskifte, utan ett hantverksmord. De ser inte en lyftkran; de ser en maskin som maler ner tusentals år av mänsklig kultur till ett grått pulver, bara för att pressa ihop det till något som liknar en vägg, men saknar den äkta stenens struktur.

Bild från: Gemini

När ”askpastan” hotar hantverket

Under det senaste året har jag älskat att använda AI för att utveckla mina texter, men jag blundar inte för motståndet. På YouTube och Facebook är rösterna många som hävdar att AI-användare inte är ”riktiga” författare. Hilary Layne,  en författare jag följer, varnar för att vi bara producerar själlös ”askpasta” som smular sönder vid minsta granskning.

Hennes förakt är glasklart. Hon liknar oss vid ”turister” som invaderar konstvärlden utan att faktiskt tillhöra den; mikrovågsentusiaster som värmer en färdigrätt och kallar sig kockar. Hennes kritik sätter fingret på en existentiell rädsla: att vi förlorar förmågan att skilja på verklighet och simulering.

Men det som gnager mest i mig av hennes kritik är ett annat av hennes påståenden, begreppet ”kognitiv skuld”. En studie från MIT har visat att hjärnans anslutningsgrad (connectivity) systematiskt skalar ner när vi får externt stöd från AI. Genom att ta bort friktionen i skrivandet – den där smärtsamma klyftan mellan vision och förmåga som Ira Glass pratar om – riskerar jag att ta bort den enda mekanism som faktiskt får mig att växa.

Jag tar kritiken på allvar. Risken att jag ”AI-ar bort” min egen agens är reell. Men jag vet också, av egen arbetslivserfarenhet, att forskningens generella slutsatser ofta måste brytas mot den lokala kontexten. För mig är noggrannheten i processen, ärligheten och i slutändan kvaliteten, viktigare än snabb- och enkelheten. Tio år av skrivande på ett projekt tycker jag är bevis nog för det.

För att motverka den kognitiva degraderingen har jag, ironiskt nog, återvänt till gamla vanor: jag skriver poesi och dagbok. Det är mitt sätt att träna min mänskliga röst och bevisa för mig själv att det fortfarande är en människa av kött och blod bakom spakarna.

Det är också här jag drar en tydlig gräns. När jag ser rubriker som ”How to write a book in 7 days with AI”, känner jag instinktiv avsmak. Det finns en hel industri som nu växer fram kring idén att man kan ”speed-runna” kreativitet – att man med några knapptryckningar och en färdig mall kan spotta ur sig en roman på en vecka.

För mig är det själva antitesen till vad jag försöker göra. Om min process handlar om att vara en arkitekt som mödosamt planerar och skissar fram en katedral, handlar ”vecko-metoden” om att smälla upp ett monteringsfärdigt skjul i plast. Problemet med att skriva en bok på sju dagar är inte tekniken i sig, utan att du eliminerar den tid det tar för en tanke att mogna. Du tar bort den nödvändiga friktionen och de hundratals timmar av överväganden som krävs för att en berättelse ska få en själ. Att reducera författarskapet till en fråga om leveranshastighet är en dödsstöt för individens skapande. Det är där kritiken om ”askpasta” blir som mest sann: när ingen människa har tagit sig tid att faktiskt bo i berättelsen innan den ges ut.

En författare med exoskelett

Jag har valt transparensens väg, trots risken för kritik. Jag vet att förlag kan rygga tillbaka och att läsare kan avfärda tio års slit på grund av en etikett. Men jag har berättat den historia jag ville berätta, på det sätt jag kunde och ville. Det får räcka.

Kan man skapa något av genuint värde med ett digitalt exoskelett, eller lurar jag bara mig själv? Jag vet inte, men jag tror det, förutsatt att processen tas på allvar.

En sak är dock klar: jag är skeptisk mot dem som uttalar sig med absolut klarhet i denna fråga – åt båda håll. Ingen vet vad AI kommer att göra med oss på lång sikt. Tvärsäkerhet skapar konflikt, men i tvivlet och ärligheten finns en väg framåt.

