JL Fantasy

No Game No Life är ännu en "jag är fast i en fantasyvärld berättelse", ett koncept som har blivit väldigt populärt de sista åren. Har man sett några sådana serier vet man vad som väntar men det spelar ingen roll när No Game No Lifte gör konceptet med en alldeles särskild twist. När spelguden Tet förklarar reglerna för den värd som Sora och Shiro kastas in i brister både Shiro, Sora och jag ut i ett stort leende. 

1. All murder, war, and robbery is forbidden in this world.
2. All conflict in this world will be resolved through games.
3. In games, each player will bet something that they agree is of equal value.
4. As long as it doesn't violate pledge three, anything may be bet, and any game may be played.
5. The challenged party has the right to decide the rules of the game.
6. Any bets made in accordance with the pledges must be upheld.
7. Conflicts between groups will be conducted by designated representatives with absolute authority.
8. Being caught cheating during a game is grounds for an instant loss.
9. In the name of god, the previous rules may never be changed.
10. Let's all have fun and play together!

Huvudkaraktärerna är halvsyskonen och nördarna Shiro och Sora. Den 11-åriga Shiro är geniet av de två, hon kan räkna ut vad som helst och har därför ett matematiskt spelsätt. Hennes styvbroder Sora är tvärt om. Han förlitar sig på sin instinkt, observerar efter luckor i motsåndarnas strategi och räds inte för att fuska om spelet är riggat emot honom. Det som jag gillade allra mest med karaktärerna var deras svaghet, det vill säga att de inte kan vara ifrån varandra i mer än några sekunder innan de bryter ihop till känslomässiga vrak. Seriens alla karaktärer har flera liknande små egenheter som inte är där av någon annan anledning än att roa tittarna. Det är uppenbart att skaparna förstår att hela premissen för serien är på tok för mycket och bör inte tas på allt för stort allvar. En annan av Soras egenheter är också att han bland annat älskar att spionera på nakna tjejer. Jag är så trött på att japanarnas kvinnosyn fortfarande är något från 50-talet att jag ofta hoppade över de scener då han bland annat försöker filma dem i smyg med sin mobiltelefon. 

Serien startar i full fart och släpper aldrig gaspedalen. I varje avsnitt är det nya fascinerande spel som ska besegras och Blank lyckas alltid hitta nya sätt att klara de tillsynes omöjliga spelen. Efter ett tag blir det tjatigt att se hur matematiskt fulländad Shiro är och hur strategisk och förutseende Sora kan vara. Särskilt i den sista striden då Sora förutser motståndarens alla överraskningar 20 steg i förväg. Det är alltid underhållande men man känner aldrig någon rädsla för att de skulle misslyckas, tvärt om så jäspar man när det ser ut som att de ska förlora för man vet att någon slags deus ex machina kommer dras fram ur Soras ficka för att rädda dem. Trots detta är serien i grunden en underdogberättelse. Ingen förutom huvudkaraktärerna förväntar sig att Blank ska kunna vinna. Huvudkaraktärerna tappar aldrig modet trots alla hinder de möter, tvärt om håller de flera monologer om hur viktigt det är att aldrig ge upp, acceptera sina brister och att brinna för ett mål som är större än en själv.

Sammantaget

Trots att serien känns unik och nyskapande så följer den också en rad etablerade genreregler som gör att den aldrig överraskar så mycket som den skulle kunna göra. Man känner hela tiden att det finns en ocean av potential på grund av de intressanta karaktärerna och det intressanta konceptet men det utnyttjas inte till fullo. Handlingen är underhållande men också repetativ. Först möts de av mindre utmaningar sedan kommer större och därefter sker en kort paus innan nya mindre utmaningar tar vid och så vidare. Jag rekomenderar serien till alla som gillar mer lättsam shounen med genialiska huvudkaraktärer där fokuset aldrig ligger på om de ska vinna utan istället hur de ska vinna. Glömde jag att säga att världbygget är spektakulärt? Det är bland det vackraste jag sett i någon anime. Om inte annat så se No Game No Life bara för den anledningen. Jag ser fram emot säsong två och hoppas då att Blank ska förlora åtminstone en gång.

