JL Fantasy

Blood Song, den första boken i Shadow of the Raven trilogin, är en mörk gritty fantasy som självpublicerades 2012 av författaren Anthony Ryan men plockades senare upp av Orbit Books. Den är precis en sådan fantasyberättelse som jag letat efter. En klassisk fantasysaga, där den unga pojken tränas till att bli en näst intill perfekt svärdsman men med en modern värld, trovärdiga karaktärer och en mörk handling. Vid en första anblick tycks boken vara ganska stereotypisk, den tråkiga framsidan gör inget för att minska detta intryck, och undviks kanske därför av en del läsare. Men jag uppmanar er att ge den en chans. Blood Song må vara stereotypisk men den gör alla de klassiska tropen så bra att den absolut är värd er tid. 

Bokens struktur liknar Patric Rothfuss upplägg i The Kingkiller Chronicle. Vi får först följa en historiker i det Alpiriska riket, Vaelins fiender, som fått uppgiften att skriva om Vaelins liv. För dem är Vaelin "The Hope Killer" och han är på väg till sin egen avrättning, efter att ha tillfångatagits av Alpirierna i kriget. Vaelin börjar berätta om sitt liv för historikern och här hoppar vi tillbaka i tiden till den dag då Vaelin lämnades på den sjätte orderns trappa. 

"He had many names. Although yet to reach his thirtieth year history had seen fit to garner him with titles aplenty: Sword of the Realm to the mad king who sent him to plague us, the Young Hawk to the men who followed him through the trials of war, Darkblade to his Cumbraelin enemies and, as I was to learn much later, Beral Shak Ur to the enigmatic tribes of the Great Northern Forest. But my people knew him by but one name and it was this that sang in my head continually the morning they brought him to the docks: Hope Killer. Soon you will die and I will see it."

Personligen gillar jag berättelsen om Vaelin mer än t.ex. den om Kvothe i den bästsäljande Name of The Wind. Vaelin är sympatisk, lojal och omtänksam men drar sig samtidigt inte för att göra det som krävs för att nå resultat. Han känns, trots sina färdigheter, verklig till skillnad mot den närmast perfekta och irriterande Kvothe. Även bikaraktärerna, hans bröder Dentos, Barkus, Caenis och Nortah men även Kung Janus och hans dotter prinsessan Lyrna är alla olika varandra och drivs av egna motiv som gör dem till några av de allra mest intressanta karaktärer jag läst om.

Världen är som sagt en traditionell mörk fantasyvärld med medeltida inslag och fylld av hemligheter som sakta nystas upp för läsaren. Inget spektakulärt eller unikt men precis som karaktärerna - välskrivet. Allt ifrån religion, ekonomi, politik och krig känns nyanserat och trovärdigt. Magin förklaras delvis mot bokens slut men är överlag väldigt mystisk och kommer förhoppningsvis utforskas mer i seriens två efterföljande böcker. 

Sammantaget är det en blodig actionpackad berättelse med flera twists som gör att du inte vill lägga ifrån dig den. Det enda som gör att den inte får ett 5/5 i betyg är att jag saknar en nemesis, en motståndare till Vaelin som får mig intresserad. Även om huvudkaraktären har gott om fiender, mäktiga sådana också, känner jag ändå aldrig någon känslomässig koppling till dessa. 

Betyg: 4/5

Gillade du scenerna med Luke Cage i Jessica Jones kommer du gilla honom i den här också. Förutom att han flyttat till Harlem har nästan ingenting hänt. Istället kretsar handlingen mest om Lukes förflutna, de experiment som gjorde honom osårbar och framförallt om hans motvilja till att bli en "hjälte". De problem som Luke tvingas hantera begränsas till Harlem och det är också där seriens styrka ligger. "Små" problem med mycket känsla. Om Luke skulle misslyckas får skurkarna fortsätta styra Harlem men världen går inte under. Detta ger serien en känslomässig tyngd och en äkthet som bär handlingen genom hela säsongen. 

Serien blev väldigt hypad redan innan den släpptes. Dagen efter att den släpptes kraschade Netflix servrar av överbelastningen. Men lever Luke Cage upp till alla förhoppningar? 

Ända sedan Iron Man 2008 har samtliga hjälteberättelser haft vita hjältar som huvudperson. Den här serien är den första på länge med en svart huvudperson och den utspelar sig i Harlem, de svartas Mecca. Hela serien är djupt förankrad i de svartas historia. De problem som de mött, inte bara slaveri och rasism, utan också innerstadsproblem och hela den pågående Black Lives Matters rörelsen tas upp i serien. Luke är en osårbar svart man i en tid då rasism, korrupta politiker och poliser är en het fråga i USA. Man han är också, trots sina krafter, en man av folket. Han lyssnar på hiphop och rapmusik och går klädd i en enkel hoddie, inte någon spandexkostym. På grund av detta kommer han troligtvis bli den förebild som länge saknats i superhjältefilmer, för en hel generation av unga svarta. 

