JL Fantasy

Författarintervju - Mattias Kuldkepp0

23 augusti 2019

Mattias Kuldkepp studerade till civilingenjör och doktorerade sedan i kärnfusion. Nu arbetar han sedan ett par år tillbaka som teamchef för företagets systemarkitekter och har givit ut fem fantastikromaner sedan 2011. Han är aktuell med den humoristiska fantasyromanen En Hjälte Kommer Sällan Ensam som är del två i serien Den Ofrivillige Hjältens Handbok. 

Mattias Kuldkepp

Vad gör egentligen en systemarkitekt Mattias?

Systemarkitekter gör olika saker på olika företag. Oftast handlar det om att hantera mjukvaruarkitektur (hur mjukvaran är strukturerad ur ett helikopterperspektiv) men på företaget jag arbetar på så handlar det om produktutveckling med en blandning av hårdvara och mjukvara, med tät kontakt med många parter, oftast både tekniska specialister (ofta från vitt skilda områden) såväl som kunder och produkt/projektledning.

Okej, jag ser framför mig hur du överser utvecklingen av AI och domedagsrobotar. Du har även doktorerat i kärnfusion och skriver fantasyböcker om gudar som försöker ödelägga städer och om världar som sönderfallit ... Hur orolig bör jag vara?

(skratt) Kul sätt att formulera det. Jag är optimist. Och realist. Och ja – det går att kombinera. Jag har en stor tro på den mänskliga förmågan. Tyvärr har jag även en stor tro på den mänskliga dumheten, men jag tror att vår intelligens är större än vår dumhet. Jag tror i grund och botten att chanserna och potentialen att hjälpa människan med AI är större än riskerna, och jag vill inte tro att det första en artificiell intelligens skulle vilja göra är att utrota människan, det verkar inte så intelligent i min mening, men ändå i likhet med Hawkings (Korta svar på stora frågor) så finns det kanske fog för viss försiktighet. Better safe than sorry, som engelsmännen säger. Det finns mycket oro i världen, alltför mycket. En del är befogad och gör nytta, men mycket av oron leder tyvärr inte till något positivt. Hans Roslings Factfulness är en bok som jag önskade att alla läste. Vi behöver se att världen faktiskt blir bättre, inte bara höra om alla stundande katastrofer. Mänsklighetens problem måste vi arbeta metodiskt, medvetet och långsiktigt kring, och ta beslut baserat på fakta och inte vad som råkar vara flavor of the week. Vad det gäller mina böcker … Ja det är en annan femma. Där kan det absolut bli mörkt och jag ger inga garantier. Om man tänker på min roman Skärvor av en brusten värld, så är det ofrånkomligt som författare att delar av samtidens stora frågor spiller över när man skriver, även om det handlar om fantasy. Det finns också vissa perspektiv i boken som är aktivt valda med paralleller till aktuella frågor i vår värld, men vill inte gå djupare in på det innan hela serien är publicerad. Generellt gillar jag att ge perspektiv snarare än svar och i vilket fall som helst, i grund och botten handlar det ändå om ett fritt fantasyverk och bör först och främst ses som det.    

Jag har läst att du inte började skriva på allvar förrän i 30-årsåldern. Nu har det gått lite drygt 10 år och under den tiden har du fortsatt jobba heltid, gett ut en bok via Mörkersdottir förlag och fyra böcker via Ragnarök förlag, som du själv startat, samtidigt som du också gift dig och skaffat tre barn.  Hur har ditt liv förändrats av ditt skrivande? 

Det är kanske i viss mån klart att i jämförelse med att ha gift sig och skaffat tre barn så har skrivandet varit den mindre förändringen i mitt liv det senaste decenniet, men samtidigt har den inte varit oviktig. Idag så identifierar jag mig som författare på ett helt annat sätt än efter min första roman. Jag har också lärt känna massvis med nya trevliga personer under åren, både läsare och författarkollegor. Författandet har också inneburit mindre tid för andra intressen. Förr om åren såg jag mer på film och spelade datorspel i en större utsträckning än jag har tid för idag. Samma sak med en rad andra områden. I takt med att jag lagt mer tid på skrivandet har jag också märkt att jag läser på ett annat, ofta mer observant sätt, än tidigare. Jag kan stanna upp och smutta på en extra vacker mening, miljö- eller personbeskrivning eller häftig dialog på ett sätt som jag inte gjorde förr om åren.

Hur ser dina skrivrutiner ut och hur har de förändrats över tid?

I början handlade det om att hitta en timme här och där om kvällarna. När jag var föräldraledig använde jag en del av tiden som barnen sov till att skriva. På senare år har jag även tagit en del tjänstledigt för att kunna få mer fart på skrivandet. Helst av allt skriver jag en liten stund varje dag, en halvtimme till en timme. Ibland, men inte ofta, blir det tid till mer. Som förälder till tre barn och med heltidsjobb vid sidan om så handlar det mycket om att ta vara på den tid som finns och om prioriteringar. Det finns en hel del som jag prioriterat bort, i synnerhet tv. Sett över tid lägger jag ner mycket mer tid på mitt skrivande nu än för säg fem år sedan. Jag tror även att jag är rätt effektiv när jag väl sitter ner för att skriva. Visst händer det att man fastnar, men jag har liksom inte råd att fastna länge. Det är säkert både bra och dåligt, men huvudsakligen så är det något som jag lärt mig att uppskatta.    

