JL Fantasy

Recension - Suicide Squad0

24 juni 2017

En hemlig statlig organisation rekryterar några av världens farligaste skurkar för att skapa en grupp som kan försvara USA från övernaturliga attacker. Deras första uppdrag blir att rädda världen från apokalypsen.


Inför att Suicide Squad skulle släppas på bio 2016 var jag väldigt nyfiken på filmen. Men samtidigt var jag också skeptisk av två stora anledningar. Den första var helt enkelt att filmen var en del av DC. Som under de senaste åren har levererat allt sämre filmer, där botten nåddes av Batman vs Superman i mars 2016. Den andra anledningen var att det verkade vara väldigt många karaktärer, nio superhjältar/skurkar, som skulle presenteras i en och samma film utan att först ha haft en enda separat film som etablerat dem. Detta var en stor del av Batman vs Superman's monumentala misslyckade. Samtidigt tänkte jag också att skaparna måste väl ändå ha lärt sig av sina tidigare misstag, inte kan de väl göra samma fel igen? Nu har filmen nyligen släppts på Netflix. Jag tänkte därför ta reda på just hur dålig Suicide Squad egentligen är.
 
 
Spoilervarning
 
 
 
Amanda Waller är byråkraten som kommit på iden om att skapa Suicide Squad. I en av filmens allra första scener presenterar hon sin ide om att tvinga ett gäng skurkar att bli hjältar, genom att operera in en bomb i deras nacke och sedan hota att spränga skallen av dem så fort de inte gör exakt vad hon säger. Parallellt med detta får vi se korta sekvenser från dessa skurkars förflutna och tillslut sammanfattas de allihopa i var sitt fiktiva basebollkort.
 
Mer inblick i vilka karaktärerna är får vi egentligen inte, varken i inledningen eller i resten av filmen. Samtliga karaktärer blir därför stereotypiska och platta likt ett basebollkort.
Här kommer min egen beskrivning av huvudkaraktärerna:
  