-------------------

Om du vill fortsätta samtalet finns jag på Facebook eller går att kontakta via josef.lindell@gmail.com. Detta inlägg har skrivits med hjälp av AI.

Avskedet som gav rum att andas

Pappa hade varit sjuk i Alzheimer i många år. De sista åren bestod av tålamod, av att försöka utstråla kärlek till någon som inte längre kände igen en, någon som nästan jämt var orolig och ibland arg utan att kunna göra något åt det. Det slet hårt på mamma. Det slet på oss alla.

När han till slut gick bort var det så klart sorg. Men det var också lättnad - att slippa se honom lida, och att se mamma äntligen kunna sörja på riktigt. Hon hanterade det hela föredömligt och har levt upp igen under det här året på ett sätt som värmer. Det känns som att hon fått tillbaka en del av sig själv som varit begravd under åratal av vårdande.

Förra veckan samlades den närmaste släkten för att minnas pappa på årsdagen av hans bortgång. Det var fint. Vi delade minnen, skrattade åt gamla historier, och kände att han fortfarande är med oss fast på ett annat sätt nu. En fin avslutning på ett sorgeår som paradoxalt nog också varit ett år av befrielse.

Lars Lindell, 2014

Från politiken till fokus

En annan sak jag lämnat bakom mig under 2025 är politiken.

I förra årskrönikan skrev jag att jag pausat mitt politiska engagemang. Under det första halvåret tog jag upp det igen men jag kände redan efter några månader att det började tära ännu en gång. Nu är det definitivt. Jag har lämnat politiken helt.

Det var en gradvis insikt. Jag gick in i politiken för att jag hade ett driv kring skolutveckling som behövde ett utlopp, och det var givande – jag lärde mig mycket. Men jag upplevde att mina förslag hela tiden mötte motstånd på outvecklande vis, principiella ’Nej’ som aldrig kunde lyftas fram i solen. Jag gick allt oftare frustrerad från möten. När det till slut tog mer energi än vad det gav var det dags att lämna.

Efteråt var det blandade känslor. Svek att ha lämnat utan att ha uppnått det jag ville, men också lättnad av att ha min fritid och sinnesfrid tillbaka. Den energi som tidigare gick till politiska möten och frustrationer går nu till skrivande och till skolutveckling via jobbet i stället.

Skolstrategen som landade

När jag skrev förra årskrönikan hade jag bara varit i min nya roll i tre veckor. Jag minns att jag beskrev det som att jag kände mig som fisken i vattnet men att osäkerheten inte helt släppt ännu. Nu, drygt ett år senare, kan jag säga att jag verkligen har landat. Jag älskar det här jobbet.

Rollen innebär att jag får arbeta med det jag brinner för: omvärldsbevakning, utredningar, strukturanalyser, framtagande av policys, och inte minst – AI-utveckling. Jag föreläser för personal, håller workshops och får vara med och forma hur kommunens skolor möter framtiden. Det är exakt den typen av skolutvecklingsarbete som en gång drev mig in i politiken, fast nu får jag göra det på heltid … och få betalt för det.

Jag var lite orolig över hur det skulle bli med kollegorna – jag älskade mina kollegor på Högakustenskolan. Men oron visade sig vara obefogad. Jag har landat i en grupp som jag trivs väldigt bra med. Bättre än vad jag trodde var möjligt.

Under året har mitt AI-intresse fått ett helt nytt utlopp. I höstas höll jag exempelvis en stor föreläsning för över 300 åhörare i Sollefteå om AI i skolan. Nu håller jag regelbundet föreläsningar och workshops om vad AI är, hur det fungerar, hur man promptar, vad man ska tänka på när man kommunicerar med AI, och hur man använder olika modaliteter på ett genomtänkt sätt. Det arbetet har i sin tur påverkat mitt eget skrivande – jag använder AI flera timmar dagligen, och lär mig nya saker hela tiden.

