JL Fantasy

Bågens Mästare tar vid där del ett, Stäppens Krigare, slutade. Djingis har enat alla stammarna och är nu på väg att starta sin stora invasion av 1200-talets Kina. 

Boken börjar intressant med att Djingis erövrar den sista av de södraste stammarna sedan beger han sig söderut över öknen för att möta sin uråldriga fiende Djinn. En intressant inledning som omedelbart fångade mitt intresse. Tyvärr är detta bokens höjdpunk då större delen av boken inte handlar om Djingis själv utan hans två bröder, som skickas ut på ett hemligt uppdrag för att hitta ett sätt att besegra Djinns stora stenmurar. När perspektivet lämnar Djingis så lämnar också mitt intresse för boken. Relationerna mellan karaktärerna blir mindre intressant än i den första boken. Dynamiken och konflikterna mellan Djingis och de omkring honom finns inte i denna bok, han är den självklara ledaren och det finns inget som hotar hans makt.

Istället för att ha relationskonflikter som håller boken samman blir det istället deras stora fiende som ska måste göra det jobbet. Men Djinn blir aldrig någon riktigt skrämmande fiende. Mongolerna är ute på djupt vatten och är numerärt underlägsna Djinn. Man ska som läsare undra hur de, mot alla odds, ska kunna lyckas? Men när de hela tiden vinner alla strider och fienderna hela tiden agerar som idioter, man får även följa deras generalers perspektiv, så blir aldrig Djinn den skrämmande fienden de behöver vara för att hålla boken levande.

Kanske hjälper det inte till att jag nyligen lyssnade på Wrath of The Khans, av Dan Carlin. Alla sluga manövrar som Djingis gör pratade Carlin om i sin poddcast och därför kom de inte som någon överraskning för min del.

Betyg: 2/5

Boken handlar om hur Temujin växer upp och till slut enar alla stammarna under 1200-talet i Mongoliet. Det är en historisk roman om den mytomspunna Khanen som många säger ha varit historiens allra största erövrare och bästa general.

Iggulden försöker varken försköna eller förfula Djingis och hans folk. Man får förklarat varför de var så hänsynslösa, men det sker alltid ur ett underifrånperspektiv vilket gör att man fortsätter att hejja på Mongolernas erövringar trots den enorma förstörelsen och det enorma lidande som de för med sig. Det hjälper också att Djingis i grunden har goda motiv för sina erövringar. Han drivs inte av maktlust eller pengar, utan vill ena sitt folk och se till att de får en framtid säkrad från sina uråldriga fiender. Böckerna är inte helt historiskt korrekta men de avvikelser som Iggulden gjort redovisar han för i bokens efterord. Det är i grunden inte någon faktabok utan en historisk roman.

Boken var lättläst och spännande från början till slut. Det enda jag hade problem med var att boken hela tiden hoppar mellan de olika karaktärernas perspektiv. I grunden får vi följa Djingis men väldigt ofta hoppar det till hans bröder, hans fru, hans mor, hans far och alla hans fiender. Så ofta att jag då och då längtar tillbaka till att bara få följa Djingis.

Betyg: 4/5

Overlord följer ett koncept som många vana animetittare börjar bli van vid. Fast i ett RPG. Overlord är inte särskilt originell i denna aspekt, vad som dock är lite annorlunda är vad huvudkaraktären gör när han väl fastnat. Momonga är maxlevlad, gudalik i jämförelse med varelserna i världen utanför hans guild. Så Momonga beslutar sig för att försöka erövra världen. 

Än så länge finns endast en säsong utgiven, 13 avsnitt. Mangan har inte hunnit särskilt mycket längre än så heller så förvänta dig inga nya animeavsnitt än på några år. 

Förutom Momonga själv som är seriens huvudperson så får vi delvis även följa de NPCs som Momonga skapat för att försvara honom och hans guildhus. Alla dessa karaktärer visar en total hängivelse till Momonga och några går så långt att de är besatt av honom. Inledningsvis är detta intressant och får Momonga att bara verka ännu mer awsome men allt eftersom säsongen fortsätter blir det snabbt enformigt. Serien hade mått mycket bättre om karaktärerna visat mer personlighet och konfronterats med egna personliga konflikter, nu är de närmast zombiliknande fans av Momonga. Detta går ibland nästan till överstyr och det är uppenbart att serien inte tar sig självt på för stort allvar. Humorn är väldigt lättsam och kan t.ex. dra väldigt grova sexskämt.

Momonga som en karaktär och dock välgjord. Han är snäll och omtänksam mot alla i sin omgivning samtidigt som han är en av de mest kraftiga karaktärer jag någonsin stött på i en anime. När han reser ut i världen för att försöka ta reda på vad som hänt så inser han snabbt att hans odöda form är just det, odöd. Han kan inte känna några känslor av något slag. Så även om Momonga gör snälla saker så bryr han sig egentligen inte om de människor som han räddar. Detta lägger upp för en intressant karaktärsutveckling som jag hoppas att vi kommer att få följa i fler säsonger.