  1. Enchantress - June Moore är en arkeolog som blir besatt av ett antikt väsen som kallar sig själv för Enchantress. Enchantress vill rymma från Amanda Wallers kontroll över henne då hon är besviken över att mänskligheten inte längre dyrkar henne som en gud. Väsendet har även en bror som tycker samma sak. Enchantress flyr kort därefter från Waller och släpper lös sin bror och tillsammans börjar de bygga en "maskin" som ska förstöra hela planeten. Exakt vad denna maskin är eller gör förklaras aldrig under filmen. Enchantress är alltså filmens "skurk" och är ointressant på alla sätt och vis. Obefintlig bakgrund och outvecklat motiv, men även hennes voodooaktiga utseende plus lite tatueringar känns stereotypiskt och platt. Men det som irriterade mig allra mest var hennes krafter. Hon verkar kunna göra i princip vad som helst. Teleportera, läka sig själv, skapa hallucinationer, skjuta energiprojektiler ur sina händer, samtidigt som hon också är en mästare på att slåss med två dolkar, vilket hon demonstrerar i filmens slutstrid.
  2. Deadshot - Spelas av Will Smith, vilket kan vara den sämsta castingen någonsin för en superhjälte. Will Smith känns aldrig som en lönnmördare han känns mer som Will from the block. Jag har inga problem med Will Smith's skådespeleri, men varför fick just han rollen som Deadshot? Enligt filmen är Deadshot en snäll och rolig lönnmördare som bara mördar folk som förtjänar det. Han skulle aldrig drömma om att skada kvinnor eller barn. Innerst inne är allt han egentligen bryr sig om sin dotter. Måste jag förklara mer hur otroligt stereotypisk och tråkig även denna karaktärer är. Det är också Will Smith, så glöm eventuella förhoppningar om att att han ska ta på sig masken som Deadshot är känd för att ha.
  3. Captain Boomerang - Varför är han med i den här filmen? Vad kan han göra? Kasta bumeranger? Tydligen är han nån slags bakrånare som tillslut togs till fånga. Exakt varför han anses vara nån mästerskurk förklaras aldrig. Han verkar mest vara ett fyllo från Australien som kan rapa och dricka folköl i var och varannan scen.
  4. Killer Croc - Detta "monster" är någon slags blandning av människa och krokodil. Vem är han? Den förklaring man får är att eftersom han ser ut som ett monster så behandlade vi människor honom som ett monster och därför blev han ett monster. Det är den enda scenen jag kommer ihåg av honom från filmen. 
  5. Slipknot -  Denna karaktär kan klättra. Det är hans superkraft. Han är den enda av skurkarna som inte får något basebollkort i början av berättelsen så att tittarna ska veta att han kommer att dö inom fem minuter efter att han presenterats. Vem är han? Varför satt han i fängelse? Har ingen aning.
  6. El Diablo - En latino snubbe med massa tatueringar som inte vill använda sina pyromantiska krafter längre efter att ha dödat sin familj i ett utbrott. Han har några korta dialoger med Will Smith då de utbyter en del hoddie-slang. Utöver detta säger eller göra han ingenting. Förutom under den sista striden, då han plötsligt förvandlas till en elddemon som till och med kan slåss mot enchantress odödliga halvbror. Är han också en slags gud likt enchantress och hennes bror? Ingenting förklaras. 
  7. Harley Quin - Harley är en sexig flicka med blont hår, tighta kläder, tatueringar och en kaxig och galen personlighet. Varför hon är den mest populära karaktären av alla är inte svårt att förstå. Men varför är Harley med i den här gruppen? Hon har inga särskilda krafter annat än sin galenskap. Varför skulle Amanda Waller välja ut henne för att slåss mot ett gudalikt väsen? Hon är populär hos kåta tonåringar, det är det korta svaret. Harley säljer och därför är hon med, inte för att hon bidrar med något till handlingen.
  8. Jokern - Harley Quinn's pojkvän är också med i berättelsen. Varför då? För att det är Jokern och Jokern säljer också, så vi slänger in honom på ett hörn med. Trots att han egentligen inte har någon anledning att vara med i berättelsen heller. När vi ändå är inne på Jokern måste jag kommentera Jared Letos tolkning av karaktären. I den här världen är han en sadistisk, punkaktig gangster som gillar tatueringar och bling-bling (precis som alla andra karaktärer i den här berättelsen). Jokern är en av de mest intressanta skurkarna som någonsin skapats men i denna tolkning blir Jokern någonting helt annat. Vilket skulle kunna vara okej om han fått lite mer utrymme i filmen eller om de andra karaktärerna inte känts så lik honom. Nu dyker han upp, drar några galna onelines och figurerar i de korta tillbakablickarna som rör Harleys förflutna. Han har aldrig någonting att göra med själva huvudhandlingen.
  9. Amanda Waller - Waller är en badass, det är i alla fall vad skaparna vill att vi ska tycka. I en scen dödar hon t.ex. fem av sina egna anställda för att "de inte har rätt behörighetsnivå" att göra det hon bad dem att göra. Jag skrattade högt när jag såg den scenen. Skaparna hade uppenbarligen för lite tid att bygga upp varje karaktär. De valde istället att förlita sig på de allra mest uppenbara tropen som de kunde komma på för att så snabbt som möjligt beskriva karaktären.
  10. Rick Flag - Är Special Forces snubben, Joel Kinnaman, som ska hålla koll på skurkarna och trycka på knappen som dödar dem om de skulle försöka fly. Även han är platt, tråkig och är bara där för att uppfylla sin roll. Han bidrar inte heller någonting till själva handlingen utan är mest bara en gnällig besserwisser som skurkarna kan käfta med och dra uppenbara skämt mot.
  11. Katana - Till sin hjälp har Rick också Katana. Vem är hon? Det framgår inte riktigt. Nån slags samuraj med ett magiskt svärd som ska skydda Rick från att bli mördad av skurkarna. Exakt varför hon skulle kunna stoppa dem framgår aldrig och hon får aldrig chansen att göra det. Hon använder aldrig svärdets magiska krafter, varken mot skurkarna eller mot fienderna. Faktum är att hon inte får göra någonting genom hela filmen förutom en liten kort lösrykt scen då hon helt plötsligt, utan anledning ses gråta samtidigt som hon pratar med svärdet och sin döda make som tydligen lever i svärdet på något sätt. Åter igen så förklaras inget.