Harlem behandlas med ömhet och i stort sett varje avsnitt lyfts historiska och kulturella ikoner fram. Särskilt i seriens musik som så vitt jag kunde höra enbart bestod av svarta artister. Faith Evans, The Delfonics, Raphael Saadiq och Charles Brady gör t.ex. uppträdanden i serien. Men min personliga favorit är scenen då Method Man och Luke Cage byter hoodie varpå Method Man senare rappar om Lukes betydelse för Harlem - "People say we don't need another hero, but now we got one."

Alla Marvel/Netfilxserier håller relativt hög klass och Luke Cage är en av dem som håller allra högst nivå. Personligen tyckte jag dock att Jessica Jones var snäppet bättre. Den hade en spänningsfaktor som Luke Cage aldrig når upp till. När jag såg Jessica Jones mådde jag fysiskt dåligt av skurken The Purple Man. Jag var uppriktigt rädd för vad som skulle hända härnäst. I Luke Cage är jag aldrig det minsta orolig om han ska lyckas eller inte. När Luke strider är det som om en stridsvagn skulle slåss mot ett basebollträ och detta tar bort spänningen. Till och med de gånger Luke faktiskt möter motstånd känner jag aldrig någon oro.

Sammantaget är Luke Cage definitivt sevärd. Musiken, miljön, en del av karaktärerna gör att säsongens första halva är topklass. Spänningen avtar dock eftersom, mest på grund av att Luke saknar en riktigt bra antagonist som kan ge honom motstånd.

Betyg: 4/5

Re:Zero verkar till en början vara ännu en "jag har fastnat i en fantasyvärld-saga" men den är långt ifrån det. Re:Zero är den bästa animeserien som startat under 2016. Den är mörk, trots den lättsamma inledningen, full av action, drama, komedi och bäst av allt, fylld av plot-twists, fler än jag någonsin sett i en animeserie. När jag var halvvägs in i säsongen var jag fortfarande inte säker på hur säsongen skulle sluta eller om huvudkaraktären ens var på rätt sida. Samtidigt fann jag mig själv ändå hejandes på Subaru och hans nya vänner, alltid orolig för att han plötsligt skulle göra något fel - dö - och behöva börja om från början. Även om storyn var lite förvirrande i några avsnitt lämnade första säsongen mig nöjd, tillsammans med dussintals frågor och en längtan efter säsong två.

Det var inte bara den annorlunda handlingen som var Re:Zeros starka sida. Den har även några av de bästa karaktärer jag sett detta år, alla med sina egna agendor och unika karaktärsdrag som gör att de känns trovärdiga samtidigt som de sticker ut från mängden. Att Subaru överlever sin egen död gång på gång och måste börja om skapar en intressant dynamik till karaktärerna runt omkring honom - han minns dem, men de minns inte honom.

Gillar du berättelser med trovärdiga karaktärer, klassiska fantasyvärldar och en handling som överraskar dig i så gott som varje avsnitt. Då är Re:Zero animen för dig.

Betyg: 5/5

N.K. Jemisin är kanske inte är känd för alla. Hon debuterade 2010 med boken The Hundered Thousand Kingdom och vann med den pris för bästa debutroman. Nu har hon även blivit 2016 års Hugo-vinnare med The Fifth Season, den första delen i en ny trilogi - The Broken Earth Trilogy.

Berättelsen tar plats på en superkontinent som kallas The Stillness, ironiskt med tanke på att jorden är i konstant rörelse. Varje gång jorden genomgår en apokalyptisk händelse, vare sig det är en jordbävning, vulkanutbrott eller någonting skapat av människan, kallas det för en Säsong. Människorna har lärt sig att leva med det. De bygger extra stabila städer som inte ska gå under totalt i nästa katastrof och lyckas på så sätt, ibland, förhindra den värsta skadan. 

I The Stillness finns en grupp människor som kan kontrollera jordens krafter. De kan med den stilla eller förstärka jordbävningar, vulkanutbrott eller höja eller sänka temperaturen omkring dem till den punkt att allt levande dör på ett ögonblick. Dessa supermänniskor kallas Orogenes. De tas tillfånga som barn av imperiet och tränas i en stor skola, The Fulcrum, för deras eget bästa. Där lär de sig sig lyda sina väktares order utan eftertanke och att kontrollera sina krafter för att kunna tjäna imperiet genom att stilla blivande naturkatastrofer runt om hela kontinenten.