Vilket är det svåraste skeendet i skrivprocessen för dig?

För mig är nog det svåraste, eller i alla fall mest tålamodsprövande, omskrivningarna och redigeringarna. Det är så lätt att bli perfektionist och aldrig bli färdig utan bara fila och fila, och ändra och ändra. Efter ett antal omskrivningar kan det till slut vara så att jag knappt vet om allt hänger ihop längre eller om jag oavsiktligt trasat sönder något med alla ändringar. I sådana fall är testläsare ovärderliga.  Ett annat stundtals svårt (men också spännande) moment är när den tänkta storyn krockar med hur det känns att karaktärerna borde vilja bete sig. Som om man lyssnar på berättelsen och den säger att den inte alls vill gå i riktningen man ursprungligen tänkt sig. Det kan vara både härligt men också orsaka rejäla problem.  

Du skriver i blandade genrer: skräck, sci-fi, urban fantasy, steampunk, episk fantasy och humoristisk fantasy. Det verkar som att du ständigt vill utmana dig själv inom nya områden. Har du någon genre som du känner att du trivs extra mycket inom?

Stämmer. Jag har provat på en hel del, och fortsätter att göra det. Dessutom gillar jag cross-overs. Om jag verkligen var tvungen att välja (tur att jag inte måste) så skulle jag kanske säga humoristisk fantasy. Det lättsamma formatet kan kännas som en befrielse efter att ha arbetat en längre tid med tyngre litteratur. Samtidigt så har jag en dragning till det episka som också kan få mitt hjärta att bulta extra hårt. 

En hjälte kommer sällan ensam

Din humoristiska "lektions"-serie heter Den ofrivillige hjältens handbok. Intressant titel. Vad var tanken bakom den?

Det är en blandning av Äventyrsspels Drakar och Demoners ”handboksserie”, och då i synnerhet Hjältarnas Handbok som gavs ut 1994 och Lasse Åbergs Den ofrivillige golfaren. Och så passar namnet utmärkt på de karaktärer som jag porträtterar. De är inte alls sugna på att vara hjältar (I alla fall om man räknar bort ”Oxen”). Jag spelade en hel del rollspel när jag var yngre (händer att jag fortfarande spelar då och då) så titeln kändes helt rätt. Lustigt nog finns det inget samband alls med titeln på den populära Superhjältarnas Handbok (har läst alla för mina barn) som kom ut efter första delen av Den ofrivillige hjältens handbok.

Första boken heter Konsten att rädda sitt skinn. Den sätter igång när Raork, ödets och de usla tärningsslagens gud, kastar ner en banan på staden Troglund i ett försök att ödelägga den. Vilken stil och stämning skulle du säga det är du försöker få till i din humor?

Ett avslappnat leende. Lyckas jag locka fram ett eller ett par skratt också så är det pluspoäng. Stämningen är ett steg iväg från det seriösa. Världen är en plats där nästan vad som helst kan hända, där gudarna aktivt (i synnerhet i En hjälte kommer sällan ensam) lägger sig i människornas liv, och det hela mynnar ut i en sorts galen blandning av industrialism, medeltid med magi och stänk från vår värld och/eller steampunk. Planerna som hjältarna kommer med är ofta rätt idiotiska och ogenomtänkta. Det finns ett mått av karaktärsutveckling med i bokserien men inte i närheten lika mycket som i episk fantasy. Det förekommer att de brottas med inre problem men oftast är problemen yttre och av rätt uppenbar karaktär (lönnmördare, onda trollkarlar, mafiosos, kannibaler, spring för livet …). Jag gillar också att dra in anakronistiska detaljer och samhällsfunktioner från vår egen värld, gärna lätt förklädda för att ändå ytligt passa in. När man lägger ifrån sig en bok i serien hoppas jag att man är något gladare än innan man började, men inte nödvändigtvis mycket klokare.     

Böckerna i serien är fristående men de utspelar sig, än så länge, i kronologisk ordning och med delvis samma karaktärer. Detta påminner mycket om en annan humoristisk författare. Vilka författare förutom Pratchett skulle du säga är dina största inspirationskällor?

Pratchett som du nämner är naturligtvis en stor inspirationskälla. När jag får den här frågan (kring mina inspirationskällor för just humorserien) så brukar jag också även nämna Robert Asprins Myth-serie och Douglas Adams Liftarens guide-serie. Men inspiration har även småplockats från lite varstans, lite som det funkar med inspiration (Som exempel: En bikaraktär i En hjälte kommer sällan ensam heter Sir Robin Modig. Namnet är en icke-subtil ledtråd på inspirationskällan för honom). Gissar att jag även plockat upp inspiration och situationskomik från sit-coms som Fawlty Towers, Friends, Seinfeld och Black Adder för att bara nämna några. En del inspiration har även tagits som motreaktion mot den stundtals lite väl pampiga och hjälteglorifierande vanliga fantasyn (Visst kan jag älska det och gör det också ofta, men ibland kan det bli lite för mycket av det goda…). Som exempel minns jag ett PS2 spel som hette The Bards Tale. I en scen kommer hjälten in i ett fängelse och alla fängslade skriker att de är ”The chosen one”. Det tyckte jag var skitkul och valde att också driva med ”chosen one”-konceptet i Konsten att rädda sitt skinn. Avslutningsvis vill jag också lyfta fram Fritz Leibers Fafhrd och Gråkatt-serie, som agerat inspirationskälla för både huvudkaraktärerna såväl som bitar av världen.