Betyg: 3 av 5

 

Vill du läsa fler recensioner av animes med konceptet "Fast i en fantasyvärld"? 

Sword Art Online

Re:Zero 

Overlord

Följ också gärna min maillista för att få uppdateringar om när nya inlägg görs.

Denis Villeneuve har tagit sig an den besvärliga uppgiften att göra en direkt uppföljare till Ridley Scotts original från 1982. Många fans hyllar Blade Runner som en av de bästa sci-fi-filmer som någonsin gjorts och har varit skeptiska till att denna uppföljare ska nå upp till samma nivå.

Jag såg Blade Runner som ung, men den lämnade inte något minnesvärt intryck på mig. En mörk polisfilm i framtiden var allt jag kom ihåg. Jag hade inte tänkt gå och se den nya filmen på bio, men när mer eller mindre hela världen började hylla den blev jag nyfiken. Sagt och gjort, jag såg om originalet och gick därefter och såg Blade Runner 2049 på bio. 

Efter att ha sett om originalet var jag fortfarande skeptisk. Å ena sidan kan jag förstå varför Blade Runner anses vara en klassiker. Världen är komplex på ett sätt som måste ha fascinerat biopubliken på 80-talet och om man vill grotta ner sig i filosofiska diskussioner om vad det är att vara människa har den första filmen ett djup som gör den minnesvärd. Men Blade Runner är i mina ögon en rätt dålig film rent karaktärs- och handlingsmässigt. Hur skulle en uppföljare till den kunna vara så bra som alla säger? 

Uppföljaren tar vid år 2049, 30 år efter att detektiven/robotjägaren (Bladerunnern) Rick Deckard (Harrison Ford) från den första filmen vägrat att döda roboten Rachel och flytt från Los Angeles. Vi får nu följa K (Ryan Gosling) som också är en Blade Runner, men även en robot. I filmens inledande scen jagar K fatt på en av de sista gamla, "fria", förrymda robotarna från den första filmen. De nya modellerna, som K, har en inbyggd mekanism som gör att de måste följa sin "mästares" alla order. Efter att ha terminerat roboten hittar K något som riskerar att rubba balansen mellan människor och robotar för all framtid. 

Även i uppföljaren är det världsbygget som jag uppskattar allra mest. Vi får inte bara se det framtida Los Angeles smutsiga neonupplysta skyskrapor, utan även ett flertal andra platser som utspelar sig utanför staden. Allt känns trovärdigt och påkostat. Det enda negativa jag har att säga om världen är att den känns alltför mansfixerad med nakna kvinnor uppblåsta på enorma neonskärmar lite varstans och dansande "pleasure-robots" i vart och varannat gatuhörn.

Villeneuve gör ett bra jobb med att få fram det filosofiska djupet från den första filmen. I en inledande scen får vi följa roboten K som tas in på en rutininspektion. Likt hur Bladerunners hittade robotar i den första filmen försöker människorna nu också få K att känna något för att se om det är något fel på honom. De slänger obscena senarion i ansiktet på honom medan han bara sitter där och repeterar kontrollfraser som om allt var normalt. Efteråt säger K:s chef åt honom att döda en människa, varpå K tvekar. Han säger till sin chef att han aldrig dödat något levande förut. När hon frågar varför han tycker att det är annorlunda svarar han att vara levande är att ha en själ och att därmed betyda något. Filmen har flera liknande scener där K utsätts för alla möjliga påhopp för att han är en robot och efter ett tag blir dessa scener väl övertydliga i sitt syfte att locka fram konflikter mellan människor och robotar, som till exempel när en hel trappuppgång av människor spottar och kastar saker på K, som bara lugnt går förbi.

