JL Fantasy

Säsong fyra började bra med en rolig återintroduktion av huvudkaraktären och hans sidekicks, men fastnade sedan i en allt för rörig och intetsägande huvudstory. Trots problemen med huvudhandlingen kulminerade säsongen i det andra avsnittet med det stora avslöjandet av Sherlocks syster Euros. Även skurken i det andra avsnittet var originell och läskig. Tyvärr lyckade dock inte det tredje och sista avsnittet att bibehålla samma spänning och originalitet.  

I The Final Problem ska Sherlock besegra sin syster vars otroliga intellekt har gjort henne till en psykotisk Samara Morgan wannabie. Hon fängslades in i ett toppsäkert fängelse som liten av sin storebror Mycroft, efter att ha mördat Sherlocks bästa kompis i avundsjuka. Men med sin smarthet kan hon övertala vem som helst att göra vad som helst och har därför tagit över fängelset som tidigare hållit henne fast. Sherlock förträngde det som Euros gjorde mot honom som liten men nu börjar hans minne sakta komma tillbaka lagomt i tid för att han ska lyckas lösa det sista problemet som Euros skapat tillsammans med Moriarty. Hur kan hon ha träffat Moriarty om hon varit inlåst i hela sitt liv kanske du undrar? Jo, Mycroft lät honom besöka henne i fängelset för att hon hjälpt honom lösa ett problem som han haft. Tillsammans har Euros och Moriarty smitt en sista plan för att krossa Holmesbröderna. Vi får nu reda på att Moriartys sista önskan var att Sherlock skulle tvingas döda sin egen bror. Turligt nog för Sherlock var han själv aldrig i riktig fara, vilket han till slut inser. Han stoppar då skurkarnas plan genom att försök ta sitt eget liv, istället för att tvingas välja vem han ska döda av Watson och Mycroft. Euros visar då också till slut hennes egen ultimata plan. Vilket var att hon ville att Sherlock skulle rädda henne. Allt hon egentligen ville ha var en kram av sin storebror.

Det största problemet jag hade med The Final Problem var karaktäriseringen. Särskilt på skurkarna Euros och Moriarty. De byggs inte upp tillräckligt och blir istället en parodi och stereotyp av sig själva. I slutet av avsnitt två var Euros en människa med ett mål men i det här avsnittet är hon inte ens det. Hon är mest bara galen, som en skurk ur en serietidning till skillnad från de mer verkliga skurkarna som vi sett i Sherlock hitintills. Moriarty gjorde ett kort gästspel i avsnittet och  trots att detta var det jag sett fram emot mest gillade jag inte det heller. Han ska vara Sherlocks stora nemesis men i det här avsnittet blev han nån slags sidekick till Euros som spelade in korta klipp av sig själv där han skrattar på ett galet vis. I de scenerna kändes han mer som Jokern än som det konsulterande geniet han är. Ingen av dem känns någonsin som riktiga karaktärer, istället blir de livlösa och allt för simpla i deras galenhet. Men även Sherlocks och Mycrofts porträttering var sämre än vanligt. De lyckades inte hitta balansen mellan de smarta skurkarna och hjältarna, istället blev Englands två smartaste brottsbekämpare (särskilt Mycroft) hela tiden besegrade av Euros förutom i den allra sista sekvensen. Och varför var de tvungen att slänga in Mary i en sista slutsekvens? Helt malplacerat och onödigt.

Sammantaget

När jag läser min egen sammanfattning av avsnittet inser jag just hur dåligt det här avsnittet och därmed hela säsongen egentligen var. Det kändes som om de försökte skapa en allt för episk slutstrid men glömde bort att alla de skrämmande morden som sker blir meningslösa när det inte finns något djup bakom karaktärerna.

Bortsett från twisten och boven Culverton Smith, i avsnitt två, var säsong fyra en stor besvikelse. Kanske var detta det sista Sherlockavsnittet med Cumberbatch och Freeman. I så fall var detta ett tråkigt slut på en annars mycket bra serie.

Betyg: 2/5

Avsnitt ett i säsong fyra var kanske det sämsta avsnittet hitintills. Men det andra avsnittet fixade allt. The Lying Detective hade allt man kan önska sig av ett Sherlockavsnitt. 