Jag har läst att du aldrig haft någon större passion för det linjära och förutsägbara och att du vill skriva berättelser där det alltid finns något gömt. Stämmer det överens med ditt liv i övrigt eller skiljer sig ditt personliga jag från ditt författarjag? 

Kul fråga. Det stämmer att jag sagt så, och det stämmer att jag försöker undvika det uppenbara när jag skriver. Vad det gäller mig som person så är nog svaret att det både stämmer och inte stämmer. När mitt liv blir för schemalagt kan jag få panikkänslor, det måste finnas handlingsutrymme och möjlighet för spontanitet. Samtidigt så pallar jag inte heller med när allt blir kaos. Även i arbetet pendlar jag mellan det kreativa icke-linjära och det strikt logiskt deterministiska. Ibland det ena ibland det andra. Så du har absolut en poäng.     

Hur ser du på livsglöden och kvalitén i den svenska fantastiken för tillfället?

Som jag ser det är det inget fel på livsglöden. Ofta brukar det sägas att det är svårt för svensk science fiction och fantasy att nå ut till den större publiken, ofta med en gliring till att våra största förlag inte vågar satsa på sådan litteratur, men om jag ska vara helt ärlig så tycker jag nog ändå att det kommit ut en del. Kanske huvudsakligen skräck och ungdomsfantasy/urban fantasy men jag hoppas på en uppåtgående trend. Och bland de mindre förlagen och egenutgivarna så finns det en stor flora att välja bland. Gällande kvalité så tycker jag att det finns mycket som är bra. Bland de böcker som jag läst den senaste tiden lyfter jag gärna fram Stjärnklart av Lars Wilderäng, Svenska Kulter av Anders Fager, Stockholms Drottning av Oskar Källner, Femte Dagen av Ulrika Amador, In Nomine Patris av Ola Wassvik, Rättvis sönderdelning av besten Skorm av Lars Carlberg, Luna Olympia av Ulrika Fjellborg och Att de i tid må väckas av Frida Arwen Rosesund. Listan hade lätt kunna göras längre och det finns också mycket som jag ännu inte hunnit sätta tänderna i. Huruvida det finns några trender inom kvalitén överlämnar jag till läsarna och kulturskribenterna/recensenterna att tycka till om.

Vilka mål har du med ditt skrivande? 

Ursprungligen började jag skriva mer eller mindre för att infria ett barndomslöfte till mig själv. Senare så har jag tänkt mycket i termer av att jag vill berika läsares liv. Böcker har varit centrala i hur jag själv formades en gång, och om det jag skriver får vara med och underhålla, påverka eller leda till eftertanke (i någon form av positiv bemärkelse) i andra människors liv, så är jag nöjd. Jag har en gång sagt att jag vill ge tillbaka vad jag kan till en genre som gett så mycket till mig. Det är nog ett mål som jag fortfarande står fast vid. Drömmar bortom det … Svårt att säga. Tar det i steg. Det är onödigt att ta i så att man knäcker sig.

  

Mer information om Mattias kan ni hitta på hans hemsida och hans böcker kan ni köpa via Bokus.



Författarintervju - Christoffer Pichler0

14 augusti 2019

Christoffer Pichler är 25 år gammal men han har redan hunnit ge ut två av tre böcker i sin Revanianda-trilogi och ska snart disputera som doktor i fysik.

Ensamhetens Hav

Hur skulle du säga att din första bok, Ensamhetens Hav, skiljer sig från andra fantasyböcker?

Alla karaktärerna i boken har sin egen agenda, och beroende på perspektiv, skulle man som läsare kunna sympatisera med olika individer. Även då boken bygger på det klassiska ”goda mot onda”, så är det inte skrivet i sten vem som är vem. Jag tyckte det tillförde ett extra lager av djup till en redan underhållande historia.

Utöver det, så älskar jag själv avslöjanden i historier som ändrar på hur man såg på något. De bästa implementeringarna av detta är när det bara blir logiskt genom hela boken ifall man läser om den och man inser att svaret fanns framför näsan på en hela tiden. Jag säger inte att det finns något sånt i min bok, men jag hade nog ändå rekommenderat att du som läsare borde läsa lika mycket mellan raderna som de faktiska orden som är skrivna.

Berätta mer om Revanianda-trilogin, hur har skrivprocessen bakom den sett ut?

Processen börjar alltid i tankestadiet och förblir där ett tag innan orden så småningom tar form på papper. Frågan ”vad skulle hända om...?” är grunden för allt författande jag gör. Det börjar med att jag hittar en konflikt, karaktär eller koncept att utforska, oftast taget direkt från vardagen, och sedan bygger jag en historia runt det. Bara för att förtydliga så anpassar jag mitt vardagsproblem till en fantasy-värld; jag lever fortfarande på 2000-talet.

Ett stort tema i Revanianda-trilogin är kulturkrockar. Revanierna lever fredligt och kan närmast beskrivas som ett naturfolk. De skyddar sin familj och lever i mindre städer och byar av praktiska skäl. Makthunger har aldrig nått den civilisationen, så de har varken vapen eller någon som bestämmer. Som en konsekvens saknar de också teknologi som andra samhällen besitter, i form av konstruktionsmedel och liknande. Som en skarp kontrast till detta lever människorna i ett typiskt europeiskt feodalsamhälle, med kungafamilj, adel, slavar och allt som kommer med detta. Människoländerna bråkar över mer eller mindre varje liten grej. Så frågan blir då: ”Vad händer när dessa världar kolliderar?”