AI-föreläsning i Sollefteå okt 2025

Familjen i balans

När jag läser tillbaka på mina tidigare årskrönikor slås jag av hur mycket som handlat om kamp. Albins sömnproblem som höll oss vakna i åratal. Känslan av att vara splittrad mellan för många projekt. En vilja att komma i väg från den plats jag var på, i mitt yrkesliv och i mitt skrivande. Balansen som aldrig riktigt ville infinna sig.

Nu är jag ur den fasen.

Alla barnen sover. Alla är friska och glada. Barnen kan åter igen springa upp och ner till farmor, vilket var svårt de sista åren när pappa blev allt sämre. Det går bra i skolan. En av våra lägenheter har blivit ledig, vi planerar att hyra ut den via AirBNB. Tiden då lägenheten inte hyrs ut fungerar det som ett slags hobbyrum för barnen. Huset andas på ett annat sätt.

Folke är 10 år och på väg mot tonåren. Han plöjer igenom One Piece-böcker på kvällarna, läser hela tiden. Det värmer mitt fantasynördhjärta att se honom försvinna in i berättelser på samma sätt som jag gjorde när jag var ung. I mitt inlägg Varför skriver jag? skrev jag om att vilja vara ett föredöme för mina barn, att visa dem att läsa och skriva och hårt arbete lönar sig. Att nu se Folke med näsan i en bok varje kväll känns som att något av det faktiskt landat. Elis är 8 och fast i origami – just nu viker han allt från katanas, kaststjärnor, knivar, svanar, med mera avancerade flygplan m.m. Detta med en koncentration som imponerar. Helt galet hur många timmar han kan sitta fokuserad. Albin är 5 och så varm och omhändertagande. Han älskar att hänga med sin farmor.

Det märks att vi är ur småbarnsåren nu. De är inte längre bäbisar som behöver oss för allt. De är individer med egna intressen, egna viljor, egna världar. Det är både lite vemodigt och otroligt befriande.

Familjen Lindell enligt ChatGPT

Boken och resan mot 2026

Så till det som egentligen är bloggens fokus. Mitt skrivande.

I år har jag skrivit klart ett tredje utkast av Devans Dans och jag har gjort en sista redigering på 28 av bokens 37 kapitel. Om allt går som jag hoppas borde manuset vara färdigt för utskick till agenter och förlag innan sommaren 2026.

I våras trodde jag att jag skulle bli klar under hösten – det var naivt. Redigeringen har tagit mer tid än jag trodde. Varje kapitel kräver mer av mig än jag räknat med. Och redigerandet är inte lika roligt som själva skrivandet. Men nu ser jag slutet. Inte som en punkt långt borta vid horisonten, utan som något konkret och näraliggande.

Det har gått snart tio år, med lite pauser, sedan jag började på den här resan med Devans Dans. 2015 blev Cirkeln av Hat, min första bok, färdig och refuserad. Sedan dess har jag skrivit Devans Dans, fått feedback av lektör, skrivargrupper och testläsare, gjort om strukturen i grunden flera gånger, och nu äntligen närmar mig ett manus jag tror på.

AI har blivit en naturlig del av min skrivprocess, som jag skrev först om i Mitt språng in i AI-assisterat skrivande. Jag vet att många missförstår hur det fungerar – som tror att man klickar på en knapp och så skriver datorn åt en. Så fungerar det inte. AI är ett verktyg som hjälper mig att stärka min kreativitet, inte ersätta den. Men detaljerna kring processen får bli ett eget inlägg längre fram.

Drömmen är fortsatt att bli Sveriges svar på J.R.R Tolkien och utgiven något av de stora förlagen. Samtidigt vet jag hur osannolikt det är. Svenska fantasyförfattare har det inte lätt. Marknaden är liten, förlagen försiktiga, och konkurrensen enorm. Troligtvis får jag nej efter nej. Kanske blir det egenutgivning till slut.

