JL Fantasy

De Rotlösa från 2014 är Marcus Olaussons debutroman, den första av sex böcker i high fantasy-serien Serahema Saporium. Enligt honom ska det bli en långtgående serie där de första sex böckerna ska utspela sig i en medeltida handling. Men serien slutar inte där. Serahema Saporium 2 kommer att utspela sig i framtiden i en miljö inspirerad av amerikanskt 30- och 40-tal, lo-fi Star Wars och Romarriket. Marcus har med andra ord storslagna planer för sin serie, något som jag uppskattar i en tid när många författare undviker allt för tidskrävande skrivprojekt. Men detta episka världsbygge är inte den enda anledningen till att Marcus Olausson är extra intressant att hålla ögonen på. Hans sidoprojekt fantastikhjälpen tror jag kan bli något som drar till sig mycket publicitet, samtidigt som det står för en god sak.

Världen

Världen är bokens starkaste sida. Den känns genomtänkt och verkar rymma många hemligheter. Allra mest gillade jag magisystemen. Världen Serahema har fyra separata magisystem, beroende på om man räknar demonritualen, som var min favoritscen, i bokens inledning som en del av ett eget magisystem. De andra magisystemen är klassisk elementär- och blodsmagi, men här finns också Saven: ett originellt och intressant magisystem där rå magi flyter runt i ett slags blodomlopp runt hela världen. På särskilda platser där flera savtrådar möts kan en Savmästare släppa lös otroliga krafter över världen. Vi får ta del av en hel del träning och mindre skärmlystringar men de stora episka striderna kvarstår till kommande böcker, något jag ser fram emot.

Världen består så vitt jag har förstått av flera olika raser men i denna inledande bok kretsar handlingen framför allt kring gudar och människor. Ett problem som jag brukar ha med berättelser där gudar vandrar på jorden tillsammans med människor är att de inte känns som riktiga karaktärer, utan snarare blir verktyg för att föra handlingen framåt. De Rotlösa faller i samma fälla – förutom den övergripande berättelsen om hur världen kom till och gudarnas roll i kosmos känns gudarna ganska historie- och identitetslösa.

Handling

De Rotlösa börjar med att staden Landanor attackeras av Fhularis – stora bepansrade odjur, och Dasheptis – mörka vampyraktiga magiker som använder blodsmagi. Pojken Elderim räddas dock av varg- och eldguden Elaris. Elderim förs till en grotta där han tillbringar sin ungdom tillsammans med Elaris, som blir en slags fadersfigur och läromästare.

Elderims tid i grottan är den svagaste delen av boken. Det sker inte särskilt mycket framåtrörelse utan främst infodumpar i dialogform om gudar, profetior och magisystem. Även om det finns flera intressanta aspekter med magisystemen försvinner mycket av mystiken när allt presenteras så svart på vitt i bokens inledning. Jag hade önskat att man som läsare fått gissa och fundera hur magin fungerar innan allting avslöjas. 

När Dasheptis till slut hittar deras gömställe flyr Elderim. Han tvingas då ut i världen och ramlar snart över två krigare, Rendon och Cal, som blir hans kompanjoner. Tillsammans försöker de uppfylla en av profetiorna som verkar vara kopplad till Elderim: att finna det legendariska elementarsvärdet Åskvigg samtidigt som Elderim också måste lära sig att bruka magierna för att kunna döda den onda guden Naemin.

Överlag känns handlingen mer som en introduktion för kommande böcker, snarare än en bok som ska bära sig själv. Detta gör att jag som läsare blir aningens besviken när ingen av de större frågorna kring profetiorna ens delvis har besvarats när jag läst färdigt. Marcus säger själv i en intervju av Markus Sköld att han ursprungligen planerat att skriva tre böcker, men att förlaget tyckte att böckerna blev för tjocka och att han därför fick dela upp dem och skriva om handlingen något. 

Karaktärer

Jag hade svårt att knyta an till huvudkaraktären Elderim, mest på grund av att han bott i skogen med en talande varg i större delen av sitt liv. Han upplevs ganska platt på grund av sin enkelspåriga uppväxt. Även Rendon och Cal beskrivs båda som rätt stereotypa "fighters" och även om man får viss information om deras bakgrund saknar de en tydlig röst. Detta gör att dialogen mellan karaktärerna ofta blir stel och ganska repetativ när Rendon och Cal i vart och varannat kapitel skrattar åt Elderims okunskap om världen. De karaktärer som är mest intressanta är istället bikaraktärerna: tjuven Belmonne och Odanha, Skapelsens dotter. De har egna agendor, något annorlunda personligheter och blir därför friska fläktar till handlingen. Men dessa utgör tyvärr endast en bråkdel av handlingen.