Spoilervarning

K hittar ledtrådar som antyder att en tidigare generation av robotar hade förmågan att reproducera sig själva, och det ska finnas ett levande barn där ute som bevisar detta. Frågan, vad är det att vara människa, blir åter igen aktuell. Barnet visar sig vara Deckards och Rachaels barn och efter ytterligare några ledtrådar börjar K tro att han själv är detta barn. Kanske har han ändå den själ han längtat efter?

Efter att ha väntat i 20 år på en ny säsong av min favorit anime slängde jag mig över sociala medier och meddelade alla mina vänner att en ny säsong av Berserk snart skulle släppas. Den inledande hoppfullheten utbyttes dock snart av en chockartad känsla. Jag trodde inte att det skulle kunna vara möjligt men skaparna har helt misslyckats med att skapa en värdig uppföljare. 

Säsong två släpptes 2016 och det allra mest uppenbara problemet med den, och även säsong tre som tog vid året därpå, är dess animation. De misslyckas på alla tänkbara sätt med att både animationen och med ljudeffekterna. Det är stundtals så dåligt att jag stundtals inte kan göra annat än att skratta.

Jag fokuserar dock sällan på de grafiska delarna av någon anime utan har alltid sett det som en trevlig bonus om animationen är bra, men inget som är nödvändigt för att jag ska fortsätta se en serie. Men även jag hajade till när jag såg just hur dåligt animerat den här serien är. Se exempel i klippet ovan. Hade det inte varit för att originalet var så bra som det var hade jag inte fortsätt titta.

Men hur bra är handlingen? 

Spoilervarning

Säsong två följer löst mangan och de händelser som tar vid efter att Guts blivit The Black Swordsman. Han vill hämnas sina vänners död men tvingas istället fokusera på att skydda sin trasiga älskare Casca. Överlag en rätt trist och händelselös säsong förutom att en del bestående följeslagare presenteras.

I säsong tre händer desto mer. Guts träffar Schierke som förändrar hela animen (till det sämre) med sina trollformler och sitt barnsliga humör. Mot säsongens sista avsnitt får även Guts Berserkerrustningen som på många sätt definierar hela mangan. Säsongen avslutas med att Guts strider mot den nya Band of The Hawk i en slutstrid som var intressant men alltför kort.

Både säsong ett och två avviker en del ifrån mangan men följer ändå helhetskänslan med den mörka och blodiga världen väl. Jag har dock inte varit en särskilt stor fan av något av handlingarna som tar vid efter Griffiths transformation. Mangan senare ark har aldrig lyckats fånga kamraderiet, det känslomässiga djupet, wowkänslan i stridsscenerna eller den taktiska briljansen som animens första säsong gjorde.

Sammantaget: 

Båda säsongerna är underväldigande. Det är inte bara animationen som är dålig utan även handlingen och karaktärerna är inte i närheten av lika intressanta som Guts, Casca, Griffith och de andra var. Jag kände aldrig någon form av oro för karaktärerna, inte ens för Casca som är på väg att dö ett dussintalsgånger. Till och med Guts, är inte lika intressant som han var i den första säsongen, vilket gör att det endast är den avslutande striden i säsong tre som har en gnutta av wowfaktor.

Det är svårt att beskriva just hur besviken jag är. Från att ha varit den bästa animeserien någonsin till att bli detta. Under de inledande avsnitten av säsong två tänkte jag att jag inte skulle döma den genast. Den kanske kunde ta sig, Guts var en av de allra coolaste karaktärerna som någonsin gjorts så jag tänkte att även om allt annat omkring skulle suga skulle åtminstone han rädda serien med sin blotta närvaro. Men tyvärr är inte så fallet. Jag kan dock inte sträcka mig så långt som att ge den 1 av 5 i betyg. Världen och upplägget är fortfarande intressant och de korta scenerna i slutet av serien med Guts och Griffith, samt striden med den nya Band of The Hawk innehåller fortfarande nån slags mystik som gör att jag inte kan sluta titta. 