Men jag tänker försöka. Jag trivs med att ha höga krav på mig själv, något tydligt att sträva mot. Något som leder mig framåt och stöttar mig tidigt på morgnarna när redigeringen känns enformig.

Devans Dans akt 2: Blodskogen

Det som fyllde utrymmet

Mitt läsande har varit sämre i år. Jag har läst sex böcker totalt, och de flesta har varit facklitteratur om skolutveckling och politik snarare än fantasy. Under sommaren försökte jag läsa två fantasyböcker – The Ember Blade och Shadow of the Gods – men jag fastnade inte för någon av dem. Men jag har köpt tre nya fantasyböcker som väntar: Red Rising, The Heroes och The Devils. Förhoppningsvis tar jag mig igenom någon av dem under 2026.

Bloggandet har varit lite mer aktivt än förra året, men fortfarande inte i samma takt som förr. Min inställning har förändrats. Tidigare satte jag upp mål om antal inlägg per månad, stressade när jag inte nådde dem. Nu skriver jag när jag känner för det. Det är en friare approach, som kanske inte leder till att bloggen får fler följare, men det passar min livsstil och stressar inte. Jag hoppas kunna skriva lite mer inlägg nästa år. Men samtidigt har jag inga tydliga målbilder, jag tar det som det kommer.

En sak som fått mer tankeutrymme är mina vänner, tv-serier och tv-spel. Jag har haft två grupper som träffats för att spela spel, rollspela och slåss med plastfigurer – eller dockor, som min fru skulle säga. De träffarna har blivit något vi schemalägger, pratar om och ser fram emot. Sådana saker har jag inte alltid prioriterat lika högt – jobb, politik, bok och blogg har känts viktigare. Men jag tror att jag var på en bana att bränna ut mig själv. Även om jag inte tänkte så i stunden. Numera prioriterar jag mitt eget nöje mer aktivt. Det är en del av samma balans som löper genom hela det här året.

Nagash: Age of Sigmar

Blickar mot 2026

Målet är tydligt: få Devans Dans redo för utskick. Bli färdig med redigeringen innan sommaren. Ta steget som jag pratat om i snart tio år. Jag vet inte hur det kommer gå. Kanske refusering efter refusering. Eller kanske, mot alla odds, ett ja …

Jag bjuder in er att följa med på den resan. Det kommer bli nervöst. Det kommer bli spännande.

Tack till er som fortfarande läser den här bloggen. Jag vet att det går lång tid mellan uppdateringarna. Men ni som tar er tid och gå in på bloggen ibland betyder mycket.
Vi ses 2026.

 Kommentera och följ mig gärna på min Facebookprofil

Vem har inte drömt om den där ultimata boken som rymmer allt: storslagna världar, oförglömliga karaktärer, engagerande dialog, magi som både förtrollar och förbryllar, och en berättarröst som får varje sida att glöda? 

Jag har länge jagat den där känslan – törsten efter nästa bok jag ska läsa som ska pricka precis alla rätt. Men ju mer jag själv skriver (och experimenterar med AI), desto tydligare blir frågan: Vad är det egentligen jag söker? Både i läsandet och i skrivandet. Vad är det jag vill åt och vad är min unika röst, kan jag definiera det? Och vad händer om man försöker skapa något som är perfekt på pappret?

Det var där idén föddes: ett tankeexperiment i sann Frankenstein-anda. Tänk om jag, med hjälp av AI och min egen läslust och erfarenhet av alla hundratals fantasyböcker jag läst, kunde sätta ihop den ultimata författaren – en litterär skapelse som kombinerar allt jag älskar hos Tolkien, Martin, Sanderson, Abercrombie, Lynch, Jemisin och Gaiman. Skulle resultatet bli magi, eller ett monster?

Följ med när jag steg för steg försöker bygga min drömförfattare – och upptäcker varför den perfekta blandningen kanske inte alls är det vi egentligen längtar efter. Kanske finns svaret någon helt annanstans än där jakten började.