Sammantaget

Jag är nyfiken på Marcus Olaussons författarskap på grund av hans spännande projekt Fantastikhjälpen och för att han är en av få svenska författare som skriver långa high fantasy-serier. Hade jag inte varit det hade jag troligtvis inte valt att läsa boken. Jag gillar klassiska fantasyberättelser, men av baksidetexten att döma kändes De Rotlösa för genretypisk. Detta verkar dock vara ett medvetet val av författaren. Marcus säger själv i en intervju av Ylva Lee Lindell "Till det yttre kan Serahema Saporium synas som en standardberättelse med en föräldralös pojke som ska besegra den onde guden med ett magiskt svärd. Inte så spännande kanske. Vi har hört det förut. Det jag vill göra är att ta den klyschan, vrida den några varv och se vad som kommer ut i slutändan."

Jag ser dock två problem med denna metod. För det första finns det en risk att läsarna blir avskräckta innan handlingen hunnit ta sig fram till twisterna, ungefär så som jag upplevde boken. För det andra finns det en risk att de läsare som vill ha en traditionell fantasyberättelse blir besvikna när twisten dyker upp och förändrar handlingen till något de inte vill läsa. Jag delar därför författarens oro om att många läsare kommer att döma ut Serahema Saphorium på förhand. Utifrån vad jag läst i recensioner och intervjuer blir dock serien bättre och mer originell i de efterföljande böckerna. Jag kommer därför att ge serien en chans och jag hoppas att du gör det med.

Betyg: 2/5

Den första Guardians of the Galaxy-filmen slog många med häpnad då den lyckades kombinera bland annat ett talande träd och en talande tvättbjörn med 70-tals musik och världsförstörande superskurkar. 

I uppföljaren får vi ännu mer av samma koncept. Mer skämt, fler intressanta karaktärer och massor av vackra effekter. Regissören James Gunn har på många sätt lyckas ännu bättre med konceptet i den andra filmen än vad han gjorde i den första. Redan i förtexterna sitter halva biosalongen och vrider på sig av skratt, detta samtidigt som ett tentakelmonster med stora ständer besegras. Det känns som att Gunn vågat slappna av mer och verkligen låta Guardians of the Galaxy få vara sin egen typ av film i Marveluniversumet.

Men filmens styrka är samtidigt också dess svaghet. Visst är skämten oftast väldigt roliga, effekterna är väldigt snygga och de nya karaktärerna Mantis, Ego och Ayesha har alla sin egen charm. Men för mycket fokus läggs på detta, istället för på den övergripande handlingen, vilket gör att det blir tröttsamt i längden.

Handlingen kretsar kring familjeband. Gamora fortsätter hennes dunster med sin syster Nebula. Drax saknar fortfarande sin familj och kan dela detta med Manis på grund av hennes empatiska förmågor. Rocket plågas av att han är ett experiment och hittar en koppling till Yondu som visar sig haft ett liknande förflutet. Peter brottas med sina pappaproblem och sin obesvarade kärlek till Gamora. 

Parallellt med alla dessa inre konflikter räddas The Guardians av Peters mystiska pappa Ego och de måste komma underfund med varför Ego valt att dyka upp just vid detta tillfälle. Detta är bokstavligen hela huvudhandlingen. De sista 45 minuterna är en enda lång, skämtfylld, strid mot filmens "mystiska" superskurk.

Sammantaget

Vill du ha mer av den första Guardians of the Galaxy-filmen kommer du att älska denna uppföljare. Vill du att filmen på något sätt ska utveckla och tillföra något nytt behöver du anstränga dig för att hitta det.

Betyg 2 av 5

Brandon Sanderson släppte sin första bok i Stormligt Archive serien, The Way of Kings, år 2010. Fyra år senare kom uppföljaren Words of Radiance som är den längsta fantasybok jag någonsin läst. Med sina 1089 sidor, över 400 000 ord, är den utan tvekan en av de mest episka fantasyböcker som någonsin skrivits.

Det är häpnadsväckande att se hur snabbt Sandersons namn spridits över världen, men med tanke på hur snabbt han skriver är det kanske inte så konstigt. År 2005 debuterade han med Elantris och har sedan dess släppt ytterligare 18 romaner och ett dussintal noveller. Jag läste i en intervju med Sanderson att hans förlag länge var skeptisk till att publicera hans Stormligt Archive böcker. Vilket inte är svårt att förstå med tanke på att Words of Radiance endast kostar 289 kronor att köpa. Även om boken är lite dyrare än många andra böcker får du definitivt valuta för dina pengar. Utöver sina 1089 sidor innehåller boken också massor av bilder, kartor och detaljer som troligtvis kostar en hel del att lägga till i boken. 