Enligt din blogg är trilogin planerad att vara färdig 2020. Vad ser du framför dig efter det?

Jag vill göra allt, men realistiskt sett har jag två konkreta planer (utan inbördes ordning). Det första är att ge ut historien om vad som hände i Revanianda-världen 1000 år före händelserna i Ensamhetens Hav, eftersom de händelserna har både ett intressant värde som fristående händelser, men även eftersom de knyter ihop många lösa trådar som vid läsning av Revanianda-trilogin kan kännas oförklarade. Just nu håller jag på att utforska världen genom en rollspelskampanj. Ifall jag gillar det formatet, blir det eventuellt att jag utformar den historien som ett rollspelsäventyr istället för traditionell bok. Den andra planen är mycket diffusare och fortfarande i ett tidigt idéstadium, men det är att skriva en historia som inkorporerar aspekter av mitt fysikjobb om klimatfrågan. Jag tänker uppenbarligen mycket på det eftersom det är ett av mina jobb, så det hade varit kul att kunna strukturera mina tankar på något sätt.

Christoffer Pichler

Vad gör du för att bibehålla en stadig takt genom de olika stadierna i skrivprocessen?

Att bibehålla skrivtakten är en utmaning för alla som skriver, och jag använder ett par motiverande metoder. Jag ser till att skriva varje gång det kliar för mycket i fingrarna för att jag har tänkt på en scen för länge, för då har man den lägsta tröskeln för att börja skriva. Utöver dessa ovanliga stunder, använder jag mig mycket av min korrekturläsare, kollega och vän Joakim Jönsson. Vi diskuterar alternativa händelseförlopp, hittar twister på traditionella element, diskuterar vad som ska skrivas ut och vad läsarna får lista ut själva, och detta triggar oftast den första känslan. När Joakim är bortrest (och resten av min släkt och vänner har flytt från mitt konstanta boksnack), så gäller det bara att sätta sig ner och jobba enligt något schema. Jag tvingar mig aldrig att skriva för mycket på det sättet, men kanske två timmar varje helg, bara för att göra framsteg och hålla historien i tankarna för att möjliggöra att jag börjar bli för besatt av historien igen och jag får den första känslan. Allt kommer tillbaka till att försöka skapa en besatthet och sedan kontrollera den utan att må dåligt själv.

På din hemsida fastnade jag för ett citat som du myntat. "Allt kan lösas med programmering". Jag misstänker att det finns ett djup bakom ett sådant storslaget påstående. Kan du utveckla vad du menar med det.

Det första du måste veta om mig är att jag är lat. Lat och ambitiös, men mer om det senare. Ifall jag får ett problem, försöker jag lösa det genom att skapa ett program. Ett exempel jag brukar använda är att när jag var student ägde jag inte en ugnstermometer och ville tillaga en stek för en middag. Alla recept visade endast tiden i ugnen som ”tills innertemperaturen är 72 grader”. Pengar växer inte på träd när man är student, så jag förberedde steken, tog alla mått på ugnen och steken, och ställde sedan in den i ugnen på 150 grader. Direkt sätter jag mig vid datorn och skapar en tvådimensionell värmetransportsimulering där yttersta lagret av luft behöll 150 grader, även när värme rörde sig mot mitten. Det är spännande att man kan hitta alla värmeledningskoefficienter för olika delar av köttbitar online. Till slut kom simuleringen fram till att det skulle ta 2 timmar på 150 grader att få mitten av steken att bli 72 grader, och det hade gått precis 2 timmar att skapa programmet, så jag tog ut steken och var nöjd. Detta är min variant av att vara lat.

Vilka delar av skrivprocessen tycker du är jobbigast och hur har du programmerat dig själv för att klara av motgångarna?

Bristande tid är den största utmaningen för mig när det kommer att skriva. Tyvärr är jag inte lika fantastisk som en dator, så jag kan inte bara slänga ihop ett program som ser till att en underprocess ”Skriv-En-Bok” går igång varje gång hjärnan har några minuter ledigt. Det hade varit häftigt att kunna göra... Men tills det är fysiskt möjligt, handlar det bara om att skriva in saker i sin kalender och hitta tillräckligt stora utrymmen där man kan sitta ner i ett par timmar och bara skriva.

Den näst största motgången är att när man använder metoden ovan, börjar skrivandet kännas som ett måste och ett jobb. Nu råkar ju författande vara ett av mina jobb, men det gäller att se till att det inte känns så. Det löser jag oftast genom att ibland när jag har ledig tid och borde skriva, programmerar jag istället. Har bland annat börjat jobba på datorspelare som spelar ett populärt ”social deduction game” mot varandra, och så lär dem sig och utvecklas efter varje match. Då kan jag vid nästa lediga stund sätta mig ner och skriva, och känna att jag verkligen vill skriva och att jag inte måste, för jag valde skrivandet över programmeringen.

Vilka metoder har du använt för att försöka nå ut med dina böcker?