I övrigt är serien ganska standard. Striderna är godtagbara, världen verkar helt okej men vi hinner inte lära oss särskilt mycket om detta då fokuset för de första 13 avsnitten är Momonga och hans tankar om vad han ska göra i sin nya situation. Den är inte lika vackert gjord som t.ex. Sword art online men däremot tycker jag att huvudpersonen är mycket mer intressant.

Gillar du lättsam humor, en övermäktig huvudperson och temat "Fast i ett MMORPG". Då är Overlord den perfekta kombinationen.

Betyg 3/5

Unlimited Blade Works (UBL) är den tredje serien i Fate/Stay Night konceptet. Den är självstående, så även om du inte sett de andra två kommer denna att förklara grunderna för världen. För de som sett de två tidigare kan denna bli lite väl repetativ då den åter igen ska förklara hur allt fungerar.

Till skillnad från t.ex. One Piece eller Naruto, där de extremt omfattande avsnitten ofta kan kännas utdragna, är detta en relativt kort serie bestående av 24 avsnitt. Den håller överlag ett lagomt tempo och inget avsnitt känns alltför segt.

Seriens största styrka är dess oerhört vackra grafik. Den absolut snyggaste animen jag sett. Fansen av serien har skämtsamt döpt om den till Unlimited Budget Works. 2D animationen är väldigt flytande och välkoreograferad. När sedan 3D effekter med exploderande vackra färger läggs till på magierna och striderna blir resultatet en fest för ögonen.

Men grafiken är inte det enda som är bra med UBL. De flesta av karaktärerna är intressanta, både magiker och servanter, och handlingen med dess twister är uppfriskande. Plottwisterna gör att serien svänger så mycket att det är svårt att förutspå vad som ska hända härnäst och håller därmed UBL vid liv när den i övrigt börjar att tappa mitt intresse.  

Serien saknar den mer episka uppbyggnad som jag vill ha av en animeserie. Efter de intressanta plottwisterna avklarats tappar serien fart och den andra halvan av serien blir aldrig så spännande som jag hoppats att de skulle bli. Inledningsvis känns UBL originell medan slutet känns förutsägbart och ganska alldagligt. 

Jag hade också hoppats på lite mer konflikt mellan alla sju magikerna. När flera av servanterna och magikerna dödas utan att ens presenteras känns det som att jag tappar lite av den komplexitet som jag tycker att serien delvis saknar.

Men det största problemet som serien har är den ena av huvudkaraktärerna, Emiya Shirou. Han är sinnebilden av den gyllene hjälten som hela tiden fattar idiotiska beslut för att han alltid måste vara genomgod, oavsett vilka konsekvenser det får. När han för tionde gången fattar ett dumt beslut på grund av sin genomgoda moral spyr jag lite lätt i min egen mun.

Gillar du otroligt vacker anime med historisk anknytning, i form av Servanterna, och en helyllehjälte.

Betyg: 3/5

Elantris är Brandon Sandersons debutroman och utsågs av Barns and Noble till 2005 års bästa fantasybok. En ensamstående episk fantasy, även om vi inte får ta del av något episkt uppdrag eller världens undergång. Istället får vi en blandning av politiska intriger, en intressant värld och ett nytt intressant magisystem baserat på japansk skriftsystem.

Likt många andra av Sandersons böcker tar den plats i en enda stad, Elantris och dess runtliggande förorter. 10 år efter att staden drabbades av den mystiska sjukdomen. Staden är nu en spöklik ruin och Elantrianerna driver runt inuti staden utan mening eller hopp.

Vi får följa tre karaktärer. Prins Raoden väljs ut av Dor och därmed kastas in i Elantris. Prinsessan Sarene, Raodens blivande hustru som precis anlänt till staden. Hrathen, en präst och missionär som skickats för att konvertera människorna i Arelon. Om Hrathen misslyckas med sitt uppdrag kommer alla människor i landet att utplånas av den mäktiga nationen Fjordell. Medan Raoden försöker överleva inne i Elantris måste Sarene hantera effekterna av prinsens försvinnande samtidigt som hon försöker stoppa Hrathen att konvertera nationen.

Det bästa med den här boken var världsbyggandet. Den sönderfallna staden Elantris var sorgsligt vacker i sin forna glans. Jag kände att jag ville spendera mer tid i den och hjälpa till att restaurera den. Man fick också direkt känslan att det fanns en massa saker i staden och i handlingen som inte var så enkla som de först verkade. Detta gjorde att jag ständigt var nyfiken på vad som egentligen hänt med staden och dess gudalika invånare.

Elantris är dock inte riktigt lika bra som Sandersons nyare böcker, t.ex. Warbreaker, Mistborn eller Way of Kings. Det är Sanderssons första publicerade bok och tycker jag märks. Framförallt på grund av karaktärerna. Alla tre huvudpersonerna är välskrivna och intressanta men ingen av dem hade det där lilla extra som gör att de sticker ut. De fångade mig lika mycket som karaktärerna i hans nyare böcker gjort, t.ex. Lightsong, Kelsier eller Kaladin.

Elantris är lättläst och enkel att följa och jag kan rekommendera den till både vuxna och unga läsare även om den är 638 sidor lång.

Betyg: 4/5