  
Steg 1: Världen – Att ge berättelsen liv och djup

Att bygga världen är nog det absolut roligaste med att skriva fantasy för mig. SO-läraren i mig jublar inombords och vill dra från allt – historia, geografi, politik, sociologi och religion – för att skapa något som känns äkta och mångbottnat. En värld behöver inte vara fullständigt kartlagd från dag ett – blir man någonsin helt klar med ett världsbygge? – men den måste vara tillräckligt rik för att kunna bära berättelsen.

Här är J.R.R. Tolkien för mig den eviga måttstocken. Hans förmåga att skapa inte bara en karta, utan en djup känsla av historia, mytologi, språk och kultur är något jag ständigt återvänder till. Samtidigt uppskattar jag den råa, politiskt laddade och komplexa världsbyggnadsstilen hos George R.R. Martin, där varje hörn känns bebott och varje handling får konsekvenser.

Och just här, i världens själva vävnad, måste vi prata om magisystemet – världens pulserande hjärta. Magin är en av de främsta anledningarna till att jag älskar och skriver fantasy. Jag dras till ett enda grundläggande system som är sammanhängande men mångfacetterat. Brandon Sanderson är en mästare på att definiera de kända tillämpningarna av magi med klarhet och logik – vad är möjligt, och vad är priset?

Men, och det är här det blir en utmaning, vill jag i min perfekta fantasybok också para detta med den där kryddan av det outforskade som finns i George R.R. Martins mjuka magisystem. Hans magi är sällan en uppsättning verktyg för karaktärerna att bemästra, utan snarare en oförutsägbar och ofta farlig naturkraft som inbjuder till genuin förundran och spänning. Att kombinera Sandersons logik med Martins mystik är kanske en omöjlig kombination, men i det här drömreceptet är det precis den spänningen jag är ute efter.

Steg 2: Karaktärerna – Berättelsens gnista

Med en värld som börjar ta form kommer det som för många, och även för mig innerst inne, är det allra viktigaste: huvudkaraktärerna. Jag vill att de ska kännas realistiska i sina drivkrafter och brister, men samtidigt vara lite "over the top"; de ska sticka ut och inte bli för vanliga eller slätstrukna. De måste ha det där lilla extra, den där oförglömliga egenheten eller den inre konflikten som gör dem fascinerande.

Min absoluta, centrala förebild här är Joe Abercrombie. Han är mästaren på att skapa karaktärer som är allt annat än polerade hjältar. De är kantstötta, cyniska, moraliskt komplexa och så fullständigt, smärtsamt mänskliga i sin ofullkomlighet. Det är den där råa, ärliga kärnan jag vill åt.

Men till denna Abercrombie-ska själ vill jag addera en specifik sorts dialogstil, och den lånar jag från Scott Lynch. Om Abercrombie skapar det unika, det inre mörkret och de komplexa drivkrafterna, så vill jag ge karaktärerna den glimten av briljans som jag minns från Lynchs dialog i Locke Lamoras Lögner. Jag tänker på de där blixtsnabba, nästan telepatiska, replikskiften som bygger genuina relationer mitt i kaoset. En förmåga att förvandla svordomar och rå jargong till en konstform som säger lika mycket om karaktärerna och deras värld som en lång monolog.

Steg 3: Handlingen – Att plantera och väva samman trådarna

Slutligen, när världen och karaktärerna börjar ta form, kommer handlingen. För mig är detta ofta den sista stora pusselbiten, även om planerandet sker parallellt. Frågan blir: Hur kan jag baka ihop duken, med ramen, med världen och karaktärerna och skapa meningsfulla utmaningar och inre konflikter? Målet är att skapa en berättelse så rik på detaljer att den inte bara ger en stark upplevelse, utan också väcker en önskan hos läsaren att återvända till texten för att förstå de nyanser som inte var uppenbara under en första läsning. En röd tråd med hål som fylls upp av en andra eller tredje genomläsning.