Min primära metod går ut på att resa runt och visa upp mina böcker personligen. Det ger mig en chans att förklara nyanserna som skiljer min bok från många andra fantastiska alternativ. Nu på mitt andra år, får jag sedan träffa samma personer igen, fast efter de har läst Ensamhetens Hav, och då kan jag diskutera med dem vad de tyckte och tänkte om idéerna som jag diskuterar i texten. Jag har fått höra olika perspektiv på samma karaktär och jag lär mig mycket av detta. Nu känns det som jag bara skriver och träffar folk för min egen skull, men jag gillar det verkligen. Läsaren får uppenbarligen också en underhållande berättelse med historiska paralleller, så alla vinner.

Utöver att prata med människor, är det svårt att nå ut till en bred publik. Vi är en del författare som samarbetar för att få en starkare röst tillsammans, eftersom det finns många hinder för små förlag och unga författare att komma fram. Men även om det finns hinder, stoppar det inte mig från att försöka. Jag har några idéer på gång, och vi får se vad det blir av dem.

När jag har läst klart Revanianda-trilogin, vad borde jag läsa då om du får bestämma?

Om du inte har satt dig in i den underbara Dragonlance-världen, så bör du göra det nu. Första boken (Dragons of Autumn Twilight) är lite seg i början, men så är alla första böcker som försöker bygga upp en helt ny komplex värld. Därefter finns det så många trilogi-serier i samma värld, så man kan välja de teman man själv tycker är intressanta.

Annars gillar jag väldigt mycket det smarta magi-systemet som används i Eragon-böckerna, eftersom det på ett sätt skulle kunna vara verkligt (om verkligheten bara var lite annorlunda). Att använda magi kräver fysisk energi, likt att du använder en muskel. Det finns även ett par intressanta perspektivkonflikter.

Utöver dessa stora böcker, rekommenderar jag att du ger svenska författare som ännu inte har slagit igenom en chans. Det finns så många olika nyanser av fantasy och sci-fi från författare som väldigt få har hört talas om. Läs på baksidor och hitta den subgenre som passar just dig. Jag tycker många av mina svenska kollegor gör jättespännande historier. Det finns en bra samlingsplattform för fantasyböcker från nystartade författare som heter Fantastikbokklubben.

   

Vill ni veta mer om Christoffer Pichler kan ni gå in på hans hemsida  och Revanianda-trilogin kan ni köpa via Bokus.


Spiderman: Far From Home - Recension0

10 juli 2019

Den väggklättrande pojken är tillbaka. Denna gång med uppgiften att axla Ironmans mantel och inte tappa för mycket av den publik som Marvel byggt upp under de senaste 10 åren.

Spiderman Far From Home 

Sammanfattning

Far From Home håller ett jämnt och högt tempo genom hela filmen. Tom Holland är fortsatt fantastisk som Spindelmannen. Filmen hade flera roliga sekvenser men på det stora hela var jag positivt överraskad över hur lite fokus det var på filmens humoristiska delar. Mysterio var inte exakt vad jag förväntade mig att han skulle vara, vilket jag gillade. Den här versionen av honom är trogen serietidningarna samtidigt som han passar väl in i MCU. Jake Gyllenhaal gör en fantastisk tolkning av karaktären och når nästan upp till samma höjder som Michael Keaton gjorde med Vulture. Det var även uppfriskande att se en Spindelmannenfilm som inte utspelar sig i New York. Men det jag var alla mest nöjd med i den här filmen var att Spindelmannen, för första gången, fick visa hur cool han faktiskt kan vara i strid.

Spoilervarning

  

Marveltåget

Regissören Jon Watts, som också gjorde Homecoming, har fortsatt fått äran att ta hand om Spindelmannen. Men det är ingen lätt uppgift han har fått. Risken är stor att en del fans har blivit rätt less på alla superhjältefilmer vid det här laget och passar på att hoppa av Marveltåget nu när fas 3 är över. Far from home är den första superhjältefilmen i Marvels fas 4 vilket betyder att Spindelmannen kommer att ha en av de ledande rollerna i MCU, likt hur Ironman hade det genom fas 3. Samtidigt som Far from home ska vägleda tittarna in i fas 4 ska den också visa hänsyn till det gamla. Den måste vara trogen serietidningarna men helst också ska chocka tittarna med något helt nytt. 

Fan Made phase 4

  

Fake News

Den stora frågan som jag funderade kring innan filmen var: hur skulle Marvel hantera karaktären Quentin Beck, a.k.a Mysterio, som spelas av Jake Gyllenhaal? En av Spidermans mest minnesvärda skurkar. I de trailers som visats verkade handlingen cirkulera kring ett multiuniversum och mer magiska krafter, något som skulle ligga i linje med det vi såg i Spiderman Into The Spiderverse. Många fans har därför spekulerat kring alla de möjligheter som skulle uppstå om så är fallet. Men som många andra också spekulerade var det interdimensionella hotet bara en omsorgsfullt utarbetat plan av Mysterio. Beck är forskaren och specialeffektsexperten som skapade BARF-teknologin, som presenterades redan i Civil War. Tidigare har teknologin bara nämnts i förbifarten men i den här filmen används illusionerna som den skapar tills dess yttersta förmåga.