I det klassiska treaktsformatet, som i stort sett alla hollywoodfilmer följer, brukar den andra akten vanligtvis vara den längsta. I Suicide Squad är den andra akten den kortaste. Eftersom det är så många karaktärer väljer man helt enkelt att hoppa över karaktärsutvecklingen som brukar komma i den andra akten. Istället börjar tredje akten efter ungefär 20 minuter. Enchantress flyr, släpper lös sin bror och börjar bygga en "maskin" som ska ödelägga hela planeten. Min ettåriga sons barnprogram har mer utvecklade handlingar än denna. Resten av filmen är en kavalkad av actionscener utan mening och oneliners som snabbt blir repetitiva då alla karaktärer har mer eller mindre samma humor. Har du sett den första trailern har du sett alla de bästa skämten som filmen har att erbjuda. Filmen fullkomligen kryllar av lösryckta scener som endast är där för att få karaktärerna att verka coola utan att bry sig om trovärdigheten eller ens behovet av att ha med dessa scener. De får tillbaka deras gamla kläder och vapen utan ytterligare förklaring, en av vakterna smugglar in en mobil till Harley mitt framför ögonen på alla och ingen gör något, Special Forces får Stormtroopers att framstå som goda skyttar, Will Smith "missar" medvetet att skjuta Harley utan tydlig anledning och blir inte heller bestraffad för det av Rick eller Waller.
Jag kan föreställa mig att det fanns en tanke om att ha enkel berättelse med mycket action och humor. Att därigenom gå ifrån den mörka stilen som inte har fungerat för DC's senaste filmer, bli som Marvel. Men de vill inte spendera den tiden som krävs för att bygga upp universumet och karaktärerna. De vill gå direkt på belöningen, exakt samma fel som de gjorde med Batman vs Superman fast ännu värre.
  
Sammantaget
Se den här filmen om du vill lära dig hur man inte ska göra filmer. För många och för dåligt porträtterade karaktärer. Hälften av dem hade kunnat tas bort och filmen hade inte förändrats ett dugg. Förutsägbar och tråkig handling som startar dåligt och sedan bara blir sämre och sämre därifrån.
Betyg: 1/5


Recension - Steelheart0

17 juni 2017

Det finns inga hjältar. Alla människor som fick krafter, vi kallar dem för epics, visade sig vara onda. Här i New Chicago styr Steelheart. Han är stark som tio män, kan styra elementen, kulor studsar av honom och inga knivar kan göra en skråma på hans oförstörbara hud. Det har gått tio år. Människor lever så gott de kan men ingen vågar slåss längre. Ingen utom The Reckoners. En mystisk grupp av människor som letar reda på epics svagheter och dödar dem. Mitt namn är David Charleston. Jag är inte en reckoner men jag tänker bli en av dem, för jag har sett något otroligt. Jag har sett Steelheart blöda.

Steelheart är en superhjälteroman riktad till unga läsare. Den är skriven av Brandon Sanderson och är den första boken i hans Reckoners-serie. Sanderson är känd för att ha skrivit färdigt Robert Jordans Wheel of Time serie men också för verk som Elantris,Warbreaker, Mistborn och The Way of Kings.

När berättelsen tar vid har världen blivit en farlig plats där high epics slåss mot varandra över kontrollen av städer och människorna som fortfarande lever i dem. Regeringar är försvarslösa och i USA har man lagstiftat att alla epics är immuna från lagen, eftersom att ingen polis eller militär kan stoppa dem. Epics ses som naturkatastrofer snarare än människor. Man får tidigt förklarat att en epics krafter kan vara i stort sett vad som helst och även så deras svagheter, som oftast har någon koppling till deras krafter. En elektrisk epic är kanske svag mot vatten, en epic som kan skapa illusioner är kanske svag mot rök. Men vad är en epic som är odödlig svag mot? 

Medlemmarna av The Reckoners har alla en egen specialitet och kompletterar varandra både i personlighet och i vapenfärdigheter. En hanterar tunga vapen, en är specialist på närstrid, en annan är den taktiska specialisten, osv. Alla sticker ut på något sätt, men den allra mest tongivande karaktärsdraget har huvudkaraktären David.  Hans initiativförmåga och sin oförmåga att använda metaforer gör honom till en karaktär som sticker ut från mängden. Varje gång han försöker blir metaforerna fel på något sätt. "Megan's eyes could have drilled holes through . . . well, anything, I guess. I mean, eyes can't normally drill holes through things, so the metaphor works regardless, right? Megan's eyes could have drilled holes through butter". 

Handlingen håller en spännande ton från början till slut. Stridskapitel varvas med karaktärsbyggande och planerande inför nästa stöt som gruppen måste göra för att ta sig närmare sitt slutgiltiga mål - att döda Steelheart. Men samtidigt växer också ett tvivel inom gruppen. Vad kommer att hända med New Chicago och dess invånare om de lyckas döda Steelheart? I en värld fylld av svält och krig är New Chicago på många sätt en fristad där, tack vare Steelhearts diktatur, el och vatten fungerar som det gjorde innan epics började ta över världen. 