Här är Brandon Sanderson återigen en enorm inspirationskälla med sin mästerliga handlingskonstruktion och sitt sinne för takt. En avgörande del av detta är konsten att plantera och bygga upp – lager på lager. Jag älskar när en författare subtilt lägger ut ledtrådar, små frön av information som sedan får gro och växa genom berättelsen. Det är som att skala en lök, där varje lager avslöjar något nytt och bidrar till de där magiska "aha!"-ögonblicken när allt plötsligt faller på plats.

Steg 4: Det lilla extra – Temat och kryddan som lyfter allt

När alla de stora bitarna är på plats – värld, karaktärer och handling – kommer finesserna som verkligen får en berättelse att sjunga. Det där som är svårt att definiera, men som man omedelbart känner som läsare. Min erfarenhet är att detta inte är något som planeras i förväg på samma sätt som en plot-twist, utan det är något som växer fram organiskt under själva skrivprocessen.

Men om jag ändå ska försöka att vagt beskriva vad jag menar.

Först och främst behöver en berättelse ett hjärta. Den måste utforska vad det innebär att vara människa – teman som familj, kärlek, sorg, lojalitet eller makt. Jag vill se hur dessa teman i en och samma berättelse utforskas från flera perspektiv, genom karaktärer vars resor hakar i varandra och tillsammans lyfter berättelsen. N.K. Jemisin i The Fifth Season väver med enorm kraft samman det personligt tragiska i karaktären Essun med det episka av en sönderfallande värld, bokstavligen, på ett sätt som berör på djupet.

Man vill åt den där känslan som dröjer sig kvar, den som får världen att kännas unik och verklig. Den som greppar tag i något djupt inom läsaren. Även här finns förebilder, och Neil Gaiman har en sällsynt förmåga att skapa en uppslukande, minnesvärd och ofta unikt magisk atmosfär som förstärker både teman och karaktärer.

Kreativitetens mysterium och min egen dröm

Så, hur tusan väver man ihop allt detta till en enda, perfekt berättelse?

Vad blir resultatet när man försöker sy ihop det episka och svartvita hos Tolkien med Martins råa komplexitet, Sandersons intriger med Abercrombies karaktärer och Lynchs dialog? Och hur kryddar man allt med det känslomässiga hjärta som Jemisin skapar och den magiska atmosfär som Gaiman är mästare på? Vilken sorts varelse skapar man i detta litterära laboratorium?

Under den här tankeresan har jag insett att själva premissen är fel. Jakten på den perfekta författaren, på den fulländade syntesen av allt jag beundrar, leder till en paradox. Resultatet skulle inte bli en harmonisk gud, utan troligtvis ett monster av motstridiga viljor. En berättelse kan inte vara både ett mytologiskt epos och en intim, karaktärsdriven thriller på samma gång. Man kan inte ha magi som är både stenhårt logisk och fullständigt mystisk.

Kanske är en författare inte en Dr. Frankenstein som syr ihop delar, utan snarare en skulptör som står framför ett oändligt block av möjligheter. Och i vår tid är AI det ultimata, oändliga marmorblocket – det kan erbjuda allt. Vilken stil som helst, vilken vändning som helst, vilken röst som helst. Det är här den mänskliga, kreativa handlingen blir viktigare än någonsin. Det är i förmågan att säga "nej".

Att våga välja bort. Att medvetet bestämma sig: "Min berättelse ska inte ha hundratals karaktärer. Min magi ska inte förklaras i detalj. Mina karaktärer ska inte alltid vara kvicka i repliken."

Att tro att man kan bemästra och inkludera allt, oavsett om man skriver själv eller regisserar en AI, är en utopisk dröm som ignorerar kärnan i all konst: val. Det fina ligger inte i att bli en perfekt spegel av alla andra, utan i att skapa något eget, något som definieras lika mycket av de vägar man inte tog. Den egna rösten föds inte ur ett försök att vara allt för alla, utan ur det modiga beslutet att vara något specifikt, något unikt, något ofullkomligt mänskligt.