Hela karaktären Mysterio är extra intressant eftersom Marvel har vävt in hans klassiska bakgrundsberättelse i ett mer modernt narrativ som kopplas samman både till vår värld, med Fake News, men även till de förväntningar som vi tittare har på Marvelfilmerna. Mysterio säger till exempel, på ett tydligt meta-vis, att han kan göra precis vad han vill med sina illusioner för människor har blivit så vana vid superhjältar, utomjordingar och interdimensionella varelser att han kan visa i princip vad som helst och de köper det. Han säger även att sanningen inte spelar någon roll längre eftersom sanningen kan bli vad han än vill att den ska vara.

Jake Gyllenhaal - Mysterio

"Peter Tingle"

Nu då filmseriens kanske två mest minnesvärda skådespelare är borta är det extra viktigt att Tom Holland lyckas med sin skådespelarinsats. Han är ännu inte lika pålitlig som Chris Evans och inte heller lika spektakulär som Robert Downey Jr. Hans charm är i stället karaktärens vardaglighet. Jag vet ingen annan superhjälte som är lika igenkänningsbar som Spindelmannen och det lyckas Holland fånga. På något sätt lyckas Holland skapa kemi med alla omkring honom. Den växande kärleksrelationen mellan honom och MJ kanske inte var det mest intressanta med filmen, men jag upplevde aldrig att de scenerna var långtråkiga eller att de tog något från resten av filmen. 

Det jag saknade mest från Homecoming var mer spektakulära actionscener. Det saknar jag inte i den här filmen. I den andra halvan testas Spindelmannen om och om igen av de imponerande och välplanerade illusioner och drönarna som Mysterio kontrollerar. För första gången tycker jag att vi får se en Spindelmannen som får chansen att visa upp sin fulla repertoar av färdigheter.

I den här filmen använder han i något större utsträckning sin spider sense-kraft vilket ger slutstriderna en extra wow-faktor. Det var bra att den visades upp ordentligt, eftersom det är en av Spidermans viktigaste krafter, men förarbetet kring hur kraften presenterades hade kunnat vara mer genomtänkt. Det är egentligen bara en enda kort dialog i början av filmen då May säger att Peter verkar blivit bättre på att hantera sin "Peter tingle", som hon kallar förmågan.

Flying Spiderman

Slutscenerna

Det har varit ganska tyst (något väntat eftersom den följer End Game) om Far from home i sociala medier. Men det som verkar ha genererat en del skriverier är filmens två slutscener som öppnar upp för en rad intressanta scenarier.

  • Dels att J.K Simmons kommer att spela J. Jonah Jameson igen. Har svårt att se att de skulle kunna casta den karaktären bättre. Jag hoppas att Simmons får en stor roll i framtida filmer. Kanske även i de andra fas 4-filmerna?
  • Att alla chanser för Peter Parker att leva ett anonymt liv nu är borta och att en en stor del av befolkningen kommer att hata honom i nästa film. Det ska bli väldigt spännande att se hur detta påverkar honom och alla hans vänner. Jag tror att Marvel valde att göra detta för att verkligen utmana Parker till det yttersta. Om han ska bli den som axlar Ironmans mantel behöver han kliva fram och ta en mer öppen plats i folks medvetanden. Att detta görs mot hans vilja skapar bara ännu mer konflikt.
  • ´Nick Fury verkar ha blivit ledare för de hamnskiftande Skrullsen som räddades i Captain Marvel-filmen. Detta öppnar upp en rad möjligheter för kommande filmer. Vi kommer aldrig kunna vara helt säkra på att en karaktär inte är en Skrull. Även om det inte följer handlingen i Secret Invasion perfekt så skulle jag inte räkna bort att delar av den hyllade serietidningshandlingen kan återkomma i fas 4 eller fas 5. 

Det är tydligt att Marvel har blivit mer bekväma med att lita på publiken. Twister och upplägg som troligtvis inte kommer att bära frukt förrän långt fram i tiden används nu flitigt. Kul!

Betyg: 4 av 5


Svackan och Domaren0

13 juni 2019

I veckans inlägg skriver jag om den skrivsvacka jag gått igenom under våren, vad den berott på och hur jag valt att omprioritera i mitt liv för att hantera de nya insikter som svackan medfört.

Junitankar - Svackan och Domaren

Svackan

Trots införskaffad biljett kommer jag inte att åka på årets Swecon (Replicon) i Västerås. Det känns tråkigt att inte kunna närvara då det hade varit roligt att träffa de författare jag lärt känna under de senaste åren och det hade varit roligt att få lära känna nya människor inom den svenska fantastiken. Samtidigt känns det också skönt att jag valde bort det. Jag har haft en tuff tid på jobbet de senaste månaderna vilket resulterat i en skrivsvacka. Att gång på gång behöva svara på frågan "Hur går det med boken?" och säga att det näst intill stått still sedan februari känns skönt att slippa.

I januari skrev jag ett inlägg där jag satte upp årets mål för mig själv. En del av dessa har jag hittills hållit, men flera har så här långt fallit mellan stolarna. Jag gick ut hårt (troligtvis för hårt) och började kliva upp klockan 05:00 varje morgon för att skriva en timme innan barnen vaknade. Jag kunde även skriva tre förmiddagar i veckan på arbetstid eftersom jag gått ner i tid på jobbet. Jag var övertygad om att dessa två insatser skulle leda till att redigeringen av Devans Dans inte skulle ta allt för lång tid.