Sammantaget

Jag gillade den här boken från början till slutet men det märks att den är skriven för yngre läsare. Den är mer enkelspårig än de andra verk jag läst av Sanderson. Plot-twistsen är mer förutsägbara, karaktärerna lite plattare och världsbygget/magisystemet inte lika detaljerat. Fokuset är istället mer riktat åt ren underhållning snarare än en djupgående karaktärsutveckling. Inget av detta är dock på något sätt dåligt gjort, men det är inte lika fulländat som jag vant mig vid att hans verk ska vara.

Betyg: 4/5


Recension - The Emperor's Soul 0

10 juni 2017

Shai är en Förfalskare, hon kan göra felfria kopior av vilket föremål som helst genom att skriva om dess historia med skickligt använd magi. Hon är dömd till döden efter att ha försökt stjäla kejsarens ovärderliga spira, men blir erbjuden en möjlighet att rädda sitt eget liv. Efter ett lönnmordsförsök har kejsaren blivit hjärndöd och Shais tillfångatare vill att hon ska göra det omöjliga, omskapa kejsarens själ och på så sätt rädda hans liv.

The Emperor's Soul  är novellen som gjorde att Brandon Sanderson vann 2013 års Hugo Award. Novellen är 175 sidor lång och med den bekräftar Sanderson att han, i mina ögon, är världens bästa fantasyförfattare. Berättelsen tar plats i samma värld som hans debutroman Elantris gör, men man behöver inte ha läst Elantris för att förstå världen eller handlingen.

Sanderson lyckas på ett effektivt och intressant sätt skapa en intrikat komplott där olika fraktioner tävlar om makten i kejsardömet. Han lyckas även, i klassisk Sandersonanda, skapa ett nytt förbluffande magisystem. Soul-forging som det kallas är ett av hans mest originella magisystem hitintills. Genom att skriva om ett objekts historia kan Shai t.ex. göra ett gammalt trasigt bord till ett vackert mästerverk skapat av världens bästa finsnickare. 

Även om berättelsen innehåller flera karaktärer är det Shai och hennes huvudsakliga fångvaktare, Gaotona, som är de mest nyanserade. De två huvudkaraktärerna är varandras raka motsatser och det är väldigt intressant att se deras personligheter studsa mot varandra genom berättelsen. Han ser ner på hennes ogudaktiga magiska förmåga och tar varje tillfälle till akt att försöka få henne att bikta sina många synder. Hon anser sig själv vara en missförstådd konstnär och avfärdar Gaotonas kritik som religiösa fördomar.

Novellen tar plats, mer eller mindre uteslutande, i Shais rum/fängelse. I det ska hon lära sig allt om kejsaren för att kunna återskapa hans trasiga själ. Hon läser hans dagböcker och intervjuar hans vänner, betjänter och fiender för att lära sig allt om hans sanna identitet. Samtidigt planerar hon också hur hon ska kunna fly från sitt fängelse. Berättelsen blir aldrig någonsin långtråkig och redan efter några sidor är både Shai och jag fängslad av att lära sig mer om vem kejsaren var. Inte bara hur han framställde sig själv utåt utan vem var kejsaren egentligen bakom den mäktiga fasaden.

Hela konceptet med att det går att skriva om en persons själ ger berättelsen väldigt intressanta teologiska och ideologiska dimensioner. Sanderson är inte heller rädd för att dyka in i dessa från alla möjliga olika vinklar utan att skriva läsarna på näsan. Efter att ha läst The Emperor's Soul känns det som att jag förstår inte bara karaktärernas utan alla människors egendomliga personligheter bättre.

Sammantaget:

Men ett nytt fantastiskt magisystem, intressanta karaktärer och en handling som är kanske den djupaste av alla hans verk är denna novell ett mästerverk. Jag kan rekommendera boken till läsare i alla åldrar. Har du inte läst någon av Sandersons andra mästerverk (Mistborn, Twillight Archive, Warbreaker, Steelheart, Elantris) är The Emperor's Soul den perfekta inkörsporten. Men samtidigt finns det också en del intressanta Cosmere-överraskningar för de inbitna Sandersonfansen.