Betyg 2 av 5

Brian Staveleys debutroman från 2014, The Emperors Blades, är den första boken i trilogin Chronicle of the Unhewn Thrones. 

Den övergripande handlingen är enkel men samtidigt väldigt smart i sitt upplägg. Kejsaren dör och hans barn måste hantera situationen på tre olika fronter. De är separerade från varandra men ändå sammanlänkade i deras gemensamma problem - alla deras liv och kanske även hela rikets säkerhet är hotat. Upplägget förvaltades dock inte till fullo.

Jag var övertygad om att karaktärerna skulle förenas i slutet av boken och genensamt rädda riket. Detta skedde dock inte förrän i bokens sista sidor, med två av karaktärerna, och även då känns sammanslagningen inte nödvändig. Detta gjorde att jag kände mig lurad på det grundläggande löftet som boken gav mig när jag började läsa.

Ett annat problem uppstod med Adares handling. Den bygger sakta upp mot en avslutande dramatisk twist som ska knyta samman hela berättelsen. När denna twist slutligen hände var den inte alls vad jag tänkt mig. Det fanns ingenting i den tidigare handlingen som gjorde att jag hade kunnat lista ut vad twisten skulle vara, vilket irriterade mig.

Ett tredje problem jag hade med handlingen var att den rätt ofta kändes onödigt långsam. Boken är generellt sett välskriven men valet av scener hade kunnat effektiviserats. Rätt många kapitel fungerade endast som transportsträckor utan större mening. 

Även karaktärerna hade vissa grundläggande problem. Alla tre kändes intressanta och mycket hände kring dem men man fick aldrig någon koppling till dem som individer. Alla tre var där för att fylla ett hål i handlingen, jag fick sällan någon uppfattning om vad karaktären skulle ha gjort om hen inte kastats in i den roll den givits. Vilka intressen eller inre mål de hade berördes inte.

Ofta upplevdes också huvudkaraktärerna som dumma. Genom att ställa några enkla frågor skulle en del av mysterierna i handlingen kunnat klarats av halvvägs in i boken. Vilket författaren givetvis inte ville, därför fördummades karaktärerna. Detta hör också samman med att flera kapitel upplevs som transportsträckor - hade karaktärerna bara tänk till tidigare skulle handlingen gått snabbare. Detta var särskilt tydligt i Kadens handling, som fram till boken startar har spenderat åtta år utan att göra nästan några framsteg över huvud taget i sin träning och han gör inte heller några större framsteg i den här boken, förutom i de allra sista kapitlen.

Bokens största styrka är dess världsbygge. Även om karaktärerna aldrig träffar varandra känns det som att deras val på något plan ska påverka varandra. Staveleys lyckas, utan att gå in på för mycket detaljer, skapa ett levande och vidsträckt imperium som jag genast drogs till. Att detta imperium också hotas av en fiende, som än så länge håller sig i skuggorna, gav berättelsen ett driv som gjorde den svår att lägga bort.

Även magisystemet kändes intressant, inte på en Brandon Sanderson nivå men helt okej. I bok ett har ingen av de tre huvudkaraktärerna någon magisk förmåga men det finns några andra karaktärer som har det och dessa korsar vägarna med huvudkaraktärerna vid flera tillfällen. Utifrån det som förklarats i bok ett verkar magisystemet vara ett hårt sådan, med tydliga begränsningar och krav på vad som krävs för att magin ska kunna brukas.

Sammantaget

The Empror's Blades är en klassisk highfantasyroman med tre perspektivkaraktärer, ett utvecklat magisystem och ett imponerande världsbygge. Serien för inte med sig särskilt mycket nytt till genren men det är en välskriven saga med tonvis av potential, som bok ett dock inte riktigt levde upp till.

Gillar du klassisk highfantasy med en mörkare, något modernare känsla (inte grimdark men nära på) är denna bok definitivt värt din tid.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner om fantasyserier med potential?