Vad jag inte hade räknat med var att min nya tjänst som pedagogisk ledare på skolan där jag jobbar skulle vara så rolig att jag då och då medvetet nallade lite på min skrivtid för att planera mina utvecklingsuppdrag. När jag senare under våren fick reda på att min arbetsplats fått en ny skolchef med nya direktiv, förändrades mina förutsättningar. Det blev snart uppenbart att skolan skulle genomgå en rad förändringar som medförde att flera medarbetare blev uppsagda och en del av de utvecklingsplaner som jag och de andra i ledningen arbetat fram upp blev lagda på is.

Det har varit en osäker och dyster stämning på jobbet under den här perioden, och med den försvann min motivation att kliva upp tidigt. Mitt engagemang för att producera texter till bloggen och att skicka iväg redigerade kapitel till min lektör fick kliva åt sidan för att uppmana energi till jobb och familj. Jag har även valt att lägga mindre tid på de sociala forum jag tidigare varit aktiv i, jag har tackat nej till en rad förfrågningar om testläsning och författarintervjuer och jag har även nyligen beslutat mig för att skala ner på aktiviteten här på bloggen. Jag siktar på ett inlägg varannan vecka framöver i stället för varje vecka som tidigare.

Domaren och psykologen

För sex år sedan skapade jag en ambitiös vision för mig själv i mitt författande och försökte, så gott jag kunde, att forma mitt liv runt den visionen. Jag gjorde detta för att ha något att se fram emot, för att skapa ett ideal för mig själv som gav mig mening i en tid av osäkerhet och lättja. Visionen räddade mig på många sätt. Den tog mig ur ett spelberoende, den fick mig att säga upp mig från ett jobb jag inte gillade, den gav mig sinnesro och stabilitet och framförallt fick den mig att börja skriva både till bloggen men också på mina egna fantasyböcker. Den fick mig att att sakta men säkert utvecklas. Att nu medvetet förändra denna vision genom att "tagga ner" bloggandet känns som ett ganska stort steg bakåt för mig. Jag hatar att ta steg bakåt.

Jag gör dock detta för att visionen som jag målade upp också blev min domare. Jag skrev om detta i förra veckans inlägg om Paretoprincipen. Så fort jag hamnade i en situation som fick mig att avvika från min vision, som till exempel att skolan jag varit med att bygga upp nu skulle omstruktureras och att några av mina närmaste vänner skulle bli av med sina jobb, ropade domaren: "Du har inte tid att oroa dig för det där. Skärp dig. Sluta fundera så mycket och jobba hårdare i stället.” Jag hade satt upp delmål som skulle sporra och driva mig framåt, men underskattade just hur mycket jag behövde jobba och utvecklas för att kunna nå dessa delmål. Utmaningen blev stundtals för stor. Balansen var fel. Domaren tog allt oftare över mitt liv.

Turligt nog har jag andra röster i mitt liv som väger upp domarens hårda röst. Främst av dessa röster har varit, och är fortfarande, min fru. Hon har hjälpt mig att skapa andra, mer balanserade delmål. Mål som inte styr över mitt liv med en lika dömande röst. De fungerar i stället mer som en psykolog som lappar ihop skadorna som domaren åsamkat mig. Psykologen påminner mig att ta hand om mig själv. Att det är okej att vara hård med sig själv men att det samtidigt är viktigt att höja blicken. Att se livet som en helhet snarare än bara som en resa mot en gäckande vision.

Nyligen läste jag boken Ego is the Enemy som påminde mig om detta. Den sade att en människa har fem olika delar i sitt liv. Sitt jobb, sin familj, sina vänner, sin fritid och sig själv. Om du lägger mer tid på ett av dessa områden behöver de andra ge med sig. De flesta personer där ute som har lyckats slå igenom har gjort det för att de har fokuserat mer av sin tid och energi på ett delområde och tagit från de andra. Jag har nyligen insett att jag inte vill ha det så. Jag vill inte tappa de andra områdena i jakten på min vision. Jag är nöjd med mitt liv som det är och har accepterat att skrivandet kan få vara mer som en hobby, snarare än en vision om en väg ut ifrån läraryrket och in i en författarkarriär.

Jag tror att den främsta förändringen som detta prioriteringsskifte medför för mig är att jag kommer att bli lugnare inför den utmaning som skrivandet är. Jag kommer inte bli lika arg på mig själv när det inte går så bra som jag hoppats och trott att det skulle gå i förväg. Jag kommer att lägga mer tid på att ta hand om mig själv genom träning och meditation. Förhoppningsvis kommer detta även göra att jag blir mer avslappnad inför skrivandet. Att det blir mer lustfyllt och vem vet, kanske kommer det ironiskt nog medföra att jag blir mer peppad att skriva mer än vad jag varit det senaste året.

Hur balanserar ni era liv? Har ni valt bort någon av de fem områdena till förmån för en större vision eller söker ni som jag en balans mellan alla delar?


Paretoprincipen - Varför lyckas få med att leva på sitt författande?0

05 juni 2019

Paretoprincipen är en princip som säger att 80 % av dina förtjänster kommer från 20 % av ditt utförande. Därav är den även känd som 80/20-regeln. Effekten gäller såväl arbete, som dina sociala kontakter och dina kreativa åtaganden. Vad betyder detta i praktiken och vad händer när principens exponentiella effekter tar vid?

Paretoprincipen - Varför få lyckas med att leva på sitt författande?