Det var många saker jag gillade:

• Boven Culverton Smith kändes genuin och helt skruvad. En liten gänglig man med gula tänder som bokstavligen fick ens hud att krypa i varje scen. 
• En genuin känsla av fara. Många gånger känns Sherlock så oövervinnerlig att det tar bort glädjen ur serien, men inte i det här avsnittet.
• Relationen mellan Sherlock och Watson byggdes upp igen. Sherlock är rolig i sig självt men Watson behövs för att göra den stora detektiven ännu mer intressant.
• Alla lösa trådar från avsnitt ett knöts ihop. Framförallt Watsons affär och Marys plötsliga bortgång kändes på något sätt okej efter det här avsnittet.
• Marys spöke användes kanske lite väl ofta men scenen i inledningen då hon gråter eftersom Watson vägrar acceptera att hon är död var väldigt rörande.
• Den välplanerade plottwisten i slutet var bland de bästa jag någonsin sett. Även om jag kände att det var något skumt med psykologen i början hade jag aldrig kunnat gissa vem/vilka hon egentligen var trots att ledtrådarna fanns där.
• Uppbyggnaden inför säsongens sista avsnitt. Även om The Lying Detective i största del var helt självstående så lämnade den lagomt många trådar kvar tills det sista avsnittet.
  • Vem är Sherrinford? Ett fjärde syskon? 
  • "A mutual friend put us in touch." Euros ord. Jag gissar att detta är Moriarty. Betyder detta att han fortfarande lever i alla fall, eller gjorde han det innan sin bortgång?

Det enda jag inte gillade i avsnittet var hela Marys uppdrag till Sherlock - "Go to Hell." Det enda sättet att få Watson att inse att hennes död inte var Sherlocks fel, var genom att Sherlock skulle försätta sig i en så farlig situation att Watson skulle bli tvungen att hjälpa honom. Lite väl långsökt och det fick Watson att framstå som en dålig vän. 

Sammantaget

Tillsammans med Moriartyavsnitten i tidigare säsonger var detta nog det bästa hitintills. Jag längtar tills på måndag då vi får se avslutningen på säsong fyra.

Betyg: 5/5

Första avsnittet i Sherlocks fjärde säsong släpptes igår på Netflix och därmed ska vi äntligen, efter två års väntan, få svaret på om Moriarty lever eller är död.

Avsnittet tar vid direkt där säsong tre slutade. Sherlock har dödat Charles Augustus Magnussen men rentvås direkt av Scotland Yard för att han ska kunna ta reda på om Moriarty verkligen är död eller inte. Sherlock isätter sig själv genast rollen som den jagade och väntar på att leken med Moriarty ska börja. För att fördriva tiden löser han ett dussintal andra brott som förbluffat Londons polis. Denna del av avsnittet, där Sherlock lekfullt väntar på att leken ska börja, är avsnittets starkaste del. Mina favoritscener är dopet och efteråt då Sherlock ska prata förstånd med den några månader gamla bäbisen Rosemund. 

Till slut får Sherlock ett fall som han tror är kopplat till Moriarty. Här tycker jag att avsnittet blir mindre underhållande. En ministers son har dött på ett mystiskt sätt och samtidigt har en byst av Margaret Thatcher förstörts. När Sherlock ganska snabbt lyckas hitta anledningen till detta visar det sig inte alls vara kopplat till Moriarty, utan till Marys förflutna. Det är inte att fallet i sig är tråkigt men i mina ögon är Marys förflutna inte lika intressant som Sherlocks relation till Moriarty. Det är dock viktigt att poängtera att även om vi lockas att tro att hela säsongen ska handla om Sherlocks kamp mot den ultimata skurken så har inte någon av de tidigare säsongerna gjort det. Om vi tar den tredje säsongen som exempel så är det inte förrän i det sista avsnittet som Magnussen och Marys dubbelidentitet blir en del av handlingen. Då blir vi som tittare uppmärksammade på alla de små ledtrådar som handlat om hennes förflutna och som placerats ut i de första två avsnitten.

Jag hade samma känsla i det här avsnittet som jag hade när jag såg de två första avsnitten i säsong tre – det vill säga att allt inte håller ihop. Det känns som att det fattas en massa småsaker för att avsnittet ska vara komplett. I säsong tre tyckte jag att avsnitt ett och två blev bättre efter att man sett hela säsongen och jag hoppas att jag kommer att känna samma sak med säsong fyra. 