Betyg: 5/5


Recension - Skymningseld0

24 maj 2017

När Tom Landers liv är som mörkast dyker den hemlighetsfulla Emely upp. Hon säger att han sovit sedan dagen han föddes men att det nu är dags att vakna. När hon berättar att de träffades första gången i den galliska byn Manola, när Tom marscherade in med de romerska legionerna, vill han tro henne – men tanken att det skulle finnas människor där ute med märkliga förmågor som redan levt många liv är bara för svår att acceptera. Emely är dock inte den enda reinkarnatör som upptäckt Tom. En mäktig fiende från det förgångna har vaknat och närmar sig nu för att avsluta den strid som påbörjades redan för 2 000 år sedan.

Skymningseld är en urban fantasy skriven av journalisten Henrik Widell och är nyligen utgiven av förlaget Undrentide. Jag upplevde boken som en intressant korsning av Twillight, Sagan om det magiska landet Deverry och Highlander-filmerna

Det märks redan i bokens inledning att författaren är en van skribent. När han skildrar huvudkaraktären Tom Leanders händelsefattiga liv i Kronoparken i Karlstad är boken väldigt levande. Jag känner mig i trygga händer då miljöbeskrivningarna och dialogerna flyter fram på ett sätt som jag ännu inte läst hos någon annan svensk fantasyförfattare.

I en intervju med Värmlands Folkblad säger Widell att han vill skriva om den vanliga världen fast med inslag av det fantastiska. I bokens mellersta del upplever jag att författaren drar sig för att gå för djupt in i det fantastiska. Bokens mjuka magisystem, som till en början verkar intressant, levererar inte i den utsträckning jag önskat. Handlingen kretsar kring Reinkarnatörer – en grupp människor vars själar återvänder till en ny kropp efter döden. Utöver sina reinkarnationsförmågor har de också en rad andra krafter som kan liknas med vampyrernas krafter i Twillight-böckerna. Det ges en del metafysiska förklaringar och gissningar till hur reinkarnatörerna kan ha uppstått, men dessa ger mig dessvärre inte svar på de frågor som magisystemet väcker. 

Widell hade också gärna kunnat få gå djupare in på vad det innebär att vara en Reinkarnatör, hur det påverkar deras syn på livet och på sig själva. Religionsläraren i mig såg fram emot diskussioner om vad som utgör en identitet. Är det uppväxten, biologin eller själen som formar och avgör vem man är som människa? I inledningen längtade jag efter att få läsa om hur Toms personlighet skulle förändras när alla hans minnen återkom. Men det sker ingen större förändring, vilket kändes som en försummad möjlighet till en intressant karaktärsutveckling.

Överlag finner jag inte huvudkaraktären särskilt intressant. Detta är ett vanligt problem inom fantasygenren – författare tycks tvinga sig själva att skriva alldagliga huvudkaraktärer för att balansera de övernaturliga fantasyinslagen. För att ge läsarna en anledning att gilla huvudkaraktären ges han istället en extra tragisk uppväxt. Vad sägs om döda föräldrar, ett stammande som gör att han knappt får ur sig en mening och en mobbare på skolan som får Draco Malfoy att framstå som en hjälte? Det är i stället sidokaraktärerna som fångar min uppmärksamhet. Särskilt Simon, den humoristiska vännen till huvudkaraktären, som med sin kaxiga och udda humor får en unik röst som sticker ut från resten av karaktärerna.

Sammantaget

Skymningseld är en klassisk urban fantasy-berättelse där den unga underdogen lär sig magiska förmågor och ställs mot en ännu mäktigare fiende. Boken är ett ambitiöst projekt med flera perspektivkaraktärer och en bakgrundshistoria som sträcker sig över tusentals år. Den har ett bra språk och lägger upp flera intressanta handlingstrådar i bokens välskrivna inledning. Även om jag tappade intresset mot slutet, mycket på grund av att de fantastiska inslagen inte förklaras eller utforskas i den utsträckning som jag velat, tror jag att läsare i alla åldrar kommer att gilla Skymningseld och Widells Reinkarnatörer.

Betyg: 3/5


Recension - De Rotlösa0

13 maj 2017

Något ondskefullt har vaknat och mörkret sprider sig som en farsot över världen. Just när ynglingen Elderim ska få lära sig hemligheterna med den mytomspunna magi som kallas Saven blir hans läromästare överfallen och dödad. Elderim tvingas fly ut i den främmande världen Serahema. Blodshämnd och svart magi leder till en händelseutveckling som hotar att förgöra hela världen. Ty blod är liv och Han Som Viskar i Natten har åter vaknat.

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5