I The Way of Kings presenterades vi för världen Roshar och bitvis tyckte jag att det var för mycket att ta in på en gång. Dussintals olika perspektivkaraktärer från olika nationer och raser. Ingen del av världsbyggandet ignorerades - med flera magisystem, religioner, kulturer, samhällssystem, fauna och annat är planeten Roshar troligtvis det mest omfattande världsbyggandet som någon fantasyförfattare vågat sig på.

Words of Radiance landar mer i karaktärerna i bok två och är ett mästerverk på många sätt men jag hade svårare att motivera mig själv att läsa vidare, vilket gjorde att det tog nästan två år innan jag läst färdigt den. Anledningen till detta är att jag tycker att boken har flera obetydliga handlingstrådar som kändes som att de var där för att göra boken lång, inte för att handlingen krävde att de skulle vara där.

1. Det tar Shallan nästan halva boken att ens nå till The Shattered Plains och även om delar av hennes resa är intressant ville jag hela tiden att hon bara skulle komma fram och börja nysta i hemligheten med The Voidbringers.
2. I den förra boken fick vi, via en rad tillbakablickar, en djupdykning in i Kaladins förflutna. Bok två fortsätter på samma sätt men har nu Shallans bråkiga familjebakgrund som huvudfokus. Denna bihandling tyckte jag inte var lika intressant som den om Kaladin. Mycket av det som tas upp har vi redan hintats om i bok ett vilket gjorde att det var för lätt att förutspå vad som skulle hända längre fram i hennes bakgrund. Tillbakablickarna blev därför något som jag alltid skummade igenom för att komma tillbaka till den "riktiga" handlingen.
3. Dalinar, min personliga favorit karaktär, kliver tillbaka för att ge utrymme till hans son Adolin som inte är lika intressant. 
4. Flera av karaktärerna blev allt för lika varandra. Både Shallan, Kaladin, Adolin och Wit har alla samma typ av sarkastiska och dystra humor genom hela boken och efter ett tag blir det ganska tröttsamt.
5. Men det största problemet som jag hade var Kaladin. I bok ett var han en plågad själ som trots sitt besvärliga förflutna gjorde det som krävdes för att han skulle nå sina mål. I den här boken består hans kapitel mest av en kavalkad av klagomål, paranoida tankar och en rädsla mot alla i sin omgivning. Även här började jag tillslut skumma igenom långa delar av hans repetitiva inre monolog. 

Den nya Ghost in the Shell adaptionen försöker inte vara en kopia utav Mamoru Oshii's prisbelönta animefilm från 1995. Flera scener är desamma som orginalfilmen, men handlingen är överlag mer actionorienterad och tar inspiration från flera av de olika filmerna och animeserierna som gjort i Ghost in the Shell franchiset. Även om den nya filmen försöker lyckas den inte fånga det stämningsfyllda allvaret i världen och i de olika karaktärerna. Istället lägger den mer vikt på att ge tittarna en explosionsartad bioupplevelse. Både i scenografi, med dess svepande panoramabilder av den Japanska superstaden New Port City men också genom dess Matrixliknande actionscener. Detta gör dock filmen väldigt väl. Särskilt en scen, taget från animefilmen, gav mig rysningar. I den slåss Major ovanpå ett vattentäckt hustak mot en terrorist. Twisten är att hon har aktiverat sin heltäckande camoflage vilket gör att det enda man ser är hennes fotsteg och när vattnet stänker mot henne. 

Filmen får tyvärr inte tillräckligt med tid för att bygga upp de intressanta karaktärerna som utgör Section 9. Istället fokuserar den helt på Scarlett Johanssons karaktär Major. Den tar upp frågor som, är hon fortfarande människa och vem var hon innan olyckan? Scarlett Johansson är en av mina favoritskådespelare men detta är inte en av hennes bästa roller. Hon har ett ständigt plågat och sammanbitet uttryck vilket gör att hon ständigt tycks vara i konflikt med sig själv och vem hon är. Detta skiljer sig stort från animefilmen och serien där Major visserligen har filosofiska funderingar om livet men i stort är rätt nöjd med sin tillvaro och roll i Section 9. De andra karaktärerna har alla intressanta förflutna men detta berör inte den nya filmen alls. Inte ens Batou, som får näst mest screen time efter Scarlett Johansson, får någon som helst bakgrund utan blir mest en tuffing med attityd. Vilket är synd då mycket av charmen från den gamla filmen och från animeserien, Ghost in the Shell Stand Alone Complex,  är just relationen mellan karaktärerna.