Det var flera saker mot slutet av avsnittet som jag inte gillade. Watsons kärleksaffär kändes onödig men kommer troligtvis vara väldigt viktig i de kommande avsnitten – jag gissar på att hon är planterad av Moriarty.  Men det jag gillade allra minst var Marys dödsscen. Den kändes alldeles för plötslig. Sherlock brukar inte bli utmanövrerad på det där sättet utan borde innan han åkte dit eller i stundens hetta ha kunnat rädda henne. Hela hennes dödsmonolog kändes också som en kliché. En del av mig hoppas att allt det där med hennes död var orkestrerat av Sherlock och Mary av någon anledning, men det känns orimligt med tanke på att hon lämnade ett dödsmeddelande till Sherlock i efterhand. Den sista korta klippet efter eftertexterna där Mary säger åt Sherlock att "Go to Hell" tror jag betyder att han ska åka till Hell, vilket var byn i Norge som Mary besökte under hennes flyktmontage.

Sammantaget

Inledningsvis tyckte jag att avsnittet var perfekt men tappade allt eftersom när hypen om att äntligen få se Moriartys plan inte blev av. Mysteriet om Marys förflutna var inte tillräckligt intressant. Kanske kommer jag att gilla avsnittet mer när det har knutits ihop med de två kommande avsnitten. 

Betyg: 3/5

Rogue One är en fristående Star Wars film som har en helt annan ton än alla de övriga filmerna. En mer verklig och vuxen film som för första gången introducerar grå nyanser mellan den ljusa och den mörka sidan. Rogue One känns inte som de andra filmerna. På det sättet har Disney lyckats. Detta var mer eller mindre redan uppenbart utifrån de trailers som släppts. Den har mer gemensamt med krigsfilmer om andra världskriget än vad den har med de fantasyinspirerade Star Wars filmerna. Striderna är snyggt filmade, även om de inte kommer i närheten av känslan i en välkoreograferad ljussabelsstrid, och skådespelarinsatserna är överlag bra. Men trots dessa bra sidor var Rogue One en ganska intetsägande film. 

Spoilervarning

Filmen har enligt mig två stora brister. Det första är karaktärerna. Inte skådespelarinsatserna, även om en del av dem också var riktigt dåliga, utan rollerna i sig. Huvudtesen i den här filmen är att du inte får följa de stora spelpjäserna. Inga Jedi's eller Sith's, istället är det fotsoldaterna, rebellerna som gör det smutsiga jobbet som krävs för att Imperiet ska kunna störtas.

• Huvudkaraktären Jyn som är dotter till ingenjören som mer eller mindre skapat Dödsstjärnan.
• Gruppledaren Cassian Andor som är nån slags spion.
• Roboten K-2SO, en mörkare variant av C3PO.
• En blind wannabie Jedi.
• En berserkaraktig soldat som ständigt bär en tung laserkanon.
• En smått galen pilot.
• En paranoid extremistledare.

Problemet med alla dessa karaktärer är att ingen av dem är särskilt intressant. De flesta av dem gör egentligen ingenting genom hela filmen förutom att följa efter Jyn och Cassian. Jag fick samma känsla i den här filmen som jag fått i flera av DC's superhjältefilmer. De klämmer in för många "coola" karaktärer men ger inte någon av dem det utrymme som behövs för att man ska bry sig. När den blinda mannen svingar sin stav, när hans hårige berserkarkompanjon sätter igång laserkanonen eller när K-2S0 drar ett elakt skämt tycker jag att det är coolt och roligt i två sekunder men det är allt vad karaktärerna är. Inte ens Jyn och hennes klassiska föräldralösa bakgrund är särskilt känslomässigt engagerande. De hoppar direkt från att hon tappar sina föräldrar tills att hon mer eller mindre tvingas gå med i rebellalliansen och tar sig inte tiden att bygga upp karaktären ordentligt. När alla dessa karaktärer sedan dör i slutet av filmen bryr jag mig därför inte ett dugg om någon av dem. 