Skymningseld - Henrik Widell

De Rotlösa - Marcus Olausson

Steelheart - Brandon Sanderson

The Hundred Thousand Kingdoms (THTK) är den första boken i Inheritance trilogin av N.K. Jemisin. En 448 sidor lång episk fantasy som gavs ut 2010 och vann en Locus Award för bästa debutroman. 

Traditionell fantasy är min favoritgenre. Men på slutet har jag haft svårt att hitta sådana som lyckas skapa en bra balans mellan de klassiska dragen som definierar genren och med nytänkande som inte går för långt ifrån dessa drag.

I grunden är THTK strukturerad som en deckarroman. Handlingen fokuserar först och främst på huvudkaraktären Yenies försök att finna svar på några gåtor som på olika sätt påverkar hennes chans att överleva i Sky. Gåtorna handlar mer om hennes familj och deras förflutna än politiskt manövrerande, som brukar vara det vanliga i episk fantasy som exempelvis The Song of Ice and Fire.

Den andra delen av handlingen handlar om gudarna. En gång i tiden fanns det tre gudar. The Nightlord (Nahadoth), The God of the Day (Itempas) och The Goddess of Twilight and Dawn (Enefa). Den yngsta av de tre gudarna, Enefa, mördades av Itempas och Nahadoth besegrades av Itempas. Nattguden gavs sedan som slav och levande vapen till människosläktet The Arameri för att sona för sina brott mot Itempas. Med gudarna som kopplade vapen styr The Arameri världen med järnhand. Alla som försöker motstå deras makt dräps genom ett enkelt kommando i gudens öra.

Utöver detta följer THTK de traditionella dragen för epsik fantasy till stor del. En föräldralös huvudkaraktär med ett mystiskt förflutet som kastas in i en politisk konflikt som hon inte förstår. Hon blir kär i den förslavade guden och med hans hjälp listar hon ut en mörk hemlighet om sig själv.

Jemisin skriver i första person och är extremt duktig på att väva ihop huvudkaraktärens tankar kring mysterierna som omger henne med gudarnas unika personligheter, vilket gjorde att boken svår att lägga ifrån sig. I vart och varannat kapitel lär läsaren sig något nytt om gudarna, om the Arameri och om huvudkaraktärens förflutna. Trots detta kände jag dock aldrig något stark kontakt med Yeine. Kanske har jag bara svårt att sätta mig in i huvudet på denna 19 åriga drottning som ska vara upplärd att vara någon slags krigare, för mig kändes hon mer som en kärlekstörstande flicka som hela tiden förlitade sig på dem omkring henne för att få någonting gjort. Eller så är det för att hela min kropp skruvade på sig när sexscenerna dök upp, särskilt den med guden. Hela deras "relation" känndes aldeles för stereotypisk för min smak. En ung flicka som gillar den mystiska och sexiga, otilgängliga äldre mannen som hon inte borde gilla. Och så vidare.

Vad det innebär att vara slav diskuteras också flera gånger i boken vilket ger den ett djup som jag uppskattade, mycket likt hur hennes nyare The Broken Earth serie gjorde. De scener då Yeine diskuterar med Nahadoth kring vad det innebär att vara slav och vad det gör med en var mina favoritscener. Ämnet är intressant i sig själv men när slaven i fråga är en allvetande gud som kan ödelägga hela världen på ett ögonblick blir diskussionerna ännu mer intressanta.

Sammantaget

Jag har blandade känslor inför den här boken. Trots att jag hade svårt att lägga den ifrån mig kände jag aldrig att jag hejade på huvudkaraktären. Detta är en bok som jag skulle rekomendera för dem som gillar episk fantasy men som vill komma ifrån action och heroiska hjältar och istället vill ha mysterier, romantik och sex.

Betyg: 3/5

 

Vill du läsa fler recensioner?

Half the World - Joe Abercrombie

The Emperor's Soul - Brandon Sanderson

Blood Song - Anthony Ryan