Och kanske är det den verkliga magin. Inte att hitta den perfekta boken, utan att hitta sin egen.

Vad säger ni? Vilka egenskaper eller författare väljer ni medvetet bort för att forma er egen smak? Dela gärna med er i kommentarerna på min Facebooksida!

Jag har funderat på hur mycket min egen skrivprocess har förändrats sedan jag i höstas började utforska AI som medskapare. Men den här regissörsmetaforen gav mig en ännu tydligare bild av vad som egentligen händer. Det känns befriande på något vis att kunna rama in vad som håller på att ske.

För när jag tänker efter:

• Det är fortfarande min vision som driver berättelsen framåt – jag vet vilka teman jag vill utforska, vilka känslor jag vill väcka, vart vi ska m.m.
• Jag "anställer" AI-verktyget som en slags begåvad assistent med språkliga resurser jag kan dra nytta av.
• Min förmåga att kommunicera min vision genom välformulerade prompts avgör kvaliteten på resultatet.
• Jag låter AI:n överraska mig, ta visionen och göra den mer levande, ibland i riktningar jag inte förutsett.
• Ibland missförstår den visionen och skapar helt felaktiga beskrivningar, då måste jag tydliggöra och omformulera min vision med nya prompts.
• Jag behåller den redaktionella kontrollen – det är jag som avgör vad som fungerar, vad som ska utvecklas, vad som ska skrotas.

Den här insikten utmanar hela min tidigare bild av vad en författare är och gör. Jag har, som så många andra, burit på en romantisk föreställning om författaren som en ensam skapare, isolerad i sitt arbetsrum, kämpande med den blinkande markören. Men den bilden känns inte relevant för en bokregissör.

Ibland har tanken kommit att det kanske är lite skamset att använda AI i mitt skrivande. Som om jag på något sätt fuskar, som om det gör mig till en mindre "äkta" författare. Men regissörsmetaforen hjälper mig att se det annorlunda. Ingen skulle ju ifrågasätta Tarantinos konstnärskap, säga att det inte är hans film, för att han inte personligen spelar huvudrollen i sina filmer eller skapar specialeffekterna. Hans storhet ligger i visionen och förmågan att få alla delar att samverka.

Kanske håller ett nytt yrke på att skapas, på grund av AI. Att det handlar mindre om att producera varje stavelse själv och mer om att forma helheten, att veta när man ska styra och när man ska låta berättelsen hitta sina egna vägar.

Balansen mellan kontroll och överraskning

Under höstens dagliga arbete tillsammans med mina olika AI:s har jag ibland upptäckt den svåra balansen mellan kreativ kontroll och öppenhet för det oväntade – när AI arbetar.

Ibland behöver jag vara extremt detaljerad i mina instruktioner till AI:n: "Nej, den här karaktären skulle aldrig säga så där, försök igen med detta i åtanke..." Andra gånger behöver jag släppa taget och ge mindre instruktioner för att texten ska kännas mer levande. Att våga låta AI:n överraska mig med en dialogvändning eller en scenbeskrivning som tar berättelsen i en oväntad men spännande riktning. Vissa gånger har jag tom blivit tårögd av glädje då AI:n lyckats visualisera en scen jag själv tidigare skrivit mycket sämre än vad AI:n precis gjort.

Det är en dans mellan kontroll och samarbete, precis som när en regissör arbetar med skådespelare och filmteam. Ibland vet du exakt vad du vill ha, ibland måste du ge utrymme för magi att uppstå.

Men det mest överraskande i denna nya process är hur mycket glädjen i skrivandet har återvänt. Förr kunde skrivandet kännas som ett ensamt slit, där jag kämpade med varje mening och kände frustration över tomma sidor, och platta formuleringar. Nu kan jag sitta i timmar utan att ens märka hur tiden går. Skrivglädjen har kommit tillbaka med full kraft – jag längtar till mina skrivstunder och måste ibland tvinga mig själv att avsluta när andra plikter kallar.