Jag förväntade mig mer av den här filmen, en djupare ton och innebörd som aldrig tar vid. Visst får vi vissa glimter av det, som när Jyn är arg på Cassian efter att han ljugit och nästan mördat hennes pappa. Sedan glömmer hon det, efter ett 10 sekunder långt tal där Cassian pratar om vikten att lyda order, och blir hans bästa vän. Jag köper det inte. Den nya gråa tonen hade kunnat vara fantastisk om de faktiskt utforskat den mer. Frågor som hur mycket kan man tillåta för att medlen ska helga målen innan det blir för mycket? Eller hur många uppoffringar är okej för att tjäna ett gott syfte? Filmen nuddar vid dessa frågor men tar dem aldrig på allvar. 

Den andra och mest uppenbara bristen med filmen är handlingen. Rogue One utspelar sig mellan episod tre och fyra. Redan när jag såg den första trailern undrade jag hur de skulle kunna hålla detta intressant. Man vet ju redan i förväg exakt vad som ska hända och hur filmen ska sluta. Visserligen finns det flera filmer som lyckas med detta. Filmer där man vet hur det ska sluta men som ändå gör handlingen intressant genom dess karaktärer eller deras ögonöppnande plot twists men det gör inte Rogue One. Inga plottwists - inte en enda genom hela filmen. Efter de första tio minuterna i filmen, då de hoppar runt för att lägga ut alla trådar för filmens handling, kan man förutsäga i stort sett varenda scen i resten av filmen. Den är sedan bara en parad av explosioner och karaktärer som offrar sig för att upproret ska kunna fortsätta. Filmen innehåller inte heller någonting som bygger upp inför kommande filmer. T.ex. vem eller vad Snoke är eller någon ledtråd om vilka Reys föräldrar är. Vad som helst som påverkar de kommande filmerna hade varit intressant.

De bästa i filmen var de två väldigt korta scenerna med Darth Vader. När han slaktar rebellerna i filmens absolut sista minuter hade jag kanske darrat om jag inte redan varit så avtrubbad av all död som filmen slängt omkring sig. Att så är fallet, när Vader inte egentligen har någon påverkan på denna film, säger mer om hur dålig den är än något annat.

Sammantaget

Vill du bara vill se ytterligare några snygga sekvenser med Dödsstjärnan, imperiegeneraler som barkar ut order och X-fighters som skjuter på saker. Kort och gott en massa explosioner och karaktärer som dör till höger och vänster. Då kommer du troligtvis uppskatta den här filmen. Men filmen i dess helhet håller inte måttet. Den har för många karaktärer som inte tillför något djup och en förutsägbar handling som aldrig överraskningar eller på allvar utforskar den nya gråa zonen som filmen försöker tillföra. 

Betyg: 2/5

Spoilerfri recension

Varför är de här? Det är frågan som sätter tonen för hela filmen. Förvänta er inte en massa action, utan snarare en stämningsfylld sci-fi film fylld av gåtor och oväntade svar. 

Lingvistikexperten Dr Louise Banks, som spelas av Amy Adams, känns väldigt trovärdig när hon tacklar de annorlunda utmaningar som utomjordingarna utgör. Under sträng tidspress försöker Banks leda ett team av vetenskapsmän och militärer i deras försök att ta reda på varför utomjordingarna är här. Men hur tar man reda på detta när utomjordingarna inte verkar ha några munnar eller på annat sätt ens tala med ord? Bikaraktärerna får inte samma uppmärksamhet eller utveckling som Dr Banks får men det behövdes inte för min del eftersom filmen till största del kretsar kring Banks och hennes kommunikation med utomjordingarna. Jag kan tänka mig att om man inte intresseras av de lingvistiska problem som hon ställs inför kan filmen nog kännas långsam under dess mellandel.

Ett vanligt problem med sådana här filosofiska sci-fi filmer är att den avslutande twisten sällan känns tillräckligt tillfredsställande, även om handlingen och skådespeleriet varit bra. Jag tänker närmast på Interstellar och Contact. De bygger upp inför en ögonöppnande avslutning som ska slå dig häpen, men oftast bara lämnar en med att känna - "nä det där håller inte". Men Arrival faller inte i samma fälla. Jag var väldigt nöjd med det för mig oväntade och känslomässiga slutet.

Sammantaget

Arrival hittade för mig en perfekt balans mellan, spänning, stämningfylld förväntan, känslomässigt djup, oförutsägbarhet och ett tillfredsställande slut.

Betyg: 5 av 5