 

Paretoprincipen och den exponentiella kurvan

Häromdagen såg jag en youtubevideo av psykologen Jordan Peterson som pratade om hur paretoprincipen kan kopplas till mål. Han menade att om man använder den på försäljning av böcker kommer man att se följande mönster: Om 10 personer skriver och säljer sina böcker, kommer ungefär 2 av dem att sälja 50 % av alla böcker. Det vill säga 20 % av dem kommer att tjäna 50 % av vinsterna. Men ökar man antalet personer kommer principen att skapa en exponentiell kurva. Denna kurva innebär att ju fler som försöker sälja sina böcker, desto färre kommer att lyckas. Detta låter kanske uppenbart, men vad som kanske inte är uppenbart är just hur stor effekten är. Om 100 personer säljer sina böcker kommer 10 av dem att sälja 50 %. Det vill säga 1/10-del i stället för 2/10-delar. Av 1 000 personer kommer ca 30 av dem sälja 50 %. Om du har 10 000 personer kommer 100 av dem att sälja 50 %. Alltså 1/1000-delar. 

Pareto Distribution

Vill du läsa mer om paretoprincipen kan du gå in på utforskasinnet.se.

Detta gäller inom en rad olika områden. Till exempel skivförsäljning, antal mål gjorda i fotbollsmatcher, i stort sett alla marknader som involverar någon form av kreativitet. Förtjänsterna ökar hela tiden för dem i toppen av kurvan. Åtminstone tills de dör, eller på annat sätt störs, och ger utrymme för nya kreatörer. 

När man talar om försäljning kan man sammanfatta paretoprincipen på följande vis. De som har mer kommer att få mer, medan de som har lite kommer att få mindre. Ett exempel på detta står till och med i bibeln, i Matteusevangeliet: "Den som har ska få i överflöd, men den som inte har ska förlora även det lilla han har." 

   

Ojämlikhet

Världen är full av ojämlikhet. De 85 rikaste människorna på planeten har mer pengar tillsammans än de två miljarder människor som har minst. Detta är ytterligare ett exempel på när paretoprincipen trätt i kraft. Intressant nog gäller detta oavsett vilket ekonomiskt system man observerar. Det ser alltså mer eller mindre likadant ut i länder med kapitalistiska, socialistiska och kommunistiska system. Man kan beskatta rika personer och därigenom jämna ut kurvan en aning, men principen kvarstår likväl. Det är dock svårare att säga åt Sveriges befolkning att sluta köpa Camilla Läckbergs och Lars Keplers böcker för att i stället gå och köpa Josef Lindells böcker. 

Rikaochfattiga

Varför berättar jag det här då? Jo, som jag tolkar detta innebär det att du som vill slå igenom som författare mer eller mindre är körd redan innan du ens har börjat. Chansen att du ska lyckas blir mindre och mindre för varje dag som går eftersom fler och fler personer ger sig in i skrivandet nu för tiden. Marknaden av böcker har exploderat de senaste åren trots att många författare säger att det är hopplöst att slå igenom. Hoppet om det stora kontraktet med någon av drakarna hålls ändå levande eftersom att media, förståeligt nog, väljer att skriva om de författare som lyckas, inte om alla som kämpar utan att någonsin komma i närheten av att kunna leva på sitt skrivande.

   

Vad är lösningen?

Den bästa lösningen på detta dilemma är att ge upp. Lägg din tid på något annat som kan ge dig motsvarande glädje. Du kommer därmed troligtvis också bespara dig en rad besvikelser.

Men om du inte kan ge upp? Om skrivandet alltid finns där bakom, djupt inne i dig och vägrar tystas. Då kan du göra två saker. Antingen sänker du dina ambitioner och njuter av skrivandet för vad det är. Se det som en hobby som tillför glädje till ditt liv. Bli inte hopplös när ditt skrivande inte lever upp till dina förhoppningar och förväntningar. Och bli inte besviken eller avundsjuk när du ser dem som lyckas trots att de inte verkar ha lagt ner lika mycket tid eller energi på skrivandet som du.

Men om inte heller det är ett alternativ? Om du inte "bara" kan nöja dig med att se skrivandet som en hobby? Försök då i stället att följa Petersons råd. Han hävdar att det bästa sättet att förhålla sig till detta är genom att jämföra dig med dem som är på din nivå, eller de som är precis ovanför din nivå. Eller ännu bättre. Genom att använda dig själv som måttstock. Jämför dig med den du var igår. Rör du dig åt rätt håll eller står du stilla? I stället för att lägga energi på andra, tänk på vad du skulle kunna göra annorlunda för att må eller bli bättre. Det fina med detta är att du bestämmer vad "bättre" innebär för dig. Det behöver inte vara antal sålda böcker, det kan vara vad som helst som du värderar.

Det du inte ska göra är att jämföra dig med dem som redan har lyckats. För den du väljer att jämföra dig själv med blir också din domare. Hen kommer att se ned på dig, från sin höga piedestal, inuti ditt huvud.

Vad du än väljer, får de mål du väljer att sätta upp för dig själv inte vara för långt borta. Då finns det en stor sannolikhet att du kommer må dåligt längs vägen och kanske även ge upp. Du kan ha en vision som är långt borta, men bryt ner denna vision till mindre delmål och håll dem så nära dig själv som du kan. Målet ska vara så enkelt att du faktiskt kan klara av det, men samtidigt så svårt att du måste utmana dig själv och fortsätta utvecklas.