Det är något befriande i att skapa tillsammans med en AI. Som ett lagarbete där båda parter bidrar med sina styrkor. Jag med min vision, mina erfarenheter och min känsla för vad berättelsen ska förmedla – AI:n med sin språkliga förmåga och oväntade associationer. Tillsammans hittar vi vägar som ingen av oss skulle hittat på egen hand.

Mitt skrivande har också fått en tydligare struktur. Samarbetet tvingar mig att formulera mina tankar klarare, att verkligen fundera över vad jag vill säga och åstadkomma med varje scen. När jag kommunicerar min vision till AI:n, blir den också tydligare för mig själv. Det händer helt enkelt mer i mina berättelser nu – fler nyanser, fler perspektiv, mer överraskande vändningar.

Framtidens författarskap

Jag undrar ibland hur länge det dröjer innan "bokregissör" blir en etablerad term? När kommer nästa generations författare att presentera sig som kreativa regissörer eller dirigenter snarare än ensamma författare?

En sak är jag säker på – den är så här jag ser på mig själv nu. Kanske måste jag göra om min hemsida – Josef Lindell Bokregissör. Skrivandet med AI har gett mig en helt ny glädje, en ny sorts kreativ frihet och en partner att samarbeta med för att producera mina visioner. Jag är den som håller i taktpinnen, den som har den konstnärliga visionen, den som i slutändan står för verket. Men AI:n hjälper mig framåt, gör arbetet roligare och mer effektivt.

Senaste halvåret har jag suttit kanske en halvtimme varje morgon med att skriva om alla kapitel med hjälp av AI, en halvtimme per dag har lett till 24 kapitel – 98 573 ord.

Ett halvår = ca 180 dagar.

30 minuter per dag i 180 dagar = 5 400 minuter.

5 400 minuter = 90 timmar.

98 573 ord ÷ 90 timmar = 1 095,26 ord per timme

Jag har alltså producerat cirka 1 095 ord per timme, vilket är betydligt mer än vad jag gjorde när jag skrev allt själv. Det har varit roligare och jag vill påstå att det har blivit bättre än det jag själv skrev tidigare. Men samtidigt vet jag också att detta är bara början för jag hittar hela tiden nya sätt att finslipa mina prompter, nya kombinationer av instruktioner till AI:n som ger nya resultat. Den största skillnaden är inte produktiviteten eller kvaliteten – det är känslan i skrivprocessen. Den kreativa gnistan som dansar mellan mig och min digitala medförfattare. Att jag inte längre kämpar med mina egna tankar utan alltid har en ny prompt redo för att föra processen framåt. Är jag inte 100% nöjd är det bara att fortsätta. Det tar aldrig stopp så som det många gånger gjorde när jag satt själv. Det är en oväntat glädje, en förändring till det bättre, som jag inte visste att jag ville ha.

  ------

Men hur ser du på det? Jag är nyfiken på din syn på skrivande i AI-eran. Kanske känner du att den traditionella rollen som författare fortfarande är den som passar dig bäst? Eller ser du också nya möjligheter i detta digitala samarbete?

Några kanske ser AI som ett hot mot det konstnärliga uttrycket och den mänskliga kreativiteten. Andra kanske, precis som jag, upptäcker nya kreativa vägar. Ytterligare andra kanske befinner sig någonstans däremellan – och använder AI som ett verktyg ibland, men värnar om den helt och hållet mänskliga kreativiteten i projektet.

Det finns inga rätta eller felaktiga svar här. Men jag tror att vi befinner oss i en tid då vi alla behöver reflektera över vad det innebär att vara en skapande människa i en värld där teknologin blir en allt mer integrerad del av vår kreativa process. Vilken väg väljer du?