Animefilmen och animeserien har kritiserats för att ha en allt för komplex handling men av detta ser vi ingenting i den nya filmen. Handlingen känns tyvärr som ett väldigt tydligt Hollywood scipt och blir därmed väldigt förutsägbar. Redan i de allra första scenerna kan man ana vem huvudskurken är vilket gör att filmens avslutning blir den svagaste delen. Det känns som att regissören Rupert Sanders inte har tilltro till att publiken ska förstå vad som händer och tonar därför ner på filmens filosofiska sida för att göra den lättare att ta till sig.

Sammantaget

Ghost in the Shell är en bra adaption överlag men animen har mycket mer att erbjuda. Filmer håller ihop men vågar inte nå upp till dess fulla potential. Istället får tittarna nöja sig en actionfilm med en hel del vackra scener. Viktigt att påpeka är dock att filmen är en av de bästa Hollywoodadaptionerna av en anime hitintills och jag tror att vi kommer att få se många fler adaptioner i framtiden. Jag ser särskilt fram emot Netflix tolkning av Death Note (en av mina personliga favoriter) som kommer i Augusti.

Betyg: 3 av 5

Spoilerfri recension

The Obelisk Gate är den andra boken i den Hugo-vinnande The Broken Earth-serien. Skriven av N. K Jemisin (tidigare mest känd för The Hundred Thousand Kingdoms) och publicerad 2016 av Orbit Books.

I The Fifth Season fick vi följa en karaktär genom tre olika skeenden i hennes liv. Vi fick se hur Alabaster förstörde världen av någon oförklarad anledning och därmed startade en ny Säsong. Essuns dotter Nassun kidnappades av sin pappa vilket kastade Essun in i galenskap. Hennes mål genom hela boken var att finna och rädda sin dotter oavsett vad det skulle kosta. Men i slutet av boken var hon längre ifrån sin dotter än vad hon var när boken började.

I The Obelisk Gate får vi följa både modern och dottern. Berättandet växlar mellan Essuns andrapersonsperspektiv och Nassuns tredjepersonsperspektiv. Andrapersonsperspektivet kändes annorlunda och intressant i den första boken men i den här blev jag snabbt trött på det. Jag tyckte att det passade bättre när huvudkaraktären Essun var mer ömtålig eftersom hennes son mördats och hennes dotter kidnappats. När handlingen fortsätter och det har gått några år försvinner den omedelbara galenheten och därför blir perspektivet inte lika slående.

I The Fifth Season byggdes världen upp mer och karaktärerna reste stora avstånd. I The Obelisk Gate  är världen förstörd och karaktärerna tvingas mer eller mindre att bli platsbundna. Detta gör att boken känns långsammare än den första. Även om det händer en hel del intressanta saker känns det ändå stundtals som att handlingen står still. Karaktärerna däremot utvecklas mycket: Essun brottas med sin misstro mot människor och Nassun brottas med sin relation till sina föräldrar och sin nya surrogatfader. Även om karaktärernas ageranden alltid är välmotiverade har jag svårt att förlåta deras beslut som ständigt för med sig lika mycket olycka som lycka. Karaktärernas perspektiv är så präglade av deras egen uppfattning om vad som är rätt eller fel, att det är svårt att veta om det de tycker verkligen överensstämmer med vad som faktiskt är sant. Det gör att jag inte hejar på någon särskild karaktär, förutom den udda Alabaster som tyvärr är näst intill helt frånvarande i den här boken. Essun och Nassun måste finna sin plats i Säsongen samtidigt som yttre och äldre krafter börjar röra sig för att forma världen till det de vill att den ska bli.

Sammantaget

The Obelisk Gate är en välskriven och unik bok som kommer att falla de flesta läsare i smaken. Den passade dock inte min smak. När jag hade läst färdigt The Fifth Season  ville jag ha mer av konflikten mellan The Fulcrum och de förslavade Orogenes. Men i och med att världen har gått under finns inte längre The Fulcrum kvar. Halvvägs in i boken hintas det om att det finns en annan sida som vill att Säsongen ska fortsätta för evigt och därmed utrota alla människor. Denna fiende blir dock aldrig lika trovärdig och intressant som The Fulcrum och deras väktare var i bok ett.

Betyg: 3/5

Bok 3 The Stone Sky släpps den 17 Augusti 2017.