Handlingen börjar med att två personer pratar kryptiskt på en kulle, varpå den ena använder sina magiska krafter och river sönder jorden i en enorm jordbävning som drabbar hela kontinenten. Ett slut är bara början på något nytt. Samma dag som katastrofen drabbar The Stillness inser Essun, en medelålders lågstadiefröken, att hennes man har mördat deras son och kidnappat deras dotter. Essun, som nu är mentalt förstörd, beger sig ut i ett förstört land för att göra det enda hon kan tänka på: rädda sin dotter.Till synes alla städer har blivit förstörda i den enorma jordbävningen och världen har blivit en plats där endast de starkaste och mest uppfinningsrika överlever. 

Jesmin har ett fantastiskt språk och lyckas hålla spänningen genom hela boken, trots det komplicerade världsbyggandet. Det mest intressanta med Jesmins språk är att hon skriver sin huvudkaraktär Essun i andra person: "Du gör det här, du går dit, du tänker på det..." Ett briljant sätt att porträttera karaktärens sköra mentala hälsa, som om hon pratar med ett tidigare jag som inte längre finns kvar. Det fick mig att omedelbart älska karaktären. Hon lyckas även skapa en fantastisk avslutning på boken där allt kommer samman samtidigt som hon bygger upp för en storslagen handling i de kommande böckerna.

Betyg: 5/5

Animen lades ner redan 2012, på grund av svikande tittarsiffror, och nu har även mangan slutat på ett hastigt sätt. Bleach, serien som räknades som en av de tre stora, tillsammans med Naruto och One Piece, gick från toppen av Shounen-rankingen till botten. Vad hände egentligen? Hur kan det komma sig att denna briljanta serie föll så hårt? För att förstå detta måste vi starta från början.

Bleach hade premiär 2004 och vann pris för bästa shounen-mangan 2005. Handlingen följer den 15 årige Kurosaki Ichigo som kan se andar, Hollows. En dag stöter han på Rukia, en Shinigami, som skyddar människor från farliga Hollows. När han tvingas hjälpa henne för att besegra en ande rycks han med in i en oanad värld. 

De mer mogna huvudkaraktärerna, till skillnad från Naruto och One Piece, den unga och coola stilen och den intressanta världen gjorde att serien blev bara större och större under sina första år. Höjdpunkten hade den under sin tredje säsong - Soul Society: The Rescue. I den säsongen gjorde uppsjön av de vackra och unika karaktärerna med deras individuella krafter att varje nytt avsnitt blev en fest för ögonen. Än idag är några av dessa karaktärer mina absoluta favoriter, särskilt Aizen och Zaraki. Handlingen i säsongen var dock egentligen inte något speciellt, Ichigo var tvungen att rädda sin vän Rukia från att avrättas av den då mystiska orden av Shinigami-kaptener. Men parallellt med detta vävdes också en dold sidohandling upp det långa narrativet för hela serien, men en av de basta plottwists jag någonsin sett.

Efter denna säsong började dock Bleach tappa sitt initiativ. Serien avbryts av fillers, huvudhandlingen upprepas gång på gång (vi måste åka till X för att rädda X annars kommer X att hända) i de kommande säsongerna och de nya karaktärerna som presenteras fick aldrig samma djup som karaktärerna dittills fått. Det fanns fortfarande ett visst attraktionsvärde till serien, några vackra nya karaktärer, några coola strider, men framförallt att få se kulminationen av tredje säsongens plottwist. Men det var inte tillräckligt för att hålla serien lika spännande som den tidigare varit. Sakta men säkert tappade serien mer och mer fans och när huvudhandlingen tillslut kulminerade i säsong 14, försvann läsarskaran helt. Mangan fortsatte men blev också en blek kopia av det den en gång varit. Animen gjorde slutligen ett till försök att följa mangan i ytterligare två säsonger men vid det laget hade så många slutat se på serien att den tvingades läggas ner 2012.

Det sista arket i mangan, som nyligen avslutats var dålig på alla sätt och vis. De nya fienderna, Wandenrech Quincies, som invaderar Soul Society var så platta och hade så tråkiga krafter att jag mer eller mindre satt och skrattade mig igenom de sista kapitlen. Den coola stilen som mangan gjorde sig känd för fanns inte ett spår av - karaktärerna såg alla ganska likadana ut och världen kändes platt och livlös. Det var som att skaparen av serien själv tappat intresse för sin skapelse och bara stressat sig igen de 4 sista åren av mangan. Inget hjärta, inga överraskningar och ingen ambition att ge serien ett värdigt slut.

De inledande två säsongerna av animen och mangan är värd 5 av 5 i betyg men i det stora hela faller serien platt.

Betyg: 2 av 5